Senaste kommentarerna i forumet

en klart bättre sysselsättning på en fredags kväll än att supa skallen av sej, jag läser och läser. Tack för pepp i min tråd!
Kram!/ MB

Det är uppmuntrande och inspirerande.

Stort Grattis MB.

Grodan

Varför har du massor av öl hemma om du vill sluta VS?

Bara undrar. Det skulle jag aldrig fixa. Kampen är för mig nog svår ändå.

Kram
Grodan

egentligen inte anledning att lägga mej i ditt liv, men vill bara i bästa välvilja ge dej ett råd:

Släng ölen åt h-e! Klarar du inte det, så skänk bort dem. Om det inte heller går, så be någon att härbärgera dem ett par månader. Går inte det heller måste det ju tyvärr tyda på att du innerst inne vill dricka upp dem??
Trevlig helg!
Kram!

Välkommen i gänget. När du läst några spaltmeter här kommer du att märka att du inte är ensam om att prioritera alkoholen. Den har en tendens att ta upp allt mer plats i livet om man inte sätter stopp.
Trevlig fredagskväll och välkommen!

/MB

Bästa mamablue sade skriv av dig dina tankar när dom kommer.
Och det gör jag nu.

en dag i taget, det blir bra.
Inget ikväll heller.
Kämpa!
//A

Sitter på jobbet dödstrött. Sover gott om nätterna när jag inte druckit något, men är ändå så trött in i själen. MEN - det är ju fredag, och jag behöver inte stressa för att hinna till både systemet och Ica skynda, skynda för att hinna hem och kunna sätta mig i soffan med ett glas vin. Känns som att det blir en lugn och lååång fredagskväll som jag inte vet vad jag ska sysselsätta mig med. Ambivalenta känslor? Ja. Men jag ska iaf inte dricka ngt.
Ha en bra fredag alla :-)
/m

Starkt gjort av dig att skicka iväg det där mailet.
Önskar sig all lycka till på vägen.
Tänk när du vaknar att idag skall du inte ta det där glaset, spela filmen till slutet.

Din inre film av hur det brukar bli när du tar ett glas.

Du fixar detta!
/A

Jag fick förra onsdagen ett ep-anfall som resulterade i en helt sönderbiten kind samt riktiga sår i huvudet efter att jag slog i backen när jag föll ihop.
Får inte köra bil eller dricka alkohol på ca sex veckor nu.

Det hopas jag kunna bli startskottet som jag såväl behöver.

Funkar det inte nu, då tvingar jag mig till antabus. Det lovar jag dig älskade mama.........

Och jag skall bli bättre på att uppdatera mig .här oxå.
Nu djävlar!
/A

Tack för svar och pepp! Har hittat denna sida ikväll och suttit i timmar och läst och det är otroligt vilket stöd andras berättelser och tankar kan vara. Det är ju lite av AA:s filosofi så detta är väl ett slags AA på distans då! Det har i alla fall gjort att jag nu denna kväll/natt har skickat iväg ett mail med en "bön" om hjälp till ett kommunalt behandlingscenter! Depressionen efter gårdagens fylla har varit jobbig att hantera idag och det blir bara värre för varje gång. Hoppas jag får ett snabbt svar och åtminstone en tid för besök och vägledning av ngt slag. Jag vill inte kasta bort och förstöra mitt liv med detta j---a drickande, jag vill känna mig pigg och fräsch och GLAD!!

lova mej att du gör ett tappert försök att bli arg på din reptilhjärna som bara vill autopilota dej till Systembolaget?

;-D

Jag tror på dej, Andreas, men jag vidhåller nog att du borde skriva ner här hur du tänker innan du tar dina återfall, vad det är som händer, varför blir det som det blir, reflektera mera, fundera... Om man skriver ner sina tankar blir de klarare i konturerna, de far inte bara runt som illsnabba spöken. För att kunna skriva ner de alkoholladdade tankarna måste man fånga dem först...

Kram!

Dag ett för min del nu, sex veckor, det var länge sedan.
Skämtet prövar igen!
/A

Du fixar detta, jag har inte gjort det än....
Men jag ska, du med!
Kram/A

Men nu gör vi åter ett nytt försök.
Det har hänt saker som inte går att negligera.

Och stort grattis till dina nio månader, själv är man på dag ett IGEN!
/A

Stort grattis och en kram går du oxå!
Du är en klippa!
/A

Jag känner så igen mig som föregående talare uttrycker det. För min del, alla har ju sin egen upplevelse och jag kan inte säga till någon annan att deras sätt är bättre, sämre, mer rätt eller mer fel. Jag kan dock berätta om hur det var för mig. För mig började resan på riktigt, på allvar, för 21 dagar sedan. Hur jag gjorde, hur det hände kan jag sammanfatta på ett ytterst enkelt sätt. Att däremot genomföra det och faktiskt sölja det var baskemig inte lika enkelt:
Jag fick ett val. En fråga ställdes till mig; "Cyanthiina, jag tycker det som att det ibland luktar alkohol av dig, och så även idag. Hur känner du när jag säger detta?" Den här frågan fick jag, och jag behövde svara dvs jag fick ett val. Ja eller Nej. Ljug eller Sant. Ärligt öppet liv eller Ljugande dunkelt helvete?

Jag valde Ja Sant och Liv - om än med skakande kropp, darrande händer, rinnande mascara, söndersnytna näsborrar och tårar som aldrig verkade sina.

Du har ett val. Ibland måste man våga falla... och våga tro och lita på att människor omkring dig tar emot fallet.

Värme till dig!

Tack, Lill-Per och Mammy Blue för era stöttande kommentarer. Det stärker mig enormt. Jag har följt era resor sedan länge och hoppas jag får fortsätta att göra det på detta viktiga forum. Efter en mycket lugn dag som avslutades med hembakt kaka och två stora glas mjölk ser jag fram emot en god natts sömn. Det är bara upp på "hästryggen" igen. Har ju också följt bla Fenix som också verkar ha försökt ett otal gånger att bli nykter och nu verkar "vara på banan".

Ett stygn av avundsjuka kan komma över mig när jag ser hur andra verkar lyckas och att det är bestående men den känsla som framför allt uppfyller mig är en stor glädje och tillförsikt när jag ser att ni är så pass många som klarar av att hantera vår gemensamme fiende.

Allt gott önskar en dämpad Tjalle

Känner igen mej helt och hållet, låsa in sej, dricka ensam, fastande mage etc. Allt!

Det som hjälpt mej att nyktra till är detta forum, jag har läst, läst och läst, skrivit en del, funderat mycket, lagt ihop ett och ett, testat olika sätt att tänka, try and error, för att nu kunna säga att jag är nykter sedan nio månader.

Så läs, den samlade erfarenhet som finns här är enorm!

Välkommen!
/MB

Den där filmen, den är bra den. Jag har en egen variant, den slutar inte om en vecka eller två, the sad ending är när jag blivit panchis och bara super, ensam, barnen vill inte ha med mej att göra och barnbarnen får jag aldrig träffa.
Den filmen börjar med att jag bara ska ta EN öl...

Jag gillar inte ledsamma slut på filmer, i synnerhet inte om jag ska skriva, regissera och spela huvudrollen själv.

Så nej, det går fetbort med "bara en öl"!!!

Bra att du ser varningstecknen, ta dem på allvar!

Kram, du hoppfulla!
/MB

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

inte heller. Men jag kanske kan lägga ihop ett plus ett. Förhoppningsvis rätt.

Du har druckit igen? Trots att du inte vill? Jag tror att du får göra mej sällskap i antabusklubben. Det är det där sista lilla av vilja som behövs. Dessutom - om du har alkohol hemma "utifall att nån vill bli bjuden" så häll ut eller ge bort. Vi klarar inte av alkoholen, den har oss i ett järngrepp så länge vi inte säger upp bekantskapen helt och slänger ut den ur vårt hem och vårt liv. Det kräver mod. Och klarar man det inte själv är det inte fel att ta hjälp - själv är inte alltid bäste dräng...

Jag önskar dej mod och vilja att bli självständig, det är ju trots allt inte du som är "dum i huvet" som du skrev, det är din älskarinna Alkoholen som ställer till det. Lägg ilskan, sorgen och besvikelsen där den ska vara - på Alkoholen. Sparka ut den! Fixar du inte det själv, får du be läkaren om hjälp med handräckning, tillsammans fixar nog du och Antabus att kasta ut din elaka älskarinna...

Hihi, ovanligt poetiskt för att vara jag, men det blir lätt brösttoner när man önskar sej något riktigt, riktigt mycket! Ta hand om dej, Andreas!

Kram! <3
/MB

att läsa dina kåserier, Cyanthiina! Händer som förlamade gäddor...jag kan inte sluta le och är full av beundran för din litterära förmåga såväl som för den resa du gjort och gör...Fantastiskt bra!

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)