Senaste kommentarerna i forumet

Stämningen är lite hetsk.
Kände för ett tag sen att Forum var på väg åt fel håll.. Ville inte in igen.

Men jag behöver andas lite, släppa vakandet,
så jag går in här en stund.
<3

Tjej mötet blev bra, kram!
/A

inskränkt eller kränkt. Jag ser att just nu är du arg på Dompa och anfaller med det du kan. Något som hans mamma sa om längd. Du kallar honom kung och pratar om härskartekniker. Jag har smygit här ett tag och läst era historirer. Dompa skriver om att måste åka på en tjänsteresa. Du undrar och när han svarar går du i taket. Jag tror att du är en kränkt man. Dina rader andas småsinhet. Var det en förklaring?

Läs läs läs,vaccinera dig lite var dag.
Skriv och lätta ditt hjärta, kom med frågor tankar och funderingar.
Det är ett otroligt stöd du får här.
Kul att just DU kom hit.
Än en gång, VÄLKOMMEN!
/A

Idag hittar jag lite tankar hos några av er andra, tankar som jag känner igen från mig själv och väljer att låna till min tråd.

PersonligaPersson:
"Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker."

Precis som PP beskriver det tycker jag också att man som par ska ha det, de där synergieffekterna, vi-mot-världen-känslan liksom. Kanske känner min make att de justeringar jag gör i mitt liv är steg bort från vår gemensamma väg, men samtidigt har jag gjort försök att hålla samman teamet!

Sedan hittade jag dessa rader från Tilde:
"Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.
Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog."

Så himla sorgligt, men jag tror att jag känner igen mig i detta.

Tilde fortsatte "Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.
Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.
Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.
När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått. [...] jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen."

Jag tänker att jag ska göra precis så, att börja med mig själv. Det är ju bara mig själv jag kan ändra. Fast jag vet inte om jag orkar eller ens vill. Nå, detta får stå här i min tråd som jag nu använder som en uppsamlingsplats för tänkta tankar. Skall ta en tur på stan strax och sedan gå på ett tjejmöte.

Inte kränkt, eller hur menar du?

...fortsättning på det nya året. Beklagar svärfars bortgång, men skönt ändå för din fru att ´få lite mindre oro och stress. Kanske kommer hennes sorg senare, kanske har hon redan tagit ut den. Ibland kan man förvåna sig själv, och omgivningen, när man inte reagerar så som man trott skulle ske. Ibland blir det nog också så att om en sörjer mycket (din svägerska) så kan en annan inte "ta den platsen". Eller något. Kram i alla fall.

Verkar spännande ditt förflutna vill. sluta. Men nuet då? Den kränkte killen?

...och hoppas att du talat med hustrun nu. Hon får fixa själv om det måste bytas så mycket och varför åkte ditt skrivbord ut också. Nej, hon måste få höra hur jäkla jobbigt du upplever detta!!!!

Vi som gärna tar ett eller två glas och gillar det. Känslan osv, har ju blivit experter på olika härskartekniker.

Allt för att kunna bekräfta sitt drickande. Man lär sig agera och fördumma och negligera minsta möjliga motstånd.

Detta ger sig tillkänna även här, ni förstår det beteendet sitter i ryggraden på en alkie.

Jag kan inte direkt peka på att där,och där och tillochmed DÄR!

Men beteendet finns, ibland kan man skymta när det ger sig tillkänna. Tänker inte ödsla tid och energi på energitjuvarna.

Men alltsedan jag landade här ioktober här det skett att fokus flyttats. Jag vet inte om jag har fel?

Men det primära verkar, för mig och mina ögon, inte vara samma hjälpsamma stämning i forumet.

Det är fortfarande en fantastisk källa,
Men som jag avslutade mitt förra inlägg, fokus skall eller borde ligga på att lyfta och pusha alla fantastiska HJÄLTAR som
Har modet
att säga tack men nejtack!

De som inte vågar ge sig tillkänna på forumet.
När det är viktigare att berätta en liv shistoria var dag , vilket självklart är viktigt.
Men då kanske ALLA andra inte kommer fram och vi missar dem.

Det är en outsinlig källa till godhet här.
Jag startade Club vit 2013 och den tar in nya medlemmar hela tiden.

Skit samma när man kliver på, om man snavar, vi är ju här för att förändra drickandet.

Inte! Bli absolutister, men det är ok om man blir det oxå.

Har suttit och funderat om att skriva en livsberättelse
för jag har förstått att min är rätt unik..

Kan låta lite overkligt när jag berättat om allt jag varit med om, men då har jag bara dragit lite i stora drag.

De två motorcykel olyckorna, där den ena var riktigt allvarlig och jag låg i respirator i 9 veckor.
Och har fått lära om allt från grunden, tala äta gå osv.
Hur jag flippfloppade med bil ut på en äng och slutade rulla runt ståendes på taket. Hur jag flygit upp iträd med snökoter. Hur ungdomen präglades av stök.

Vet inte om jag berättat om tiden som ung och då man var ute och sfdansade om nätterna, minns föregångaren till docklands.
Det var en svartklubb vid St.Eriksplan, vet inte om det är några Stocjholmstjejer av er som var där?
Tritnaha, hette den. Drevs av direktdemokratiska sällskapet....

Jag menar, när det skrivs ned vad som skett var dag,
Måste det vara ok om en annan gör likadant?

Men men, det kommer väl berättas allt eftersom.
Nu är nu, jag kommer läsa i era trådar, men för det mesta skriva här.
"Barn som jag är", 184 cm över havet. Tomtekropp som skall bort till beach 2013, börjar bli så trångt i vassen!

Gillar er tjejer, inte vet jag om ni blev kokare av mitt svar? Har skrivit allt på mobilen och börjar få smstumme....... *hahahagöha
Chipp chipp over and out!
Till e alla, <3<3

Vill minnas att jag också "smög omkring" här ett tag innan jag skrev själv. Som du redan märkt är det ett bra stöd man kan få här på forumet. Och, jag lovar, det är verkligen skönt att kunna se sina ungar i ögonen, räcka fram glaset och säga: visst får du smaka, det är blåbär!

Mamma 37 !! Häng på och ta en dag i taget :-))

Tror att de känner sig stora när de får sin första BH. Min 6-åring har ett litet kort linne som hon kallar "sin BH". Den har hon under vissa tröjor. Det är bra att inte kommentera tror jag. Usch vad föräldrar, kanske främst mammor, kan göra illa. Antingen kommentera att det är smått, eller så säger man som min gjorde, något i stil med "dags att börja med BH, det börjar hänga där" - inte heller så himla pedagogiskt, hängpattar har jag dragits med sen dess :-O

Härligt att se att dina barn talar med dig, det är en gåva. Även om det inte känns bekvämt så får du bita ihop och tänka att det är bra att du har koll på vad som händer! Jag trodde inte ungar ville tala så mycket med sina vuxna!

Sen tycker jag nog att du kan säga ifrån om de baktalar sin mamma för mycket. Det är klart att de skall få visa sin besvikelse men det kan också vara ett sätt för dem att "bonda" med dig, att de säger sådant som de tror du vill höra? Det kan jag åtminstone respektera min mamma för, jag minns att hon sa att pappa var världens bästa man - när han inte drack. Jag minns också att hon hejdade mig när jag blev för arg på honom. Det är viktigt för barn att få det bästa av sina båda föräldrar tror jag. Om den ene inte själv kan visa dem sin bästa sida får kanske den andra göra det? Jag har en massa bra minnen av min far som min mor gett mig, det kan vara småsaker som att hon alltid hade så fina naglar för att han tyckte om att måla dem. Hm... lite bluddriga tankar som dök upp här på fredagseftermiddan...

är bra och viktig: det är modigt att säga nej. Vi ska hjälpa varandra, att hjälpa och peppa andra hjälper också mig. Men, jag håller med markatta i övrigt, jag förstår inte riktigt vad du menar eller se som du gör att vi använder dessa härskartekniker mot varandra härinne.

Enstaka utbrott brukar följas av lugnt resonerande, åtminstone vad jag sett. Jag tycker att tonen här i detta forum är den bästa jag stött på i ett internetforum faktiskt. Sen får jag bara hoppas att jag inte tillhör dem som (undermedvetet i så fall) använder mig av härskartekniker som trycker ned andra. Måste ta och läsa den där boken, kan ju vara vettigt att känna till om man blir utsatt (eller utsätter andra då). Finns förresten på biblan som e-bok såg jag nu!

Annars så hänger jag med på ett vitt 2013. Fast jag har ju redan trillat av vagnen i och med några glas på nyårsdagen av alla dagar. Hm, undras om jag måste lämna tillbaka mina tids-medaljer??!

lite här och lite där;-)
Nu är jag just hemkommen från jul och nyärsfirande med familjen i sydligare delen av vårt land. Jag är inte en sådan där ständigt uppkopplad person, har inte lyckats/brytt mig om att skapa ett e-post konto till telefonen, har inte facebook, tar nästan aldrig med mig datorn om jag inte måste för jobbets räkning eller ska vara borta länge. Dinosaurie, men mår bäst så. Annars läser jag valda delar av forumet hyfsat regelbundet. Ibland dagligen, ibland med någon veckas mellanrum. Skriver gör jag mest i "Det vidare livet", även om det är mer sällan nu sedan liten kom. Livet fungerar nog rätt väl just nu skulle jag vilja påstå. Poletterna trillar fortfarande ner en efter en, berättelsen om mig, vem jag är och varför, vem jag vill vara, och igen - varför, blir tydligare och tydligare. Jag är dig hack i häl kompis! Snart tre år sedan sista återfallet.

Du får gärna utveckla. Jag har läst ditt inlägg flera gånger nu men jag förstår inte vad du menar.

Det var längesedan, var har du varit?

Berra

Ja...behån ja... Den ska vi köpa. Eller rättare sagt den ska L (barnflickan) och Strawberry köpa. Jag vill inte vara med när hon provar sina A-kupor. Jag fattar inte grejen...och J och andra har sagt till mig att BH är obekvämt. Men kanske ett ålderstecken? Att man ska ha en? Höll faktiskt tyst med mina tankar igår...jag förstår att detta inte är min grej. Fasar dock för att se den i tvättkorgen! Min lilla flicka? När hände detta liksom?

Jo, jag är lyckligt lottad. Att de vågar tala med mig. Kullens sexliv var väl ett annat kapitel som jag gärna hade sluppit...men en gåva ;-). Att de talar om J har jag lite svårt för...barn ska inte baktala sin mamma tänker jag. Sa inget...för jag är feg...rädd att de slutar prata överhuvudtaget liksom.

Oj, vad konstigt det kändes; Att läsa mt:s rader om att man kanske kunde tro tro att jag levde lyxigt och exotiskt. Nu skrev hon inte det. Men jag ser ju...och antar att just det kan reta folk. Sanningen är att inget här är lyx....pengarna kanske finns men dom kostar ju...arbetet, resorna. Exotiskt är det inte i F....bara vardag.

Vilket för mig till VV som i mina ögon lever lite exotiskt. Muslimcountry liksom. Men som han skriver...det är hans vardag. Man får ta det som livet kastar ut...en trea i Sollentuna eller ngt helt annat tänker jag.

Usch....nu ska jag till min briljante, dödssjuke kollega. Vad köper man med sig? Blommor? Inte en chans. Choklad? Tror inte det. Det var enkelt när man bara kunde köpa en flaska sprit. Nu finns inte det alternativet kvar. Jag tänker att han ska få ett spel...det gillar han. /R

Hitta personer som med tiden lärt sig hur man använder dessa. Det svåra är att få folk som följer debatter eller resonemang att se hur dom blir duperade.
På ett enkelt sätt kan vem som helst anamma dessa.

Först tar man upp en fråga, man förminskar sig själv genom att förklara att man tyvärr har vissa fel och begränsningar, sedan lägger man fokus på "offret" och ifrågasätter dennes handlingar.

Man ger fördummande orsaker som en orsak.
Man belyser vad man själv tycker och tänker, ev hur man kan agera (detta är precis vad gemene man tycker.)
Sedan avslutar man med fördummande kommentar för att få stora massan att hålla med, samt förminska den man vill"sänka" .

Då är man ju helt oskyldig, har BARA skrivit några få rader. Och fått massan att nicka instämmande.

Detta händer här inne på vårt underbara forum HELA tiden.
Och om man inte kammar medhårs så sågas man vänligt men bestämt vid fotknölarna.

Ingen har ju gjort fel, det är ju bara ord, ingen menar något illa.........
Men härskartekniken sitter i ryggraden på oss.

Även om ni (inte alla) inte vet/tänker på det så sågas det och sänks rätt mycket här.
Istället för att lyfta och höja folk över sina begränsningar, som vi måste göra för
att få alla nya som är i början av sin nykterhetskarriär att orka med, och våga hoppa rätt ut i luften utan livlinor eller fallskärm. Det är modig att våga vara nykter, det är skithäftigt
attt vara nykter. Att våga gå mot strömmen och säga:
TACK! Men nejtack!!!

Det ärbland det tuffaste och coolaste man som person kan göra denna helg!!!
Dom som vågar, orkar,törs säga:
- TACK, MEN NEJTACK!!! Är helgens hjältar.

För mina barns skull vill jag vara en:

SUPERHJÄLTE denna helg.

Har vi fler hjältar där ute?
/A

Till dig, Stigsdotter och alla behövande!
.. är man "sjukvårdskunnig" så har man själv en massa fördommar om sjukvården (been there.. osv)
Dessutom vill man inte bli betraktad som "gnällig"..

Ändå, blir vi faktiskt sjuka emellanåt..

Jag har förstått att det faktiskt tar t i d för kroppen att återhämta sig (t.o.m från en vanlig förkylning..)
Så nu slår jag mig til ro hemma (hmm. en smula rastlös, eftersom jag avskyr att inte orka *asgarv*)

Och passar på att skicka en smula styrka till alla er som kämpar med livet/ trollis

...vi verkar behöva styrkekramar båda två just nu! Hoppas läkarbesöket ger något vettigt besked. Annars kanske Dr. R har en poäng där - stress och oro sätter sig ju gärna i kroppen. Dumt nog kan jag tycka, om man är stressad och oroad är ju en krasslig lekamen ovanpå allt det sista man behöver. Vet ju också att det gärna kommer krämpor och sådant när man slutar dricka. Dels för att man numera "är där" och lägger märke till saker som man tidigare dolde i ruset, dels för att kroppen jobbar på att göra sig av med gifter och reparera sig.

Vi pratade lite om detta efter ett av kvinnomötena jag går på, där var en som mådde så himla dåligt och var så trött och risig och de mer erfarna delade med sig av igenkännande. Tydligen kan det också bli tillfälliga störningar i allt det hormonella vilket ju har en stor inverkan på kroppen och måendet, inte bara så att man kan hoppa över mensen (eller få mycket mer än vanligt) utan allt annat som hormoner påverkar också, sköldkörteln osv...

Maria, gör dig själv en tjänst när du går dit på måndag: ös upp allting på bordet hos läkaren! Vet inte hur du är men jag själv säger gärna så lite som möjligt och låter läkaren gissa och ställa frågor och det är ju verkligen inte ett effektivt utnyttjande av den tid man fått, nej ut med allt bara - alkoholstopp & all stress & oro, så att läkaren vet vad hon/han har att utgå ifrån!!!

Nu vet du det...all den där fysiska aktiviteten som dessvärre inte bor i mig. En ända gång har jag varit på ett gym...för att plocka upp en kompis som jobbade där. Har nog åkt räkmacka hela livet...inte tränat...inte gått upp i vikt. Musklerna är näst intill obefintliga...ja, jag simmar ju...så lite finns där. Men att gymma? Åka torrskidor?

Måste nog ta tag i den biten. 44 år och ålderdomen börjar märkas ;-). Shit...ännu ett måste! Fast jag har förstått att man mår bra efteråt?

Skönt att du tog den...förrädarhjärnan igår. Idag tycker jag inte ens att du ska lyssna på spöken. Bara säga; Nej....men jag är Paron och jag orkar inte. /R

Gör ett lite avtryck här med önskan om ett gott 2013 för dig och din familj, Berra. Tänker kring det du beskriver om din frus och hennes systers olika reaktioner i sorgen. Jag tror att man också kan ha "gjort bort" en del av sorgearbetet innan en älskad människas bortgång, i de fall en svår och långvarig sjukdom förelegat. Så var det iallafall för mig. Kvar efter min systers bortgång var den oändliga saknaden - också det en sorg, men inte lika förlamande och inte lika påtaglig för omgivningen. Att vi sörjde i "olika ordning" i vår familj, eller egentligen att acceptansen och förståelsen (eller kanske insikten) för just detta saknades till viss del, slog djupa sprickor mellan oss. Sprickor som jag tror kommer att läka med tiden, men mina ärr från detta kommer nog att bestå livet ut, och för alltid förändra vårt förhållningssätt till varandra. Hoppas din frus familj är mer tillåtande och lämnar varandra utrymme att sörja och ordna så som var och en behöver. Varm kram!

...tänker Dr R! Du lider av stress... Har inte en aning men det är min tanke. Att kroppen säger ifrån när förståndet inte gör det? Fast det där vet ju du...med en sjukvårdsutbildning/karriär i ryggen. Eller så får du bara på måndag ta alla de vanliga testerna. Det kan ju tyvärr vara ngt helfel...vilket vi verkligen inte vill. Tänker på min arbetskamrat G...kommer inte ihåg hans diagnos...jo nu dök den upp... Lupus? Som man fick av solen tydligen?

Det är grymt när kroppen sviker...när man vill...men inte orkar. Jag personligen är en otrevlig patient... Tror inte att självaste Miss Nightingale hade orkat med mig. I ditt fall, när du tänker att arbetsgivaren snart börjar ifrågasätta. Känns inte direkt rehabiliterande tänker jag...att leva med den oron. Ta vara på dig vännen. Bra att du har förstånd nog att hålla fingrar ifrån kak/syltburken. Krya på dig...liksom! Huntington är förresten en annan tanke som dyker upp...men det har du väl redan testat för? Kram/R

även om jag är inne och dräller på Andreas sida, så tackar jag för tipset, är ideell idiot i en idrottsförening där härskartekniken flödar.

Kram /MB