Senaste kommentarerna i forumet

Vi är ett glatt gäng som alla har en sak gemensamt.
Vi är alla offer för alkoholen..........
Kom in I värmen.
Välkommen!
/A

Blev glad över era kommentarer och skönt att veta att jag inte är ensam med min kleptomani. Stal en skål på hotellrummet och maken blev så arg när vi kom hem och han upptäckte det. Jag vet inte ens varför jag gör det. Jo kicken då, för att jag kan. För om det är något vi har i överflöd hemma så är det fula skålar - inte alla stulna.

Markattas ord om maken svider lite, men det kan jag ta då jag tror att det ligger en sanning i dem. Min man har nog alkoholproblem han med, fast han ser det ju inte som ett problem. Och när jag läser anhörigsidorna så känner jag inte riktigt igen mig. Min man är aldrig elak på fyllan. Ja, inte nykter heller. Kanske lite dryg, men inte enbart mot mig. Mest bara snäll.

Jag tror inte han fattar hur dåligt jag mår av bådas drickande. Jag försöker förklara och han tycker att jag överdriver. Att jag är mitt vanliga kaos-Fia och inte behöver tas på allvar. Jag skriker och gormar och ja, jag tar antabus igen. Litar inte riktigt på mig själv annars.

Koloniboendet har sina nackdelar. Vaknade nyss av att andra alkisar (nej, jag känner inte dem) smög omkring här i Tanto och på med ljusen. Pratade högt för mig själv för att få dem att tro att jag inte var ensam. Kände mig fånig. Och förbannad. I natt var det ok att vakna, men imorgon natt? När jag ska prestera på jobbet? Nåja ska i alla fall bo kvar här ett tag. Jobba och tänka över mitt förhållande till både alkohol och make.

FörvirradFia

Vilken skillnad det är på alkoholsuget den här helgen. Mycket mindre. Det kommer dock över mig, men det påverkar inte mitt humör så mycket. Jag tog med familjen på en åktur i kväll och åt på en hamnrestaurang. Min karl drack starköl och irish coffey. Nu har han gått till grannen och fortsätter med vin. Jag har gått och lagt mig. Jag ville dricka som vanligt på eftermiddagen, men nu har lusten till det HELT försvunnit. Njuter av att jag är nykter. Jag hoppas att han gnäller över att han är bakis i morgon, då kommer det att kännas ännu bättre :D

Det är ju bra och stort att du vågat vara ärlig här. Fortsätt med det. Tänker att många här har gjort långt mycket värre saker på fyllan än att sno med sig toapapper från ICA, sådant som är ännu jobbigare att berätta om som att ha sårat sina nära, sina barn, med sitt beteende.

Jag har också lite av ett kleptomandrag, du är inte ensam om det. Visst, förr när jag var yngre och hade dåligt med pengar så snodde jag ibland mat. Just det skäms jag faktiskt inte för, även om det kanske inte är vad jag berättar i fikarummet på jobbet. Däremot har jag, i nutid, plockat på mig kläder som jag egentligen inte behöver. Ibland finns det någon tröja de missat att larma. Jag ser nog ut som en "vanlig" tjej, alltså ingen som det står skrivet "snattare" på i pannan. Det handlar då bara om att få känna kicken, känna adrenalinet strömma till, när jag går ut ur butiken. Jag har alltid sökt kickar på olika sätt. Klart jag skulle skämmas som en hund om jag någon gång skulle bli ertappad. I en sådan liten stad jag bor i så är ju det här beteendet egentligen socialt självmord. Men jag märker att ju bättre jag mår desto mindre söker jag mig till sådant.

Du behöver ju inte bestämma nu om du ska lämna din man för gott. Nu när du kan vara i stugan så kanske det räcker med att du säger till honom att du bara vill träffa honom när han är nykter? Då kan du ju ta den här tiden och se hur er relation fungerar på det sättet, ses på villkor du är ok med. Tycker han att det är ok att du måste bo i kolonistugan för att han ska kunna dricka? Du har tidigare skrivit att det är du som har alkoholproblem och inte han men jag tycker att det låter som att maken också har problem med alkoholen om han är beredd att driva sin älskade ifrån ert gemensamma hem för att skydda rätten att själv kunna dricka.

Jag är glad du är tillbaka Fia.
Ta hand om dig

Skönt att du är tillbaka, känns tryggt :) har du börjat med Antabus igen? Eller har du planer på det?

Det har varit en process för mig att be om hjälp. Allt började med att jag registrerade mig här (tackar för att forumet finns)! Känner mig starkare än någonsin i nykterheten och här kommer du att få massor med pepp och stöd. Kram på dig, vi kämpar på!

vi kallar det också för Världens Längsta Halvmeter eller den Gyllene Halvmetern dvs den sträckan som är mellan hjärna och hjärta :-)) Det kan ta en oändlig tid innan tanken om att sluta dricka äntligen når ner i hjärtat så jag accepterar det !

Och nu i Festivaltider så framstår nykterheten som en gudasänd gåva :-)) Jag ser inte mycket svår fylla men en del kunde absolut ha nyttja sina dyra festivalslantar på ett klart bättre sätt. Mer oroande är de som är höga som hus och lever i en helt annan värld och där det är svårt som fan att veta hur de ska reagera i nästa steg.
Återigen : Jag är så glad att det "bara" är alkoholen jag är beroende av.
Och jag är fantastiskt glad för att jag idag är en stolt nykter alkoholist som vet vad jag lyssnade på igår !
Och nu går jag in i dag tre med bla Thåström :-))

kan bara hålla med de du träffat som säger att det är det bästa jag gjort i livet är att välja bort alkoholen. Allt har blivit så mycket enklare utan all denna planering och dessa vedervärdiga bakfylledagarna som varit ett hinder till ett normalt liv. Alternativet för mig idag är en rätt säker död om jag skulle ta ett återfall.

Men jag knallar på mina möten, inte alls så ofta som i början, jag skriver och läser här och detta bara för att påminna mig om hur det en gång var. Jag vill inte glömma.

Häng på så fixar du detta !

hit ! Det är ett stort viktigt steg du tar som registrerar dig och ber om hjälp. Häng kvar så får du pepp !

Jag med tror på dig Morla! Samtidigt som jag skrattar åt Markattas beskrivning av de "behov" vi har. Skrattar snällt och igenkännande. Har just kommit hem från en charterresa med maken. 21 dagar, varav bara två nyktra. Men jag tog det oftast bra mycket lugnare än jag brukar. På semestern "får" man ju dricka. I alla fall; De två första dagarna rusade jag tillbaka till hotellrummet ett antal gånger eftersom jag inbillade mig att jag hade diarré. Magen gjorde konstiga ljud, men inget number two kom ut. Tredje dagen listade maken ut problemet; jag var hungrig!!! Magen kurrade, men som den alkoholist jag är så såg jag ju genast ett problem. Konstig är förnamnet.

Liksom du var jag spiknykter på midsommarafton (som jag givetvis tog igen med råge dagen därpå:( ).

Fia

Hej Anli! Du ska veta att jag har tänkt på dig under min tystnad. Undrat hur det går? Du och jag skulle ju hjälpas åt i kampen och sen bara tystnade jag. Typiskt alkoholistbeteende ser jag det som. Att bara strunta i allt. Men nu gör jag ett nytt försök och sträcker samtidigt ut min hand. Att ta eller inte ta den är ditt beslut. Kram på dig!

Fia

Tillbaka i det vita. Efter ett riktigt ras i våras och juni var heller ingen lek. Slutade skriva och läsa här eftersom jag skämdes. Skämdes för att jag avslöjat att jag var lite kleptoman. Drickandet skäms jag också för, men inte här, inte bland er. Så vad har hänt? Åkte på en tre veckors charter med mannen. Det gick inte bra dryckemässigt. Två vita dagar lyckades jag få ihop. Varav den sista var skitsvår då maken ville ut. Han har en idé om att man inte kan äta nykter på lokal, lyckades förhandla mig till take-away. Sen kom vi hem med väskorna fullastade med billig (?) alkohol. Ett dygn gick bra, men när maken korkade upp den tredje flaskan så fick jag nog.

Bor åter i kolonistugan och kämpar för att inte dricka. Jobbet börjar på måndag igen och denna gången ska jag inte supa bort det. Funderar mycket på om jag ska lämna maken för gott? Känns kluvet. Han är en snäll, fin man men han dricker. Jag kan inte leva nykter brevid en man som dricker. Eller kan jag? Tänker mycket på Stigsdotters och Santorinis ord om att hitta en ersättning för alkoholen. Vad har jag? Jo, jag gillar att läsa. Tur för mig eftersom TV går bort i kolonistugan. Men annars har jag inga intressen. Mat och god dryck skulle jag väl svara vid en fråga, men sanningen är ju att jag skiter i maten.

Hur som helst, har min andra nyktra morgon idag och fler ska det bli!!! Tack ska alla ha för uppmuntrande pep och förfrågningar om min ringa person. Jo, jag skrev ringa med flit, för sen i julas har jag lyckats gå ner en tio kg. 54 nu! Det är jag stolt över men inte mycket annat.

Full-i-fan-Fia

Sex dagars nykterhet och mönstret är precis detsamma. Tre riktigt skakiga dagar. Den fjärde börjar kroppen återigen sin sakta återhämtning och idag kan jag säga att jag rent fysiskt återhämtat mig. För vilken gång i ordningen............. Hur mycket tål en kropp egentligen?? Har ju faktiskt druckit friskt de senaste 35 åren. Det som förmodligen räddat mig är att jag varit en "ledighetssupare" och hållit mig nykter när jag arbetat. Det har jag dock, med råge, tagit igen all min lediga tid.

Funderingarna så här på den sjätte dagen är många. Titt och tätt kommer tankarna på vad jag har "ställt till med" egentligen. Har varit på mitt första AA-möte. Hur blir det nu i framtiden? Kommer jag att behöva gå dit resten av mitt liv? Vill jag det? Orkar jag det etc etc. Förstå mg rätt, AA-mötet var helt OK. Samtidigt kommer en massa tankar i omlopp. När man hör ett antal människor som berättar att de aldrig varit så lyckliga som efter att de lyckats komma till varaktig nykterhet undrar man; talar de sanning? Har de blivit hjärntvättade? lurar de sig själva? Det är ju så typiskt ett alkoholistiskt beteende. Man blir misstänksam mot allt och alla. Undrar om det verkligen är möjligt att själv komma till denna insikt och känsla.

Ångesten är inte lika påtaglig som under de första dagarna i nykterhet men visst gnager det dåliga samvetet. Vad har man gjort av sitt liv? Hur mycket har man inte förstört för sina närmaste. Jag vet inte hur många aktiviteter min fru föreslagit att vi ska göra. Ändå har jag själv varit nöjd att bara stanna hemma med ett stort förråd av dryckesvaror. Jag har inte haft längtan till speciellt mycket annat. Helt nöjd med att ständigt sippa på ett glas och lulla runt. Varför denna ständiga drift till att bedöva sig och slippa tänka på allt och alla. Visserligen har jag gjort en hel del hemmavid men då nästan alltid bedövad eller alkoholdrogad. Då kommer naturligtvis inte den naturliga tröttheten fram och man kan jobba på nästan hur länge som helst, eller tills man slocknar.

Mitt stora problem är nog att jag ständigt går på högvarv. Känner ett stort behov av att "stänga av". Och snabbt ska det gå, gärna inom någon minut eller två. Visserligen vet jag att jag kan känna samma tillfredsställelse efter någon timmes träning men ofta har jag inte tålamod till detta. Att ta en stor whiskey (följt av massor med flera) efter jobbet är mer effektivt, tidsmässigt.

Jag har inga problem att erkänna att jag är alkoholist, inte heller att jag inte har makten att styra mitt drickande. Det var många år sedan jag insåg detta. Lik förbannat trillar jag i fällan gång efter gång, efter gång. Jag vet egentligen inte vad som skulle vara skillnaden den här gången men jag hoppas och tror att det kan vara sådana saker som att jag nu skriver av mig på detta forum och läser alla era intressanta inlägg. AA-mötet är också ett steg på vägen. Inte minst blev jag skrämd när jag såg ett antal medlemmar med många års nykterhet bakom sig efter hårt supande men som efter flera år bär tydliga spår av sitt drickande, tex i form av balansproblem, värk i benen och fötter. Jag som i, mina vita perioder, är oerhört mån om min hälsa. Både äter sunt och rör på mig nästan jämnt. Hur logiskt är detta beteende.....

Långt inlägg men skönt att skriva av sig. Jag ser fram mot en lugn och nykter helg. Jag är ledig nu och försöker att låta den naturliga tröttheten komma fram. Det känns skönt men ovant.
Sköt om er
Tjalle

KBT är säkert väldigt givande för den som kommer in i det! Jag måste helt klart forska vidare i det. hur jag ska gå tillväga.
Tackar för den info Markatta.
Ja då förstår jag vad du menade med try,error! Ja jag läste också tidigare i Addes tråd, väldigt intressant och så sant!
Ska verkligen jobba på det. Förstår verkligen att du är glad att slippa skiten. helpräktig, Inte alls!! tackar MB
Tar till mig allt ni säger och sparar all bra info, citat mm i min nya folder jag samlar i:)

Fredag kväll och inte de minsta A sug, härligt. 1 vecka kvar till semester och jag planerar för fullt nu hur jag ska lägga upp den på bästa sätt, och jag vill vandra i fjällen, långt bort från fester:)

"You`re heart is free! Have the courage to follow it"..

Ett citat från min favvo film jag nu ska lägga mig ner i soffan och titta på. Gissa film;)!?

Nej, tyvärr finns det ingen chatt för oss, ibland känner man att det hade varit bra.

Välkommen tillbaka då, Jocke, har läst det du skrev hos Berra.

Några svar på dina frågor kan jag inte ge, mer än att du läser och skriver här så mycket du orkar, samtidigt som du tänker efter typ "hur kan jag dra nytta av det som den här personen har upplevt eller gjort" för att alla människor är unika, vi har olika åsikter, olika erfarenheter etc. Det enda som vi här inne har helt gemensamt är att vi har svårigheter i vårt förhållande till alkohol.

Häng kvar, läs och skriv ner dina tankar i en egen tråd, dina egna upplevelser och tankar om alkoholen. När man skriver tänker man på ett annat sätt än när man bara tänker om du förstår vad jag menar.

Ser fram emot att "prata" mer med dej!
/MB

try and error.
Jag liksom många andra använder det, säkert du också utan att du använder de orden.

Mitt try and error gick ut på att jag hade målet klart, att sluta dricka så inih-e mycket. Där var jag i augusti förra året. Försökte själv först. Error. Försökte minska genom att bara dricka på fredagar. Error. Hittade alkoholhjälpen. Sluta utan hjälp. Error. Ett antal error utan eftertanke.

Det var inte förrän jag började utvärdera försöken och riktigt gå till botten med VARFÖR det blev error som jag såg en ljusning. Ett efter ett problem löstes genom try, error och utvärdering.

Det som blev slutliga facit läste jag om i Addes tråd idag, det att jag fick med mej både den logiska delen av hjärnan OCH den känslomässiga. Den logiska delen är den som klart inser att det går åt pipsvängen om jag fortsätter dricka, den känslomässiga är den som längtar efter att få sitta på altanen i skymningen med en öl. När man får med sej den känslomässiga hjärnan är det lätt.

KBT är nog inte alls fel, tror det funkar alldeles utmärkt på våra stackars kidnappade hjärnor!

Usch, jag börjar låta helpräktig, jag är bara så jämrans glad över att slippa skiten, och vill ju så gärna att ni andra också ska få känna den glädjen!

Kram!
/MB

jag förstod inte alla orden, men innebörden.

Så nu förstår jag lite mer av vad jag gjort själv för att övertyga mej själv om fördelarna med att hålla mej nykter! :-)

Tack, Adde, du är en klippa!
Kram/MB

Du har verkligen bestämt dej, och jag håller med dej - i kriget mot alkoholjäveln är alla medel tillåtna! ;-)

Den där stackars alkoholiserade pippin vi har på axeln kan få bo kvar där, det är ju egentligen bara synd om den, hihi, och vi lyssnar ju inte längre på den, eller hur?

Jättekram, Morla!
/MB

att ge upp.

För mej innebär ge- uppandet att jag har gett upp tanken på att nånsin kunna dricka "normalt".

Den sunda delen av min hjärna är nu så självsäker och fullproppad med argument att den vinner alla försök till debatter från alkoholjäveln. Det är ett medvetet arbete att finslipa alla argument FÖR att slippa bli bakfull, FÖR att ha kontroll, FÖR att slippa alla andra nackdelar med sponken. Jag har fått dunka in det, varje gång pippin har börjat kraxa om att du kan väl ta bara EN öl, så har jag medvetet gått längre i dialogen, inte bara vrålat NEJ!!! , utan gått igenom alla fördelar som finns med att sluppa dricka, radat upp alla nackdelar och spelat filmen där jag slutar som alkismormor som inte får träffa barnbarnen och enda gången jag träffar barnen är när de kommer för att städa spyor, burkar, flaskor och blod i min lägenhet. Jag vill inte sluta mitt liv så!

Så jag har gett upp tanken på att kunna dricka, jag behärskar inte spriten...

Kramar!

Däremot trodde jag att striden va vunnen...sänkte garde lite...och blev utslagen o uträknad på knockout..

Just nu räknar domarn till9....

Om jag reser mig igen?

Ja vet inte...men hoppas! Ja det gör jag....!

Slutar aldrig hoppas!

Men oddsen är emot mig denna gången.

När jag är på topp? Då e ja bäst! Fixar allt!

När jag e på botten....då e de illa...

Fan jag skulle vilja va som andra... För mig e de alltid all in!

Skulle vilja va mer...medel..
Kanske e de så med oss?

På gott o ont....mest ont just nu....

4 dagen idag...så borde väl inte skriva....ett rop hjälp?

Gissa!

Take me out of this nightmare....

/Jocke

Hela världen är full av förlorade förhoppningar, drömmar som aldrig slog in, där man aldrig vågade tillräckligt mycket,
Eller där man trodde att insatsen var för stor...

I vårat fall så handlar det oftast om en invand och ful ovana, en förhoppning om att det blir bättre med lite....lite mer...lite till, och slutligen väldigt mycket alkohol.
Dagen efter kan man ganska lätt förstå att så blev det inte, inte förra gången heller, inte den innan dess heller...
Ändå ger man på sig den igen, varför?

Tja varför, varför låter vår hjärna luras oss hela tiden, därför att den kidnappas varje gång av alkoholen.
Det vore som om ledningen för ett företag skulle med berott mod tillåta sig gå mot en konkurs, alla ser det men ingen vågar säga emot...
Samma sak är det med kroppen, hjärnan åker tivoli och resten av kroppen håller i gungorna, inget av kroppen tycker det är bra.

Att inse att vi tillhör en grupp av människor som tillåter oss att bli ett byte varje gång inför alkoholen gör sitt inträde är svårt,
Vi är inte som alla andra, vi är allergiska mot alkoholen, vi bryter mot den allmänna uppfattningen...
Vi har provat så många gånger att vi har blivit beroende av drogen, utan att vi själva har upptäckt det, tills nu, när vi tror att det är försent.
Det är aldrig försent att skapa en livsavgörande förändring, oavsett kostnaden.

Det kostar på lite till en början då kroppen skriker av abstinens, av social närvaro då de bjuds till, av kroppskontroller.
Man vet att det gör ont om man slår släggan på foten, och gör inte om det igen, inte ens om man låtsas om att historien inte fanns...
Alkoholen är annorlundare, den har kidnappat ledningen, och kroppen borde göra revolution mot hjärnan, kölhala den och avsätta den.

Men det känns konstigt med så pass många revoltära känslor inom samma kropp, både vill och inte vill..

/Berra

Hej Berra! Va längesen..tackolov..men tyvärr är jag här igen...

Dina ord hjälpte mig sjukt mkt sist jag var här....kanske minns du? Kanske inte..förmodligen inte...hursomhelst

Du fick mig att inse att såna som du o jag..var inte som andra. Såna som vi skulle gå förbi bolaget tänka...ok de klarar det kanske...men vi gör det INTE!!!

Inget för oss!

Minns en hel del av det du skrev...men tyvärr..är ja tillbaka i skiten...

Hade som då...allt! Men denna gången vet i fan pm ja fixar det....en gång för mycket tror jag...någonstans går väl gränsen tror jag. Känns som jag nått världens ände nu då...

Hursomhelst tack för senast Berra!!! Kan du ge mig kloka råd igen så....

Varför kan jag aldrig va normal!

Some kind of monster..inside..

Ps..vet inte om jag hette här sist...kan ha varit jonte...

Ha de bäst Berra!

Sjukt imponerad av dig...önskar jag fixade det som du.

/Jocke/jonte

...att vara sjuk på sin semester, eller hur?
Hur i helsifyr kan kroppen vara så arrogant att den spolierar ens lediga dagar med att ligga på soffan med frossa, den måste vara en elak j..el.
Det år ju NU jag ska få leva utan att känna fotbojan ifrån den inkomst som gör det möjligt att överhuvudtaget att kunna ta sig semester..
Å så bli man sjuk med halsont och sprängande huvudvärk, nej livet är inte rättvist, det ska man få höra ifrån en som beklagar sig över ett I-landsproblem.
Nåja det kunde ha varit värre, man kanske inte ens hade haft ett arbete att kunna få ta semester ifrån, eller knappt haft mat på bordet heller för den delen...

Eller ÄNNU värre, man kunde ju dessutom ha varit bakis, haha nä nu driver du iväg Berra, där går gränsen..
De brukar säga att en bamsewhisky KAN hjälpa, men de säger inget om att förkylningen blir avhjälp, ytterligare ett självbedrägeri.

Läste precis på nätet om att några skogsarbetare har funnit den där Tuula som försvann i november förra året, har sett inslag av det på Efterlyst under hela vintern.
Men vad som inte framkom var att hon var spelberoende, och hade förskingrat 20 Mille ifrån kommunen, och hon dagarna innan precis hade blivit ertappad.
Det framgick inte av nyheterna, och helt plötsligt så blev det ett helt annat livsöde som spelades upp inför mig, och det berörde mig stort.
Ett beronde inte framkallat av alkoholen men likväl så farligt att det troligen ledde fram till ett självmord, avslöjandet triggade hennes beslut.
Den dagen man blir framdragen i dagsljuset, då faller hela korthuset, man blir blottlagd och exponerad inför alla...
Vad hon såg var straffet hon skulle få, inte den möjliga behandlingen mot spelberondet hon kunde fått...

Eller som Thomas Edison sade när hans laboratorium hade brunnit ner, där försvann alla våra misstag upp i lågornas rov, nu kan vi börja på helt nya.
Strax därefter uppfann han phonografen, kanske inte viktig idag, men hade stor betydelse för utvecklingen av det inspelade ljudet.

Sitter nu och kollar ut över det svenska landskapet, ömsom sol ömsom moln, och med en svidande hals.
Lyssnar på småfåglarna, koltrasten och gröngölingens sång, kaffet smakar helt OK och nu funderar jag på hur dagen ska fortlöpa, jobba eller inte?
Har svårt att bara sitta rakt upp och ner och inte göra någonting, kanske är det min akilleshäl, för jag måste hela tiden se till att leka med mina inspirationskällor det som jag i mitt vardagsliv inte lyckas kittla det minsta, jag påbörjade en grej igår av gamla brädor ifrån den rivna bryggan som växte sig större, men var tvungen att avbryta den inför min frossa, nu ligger den där nere i svackan och lockar på mig med sina förföriska rop, kom...kom och gör mig fulländad och historisk...!

Man tror sig att varje dag göra sig ett mästerverk, när det inte händer ett skit egentligen...
Ett mästerverk som inte har någon slutpunkt eller ens primiär något som växer hela tiden, med tiden...
Det är min nykterhet som varje morgon ser till att jag får en morgon värd att minnas, och värd att leva vidare för, fem och ett halvt år nu, drygt...

/Berra

står för Kognitiv Beteende Terapi och är en praktisk och konkret behandlingsform. Tillsammans med sin behandlare spårar man destruktiva beteendemönster och lär sig olika strategier för att tänka/agera annorlunda. Det kan vara allt från att sitta hemma och plugga hur beteenden uppstår och vad de från början fyller för funktion (typ;vad är ångest? vad händer i kroppen? vad fyller den snabbare andningen, svettningen, muskelanspänningen för funktion?), till olika andningsövningar som ska "omprogrammera" hjärnan till att kunna slappna av i stressade situationer, d.v.s. positiv betingning.

Det jobbigaste steget brukar vara att ringa och boka en tid, be om hjälp, men du förtjänar att må bra. Du har rätt att må bra och i slutändan är det en styrka att kunna be om hjälp med sådant man inte mäktar med själv.

jag i botten av sidan för att kunna göra ett inlägg :-(

Marie Bengtssons, Klarblå Coaching, nyhetsbrev träffar alltid rätt :

juni 2013

med handen på hjärtat - varför?

"Men hur ska jag hantera när min klient inte är tillräckligt motiverad att göra det han behöver göra?"

Vi träffas i en telefonkonferens jag och tjugo andra deltagare i kursen ”Body=Brain”. Amanda Blake, somatisk coach och kursledare, besvarar frågan från en av oss på sitt karakteristiska mjuka och behagliga sätt: ”När någon har svårt med motivationen att genomföra de övningar som han behöver göra för att åstadkomma en varaktig förändring kan det handla om att han inte förstår syftet. Din klient kan kanske inte besvara frågan "varför ska jag göra det här?” på ett för honom meningsfullt sätt. För att det ska kännas meningsfullt för oss att förändras behöver vi knyta an till det vi verkligen bryr oss om i livet. Att motivation har en stark känslomässig koppling kan vi förklara med utvecklingen av hjärnans limbiska system från tiden då vi utvecklades till däggdjur. ”

Jag nickar instämmande och ser med förnyad klarhet på alla de genomgripande förändringar som jag själv har gått igenom. Ingen av dem gjorde jag förrän jag verkligen ville. Förrän det fanns ett, för mig, meningsfullt syfte. Det har inte spelat så stor roll att jag har vetat, förnuftsmässigt, att jag borde göra något åt mina allt för höga krav, min svårighet att sätta gränser eller, som nu, mitt mönster att stå i bakgrunden. Att veta med cortex räcker inte, tänker jag. Jag måste också ha med mig den känslomässiga delen av mig själv, den limbiska delen. Det är precis så det är, ler jag segervisst med ett applåderande bifall av alla mina hjärnceller i det limbiska systemet.

Så måste de också vara för mina klienter, tänker jag vidare. Vi måste alla kunna besvara ”varför då?” för att det ska bli meningsfullt. För att vi ska bli motiverade att förändra oss och göra det vi behöver göra. Och vårt svar behöver ta vägen om hjärtat för att få den kraft det behöver. Att vi måste ”känna för det” blir i denna stund något mer än en sliten klyscha. Det blir en neurologisk sanning.