Senaste kommentarerna i forumet

..vad är värst?

Att inse att man är en alkoholist för det man har druckit, eller..
att förstå att man är en alkoholist för den framtid man inte kommer att kunna dricka?

Det ena är en historia, och den andra en framtida historia.

Den första skäms man inför, den andra skräms man inför.

Att inse att man inte kan påverka det som har skett, det är en sak...
Men att veta att man kan påverka det som kommer att ske, är en helt annan sak...

Man skräms inför att man har ett aktivt val, och en "hopplös" framtid utan alkohol, där saker och ting inte kommer att bli det de en gång var.

Varför är vi så rädda för en förändring?
Allting behöver inte bli till det sämre, men man förväntar sig det på något sätt.

Den som flyttat sin bostad till något som man förväntar sig var ett sämre val, kommer inte att kunna bli positivt inställd till det senare.
Man har liksom bestämt sig, men omständigheterna kanske tvingade dig till det och du fick ta det beslutet.
Men gå in för det helhjärtat kommer du aldrig att göra...

Om du i stället ser fram emot flytten som något positivt KAN du bli senare bli besviken, men du hoppas inte på det.
Och skulle man senare möta på motgångar så brukar man väga det emot de som var bra, nästan på en gång.
Är det inget problem så blir det inget problem, problemet borta.
Blir det ett problem så kanske det går att lösa, eller du kommer i alla fall att söka efter en lösning, kanske problemet löstes.
Det kanske bara är tillfälligt och kommer att försvinna, eller bara kommer vid vissa situationer.

Skillnaden mellan att förvänta sig något gott ur en förändring, och att förvänta sig något dåligt är märkbar på resultatet.
Man går inte in för det helhjärtat, eller ger det ingen chans, och tappar motivationen vid minsta nederlag om det förväntas vara dåligt.

I ett läge kanske man måste flytta pga av ekonomin, jobb, eller familjesituation till något sämre ställe.
I ett annat för att man har funnit något nytt som är bättre, då ser man fram emot det.
Man väger in precis allt, läge, kommunikationer, hyra, fräschhet, modernitet, ytor, våning, hiss, område osv...

När man kommer till nykterheten så ser man bara till vad man hade, men inte vet vad man exakt får.
Att vakna utvilad utan bakfylla kanske inte uppväger känslan när man precis går in i fyllan.
Att man får mer pengar i kassan för att man inte springer på bolaget så ofta kanske inte uppväger att man känner sig utanför på middagen.
Att man långsamt får en bättre hälsa kanske inte uppväger vetskapen att till helgen får man softa ner med sin helgfylla.

Att alkoholen och dess trygga famn alltid väger tyngre än alla andra motsvarande positiva händelser av nykterheten ligger i rädslan för
En förändring, eller ens ge den en ärlig chans, hellre stå kvar och stampa än fly stridsfältet med sina inre demoner.

Att gå in i nykterheten med vetskapen om att det kommer bli bättre, det ger den en betydligt bättre chans till att lyckas.

Bara tänka...ta det lugnt, det kommer att fixa sig, det enda man behöver tänka på är att inte göra som du brukar,
Alkoholen är ingen lösning på problemen, den är precis tvärtom trots att din hjärna försöker säga motsatsen.
Och vilken del av kroppen är det nu som är förgiftad och beroende?

Ögonen säger att det ser gott ut.
Smaken i munnen säger att det smakar gott...
Lukten säger att det doftar gott...
Hörseln säger att det kluckar, skvalpar, sörplar gott..
Handen säger att t.om. flaskan och glaset har sköna former.
Alla har de en sak gemensamt, deras nervbanor och signaler tyds av samma central, det högst överordnade organet i din kropp.
Och den är förgiftat och beroende av en sak, en dryck vars egenskap är att se till att den blir enskild härskare över ditt liv.
Den gör precis allt för du ska göra den till freds med sitt missbruk, ge mig alkoholen och jag ska ge dig tillfredställelse.
Du matar ulven som senare ska förgöra dig, känns det rätt?

Att sätta sig högre än sina lustar för ett litet tag svälter ut beroendet, det avtar och hjärnan kommer att återfå sina tillfredsställelser med andra saker som den hade glömt bort under tiden den blev gömd bakom stängda gardiner.

Att blottlägga sin hjärnas beroende skapar naturligtvis en inre konflikt som kräver diciplin och styrka, men den betalar sig med tiden.
Varje morgon vaknar du med en möjlighet, att avlägga ett löfte om att du ska somna med samma förutsättning som du vaknade, nykter.

Berra

Nej, det är inte alltid så enkelt att få ihop livet. Kanske har du en dipp som kommer att ge med sig och du får mer energi igen. Eller så behöver du hitta en lösning där du går ner i tid, tillfälligt eller en längre tid. Kanske jobba hemifrån någon dag i veckan, om du har ett jobb där det är möjligt. Passa på att ta vara på de dagar som ges för lugn, som en sådan här.
Det viktigaste att komma ihåg är att alkoholen kommer iaf inte att göra något enklare...
Hoppas det lättar för dig, och att du får hjälp att komma vidare, framåt.
/m

Är lite bättre, tror jag. Försöker intala mig det iaf... Håller ut på jobbet, men borde ligga hemma i sängen. Har iaf inte försökt kurera mig med något alkoholhaltigt.... och det gör nog sitt till i tillfrisknandet.
Känns så skönt att inte känna någon skam eller skuld över att dricka "ett glas vin" trots att man är så förkyld att man vare sig kan känna smak eller lukt av det. Eller känna sig bedrägligt piggare efter att ha druckit en whisky mot halsen, för att sen bli dubbelt så trött och hängig efteråt. För att inte tala om att sova... Denna gudagåva som nykterheten gett mig. Skönt att inte känna att jag kunde inte stå emot det där förbannade vinet ens när jag är sjuk. Det stärker självkänslan att inte behöva ha de tankarna. Bara det gör att det inte är så farligt att bli sjuk...

Ja, imorgon är en ny dag. Och en dag närmre en snorfri tillvaro :-)
God natt
/m

var ok på 60 m, och nu springer jag ganska mycket, om än inte så snabbt. Och definitivt inte förbi dig :-)

Jag har också mina bilder av er härinne och kommer på mig själv att undra hur ni har det om jag inte läst något från er på någon dag. Tror inte heller att jag skulle bli besviken. Hela forumet och alla härinne betyder mycket för mig. Ett exempel på att helheten är större än vad bara summan av varje del skulle bli.

Jag känner faktiskt ingen oro för påsken just. Ändå vet jag att jag det blir lite fest på påskafton, med stuggrannarna, och det kommer bara vara jag som inte dricker alkohol. Ska ladda upp med alkoholfria öl och lite gott bubbel från bolaget. Jag dricker någon 2,2% cider någon gång ibland mest för variationen, känner dock ingen som helst frestelse att fylla på mer eller någon alkoholeffekt av det. Undviker det helst, men någon gång har det blivit. Påskmust gillar jag inte alls.

Tror att bristen på oro just för den här helgen har med att det gått,så bra de andra stora helgerna som gått, jul och nyår. Då känns påsken som en baggis i jämförelse. Har mer funderingar på varma sommarkvällar med grill och uteserveringar osv, men det måste gå det också.

Låter fint med blommorna, ska försöka piffa till det lite här hemma till helgen om orken räcker till.

Ha det fint, där framför :-)
Kram m

har varit där du beskriver att du är nu. Var inne på forumet och aktiv förra hösten, men var väl på något sätt inte redo då. När jag kom tillbaka i höstas var jag det. Eller såg till att hänga kvar iaf. Mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva både när det varit jobbigt och bra. Jag lovade mig själv att logga in här och läsa, och att berätta för min man innan jag skulle hälla upp ett glas eller gå och handla hem. Det hjälpte, jag var nära ett par gånger de första veckorna, men sen har nykterheten i sig liksom gett ett eget värde åt alltihop. Och ganska snart insåg jag ändå att allt det där jag bara trodde att jag skulle klara om jag fortsatte med vinet, klarade jag egentligen trots vinet. Alla problem jag har haft och har förvärras av alkoholen.
Vad jag vill säga är egentligen bara - håll ut. Det blir bättre.
/m

Imponerande resa du gjort! Har följt dig och din kamp från och till och det känns verkligen så bra att du fixat det som du gjort. Så du ska va stolt och glad!

Apropå det du skrev om påsken så känner jag precis likadant...hur FAN ska det bli påsk utan den immiga till? Ja, för min del så är mina värsta prövningar vid såna tillfällen..Jag vet ju inte hur man ska fira? Vadå fira Jul? Påsk? Födelsedagar? Nyår? Student? Konfirmation? Midsommar!? jag kan ju fortsätta..men du förstår säkert vad jag menar..

Hur gör man? DET är min verkliga utmaning!

Men jag ska göra vad jag kan.. för alternativet vet jag ju vart det bär, till sist.. Vill aldrig mer dit!

Påskmust låter bra.

Apropå fantasi-bilder? Jodå det har jag också. Spännande..i fantasin.. Men det absolut skönaste här är ju att man är ganska eller helt anonym.

Hursomhelst känner jag som du. Otroligt många sköna människor härinne.. Jag har liksom du många att tacka för att jag fortfarande orkar kämpa!

Men tillsammans är vi starka, eller hur?

Kämpa på så springer jag också efter.

Ha det bra och fortsätt kämpa på!

/Mic

Krya på dig fina du!

Hemma för vård av barn. Även imorgon. Mitt kära lilla barn som är rejält förkyld. Jag känner att hemma tillvaron ger mig andrum. Hur ska jag komma ned i arbetstid? Tror att jag inte förmår att jobba heltid just nu. Berättade för terapeuten att jag bara väntar på att när jag kommer att braka ihop. Likadant var det när jag var gravid och sa att jag hade väldigt mycket sammandragningar och att jag inte riktigt orkar. Ingen sjukskrivning och en dotter som kom 5 veckor för tidigt. Jag behöver jobba mindre för att reparera mig själv. Hur är jag tydlig utan att vara övertydlig? D v s utan att låta aggressiv? Enda gången det har fungerat är när jag var så trött och ledsen att jag började storgråta. Då var det långt gånget och jag fick en psykologkontakt till slut. Suck, jag vet egentligen vad jag behöver för att återhämta mig... Samhället verkar vara uppbyggt på ett annat sätt. Så klart att man inte ska kunna utnyttja systemet, men jag har inte varit sjukskriven på 15 år...

Ja be honom dra åt helvete! Han ska tamejtusan få stå med sitt fula tryne långt ifrån mig på festen. Jag ska hänga med Mr Loka-Lemon och Mr Red Bull med sugrör och citronklyfta istället, och vi kommer skratta hjärtligast på hela partyt. Så det så.

Sjukt bra inlägg.
STOR KRAM

En helg till som snart är slut. Veckorna går oerhört fort nu, tiden bara rusar iväg. Skönt på ett sätt, känns bra att det går längre och längre tid sedan sista vinglaset. Trodde kanske inte då, innerst inne att det skulle vara det sista på snart 6 månader.
Är för första gången sedan jag slutade med alkoholen genomförkyld, och känner mig riktigt risig. Är rekordlänge som jag har hållit mig frisk annars. Brukar ha förkylningar under höst och vinter som avlöser varandra. Tror egentligen inte att det är alkoholen i sig, utan mer att jag sover så väldigt mycket bättre nu, sömnen har nog en läkande effekt som inte ska underskattas.
Den här gången ska inte förkylningen och halsontet dövas med whisky iaf. Te och honung får det bli. Känner mig definitivt inte sugen på whisky heller, för den delen. Annars har det varit lite mer alkoholtankar på sistone. Har varit frustrerad över tankarna och känt mig missnöjd med mig själv för att de dyker upp, de borde väl vara borta nu, eller.... Eller kanske inte, vad är sex månader i sammanhanget? Försöker vända på det nu istället, att vara nöjd med mig själv som avstår, trots att tankarna ploppar upp, oinbjudna, liksom tillfällena. Det skulle så många gånger vara så enkelt att hälla upp det där glaset.... Men, det gör jag inte, och det måste väl vara det jag ska fokusera på?
Nähäpp, tillbaka till näsdukarna och sprayet..och hoppas på att det försvinner lika snabbt som det dök på...
/m

Nej, ingen av oss trodde väl att vi skulle hamna här... Men nu när man insett att det finns ett a-problem, som visserligen ser lite olika ut för oss, men genererar ungefär lika mycket ångest och skuldkänslor hos oss alla, så är det här ändå ett ganska ok ställe att hänga på då och då :-)
Bra mål du har satt upp, men ta en dag, eller kanske mer en fest, i taget. Det finns mycket bra alkoholfritt att välja på, och det funkar faktiskt, även om det känns tveksamt till en början. Jag har hållit uppe i snart sex månader nu, och det har gått över förväntan.
Lycka till,
/m

Låter vettigt, att fundera över vanorna. Jag var i ditt läge förra hösten, velade lite och försökte dra ner på alkoholen under ett års tid, lyckades sådär bra... Till och från funkade det, men i höstas kom jag till ett läge då jag inte orkade med det längre, och har sedan okt inte druckit något. Har skrivit av mig mycket här, och det har hjälpt mig i min resa. Kan gå tillbaka och läsa när jag tycker att jag inte kommer någonstans, och även få ta del av andras historier.
Lycka till!
/m

Tack snälla Mic för ditt svar. Du har helt rätt, på något sätt känns det lite lite bättre nu, bara efter att du har skrivit till mig nu och jag inte är helt ensam.

Ja, och du gör en fullträff med "good enough", gäller verkligen mig med! Jag har alltid varit duktiga flickan, allt ska se bra ut samtidigt - betyg, arbetsprestation, hemmet, jag själv... Och mitt "ser bra ut" är en nivå över alla vanliga, har jag fått börja inse efter att jag nästan brände ut mig. Och sen är jag en grubblare som dessutom kan oroa och stressa upp mig och ligga sömnlös över saker, och detta passar VERKLIGEN inte ihop med bakfylla då ångestnivån av sig självt hade skjutit i taket. :/

Vännerna har inte reagerat på mig, eftersom jag hänger med lite olika kompisgäng så är det klart att man kan bli för full "då och då". Vad dom inte vet är ju att jag blir det VARJE gång, bara det att de inte sett mig emellan....

Jag vill gärna hänga på dig i livet-utan-alkohol! Jag känner att det finns en gräns för hur länge jag ska vara ett offer för alkoholen, helt vansinnigt. Och hur många gånger ska jag göra mig själv besviken när det inte fungerar med "jag tar bara ETT glas"???

Jag är en social och smart person i vanliga fall, så detta ska såklart gå. Får väl stå ut med frågor om jag är gravid hela tiden :P Jag fyllde i för att vara med i självterapin och studien från Karolinska Institutet de länkade till, och där skulle man fylla i sitt mål. Det har tagit mig hela dagen men tillsist klickade jag i "jag ska sluta dricka helt" fram till 12/7 2014. Måste börja någonstans.

Hoppas vi hörs snart igen, jag är verkligen jätteglad för ditt svar. Tack.

Du skrev att du aldrig troddde du skulle sitta här...det trodde inte jag att jag skulle göra heller..

Man vill ju helt enkelt inte tro att man själv kan hamna där,men till sist så inser man att..Jodå det kan man visst. Hemsk känsla, jag vet..

Hursomhelst så finns det hopp för dig! Finns många exempel på människor som fixat att ta sig ur skiten på olika sätt. För det är ju så. Vi härinne är jo såklart väldigt olika som människor, men samtidigt är vi väldigt lika. Alla har vi insett vad som förstör våra liv. Vad det är vet du ju såklart..

Jag är dock inte helt olik dig, (förutom att jag är kille och dryga 10 år äldre). Jag kan med låta bli att dricka i perioder. Inga problem. Men när jag gör det..då släpper allt! Precis som för dig.. Jag har alltid trott att DENNA gången så går det. Men NEJ. Kanske går en gång av 10. Resten spårar det alltid ur..

Så mitt råd är ju såklart att du aldrig börjar dricka. För det blir aldrig lättare. Bara värre och värre.. Önskar att jag hade fattat det när jag var 30. Istället var det väl efter där någonstans det börjar snurra på värre...

Jag har äntligen fattat att det är sådan jag är...Alkohol är inget för mig. Jag fixar det helt enkelt inte. Visst är det lite sorgligt. Men samtidigt..det kunde vara värre eller hur?

Livet funkar utan alkohol. Jag kämpar själv just nu med att försöka få in det i min hjärna, så du får gärna hänga på..

Känner också igen det du skrev om perfektionism och att vara kontrollfreak. Precis sån är jag med. Säkert en anledning till att när vi släpper kontrollen..då gör vi det ordentligt. Som en ventil som plötsligt öppnar så kommer allt på en gång. Jag kämpar med det också..att kunna släppa kontrollen. ALLT måste ju inte vara perfekt hela tiden. "Good enough " räcker.

Så vi sitter lite i samma båt...

Skriv och läs här så mycket du kan. Rena terapin för mig..

Hoppas du mår lite bättre nu och kämpa på.

Vi fixar det här!

/Mic

Lyckades få typ tre timmars sömn inatt, vaknade konstant av mardrömmar, och det tog mig fyra timmar att somna pga att jag huttrade så mycket. Gick igenom hela lägenheten efter Stesolid klockan två på natten helt förgäves, inte en droppe vin fanns att tillgå heller. Det värsta är att jag har 13 dagar kvar innan jag kan få ny stesolid utskrivet, vet fan inte hur jag ska klara mig fram dit. Skakar fortfarande, det är som om mitt huvud balanserar på ett nålshuvud, har träningsvärk i nacken efter hur mycket huvudet skakade igår.

Visst finns det fler saker att skämmas över än att avstå alkohol. Tror det har gått
in i järnkontoret nu. Söndag idag mulet ute men jag är vid gott mod.
Tack för dina rader betyder så mycket. Har bestämt att det får bli asfaltsdjungeln i sommar.
Man kan ju alltid ströva omkring och upptäcka sin stad på nytt utan en rullgardin för blicken.
Det var sådan stress och jäkt med A i sällskap. Fanns egentligen bara bolaget som var viktigt.
Den största skräcken var att det inte räckte. Men då hade jag kontakter som gärna lånade ut
både det ena och det andra, förbannade då att Bolaget hade stängt på söndagar, så såg min kid-
nappade hjärna ut då. Men icke nu. Men jag ser upp mina fallgropar och vet när vissa situationer
uppkommer och hjärnan längtar efter befrielse. Men idag ser det som en fängelsehåla.
Hoppas du har rätt att det värsta är över.
Fin söndag till dig
Konstnären

God morgon m-m
Så är det för mig i vissa situationer. Men som du skriver så klokt 10 kanske 20 ggr. om året
är ju ingenting egentligen, och jag tror det försvinner ju mer man över på det. Jag är i och
för sig inte någon sällskapsmänniska, jag är mer en observatör. Har väldigt svårt att prata väder
och vind. Har alltid varit sådan. Ja, den där ångesten man hade nästan för jämnan den har inte
entrebiljett till mitt liv. Ser faktiskt fram mot sommaren utan sommarstugan, kan bli en bra sommr
utan alkohol, och att få trampa lite asfalt. jag är ju så välsignad med natur och hav inpå knutarna.
Igår bakade jag en rabarberpaj och till den massor av vaniljsås, mmm, gott. En dag ska jag ta tag
i mitt sötbehov men inte idag. Kanske har jag blivit beroende, som jag blev av A. Ingen katastrof.
Mannen har börjat småsnacka om att det vore gott med en grogg. Känner ju igen mig själv. Bad honom
gå ut med hunden och tänka ensam. Hem kom en glad man och gojan flög iväg. Känner att den dagen
kommer. Varför ska vi kvinnor observera se och känna så mycket. Karlar går ju bara på i sina ullstrumpor.
Har fått in ganska bra rutiner i mitt liv nu, känner att jag behöver det, innan fanns inget sånt.
Du är duktig m-m att du finns bakom mig.
Kram
Konstnären

Jag kan oxså känna sorg ibland över att det är slutdruckigt för mig. Men det avtagit
mer och mer ju längre tiden. För mig är det så att jag måste leva nykter och nu känns
det inte som några stora uppoffringar. Gojan som jag kallar honom kan titta in på en snabb-
visit för att sedan flyga vidare. Jag tror som pellepennan skriver att på något vis måste
vi alla nå våran botten och då har vi två val fortsätta förgifta kroppen, eller kämpa sig
till baka till en normaltillvaro. Enkelt uttryckt jag var tvungen att lägga mig på rygg
inför A. Det är ingen lätt väg och många fallgropar har funnits men jag har lyckatshoppa
över dom 7 månader på torsdag. Tycker mycket bättre om mitt nya liv, och min då utslitna
kropp ser helt annorlunda ut idag. Jag är ingen misss universum, men mer än nöjd med mitt
utseende nu. Innan såg jag ut som en färdigjäst bulldeg.
Man måste kämpa för att nå ett mål, så jag kan bara säga kavla upp ärmarna och ta striden,
den är tuff men du kan vinna.
Konstnären

Verkligen, du beskriver och tydliggör så fantastiskt bra.
Gör ett besök och tittar till och säger hej.

Hej.

Allt gott, livspuzzlet gör att det är full fart.
// A

Jag försöker. Jag vet att hjärnan spelar spratt. Jag kommer aldrig att lämna mina barn. Utan hade jag nog sagt Tack och adjö. Utan A har jag inte varit lycklig, inte med heller. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en svacka igen. Små svackor ja, det är livet, men de större... 3 veckor, äntligen dags för besök hos terapeuten. Vet inte, men tror att jag inte lyckas förmedla det jag känner. Är otydlig. Hoppet finns.

Känn ingen avund, tiden är bara ett mått på förfluten livserfarenhet, man blir inte kaxigare bara för att man varit nykter längre,
Men man känner sig säkrare med mer erfarenhet i ryggsäcken.

Jo att sluta dricka alkoholen var bland det jävligaste jag har varit med om i hela mitt liv, men hade blivit ÄNNU jävligare och dessutom helt ohållbart om jag hade fortsatt.

Så vad hade jag att välja på, orkade inte gå igenom skärselden att vittja alla mina hjärnspöken med att sluta dricka,
men det fanns ingen möjlighet för mig att överhuvudtaget fortsätta dricka, status quo.
Så jag fick vittja mina hjärnspöken, det var den enda utvägen, och så fruktansvärt jobbigt.

Allt som min hjärna hade förknippat med glädje fanns hopkopplad med alkoholen, ingenting annat var värt något.
Så visst faan sög det, hela livet var miserabelt, kunde ju lika väl gå runt hörnet lägga mig ner och dö.
...men tänk dig att ställa sig frågan...varför?

Innan man började dricka alkoholen så hade man ett ett helt okey liv, vad vara det som gav glädjeämnen då?
Funta på det ett tag, och sedan funta lite på "vem" som har ändrat på dina värderingar.
Den lömska vännen alkoholen har vänt ut och in på hela ditt numera miserabla liv, hallå!

Så blev mitt liv miserabelt med eller utan alkoholen, dvs hade jag ett sådant sugit liv liv även utan alkoholen.
Nejdå, det är ju alkoholen som har förvridit dina tankar till någonting helt sjukt, hjärnspöken.

Så i nykterheten åtgår ALL energi till att avslöja hjärnspökena skapade av herr alkohol,
därefter överlista varför de kommer, när det kommer, och hur jag ska få hjärnan att byta spår med ett nyktert tänk.
Hjärnan är helt enkelt konserverad i alkoholångorna, det är DEN som är beroende, inte själva kroppen.

Allt den hittar på är att försöka styra över dina tankar på att få sitt gift tillbaka, det är samma sak med nikotinet.

Så att överlista sin egna sjuka hjärna det är helt enkelt skitsvårt, att ställa sig högre i makt än den högst beslutande organet i hela kroppen.
Att avsätta regeringen med militär makt och skapa en interimstyrning så pass länge att den gamle regeringen har tillfrisknat.

Hur lång tid tar det, för alltid skulle jag vilja säga, en gång alkis, alltid alkis.
Jag får leva med mina gamla sovande hjärnspökena, ett enda obevakat ögonblick och jag släpper lös attackhunden med att testa ett glas.
Sedan får jag ta hand om att reda upp vad hundjäveln hann att ställa till med medans jag sov.
Så länge jag håller den i ett stramt koppel har jag kontrollen, övervakad och med mycket hård diciplin.
På sådant sätt kan jag få ut någon sorts fin relation till attackhunden, den finns parallellt i min livsresa.
Ha vilken jäkla koppling jag gjorde där, så nu har man blivit en mental hundägare också,
men det kändes rätt på något sätt.

Idag lördag, en solig morgon kvar i sängen och jag hör hur grannarna genom ett öppet fönster har börjat skramla med sina utemöbler,
barnen stojar och är glada, precis som det borde vara en vanlig vårmorgon, en härlig tid som vi nu går tillmötes.
Hur hade det varit om jag hade söpit igår, kikat upp genom ögonvrån, stängt ögat och livrädd för den kommande bakfylleångesten.
Hade sovit i timmar framöver för att hoppas att en del av ångesten hade sovits bort, men den jäveln står alltid bakom någon hörna och lurpassar på en i ett bakhåll.

Så kom inte och säg att nykterheten inte är värd vartenda efterkommande minut av mitt fortsatta liv,
men man måste lära sig att uppskatta den i sin alkoholsjuka hjärnas tillvaro...
Lära om, gör rätt...

Att inte vara fyllesjuk....är rätt...för mig.

Berra

Berra jag älskar att läsa dina inlägg! Du är så klok och har så fantastiska insikter som du lyckas sätta ord på! Jag kommer på mig själv med att känna avund när jag läser i din tråd, avund att du kommit så långt och en längtan och förtvivlad önskan om att min man ska komma till samma insikter som dig, lyckos din familj! Du skriver på ett sätt som berör i hjärtat, man nickar igenkännande oavsett om man är anhörig eller missbrukare. Jag önskar dig all lycka och framgång, fortsätt att skriva dina värdefulla inlägg. Tack!

tittade in och såg ditt inlägg och blev berörd. Vill bara säga att jag tror din trötthet är en helt naturlig reaktion, dels på din egen förändringsprocess och därtill besvikelsen över att mannen gör helt andra val. Fler än du här har insett det du gör nu - det egna valet att bli nykter ställer nya krav på relationen. Livet blir ett annat. Just nu skriver du (fast du anatgligen inte tänker så) ur anhörig- och medberoendeperspektivet där denna mening "att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig" är så vanlig, så vanlig. Håll fast vid din nykterhet, ta hand om dig själv - försök skapa dig viloplatser, sök dig gärna till AA eller Alanon. Kramar / mt

Jag läser och läser, mycket har hänt men jag finner ingen ork att skriva... Jag är så otroligt emotionellt trött, skulle egentligen bara vilja sova! Barnen och jobbet håller igång mig men autopiloten är ofta på för att slippa känna så mycket. Jag har inga bra verktyg eller strategier för att hantera vårt äktenskap just nu, blir liksom mer att "stänga av" för att orka, för att överleva... Känner mig så ledsen över min mans val, att han envisas med att dricka trots att han vet hur det påverkar barnen och mig. Han beter sig som att han inte fattar vad vi säger, inte tar oss på allvar. Polarna har helt plötsligt blivit viktiga, de som dricker värre än honom vill säga. Antar att han förlorade sin supar kompis när jag slutade dricka men jag är ju fortfarande hans fru... Så hur många brutna löften ska man orka, hur många gånger ska man våga hoppas och hur många gånger ska man orka hantera besvikelse? Kan ett hjärta bli helt hur många gånger som helst? Känner mig verkligen ledsen, känner mig oviktig och lite lurad... Kram