Senaste kommentarerna i forumet

.

Att ringa upp och be om hjälp! Jag känner igen mig i mycket. Håll fast vid träningen och låt den vara din livlina. Att jag inte gått under tidigare är att träningen har gett mig den välbehövda andpausen och utlopp för ilska, sorg, ångest. Du fixar det här!

Tack för dina ord, jag blir rörd.
Känner för att gråta men kan inte.
Tänk om det ändå kan vara över nu? Det är dags nu.
Det är ju bara jag som kan bestämma det.

Vilken konstig förnimmelse jag fick när jag skrev dessa rader.
Det är ju i realiteten ett väldigt enkelt beslut.

Tack för ditt stöd, jag tänker ofta på dig Fia.

Kram
LillPer

för era kommentarer. Känns skönt med lite uppmuntran...

Jo, jag förstår att inte alkoholen skulle kunna göra något bättre, och att det är någon sorts invant sätt att lösa problem och tankar som dyker upp. Som en dålig slogan - "Alkohol - lösningen på allt - är du glad fira med champagne, är du stressad varva ner med ett glas rött, är du deprimerad eller bara känner dig lite nere, ja då kan du prova lite vad som - dina bekymmer kommer att te sig mer bagatellartade efteråt, och du kommer dagen efter att få fokusera på fysiska symtom i kombination med lite bakfylleångest... Jajamän, alkohol kan man använda i alla sammanhang - ett beroende får du på köpet." Vad säger ni om den?

Min självkänsla är ett känsligt kapitel. Det är något jag brottats med sedan tidiga tonåren, då den fick en rejäl törn. Har som så många andra försökt uppväga en dålig självkänsla med att prestera på topp istället. Det har resulterat i en utmattningsdepression för drygt 10 år sedan och sedan dess har jag i perioder försökt arbeta med min självkänsla, att duga utan prestera på topp. Funkar i vissa lägen i andra inte. Jobbmässigt har jag taggat ner ganska mycket prestationsmässigt, allt behöver inte vara perfekt jämt. Som person är det svårare, där har jag fortfarande stora krav på mig. Märker ändå att det blivit bättre när jag la ner drickandet, har liksom inget jag behöver kompensera för. Innan kunde jag lägga ner mycket tid på morgonen för att dölja att jag var trött eftersom jag inte kunnat sova (pga alkoholen). Nu har jag lättare att känna och visa att jag är den jag är... t.ex. med kläder och smink. Har viktnoja och är rädd för att lägga på mig en massa övervikt, fast jag är helt normalviktig och borde inte fundera alls på detta. Även intellektuellt känner jag att jag har kunnat vara lite laid back. Är jag trögtänkt så är jag, det beror i alla fall inte på vinintaget igår (eller ikväll).

Precis som du skriver Berra, så tänker jag att ok, jag har inte de dyraste kläderna, längsta semesterresorna, rätta inredningsdetaljerna osv, men tänker att det jag har är jag, och det är det liv jag har valt att leva. Inte alltid enkelt att inte svepas med av kollegornas snack om vilka ljusstakar man köper (för 500:- st), eller kläder för 1000-tals kr (förstår att tonåringar har svårt att stå emot grupptryck). Är inte avundsjuk, utan mer förundrad över vad man väljer att lägga sina pengar på och förundrad över att det är viktigt att berätta om det.

Hela den här nykterhetsprocessan är ju som en lång resa, som ingen vet vart den landar, eller om den landar, vet inte om det finns något mål egentligen. Och ja, Fia, det handlar ju om att lära känna den nya person man blir, eller har varit, och inte släppt fram.
Vem är jag? vad tycker jag om? vem vill jag umgås med? vilka vänner var vänner och vilka var en ursäkt att få ställa till en bjudning (=alkohol)? vilka resor vill jag göra i mitt nya nyktra jag (all inclusive känns inte som något att boka numera, bilsemester har ju gått bort innan, men det kanske är ett nytt alternativ?) Ja, det är mycket som händer inombords, men det som ändå känns så skönt är att det händer nyktert. Inga djupa filosofiska tankar eller djupa samtal om det framtida livet under vinrus, och man behöver fundera dagen efter på vad det var som var så himla smart och klokt... Nope, ingen alkohol ikväll heller. Eller imorgon.

/m

Tack för välkomnandet!! Det känns ju nästan som att jag redan känner er alla, då jag har läst så mycket innan! :) jag har förstått att flera har haft problem med trötthet och det har jag också! Utmattad nästan. Men det är en lycka att kunna gå upp tidigt en lördagmorgon och köra barnen på någon aktivitet. Jag erbjuder mig att köra bil så ofta att barnen nästan tycker att jag har blivit konstig!
Jag har också förstått att fler än jag har börjat fundera över livet i stort. Relationen (kanske var det inte bara alkoholen som var problemet?), jobbet osv... Kanske beror det på att man måste ta tag i sina tankar på ett annat sätt som nykter?

Och naturligtvis känslan: "var det verkligen sååå farligt, så mycket drack jag väl inte?"
Men mina besök på beroendecentrum hjälper mig faktiskt. Det blir ett datum att anpassa sig efter, och en slags kontrollfunktion som jag nog behöver.
Har inte vågat mig på AA än... Men att börja skriva här känns som ett stort steg för mig! :)

tillbaka !

Du följer schemat för beroende sen får sk läkare säga vad de vill om att alkisar kan dricka kontrollerat.
Sjukdomen är kronisk, progressiv och dödlig och det enda som skiljer oss åt är hur lång tid det tar för oss att nå vår botten.

En dag i taget !

Kram !!

Grattis m! 3 månader. Imorgon är jag också där. Nej, resan är inte alltid lätt, men vi har påbörjat den. Med Konstnären som ligger lite före. High five!

Men visst är det en massa skit som bubblar upp till ytan, nu när man/jag inte längre slänger ner ett ytterligare glas i grytan utan långsamt låter den sjuda. Typ; Vem är jag? Vem är kvinnan i spegeln? Tycker jag om henne? Kan jag lära mig att tycka om henne?

Jag skulle vilja utveckla tankegångar men nu är maken här. Date. Jag delar inte forum med honom utan det är min space.

GRATTIS!!!! Fia

brukar vara trötthet, viss huvudvärk och orolig mage. Så har det varit för mig tidigare. Just nu har jag inte mer än vanlig trötthet som alla andra har, men jag har en djäkla härlig känsla av att slippa alkohol. Det är min tredje dag med antabus, och tänkte just nu på att hade det varit en söndag kväll utan antabus, hade jag just nu kanske ätit färdigt. Jag hade druckit upp allt i går kväll eftersom jag skulle vara nykter idag. (som vanligt). Jag hade mått skit hela dagen och ägnat hur mkt tid som helst på att fundera på hur jag skulle göra ikväll. Men efter maten hade blivit en liten promenad till kiosken och köpa tidningen (= 3-4 starköl på pizzerian och kanske ett glas vin) sedan ett 6-pack att ha resten av kvällen att smyga med. Det slipper jag i dag och är så oändligt glad för det.
Biverkningar brukar försvinna efter en vecka, och sedan kan man ta en tablett varannan dag.
Just nu, I love you antabus!
Fenix

Så fint att läsa om ditt första AA-möte PP! (Hej förresten ;-)) Jag ska gå imorgon förmiddag, för första gången på tjugo år. Stärkt av dina och Mullemans ord om ickekramande. Mina erfarenheter baseras ju på när jag var en "babe". Som Mm skrev så finns det alltid en minoritet sjuka individer i alla sammanhang man råkar ut för.(Mina ord, inte Mm's).

Det där med att man börjar omvärdera (läs;se) sina relationer när man har nyktrat till tror jag är en oundviklig process. Det finns ju ofta en anledning till ett missbruk och när man äntligen nyktrar till så är det så "lätt" att se det första uppenbara; Relationen. Jag gjorde i alla fall det. Stormade ut från tvåsamheten för att sakta igen närma mig idag. Jag tror att det var rätt för just mig att inte långdra saker, men ibland ska det ju koka långsamt.

Ledsamt med familjemedlem med C. Även jag har varit där. Hängt på Radiumhemmet fem dagar i veckan. Det tär.

Kram (jo, jag kramas när jag får välja själv) / Fia

Fina rader du har skrivit. Jag känner så väl igen mig själv. Nu har
jag passerat 4 månaderssträcket plus två veckor på tisdag, Visst är jag
stolt. Vid fyra månader tänkte jag som du, ska jag vara så här hela livet,
såg just då inte det positiva med mitt nyktra liv, rätt så att jag har
förändrats till hundra procent till det bättre. Har inte kommit över det där
med att jag vill vara med i gemenskapen, kunna ta ett par glas vin när man
umgås. Jag hade sådana tvivel hit och dit, men jag vann över A-jävulen.
Jag blev tjurig förbannad på bagateller och såg det mesta i svart. Tack gode
gud för det, jag menar mig själv ska jag tacka. Nu är jag sådär harmonisk igen.
Jag varken kan eller får prova flera ggr. så det är allt eller inget.
Just nu, men jag är beredd att det kan svänga, då åker garden upp. Jag har
gett mig faan på att vinna denna matchen. Skulle vilja ta den jävlen och stampa
sönder så att han aldrrig kommer tillbaka. Mina närmaste och mina vänner vet
allt och det känns bra.
Så visst är det så tror jag två steg fram och ibland ett tillbaka. Jag kunde
aldrig drömma om att det skulle gå så långt.
Idag är vi glada. Nu ska jag mysa och läsa lite.
Du är stark kram på dig
Konstnären

Jag har nu varit tillbaka i nykterhet ungefär lika lång tid som du du. Jag har läst mycket under tiden och skrivit en del.
Vill som LillPer önska dig välkommen hit, även om du funnits här länge. Känner att jag själv har en bra bit kvar på resan, och försöker
förbereda mig så gott det går. Är faktiskt beredd att pröva allt jag kan komma på, för att så småningom bli kvitt den där känslan du beskriver
aldrig mer... Kanske kommer den att bli - och jösses va´skönt en dag :-)

//PP

När nu dom här tankarna dyker upp. Även om det ruskar om lite så är jag nästan säker att du har den insikt som behövs för att sätta emot ;-)
Och Berra finns på plats, och är redo att skriva ett jättebra inlägg, just när det kanske behövs!? Det tar inte bort känslan, men visar att det inte är konstigt att prövningarna fortfarande kan komma tillbaka. Du har ju kommit så långt, så du kan kanske se det som panikfyllda försök att få dig på fall? Du kan nog ta det lugnt. Kanske kommer dom igen, och då kanske man bara kan testa att låta fåntratten i huvudet hållas. Kanske kan man se det som den vändpunkt Berra beskriver, och att det är ok med "dödsryckningarna"?!

//PP

skulden försöker Gudrun och My lyfta fram här....:
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2527357

Du är så välkommen!
Jag är imponerad av dina 9 veckor.
Så skönt att vara utan skiten.
Jag känner igen de där tankarna "Alrig mer" De är jättejobbiga.
Fast just nu har jag defenitivt inga problem att säga aldrig mer.

Jag har ju ringt beroende centrum idag så nu börjar min resa på denna krokiga stig.
Behöver dig och ditt stöd också!

LP

Du har stöd här LillPer. Jag och förmodligen många andra följer din kamp. Du är stark nu även om det kanske inte känns så. Att ringa det där samtalet var en heroisk insats i mina ögon. Jag personligen blir glad då jag inte vill mista en vän till missbruket. Och jag (återigen personligen) tror att det värsta vi kan göra är att lägga oss på rygg och...hoppas.

Så du har viljan, du har kunskapen och här inne på forum har du stödet. Utnyttja det. Jag har det själv lite motigt just nu. Huvudet fullt av knäppistankar. Men jag tar hjälp av kryckan Antabus. Och imorgon ett besök hos min husläkare som är underbar. Nu är jag inte så naiv så att jag tror att alla läkare är underbara eller att all kontakt med vårdgivande instanser blir rätt. Det är hemskt, då vi alla här vet hur långt inne det sitter innan man söker hjälp. Men då får du söka nya kontakter. OM det går åt pipsvängen med ditt första rop på hjälp.

Men vi på forum. Vi stannar och du är inte ensam!

Kramar från din vän raketforskaren/Fia

Läste din beskrivning av det första mötet med "Gemenskapen", som jag gärna kallar det, man kan få dela det med andra i AA. Läste och kom så väl ihåg min första gång, kom ihåg hur liten jag kände mig när jag skulle ta steget över tröskeln, vad skulle de säga, vad skille jag måsta göra, jag visste ju inte hur jag skulle bete mig... och hur jag kände mig förunderligt stilla i mig, med en fin känsla av lugn och ro när jag gick därifrån. Välkomnandet, ritualen som finns där, visst det är sant men tänk bara hur många ritualer vårt liv och samhälle består av om vi tänker efter lite mera. Jag blev så glad och kände genast att jag på stört måste få "dela" detta här och nu! Jag har läst i olika trådar att flera har sämre erfarenheter av AA och det beklagar jag verkligen. Det är så att jag spontant, som en äkta medberoende, tar på mig skulden för det i AA:s namn! Men som sagt, AA är och finns för den som är beredd att ta emot och själv delta där på SITT sätt och för SIN egen skull. Där ställs inget enda krav utom ett och det är en ÖNSKAN om att vara nykter. Resten är resan i det vidare livet och där tycker jag det är så bra om man förmår öppna sig ut och ta emot det som finns att få från andra med erfarenheter.
PP, jag är så glad för att du testat på ett möte och att du kom dit och blev den viktigaste personen där, samtidigt med att du fick erfara hur en "återvändare" välkomnades tillbaka. Känns nästan som att jag var med i anden på ett hörn, en bland alla andra.
Jag har en AA-vän som sagt precis det så fint tycker jag, så här: "Man kan alltid supa sig in i AA, men man kan aldrig supa sig ut ur AA" Sant, man är alltid välkommen tillbaka även om och när det tråkiga har hänt. Tillbaka utan att mötas av kritik, ifrågasättanden eller tillrättavisningar, man är fortfarande precis den äkta människan som önskar att vara nykter. det är vad som gäller och betyder.
Vi som tar en dag i taget, vi som har, och kommer att kämpa på varje dag med ännu en nykter dag, på olika sätt vill så gärna dela med av det. Som de äldre och erfarna vittnar om, det blir nästan för varje dag lite lättare genom att man hittar andra strategier och det gäller att njuta av de små små stegens strategi.
Det är, tror jag i alla fall, otroligt viktigt och befriande att bara prata om det, som någon säger, lämna ut sig men jag ser det mera som att bjuda in till tidigare stängda rum. Jag tycker det är mycket viktigt att så gott det går försöka se vad man faktiskt får som nykter, inte så mycket vad man förlorar. Hänt har hänt, det vet vi, det som kommer kan vi påverka själva och hjälp finns! Att be om hjälp på olika sätt är så mycket mera än att gå under i någon sorts missriktad "egenstolthet". En annan AA-vän har sagt så här: "Det gäller att leva så att vindrutan är större än backspegeln", gör det och sikten framåt klarnar medan vägen bakom sakteliga blir suddigare och reellt bakom. Det kräver dagligt arbete, så enkelt är det. Precis just det är det som inte är enkelt.
Jag kommer med spänning att följa din väg PP, som nykter och med AA i fortsättningen. Hälsar Mullegubben till dig och andra!

Om en minut kommer jag ringa kommunens behandlingsavd. för missbrukare.
Nu räcker det.

Jag ringde och talade in ett meddelande:

Hej, Jag heter LillPer och vill tala med någon angående mina alkoholproblem.
Gud vad skönt att bollen är i rullning igen.

Nu behöver jag stöd för kommande vecka blir hektisk. Jobb utomlands och ensam borta från min familjen igen sedan en vecka.
Jag älskar dem så mycket och saknar dem djupt.

LP

Jag har nästan på pricken samma problem som du.
Jag mår så fruktansvärt dåligt idag och alla andra dagar då jag druckit dagen före.
Min ångest och rastlöshet går inte av för hackor ska du veta.

Men för vilken gång i ordningen jag slutat går inte hålla koll på.
Nu är jag ju övertygad om att jag måste sluta nu!
Jag tror en dag i taget är så man måste göra.
Tänk absolut inte för långt fram.
Det gör jag och det går åt h-e varje gång.

Lycka till oss båda!

LP

Som jag gråtit, men det börjar kännas bättre. Ska träna idag. Hjärnan testar mig konstant. Skulle jag inte ändå vara sugen på litet vin eller kanske folkis? Idag, nej. Vågar inte ens dricka den alkofria varianten. A har varit en falsk vän, men vad glad och upprymd tanken att dricka har gjort mig. Nej, jag har inte kunnat sluta att dricka i tid. Och så många ggr jag har sagt att aldrig mer... Nu känns det annorlunda. Det känns som jag har fått en sista chans och den vill jag inte låta försvinna. Sover fortfarande dåligt, men har varit fast i sömntabletteträsket för tio år sedan, så de kommer jag aldrig kunna använda mig av. Jag ska fundera på om jag ska berätta imorgon. Vi är en liten arbetsplats med ca 50 personer, så det är svårt att låta bli. De eller hen rättare sagt har varit efter mig innan. Har haft svackor innan. Det är väl det som kallas för att vara periodare, även om jag aldrig släppt alkoholen helt och hållet. Tack för ert stöd! Jag hoppas kunna vara där för er med.

Jag har ju varit härinne och läst lite av och till de senaste veckorna och förstår att jag är långtifrån ensam med min ångest och mina skuldkänslor. Bara det känns lite bättre och jag kommer nu försöka låta bli "vardags drickandet" till att börja med. Mitt vardags drickande består mest av 2,8% folköl. Det är en vana sedan många år kanske 25år! Jag har nog tyvärr blivit beroende under åren av dessa öl 2-4 ibland 6st varje veckodag har det ofta blivit och jag har nu mkt svårt att "varva ned" när jag kommer hem utan dessa öl. Öppnar en öl är det första jag gör när jag klivit innanför dörren och tillsammans med en cigarett kan jag andas ut på min balkong och samla tankarna och reflektera över dagen och livet överhuvudtaget samt känner mig liiite gladare. Jag får också som lite inspiration att lägga i tvätten städa upp och ringa nån vän osv men innan kl 20 har jag då druckit färdigt. Då börjar ofta något tv program jag tänkt se och då brukar jag istället laga nåt lite men gott och äter sedan framför tv:n. Då mår jag ganska bra och ngr öl för att mota bort stress och ångest till vardags gör mig inte bakis eller så och kanske inte är så farligt men jag är rädd att jag blivit helt beroende av det och att det i sig skapar ångest hos mig. Sedan dricker jag ofta för mycket på helger särskilt fredagar. Måste liksom fira att veckan är över och jag är ledig osv men slutar ju alltför ofta med att jag istället förstör lördagen med ångest dålig sömn osv:-(
Jag lever ensam och är 50 plus och har ingen att ta hänsyn till just nu. Ingen som vet om mina vanor. Men jag har en dotter som jag älskar över allt annat på jorden och hon vet (har sett mig spåra ur ibland under åren)och oroar sig för mig och för hennes skull vill jag bli en frisk sund och stark mamma hon kan vara stolt över. Hon är 23år och har dom senaste åren varit ständigt på resande fot med mitt hem som bas just nu i USA.

Men som sagt SKA börja denna vecka och se om jag orkar bryta vardagsmönstret på egen hand.

Tack för allt stöd jag känner finns här och stor kram till er alla som kämpar med dessa problem på olika sätt.

//W

Vet hur det där känns, att man alltid är missnöjd med sig själv, vad man gör, hur man ser ut och vad man presterar.
Man borde egentligen vara ganska så nöjd, allt flyter på och inga direkta problem, men ändå så fattas det något inom sig.
Det är bra men ändå...inte, en skitjobbig situation som är väldigt frustrerande, det liksom vill explodera inom sig.

Ändå ..ändå, vill jag poängtera, det är i en svacka som denna då det egentligen händer.....vändningen!
Man kan inte tro det just nu, men när det känns så där jävla jobbigt och det enda som skulle kunna lösa det är att ta till fyllan,
Så är det precis det man inte ska göra, det är det sista lilla nödropet ifrån alkoholdjävulen som försöker desperat få dig tillbaka i missbruket,
Den vänder hjärnan i omvälvande konvulsioner, en "kräkning i hjärnan" som säger att ....ingenting duger, jag är misslyckad och det är lika bra att jag går tillbaka till något som jag känner igen, drickandet för då tror jag att allting är bra, fast det egentligen bara blir sämre, jag blir lurad i sinnet men går med på det typ.

Någonstans mitt i allt det hära så kommer det en känsla av att jag ska sluta jämföra mig med allt och alla,
Och även om jag inte har det bästa så ska jag åtminstone försöka...försöka vara nöjd med det jag har, det lilla jag har.
Jag kanske inte lagar den bästa maten, inte äter alltid det mest nyttiga, men jag gör det för att må bra.
Har inte de biffigaste bicepsen på gymmet, men de är de jag har med de förutsättningarna jag har, genetiskt och med den träningen jag har lagt ner.
Jag kan träna mer, men får också väga in om jag VILL träna mer för att kunna tävla med "vännen" på gymmet, det är han som kanske inte har något liv!
Har inte de nyaste köket, ballaste bilen och dyraste jackan i kvarteret, men mina grejor tillhör inte banken heller.
Jag är inte fistad till att måste jobba ihjäl mig för att betala alla lånen, har en liten större frihet på sådant sätt.
Det fanns en sådan ball sak skriven på fejjan som jag inte riktigt kommer ihåg exakt, men att folk jobbar ihjäl sig för att köpa grejor de inte har råd med för att imponera på folk som de egentligen inte gillar, och så kan man ju fundera på om det är en liten bit av sanningen jag råkar befinna mig i.

Samma sak när du jämför dig med att dricka ett alkoholfritt alternativ, du känner dig som en looser därför att.......?
Du kanske i tanken längtar tillbaka till ruset du inte vill till, och känner en avundsjuka på dem som inte har ett beroende.
Om de åt ...bajs och fortfarande fick sin fylla, skulle du ändå känna en avundsjuka då, troligen inte.

Igår hade vi födelsedagskalas här hemma, våra gäster gav mig ett 20-tal flaskor med alkoholfria alternativ, öl och cider i ett tiotal olika märken.
Det var jag och två fyllchaffisar, allt tog slut!, och jag vill påstå att ingen av oss tre kände sig utanför med våra drycker.
Vi hade fina flaskor medan de andra drack ur smuggelburk, vi var vinnare ur det visuella perspektivet, och det krävdes bara att vi "hängde med" och tillät oss skratta för att vi ville vara med, inte för att vi tyckte synd om oss själva för att vi inte fick vara med i den berusande gemenskapen.
Skillnaden ligger i tanken, inte i det fysiska eller kemiska.
Att jag sedan kunde kliva ur sängen för att hämta ungdomarna med bilen klockan tre på natten för att de inte skulle behöva pulsa hem i snörusket,
Gjorde mig till en annan vinnare, vinnare i curlingförälder och mitt egna goodwill-känsla, för att jag kan och för att jag vill.

Det är skillnaden, för att jag kan och för att jag vill, och jag är fortsatt stolt över mina tagna beslut, när jag har tagit mitt beslut har jag också fråntagit mig min ångerrätt.
Jag tog det hör beslutet under rådande förhållande, kanske hade jag valt ett annat så där i efterhand, men jag gjorde mitt val och fullföljde det, punkt!

Genom att sätta upp mina egna spelregler och med fokus på att må mentalt bra har jag också att upp stålbarriärer på det onda att nå mig från sidorna.
Jag är osårbar så länge jag inte släpper in de dåliga tankarna, full kontroll på att må bra gör mig tillen mental Stålmannen.

Berra

Jag är patetisk och gör nu ett nytt försök.
Vill bli fri.
Vill bli frisk.
Vill inte mer.
Hur många gånger kan man ge upp?

Det är skönt att man har andra som referenspunkt och hur våra liv har gestaltat sig genom alkoholen. Haft min första vita helg sedan i början av November och det är skönt att vakna utan ångest. Min strategi är att leva i nuet och att ha en målbild där alkohol inte längre är det primära under helgen. Tror att detta forumet kan vara för mig genom era öden och erfarenheter.

Sköt om er!

Man vill ju inte dö nyfiken, och jag har fattat att jag behöver ändra mycket. När jag nu har chansen att på ett "enkelt" sätt besöka AA, gjorde jag igår slag i saken, och gick på ett möte. Är det då enkelt att gå dit? Både ja och nej på något konstigt sätt. För mig är det svårt eftersom jag alltid haft lite svårt för andlighet, och ju mer som "hokus pokus" jag uppfattar det, desto mer tveksam är och blir jag. Kanske är jag agnostiker, och därför är det samma typ av tröskel som ett AA möte innebär, för mig som att gå på en gudstjänst i en frikyrkoförsamling.

Kanske finns det fler som undrat hur det kan vara, så därför tänkte jag berätta hur det var för mig.

Jag var på plats en kvart innan mötet. Gick förbi lokalen och tog ett extra långsamt varv runt kvarteret för att inte "behöva" gå in och sitta och vänta. Ja, vissa av er förstår säkert känslan. När jag kom in i lokalen var det som att man tagit ett rep och slumpmässigt fångat in ett 20-tal individer, låt säga framför Åhléns. Det var dom som satt där, på samma sätt som det nog är vi som sitter här inne...

Mötet leddes dock av den person som verkade kommit längst in i helvetet som missbruk innebär. Han hade faktiskt tagit uppenbar skada av sitt missbruk. En person som kanske många utanför en AA lokal inte skulle lyssna på. Här lyssnade alla! Andra såg ut att tjänstemän på lunch från sitt jobb på kanske Skattemyndigheten. Fört en kort "instruktion" av hur ett möte går till, och frågan kom om någon var på sitt livs första möte. Jag svarade med en tyst handrörelse, och killen hälsade mig extra mycket varmt välkommen. Samtidigt som han förklarade att han var glad att jag hittat dit. Ni fattar tror jag? En kille som jag kanske tidigare skulle ha sett med förakt på.. Föraktet var som bortblåst. Han fortsatte med att förklara att han tyckte jag var modig som hittat dit, samtidigt som han med faktiskt relativt stora svårigheter fortsatte att leda mötet. Olika personer hade fått olika uppgifter och "medaljer" delades ut. Den första gick till en kille som svarade ja på frågan om det var någon som ville ha en medalj för 24 timmars nykterhet. Ja, de är faktiskt många saker dom första 5 minuterna som berörde starkt. Sedan följde högläsning (tror det var ur stora AA boken) dagens tema var att leva i nuet - som naturligtvis passar oss alla. Sedan en runda med delningar, och de blev blixtsnabbt klart att allas bakgrund var så olika. "Fin" alkoholisten Eva cirka 55 år som pratade om sina 3 månader, och svårigheten att komma tillbaka. Efter henne alkoholisten och narkomanen Ted som berättade om sin återfunna relation till ett av sina fem barn som han var på väg att få träffa senare på eftermiddagen, och hur glad han var efter sina tre nyktra år. Han pratade även lite om åren i fängelse och kriminell energi. Så höll det på till de kom fram till mig och jag fick börja som alla andra. Att säga det som för dom andra bara tog en sekund, kändes som det tog fem för mig: Hej jag heter PP,jag är alkoholist...

Alla som tog chansen till delningar gjorde två saker. Dom välkomnade killen tillbaka - han med 24 timmars nykterhet - och dom vände sig alla till mig och välkomnade mig dit. Ingen kommenterade annans delning, förutom en farbror mot slutet av rundan som vände mig till mig och sa: Vi delar åtminstone tre saker - namnet, problemet med alkoholen, och att vi båda har samma datum för vårt senaste glas (10 november)jag minns det för min första dag under "det här" försöket till nykterhet var 11.11.11... ja, han sa så - det här försöket..

När mötet närmade sig sitt slut vände sig killen som ledde det till mig och sa att han hoppades att jag skulle komma till baka. Han pekade på en annan kille och sa att han hade tid efter mötet om jag ville fråga något. Och avslutade. När alla lämnade lokalen kom cirka fem personer förbi och önskade mig välkommen tillbaka och andra saker... Inga försök till otillbörliga kramar Fia :-) inte ens från dom fyra damer/kvinnor/tjejer som fanns med. Otroligt men sant ;-)

Peter kom fram till mig, berättade att han hade tid, och senare på eftermiddagen skulle sitta på AA´s telefonjour. Vi snackade några minuter, och han berättade om sina tre år in i nykterhet.

Vad handlade då min delning om? Jag vet faktiskt inte exakt för den var ju inte förberedd, och att det kändes lite overkligt att prata. Kanske blev det en mycket rörig skildring av ett tiotal ny-nyktra veckor, min bakgrund, Forumet och alla saker jag lärt mig här. Att ta hjälp och om det ska ske genom att prata med någon, medmänniska eller "shrink" eller AA? Kanske dök även Mullegubben och Adde upp i marginalen...

Nåväl, kanske ingen fattade ett smack? men jag tror faktiskt vissa gjorde det. När jag var klar sa alla: Tack PP, och så var det klart.

Kommer nog att ta en tid innan detta landar, men en sak tar jag med mig. Det behöver inte vara styrka, att inte visa sig svag.

(Alla namnen ändrade, då det var ett slutet AA möte ;-))

//PP

Igår var en jobbig dag. Det här med självkänsla är ju ett j-la skit när den inte finns och lyser med sin frånvaro... Psykologbesök är bra, men det väcker mycket tankar. Sista besöket jag var på handlade om detta med brist på självkänsla och varifrån den kommer. Att det är färskvara som behöver fyllas på. Att inte vara sina prestationer och att försöka få bort duktighetskänslan i alla sammanhang. Att inte lägga självkänslan i utseendet. Ja, ni vet...

Satt igår morse och läste på nätet om självkänsla och bra tips för att fylla på och stärka. Kände mig lite peppad och tänkte att det kanske går att stärka och bygga upp trots allt. Även för mig. Sedan räckte det med att fel person (som jag känner) var på träningspasset på em, och jag gjorde en jämförelse mellan oss där jag föll helt platt. VET ju att man inte kan göra så, att vi inte vet allt om varandra osv osv. Men jag trillade ner och hela mitt nykterhetsarbete kändes helt patetiskt, vad är det att vara stolt över att varit nykter i dryga 3 månader, att man har alkoholproblem, sitta med sitt j-la alkoholfria alternativ till maten och tycka att det är gott, när man vill vara som alla andra och kunna dricka ett eller ett par glas och vara nöjd med det. Igår kväll var det närmaste jag kommit på länge att bryta nykterheten. Kan inte förklara det med annat än att jag kände mig så kass, som person. Och ännu mer kass eftersom jag har dålig självkänsla - liksom att vetskapen om att jag har dålig självkänsla gör att den blir ännu sämre...

Ja ja, igår var igår och idag är idag. Efter en orolig nattsömn så känns det lite bättre idag, och jag är lite tillbaka där jag var före igår. Jag känner att jag blir starkare i mig själv genom nykterheten och att självkänslan är ett viktigt kapitel att jobba med. Igår får vara ett undantag i det arbetet, eller ett avskräckande exempel på hur det kan kännas när man tillåter sig att vara riktigt taskig mot sig själv... Idag är en annan dag.

/m