Senaste kommentarerna i forumet

... börjar tanken på ett nyktert liv sätta sig på riktigt nu och så sparkar jag bakut eftersom det är läskigt med förändringar?

Vad starkt gjort ändå att hälla ut vinet där och stå emot så bra som du gjorde.
Jag tycker du skriver och resonerar riktigt klokt och framför allt ärligt. Jag kände lite som dig där, när jag läste i andras trådar här om hur fantastiskt allt var och hur lätt det gick osv. Jag rycktes med där första 10-14 dagarna och ställde mig i samma hyllande kör, men sedan fick jag en ny insikt och det var att jag faktiskt ifrågasatte mig själv om hur ärlig jag var mot mig själv. Svaret kom obönhörligen direkt. Inte tusan var det så lätt som jag själv också gav sken av, nog tusan fanns A där i tankarna och jag hade ju inte alls någon lust att vara nykter. Ingen eufori alls där.

Det är nog väldigt individuellt om hur man tar sig framåt i sin resa. För vissa kan det gå som en löpeld och hela vägen ut, utan återfall eller svårigheter. För andra är det mer en ständig kamp och ständiga återfall. Huvudsaken är nog att man tar det på allvar och det är toppen att du är så ärlig med vad du känner. Å kanske är det som du själv skrev, att du blev utsatt för något, lite för tidigt. Samtidigt läser jag i trådar här hos de som varit nykterister i ett par år och som skriver att de fortfarande kan sakna A. Jag trodde ju lite naivt att man kanske skulle tappa det helt. Det kanske också är individuellt, vet inte..

... beror det på att det gått så pass smärtfritt hittills? Håller jag bara på att tramsa? Bortskämt gnäll?

Herregud, kan nån bara säga att jag är fullkomligt normal...

Min tur att be om ursäkt. Mitt inlägg #49 handlar om min egen skit, ta bort ordet Vi. Ens funderingar och känslor färgar ens ord. Jag har den senaste tiden brottats med tanken att jag får skylla mig själv. Vill inte förringa beroendeproblematik vad det än kan gälla; alkohol, mat, spel, shopping etc. Ens val påverkas av de val man kan se. Dvs att tänka utanför boxen och den verklighet man befinner sig i är svårt. Jag är född och uppvuxen i Sverige därför har jag en viss uppsättning kulturella värderingar. Just nu har jag således gått på myten om det fria valet, att jag själv har valt. Så behändigt att sätta skamstämpel på beroende. Kollektivet vill inte befatta sig med negativa konsekvenser av vårt leverne, utan låter individen stå själv vid skampålen. Svenskt är att dricka alkohol både på bröllop och begravning. I ett samhälle där alkoholen är ständigt närvarande kanske individen inte kan hållas ansvarig fullt ut när det går fel. Likaså är balansgången inte lätt för individen när det gäller kost, våra barn belönas med snabbmat innan de ens kan prata. Belöningssystem rotas i unga år, förebilderna lunkar på i generationers spår. Välfärdssjukdomar finns men ingen vill ta ansvar för dem ... vem gynnas av det ... Det är väl som vanligt pengar som ligger bakom, stackars de rika som blir rikare, såg ett TV-program om att riktigt rika måste ha livvakter då pöbeln börjar få nog.
I alla fall måste jag ta tillbaka mina utlägg som handlar om att sparka på mig själv, inte meningen att ge er andra en dos av självförakt. Det är i samtalet min medvetenhet blir till så jag kommer att få revidera mina ord ett par ggr till, så ta dom med en nypa salt. Imorgon ändras allt, eller inte, sidospåren fyller en funktion, att ta reda på var jag egentligen står.
Drycker du är klok som tar hjälp, det står jag för även idag, må så gott och kräv samhälleligt ansvar.

Snart fyra månader och snart dags att förnya nykterhetslöftet till mig själv. Den här gången känns det inte självklart med en månads förlängning bara så där och jag funderar på hur det kan ha sig. Beror det på att semestern precis börjat? Är det en tillfällig puckel? Formsvacka?

Jag märker hur jobbigt det känns att säga högt att nu kör jag på en månad till, fram till 22 augusti. Vafan..? Ändå leker jag inte, på nåt medvetet plan i alla fall, med några planer på att dricka. Är det nån som varit med om nåt liknande?

Ville bara tillägga att det dom fick mig att definitivt vilja åka hem var att min telefon checkade ut och jag hade inte längre tillgång till internet - vilket innebar att jag inte kunde läsa här.... Och det vågade jag inte släppa.
Vill även tillägga att när de andra åkt drack inte min man heller någon a (drack inte mycket innan heller), men det ändrade inte hur jag kände, fick inte ångesten att släppa.

Jag har ansträngt mig för att inte försöka bli "bäst" på att vara nykter. Om allt hade varit lätt och självklart hade detta inte varit något problem, därför anstränger jag mig för att låta de känslor som jag tidigare klassat som förbjudna finnas här öppet. Jag kan intellektualisera en massa men det hjälper mig inte nu. Jag tycker det är en sorg att avstå a i festlig sammanhang, det påverkade mig väldigt när vi var på semester. Jag hade tillgång till a hela tiden (öppen BiB, öppen vinflaska mm), men drack a-fritt. Detta betyder inte att det var en dans på rosor. Jag kände ångest nästan hela tiden, en otäck sådan som jag inte kunde sätta ord på. Jag trodde det skulle bli bättre när de andra familjerna hade åkt (vi skulle vara kvar lite längre), men det blev det inte. Min man ville åka hem en dag tidigare och istället göra extra utflykter på vägen hem. Jag var först helt emot detta men sen kände jag att jag måste hem. Var bara lättirriterad och mådde dåligt. Jag hällde själv ut överblivet vin från flaska och karaff samt tömde en mer än halvfull BiB i vasken.
Var rädd att den här ångesten skulle följa med mig fr o m nu... Men det räckte att komma hem, då släppte den helg, vilket var och är en obeskrivlig känsla. Jag tror det var för tidigt att utsätta mig för min värsta trigger så tidigt, jag har inte varit nykter så länge. Jag klarade det men mådde inte bra. Jag har läst om andra här som känner av de positiva effekterna av att vara nyktra direkt, de som druckit varje dag blir pigga mm, sparar pengar som innan gick till alkohol och även intar betydligt färre kalorier än innan. Jag har inte dessa positiva upplevelser på det sättet eftersom jag inte drack mer än vid "festliga" tillfällen, detta särskilt eftersom min man var på mig. Jag har känt mig "jagad" under en längre tid och även om jag bara blev salongsberusad räckte det för att min man skulle må dåligt (och även jag). Det blev till en sjuk ond spiral där jag drack mycket och snabbt vid de tillfällen jag hade för att han inte skulle kunna stoppa mig.
Jag tänker en dag i taget, men samtidigt vet jag att min man inte kommer att gå med på något annat än "för alltid" och det stressar mig att jag inte själv kan ta det beslutet (som många andra här skriver, de ska vara nyktra i 90 dagar mm). Samtidigt vet jag ju vem det är som står dör bakom dörren och viskar. Den där förföriske, falske typen som ställt till så mycket i mitt liv redan...
Jag har beställt AA:s bok och ska se vad den ger mig, fortsätta skriva här och läsa andras trådar. En dag i taget, idag är det en utan ångest!

Viljas poesi kan citeras under yogasessionen.

...ska vi ta 20.30 förestälnningen?

Vem vet vi kanske rentav bor i samma trakter :)

Känner igen mig i dig Meredith, också vinberoende och bestämde mig i onsdags att nu får det vara nog. Googlade, hittade din tråd har läst den tråd från början. Bra jobbat och jag ska försöka följa samma spår. Det du skrivit har inspirerat mig att verkligen ta tag i det här problemet nu på allvar. Tack :)

Dag 5 idag och det känns bra men mycket tankar och funderingar som de flesta tydligen har.

Första semesterdagen i morgon och ska bli första semester utan alkohol sen jag var gravid för 20 år sen...

Sen kan jag som avslutning på dagen också bjuda på lite hormonyoga. Då blir alla rastlösa så lugna och fina då alla hormoner faller på platz...zzzzz..

Ju mer jag läser här bland olika trådar och kommentarer ju mer övertygad blir jag att mitt mål om att leva ett helnyktert liv är rätt för mig. Att inse och acceptera och förlika mig med tanken att alkohol inte ska finnas i mitt liv. Framför allt vill jag kunna känna glädje när jag ser och tänker mig en framtid utan alkohol! För mig känns tanken att bara ta en dag i sänder inte lika "säker" som om jag bestämmer mig för ett helnyktert liv. Då blir det inget förhandlingsutrymme och jag kan sluta tänka på alkohol. Jag skrev om det när jag startade tråden och jag vet att för mig som föll för alkoholen redan vid första tonårsfyllan så finns det inget som heter normaldrickande. Jag har aldrig druckit normalt och jag dricker inte av samma anledning som normaldrickarna. Alkohol är en drog för mig och kommer alltid att vara det.

Jag har slutat så många gånger och lovat mig själv att aldrig dricka en droppe till och jag har börjat lika många gånger till och sagt till mig själv att "nu skiter jag i det här, nu super jag ihjäl mig, jag fixar ju ändå inte att sluta". Varje gång jag har försökt sluta så har jag tyckt och känt att den här gången, nu är det minsann annorlunda, nu är jag motiverad till 110% och ändå misslyckas jag. Vad är det som gör att man plötsligt lyckas? Måste man hamna längst ner i botten, måste något hemskt hända medan man är full, måste man bli sjuk eller....? Eller kan man, bara plötsligt efter år av misslyckanden och förtvivlan och längtan efter frihet från alkohol, faktiskt lyckas? Jag måste ju tro att det kan vara så!

:)

Har äntligen börjat må lite bättre. Har haft konstant yrsel och pga det även svåra ångestattacker varje dag i flera veckor nu. Har dövat ångesten med alkohol några gånger för att stå ut men har fortfarande siktet på nykterhet så fort jag är på benen igen. Har blivit diagnostiserad med två autoimmuna sjukdomar som kanske delvis förklarar varför jag mår så dåligt. Känns som hela livet rasar nu och jag är rädd att förlora mitt jobb pga min höga frånvaro. Detta har väl egentligen inte med mitt drickande att göra men jag skriver av mig lite ångest här ändå. Hur har det gått för er Myrkotten och Annapannasanna?

Jaaa, jag ska inte låta som en tjatpelle för jag kastar bara sten i glashus, men nog tror jag att en av dina nära vänner som har fullt upp med sitt inte skulle tveka en sekund att hjälpa till om så en timme bara. Jag känner dock igen känslan så väl, vill ju inte störa, stressa dem mer mitt uppe i sitt.... en nära vän till mig läxade dock upp mig lite och sa åt mig att låta henne avgöra vad hon hade tid för och inte, inte fatta det beslutet åt henne. Har hon inte tid eller inte vill så säger hon det. Ehummmm..... jooo.... det hade hon ju faktiskt en poäng i ;)

Det kostar ju faktiskt inget att fråga och det enda man kan få till svar är "nej hinner verkligen inte denna gång".... men "kul" (?!) å se att vi är fler här som har lite svårt att be om hjälp och som tänker lika, inte vill vara till besvär osv. Undrar om det kan finnas en koppling till alkoholberoendet där också... kapsla in, klara sig själv, bita ihop... för det är lättare att döva det med A än att ringa det där hjälpsamtalet till en vän. Ouch, den träffade nog rätt så bra på mig iaf.

Jag tycker ju också det är kul att bli tillfrågad. Och ändå kommer jag inte be om hjälp denna gången heller. Erbjuder sig någon jag är trygg med tackar jag ja direkt o jag känner inga krav på nåt sätt. Men är det inte en nära vän utan mer en bekant (har flest bekanta här eftersom jag o exet är inflyttade från en större stad några mil bort). Och alla nära vänner har liksom fullt upp med sina liv. Men absolut är detta ett utvecklingsområde. Våga blotta mig...

För jag vet också att när jag har lite svårare stunder så gör det där sällskapet ändå lite mental nytta. Någon glad och positiv människa som man dessutom kan skratta lite ihop med och fylla på sin egen energi ihop med, fast man egentligen känner att man inte orkar. Det är då det brukar vara som mest nytta för mig att socialisera lite.

Sedan det som HelenaN skrev tar jag till ursäkt själv varje gång jag ens tänker tanken på att be om hjälp. Sedan älskar jag att hjälpa andra och blir superglad om någon hör av sig och vill ha min hjälp med att skruva barnsängar... "va kul att personen hörde av sig till just mig! självklart hjälper jag till, kul!!".. så även jag övar jag på att be om hjälp lite oftare. Det var faktiskt mitt personliga mål förra året. Att våga lyfta luren och ringa en vän. Så otroligt fånigt det kändes efteråt när det som hade tagit mig 4 timmar, istället tog 50 minuter när man var två. Dessutom med skratt o prat.

Och, orkar inte vara trevlig, bjuda på fika osv...

Hon hette ju till och med Wine - house upptäcker jag nu...
Huh vilket tragiskt namn när man tänker på hennes liv och öde

Läste precis att en dokumentär om Amy Whinehouse går på bio nu. Den vill jag se! Någon som vill hänga med? (var jag på vippen att fråga :)))

http://www.sf.se/filmer/Amy

Kan själv? Vill inte vara till besvär? Vill inte hamna i tacksamhetsskuld? Vill inte ha någon annan klampande i mitt ouppackade/ icke tillrättalagda liv?
Det var några grejer som jag kom på brukar hindra mig från att ta hjälp.
Själv har jag försökt träna på att be om hjälp för jag tror det vore bra för mig, men det är svårt....
Hoppas du lyckas bättre!

Helt rätt, det kan inte bli klart på en vecka... Jo jag tror faktiskt barnen tror det, men det är nog deras barnhjärnor som inte kan veta hur mycket jobb det är...
Bra idé Vändningen! Ska fundera på det. På nåt sätt tar det emot, vet inte varför. För jag skulle absolut få hjälp om jag bad om det. Hm, varför tar det emot??

Tack myrkotten!
Har läst en del du skrivit, känner igen mig mkt. (Är lite dåsig nu för att skriva) eller trött menar jag. Har mkt fantasier omatt dricka öl, etc. För tre dar sen trodde inte jag det var möjligt. Fortsätt kämpa du &så kram!

Det har jag gjort om jag missat stängningstiden på bolaget.... ehum... är nog mer än en gång jag handlat "mat" rätt sent och råkat få med något sexpack där för att rädda upp lördagskvällen.. huuuh...

Sattva; LenaN skrev ett bra inlägg där. :) Sedan tror jag inte barnen förväntar sig att allt ska vara tipptopp från dag1 heller.

En fundering; du har ingen gammal vän eller bekant där som du kan återuppta kontakten med och som du skulle kunna be om hjälp, t.ex. för att skruva ihop barnens sängar eller vad som? Lite roligare o va två och ett tillfälle o få återuppta en gammal kontakt kanske...

.... som i huvud taget ser att ni kan släppa lös mig i steglitsans lya. Dessutom med förstörelseredskap och destruktiva maskiner :D
Börjar se en affärsidé här jag med. Borra och skruva upp en hylla hörde jag, kanske ska ta och ge mig in i den branschen istället hmm... myrkotten, jag kommer nästan exakt någon gång mellan 08-17, vilken vardag som helst inom en vecka eller tre. Du får gärna hålla dig hemma så du kan låsa upp! ;)