Senaste kommentarerna i forumet

Ni är så jäkla coola hela bunten, vet ni det?!? Fasen vad jag blir stärkt av att läsa era svar. Om det någonsin blir dags för mig att lägga mig på den där britsen (eller hur sjutton man nu gör) för att krysta eller snittas så hoppas jag att jag har en lite procent av ert mod. Hatten av för mammorna!

Ja nu har jag äntligen min gubbe här.
Så himla skönt men samtidigt känns det falskt och fel att jag.inte vågar berätta om gårdagens fylla.
Vet inte om han förstår, han säger iaf inget.
Och käk ja....haha...karlar - jag har varit vegetarian i evigheters evighet och när han skall fixa käket blir det - rostbiff :(
Men det är tanken som räknas.:)

Ville bara skicka lite extra värme och pepp! Det måste varit fruktansvärt att gå igenom det du gått igenom. Även jag började dricka mer i samband med en stor sorg, då kändes det som enda utvägen för att stå ut.

Nu är jag väldigt nynykter och kan inte komma med några superråd men jag har ändå redan upplevt känslan av att suget släpper och det kommer det att göra för dej med.

För mej hjälper det att tänka på att det faktiskt bara är hjärkemi och hjärnan går att lära om.

Jag har tagit till mej två citat härifrån som hjälper mej mycket. Kanske kan det hjälpa dej också?
Någon skrev:"Om jag hade vetat hur bra det skulle kännas att vara nykter, då skulle jag blivit det för länge sedan"
Någon annan skrev: "För varje gång man klarar att motstå suget så blir det lättare nästa gång"

Du fixar det här! Jag hejar på dej!

Dessa två jävla samarbetar säkert vilket gör att du får större problem

Tack för era kommentarer och Madeleine83 du skriver helt rätt att det ju är sjukdomen alkoholism vi ska hata inte oss själva. Men det är svårt att inte hata sig själv dagen efter när man återigen för, jag vet inte vilken gång i ordningen, har misslyckats med att sluta dricka! Såna här dagar blir jag mer eller mindre uppgiven och det känns meningslöst att ens försöka och tro att det ska gå. Hur många gånger kan man misslyckas och ändå lyckas? Går det? Jag tycker att nu när jag har erkänt mitt problem och jag vill sluta och jag har sagt det till mina anhöriga och närmaste vänner och jag har tagit tag i det genom att skaffa antabus och ändå går det inte. Vad är det som styr suget? Är det mentalt, är det fysiskt eller kemiskt eller alltihop?

Jag är ensam och började dricka på allvar i min ensamhet för flera år sedan när min sambo dog i en olycka. Men jag har haft min alkoholism med mig från den första tonårsfyllan men hållit det schack i alla år medan jag var sambo för han drack nästan inget och visade tydligt vad han tyckte om mig när jag drack. Tomheten, sorgen, saknaden, depressionen som kom efter hans död har självklart påverkat mig så att mitt drickande har blivit ett problem och mycket självdestruktivt.

Det är kanske så att jag behöver professionell hjälp men det skulle vara så skönt att kunna själv, bara sluta så där som så många andra här verkar ha gjort. Jag vet att det är vanligt att man tar antabus på vårdcentralen men jag trodde verkligen att det skulle vara min räddning om jag bara fick hem en burk så skulle det lösa mina problem. Men trots att man måste planera flera dagar framåt innan man kan dricka när man äter antabus så har jag inte kunnat styra om i tankarna under dom tablettfria dagarna utan jag har bara väntat på den dagen då jag kan/törs dricka igen.

Jag tror innerst inne handlar det om att jag inte kan acceptera att jag aldrig kan dricka igen. Att inte kunna ta det där immande glaset kallt vitt vin någonsin igen, inte under några förhållanden, det känns som ett straff! Jag vill kunna dricka normalt men jag vet att jag inte kan, jag vill dricka för att bli full! Varför är det så svårt att acceptera att man inte kan/får dricka alkohol? Hur kan något som får en att må så fruktansvärt dåligt vara något som man inte kan ge upp och inte vill leva utan? Hur kan det bli så här? Kan jag bara acceptera och förlika mig med tanken och tycka att det är ok då tror jag det skulle vara lättare. Att aldrig börja förhandla med sig själv om när och om man ska dricka. Hur ska jag komma till acceptansen och känslan av att jag visst också kan leva och VILL leva ett liv utan alkohol?

Jag är en naturmänniska som har hund och har varit och är fortfarande väldigt aktiv inom min ras och tränar och jobbar mycket med min hund. Till och med det har fått stå tillbaka på senare år pga av mitt drickande och jag har så jäkla dåligt samvete ibland när jag ser hur min hund längtar efter att få göra något kul men jag orkar inte. Även dom nyktra dagarna är jag för trött för att känna samma glädje och energi inför hundträningen som jag hade förut. Nu är min hund gammal och jag planerar att skaffa en valp men jag är rädd för att inte ge valpen allt det jag vill ge den om jag inte kan sluta dricka.

Jag har varit på ett par AA möten på den ort där jag bodde förut men tyckte det var skitjobbigt, kändes som något slags väckelsemöte med saker som skulle sägas och hållas i händerna osv. Men jag kanske ska ge det en chans till här på min nya ort.

Allt under kontroll igen. Hamnade i en knepig situation. Har tagit 1 till oxascand & är inte skakig ens. (Kanske inte stämmer helt) Fantastiskt!
Ska jobba hela helgen nu.

Och jag som behöber en handyman nu när hallgolv och kökskakel ska bytas. Perfekt! Välkommen V, och nej du har inget att säga till om i frågan.

Välkommen hit! Har också ibland lekt med tanken på att låta mig bli avslöjad på bar gärning - genom att lämna tomflaskor synliga eller svara i telefon när jag är så full att det hörs på mig. Men det känns bättre att ha berättat det med ord i nyktert tillstånd.
Fast det var svårt och jag har dragit på det länge. Jag trodde att han skulle bli så besviken på mig för att jag ljugit för honom. Men han reagerade mer med oro än besvikelse. Fast jag vet inte, kanske har hans tillit till mig blivit naggad i kanten? Det återstår att se. Snart ska vi iväg på en semesterresa och då finns inget annat alternativ för mig än att vara nykter. Jag har fasat för resan som jag sett som ett jättedilemma - dricka eller inte dricka? - men har nu börjat orintera mig i hjärnan efter att det är nykterhet som gäller. Kräver däremot inte av mannen att han också ska hålla sig nykter. Han får göra som han vill. Det känns just nu som att det inte spelar någon roll för mig hur han gör.

Ny inifrån och UT ska det stå, ute blir nå't annat

Din gamla skrud ligger nu på komposten och förmultnar. Av jord är du kommen och av jord skall du åter varda. Må du så frön i din nya jordmån som växer till oanade rikedomar. Kom ihåg att gödsla (använd gammal skit) och vattna (med glädjetårar). Dressbytet är en inspiration för oss nya på forumet. Känns tryggt att veta att det går, vill så gärna följa dina spår. Om det gamla var en tung brynja ser jag det nya som en silkestunn negligé (mannen V. behöver få mumsa också).

Apropå Vändningen, Steglitsan vore väl nå't, lagom ung utan barn med en intellektuell knopp och säkerligen sjysst kropp, och väljer man en yngre förmåga måste ölmagen hållas i trim. Och tänk Steglitsan om du vore ledig så kunde du få en alldeles egen handyman och matcha tapeterna efter årstid, tavlan med "Living the dream får förstås hedersplats. Jag behagar skämta, min dystra stämning till trots, kunde bara inte låta bli att se hjärtan när jag läste Muränans reflektion.

Där det är avverkningsförbud...

.. löser man helt enkelt inte själv. Du kanske måste kapitulera, be om hjälp på riktigt. Angående antabus så rekommenderar jag verkligen inte att man tar dessa själv, du borde ta dessa på vårdcentralen lr liknande. Detta är dock bara ett kortvarigt stöd/hjälpmedel. Jag skulle besöka ett AA-möte och ta det därifrån.

Lycka till!

Ja, Muränan om man avverkar för många riskerar man att sluta som ett kalhygge :))))
Bäst i längden att hålla sig i de lugnare skogarna alltså...

Haha, Madeleine, att det är fredag hade totalt gått mej förbi. Helt otroligt, jag kommer inte ihåg senast jag inte noterade fredagen, min största vindrickardag. Iof är det semester men ändå! :)

Vändningen: Jag har också tänkt på det där, att ändra rutinerna lite. Det behöver ju inte vara så mycket. Jag har t.ex. ett favorithörn i soffan där jag alltid setat och klunkat vin men nu märker jag att jag omedvetet sätter mej åt andra hållet :-)

en del i det du skriver. Den där tanken som kommer och att man bara MÅSTE dricka då. Men du, det går! Det blir lättare! Idag är det fredag, den dag som verkligen varit min nummer 1 vindrickardag och endast ett litet sug har nuddat mej, ett sug som var jättelätt att vifta bort.

Och härligt att du är här! Här finns hjälp och stöd i massor att hämta!

Och istället sitta med med en tekopp som någon engelsk överklasstant? Ojoj den förändringen skulle nog inte jag palla ;-)

barnafödande är ett intet mot en rejäl baksmälla med ångest och minnesluckor

Jag gillar i och för sig att föda barn och hade gärna gjort det fler gånger. Men man ska ju kunna ta hand om dem på bästa sätt också och att bli förälder ökar bakfylleångesten tusenfalt (för mig iallafall)

Kan du inte få hjälp med att ta tabletterna någonstans varje dag? Annars kanske behandlingshem kan vara ett alternativ. Du får gå tillbaka till läkaren och säga att det här funkade inte, vad är nästa steg? Suget kan vara förfärligt jobbigt, men ju längre tid du är nykter desto lättare blir det.
Viktigast av allt är iallafall att du inte ska hata dig själv, hata sjukdomen alkoholism istället.

Du kommer ta den där Sir Väs lätt när han väl utmanar dig nästa gång. Lycka till, och jag beklagar sorgen som du har.

Ni är hjältar <3

Men Vändningen - i så fall har ju du och Steglitsan något gemensamt ;-)

Läser med spänning om hur det kan gå om man berättar om sitt förhållande till alkoholen för sin man. Jag är särbo och tycker också att jag lyckas hålla det ganska bra inför honom. Jag dricker mest i min ensamhet, anstränger mig för att vara mycket måttligt när jag är tillsammans med honom. Låter t ex medvetet bli att dricka upp vinet bara för att visa.... att jag inte har några problem.... Sedan en tid tillbaka kan jag istället gå på toan eller i sovrummet där jag har en flaska gömd och "fylla på...." Jag skulle verkligen vilja berätta, men vågar inte.... vill inte erkänna att jag tappat kontrollen över alkoholen för någon i min omgivning. Tänker att jag ska klara det själv och då är det ju dumt att ha blandat in andra... Det som hindrar mig är skammen och den blir ju inte mindre när jag smygdricker. I helgen när jag var smuttade i gaderoben hörde jag att han kom in från balkongen, just då önskade jag att han kom på mig, att jag skulle ställas mot väggen... Men så blev det inte han kom inte in i rummet och jag sa inget heller...

Nu har jag ju snitt bakom mina förlossningar. Inga detaljer men ... mardrömssituationer ... ok - you get the picture. Dessa minnen förföljer mig. Men INTE på när så mycket som den ågren och skuld och skam som jag bär från mina värsta ångestbakfyllor. Helt ärligt. Så var det med det.

Men gode tid... skrev jag "avverkat"...? Hrm... Ibland är man kanske ärligare än man tänkt sig... :-/