Senaste kommentarerna i forumet

skrivit det förr men..........att se vänner och bekanta dras ner i missbruket eller nyktra alkoholister som är på väg mot ett återfall är djävligt jobbigt !!

Hela känslan av maktlöshet är så fasansfullt kompakt att den blockerar mycket av det fina som trots allt finns runt om mig själv. Att inte kunna nå fram eller se att de inte söker hjälp själva kastar mig tillbaka i minnet till den tiden då jag också kunde allt själv, utan hjälp. Trodde jag.

Alla mina undanflykter och bortförklaringar kommer tillbaka och jag kan se så sjuk jag var innan jag valde nykterheten. Att medvetet hälla i mig ett av de lagligaste farligaste gift som finns är en sjukdom och jag är glad att jag blivit varse att det finns ett bot mot den.

Med den takten jag hade i mitt drickande på slutet hade utan tvekan slutat i en för tidig död för mig. Med den medvetenheten så är mitt nuvarande liv både i uppförslut och i "räkmackeåkning" en riktig glädjetid för mig, jag har ju liksom fått ett förlängt liv, en bonustid ! Visst är mitt liv dystert som fan ibland men jag har ju fått gåvan att försöka göra det jag kan för att gå vidare.

Jag har lärt mig att ropa högt och ljudligt på hjälp om livet blir för tufft.

Jag har också märkt att jag har slarvat att gå på mina möten det sista året och det är en farlig väg att vandra för då går jag helt plötsligt ensam och en alkoholist som drar sig undan och går sin egen väg är ute på helt fel väg och går helt plötsligt vilse. Jag har varit så totalt vilse i mitt tidigare liv så dit vill jag inte nu. Jag vill inte glömma, jag vill leva i nuet, men komma ihåg vem jag är och det bästa sättet för mig är att göra som jag blivit upplärd : Gå på mina möten och lasta av mig mina spöken.

Nu är det semestertid och förhoppningsvis kommer det goa AA-vänner på besök och stannar några dagar. Killen är jag bekant med sen några år och han är en sån sanslöst trevlig människa så jag vetefan om jag träffat nån så fin karl tidigare :-)) Hans sambo har jag inte träffat än men ser självfallet fram emot det med. Blir det inget nu så ser vi fram mot Gullbranna då vi möts igen !

Så det kan bli i ett nyktert liv om jag bara inte tar det första glaset !!

Vill bara skicka en morgonpuss till min favvogirl! Puss puss. Nu drar jag iväg till kyrkan som vi anständigt folk gör på söndagarna ;-). Puss puss/R

Givetvis har min ljuva duvfa så rätt. Ursäkterna man hittar för att inte gå. Jag hakar upp mig på orden allt för lätt. Jag ser GUD när det är meningen att att jag ska se den högre makten som jag uppfattar den. Givetvis är det ett alkisknep...här nere i Italien går jag i kyrkan varje söndag utan att störas av GUD. Visst är det pga av farmor men jag gillar det faktiskt. Sitta och inte lyssna på latinet...bara låta tankar fara. Rofyllt på ngt sätt. Så att jag inte pallar den anglosaxiska guden är är ju en lögn...det med. Det är ju bara ord. Men fortfarande frånsett GUD. Något hos AA skaver i mig. På de möten jag har varit på så vill folk slänga sig om halsen på mig. Anar att jag bara hamnat i "fel" grupper. Precis som Dufvan skriver; Ursäkterna är många. Ska iaf ge det en chans till. Nytt engelskpråkigt möte imorgon...och jag ska gå. De inhemska däremot...folk där har problem med alkoholen...men i mina ögon dricker de inte. Två tre glas vin. Vad är det? Men jag fattar ju att det stör deras världsbild och är för mycket för dem. Men bland framför allt engelsmännen passar jag...fy fan vad de har supit. Kanske är det känslan av att inte vara värst som jag gillar.
Nej...jag vet inte. Men en chans till ska jag ha/ta. För jag vet inte mycket men jag fattar att jag är sjuk.

Givetvis ska vi som "känner varandra" cyberkramas. Hade jag inte fått en kram av Dufvan hade jag antagligen blivit förnärmad! Vi är ju för fasiken trolovade ;-). Ta hand om er mina vänner! /R

Jag förstår precis vad du menar! Har varit likadan innan, men nu helt plötsligt bryr jag mig inte längre om varken prylar eller produkter. Fokus inifrån, inte utifrån. Är det kanske självkänslan som börjat växa? Bra där förresten, ta ingen skit! Gubbar som gnäller om bilkörning är det värsta jag vet! Nejdå det finns värre, men inte ska vi ta skit längre väl? Lättare att stå upp för sig själv när självkänslan har vuxit lite. Ibland far orden bara ur mig utan att jag hunnit reflektera, ifrågasätter och sätter gränser. Det är bra.

Ha det gott så länge!

Olla = hej på Spanska!
Tråkigt att höra Dompa, Ennu en bekräftelse på att vi har samma problem
Visst fan åkte jag dit så det stänkte om det! I Spanien..... På semester inget bra för en sådan som mig. Nu är det bara att börja om:-(
Kunde nog ha sagt detta innan.
Ska göra som du Dompa, borsta av dammet och ta nya tag, vara med här varje dag,

Hörs!

O

Vi som "känner varandra" härinne kan väl få cyberkramas i alla fall ;-)

VV: tack för att du delar med dig av din historia, vi lär oss massor av den. Förlåt för att jag skrattade lite när jag läste, men det var mest i igenkänningens anda - den där självömkan som är så typiskt för oss alkisar "det är minsann ingen som bryr sig om oss, kan lika gärna ta in på hotell" o.s.v.

På tal om AA: man måste inte kramas, mitt intryck är att man kramas om man känner varandra. En gång fick jag sällskap med en av tjejerna från mötet, vi pratade en stund medan vi väntade på tåget och när hon skulle gå frågade hon om jag ville ha en kram, det var rart tycker jag. Man slänger sig inte bara om halsen på varandra hur som helst :-)

När det gäller gud tänker jag så här: det är ju ett faktum att väldigt många hardcore-alkisar och narkomaner har blivit hjälpta av 12-stegsprogrammet där "en högre kraft" eller "gud, som jag uppfattar honom" är en del av konceptet. Det är ju knappast jättemånga av dessa som var troende eller religiösa när de kom dit, kan de ta till sig detta budskap ska väl jag också kunna göra det? Jag har varit på flera möten där folk beskrivit sin egen skepsis inför detta med "gud" som de ju inte tror på, och att de till sist fattat det där med "som jag uppfattar" - den högre kraften kan vara precis vad som helst det behöver inte vara en särskild gud! Det kan vara kraften i naturen, i detta forum, kärleken från barnen. En kvinna berättade att hon pratade en stund med HK varje morgon (vem fan är den där HK minns jag att jag tänkte halva mötet, men fattade till slut att det var den Högre Kraften, vad det nu var, för hon ville INTE kännas vid någon religion whatsoever) Nå, bara det funkar. "Var och en blir salig på sitt" som min kära morfar brukade säga ;-)

En annan sak, jag har tänkt lite samma sak som både VV och Dompa beskriver: det är fel på de människor som sitter på ett möte, antingen är de för mycket alkisar eller så är de för lite alkisar som D beskriver. En av mina favoriter är att jag tyckte det var en sunkig lokal, så till de mötena slutade jag gå.Till slut hittade jag en grupp med bara tjejer och när jag berättade om detta, att jag hoppades att jag skulle trivas i deras grupp därför att jag upplevt än det ena än det andra på andra möten så var där flera som skrattade igenkännande: detta är ju en del i vår sjukdom, precis som att vi hittar ursäkter och förklaringar till att dricka så hittar vi ursäkter till varför vi inte skall delta i än den ena än den andra behandlingen till exempel. Eller ett AA-möte.

Jag tror det är väldigt viktigt att ge akt på sig själv och att genomskåda sina egna dåliga resonemang - det gäller att överlista den lille alkoholdjävulen :-)

När vi kramades hejdå idag vid sista pausen under hemresan passade jag på att tacka svåger och svägerska för den alkoholfria veckan "jag uppskattar det verkligen" sa jag. "Det är bara skönt, särskilt om morgnarna!" sa svågern. En gång när jag var riktigt arg på min make och han frågade varför jag var med honom sa jag elakt att "ja hade det inte varit för din familj hade jag nog inte valt dig". Det var ganska elakt sagt men i stunder som dessa känner jag att det ligger ett uns sanning i detta, de kan vara väldigt goa!

Passar på att dela med mig av en annan bra sak jag märkt under den här veckan: Jag brukar alltid vara lite avundsjuk på sådant som svägerskan och hennes familj har eller har hittar på. Det kan vara allt från stövlar de köpt till sina ungar till hårvårdsgrejer som hon har som verkar vara bra. Jag blir på något vis avundsjuk för att jag inte hittar lika bra saker eller för att hon hela tiden har en sådan bestämd uppfattning om vad hon tycker om för saker eller vilken åsikt hon har i alla frågor.

I och med mitt tillfrisknande känner jag mig mer nöjd med mig själv och de saker jag har valt åt oss, jag kan stå för min egen uppfattning i olika frågor (även om min uppfattning just då är att jag inte tycker något särskilt just i den frågan!). Om hon hade någon bra grej som jag tänkte skulle passa mig eller familjen tänkte jag bara lugnt att, "ja den där kanske jag skulle kolla in lite närmare", istället för att slå lite på mig själv för att jag inte hittat till det braiga.

Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig så att ni förstår vad jag menar? Men vill i alla fall dela med mig av någonting jag upplever som positivt och jag är övertygad om att det är min hjärna som håller på att tillfriskna nu när den inte längre regelbundet dränks i alkohol!

ja det tycker jag att man kan få göra :-)))

försök jag gjort att sluta för andras skull så har jag äntligen accepterat att jag är nykter för min egen skull. Det var inte en helt enkel insikt för mig men jag fattade det en dag under mitt första år när dottern och hustrun hade varit på en utbildningskväll på ett öppenvårdsföretag där en nykter och drogfri narkoman höll fria utbildningskvällar. De kom hem och började prata om att jag (och de själva) hade ett val att göra angående inställningen till alkoholen. Mitt val var ju alltså att inte dricka........för min egen skull !! De hade sina val, hustrun hade det inte så svårt, hon är ju en sån som kan lämna halva glaset kvar och hör och häpna...slänga ut det som blir över !! För dottern var det lite knepigare eftersom hon inte har riktig koll på arv och miljö men hon väljer att dricka cider, öl eller nån annan "tant" dricka :-) Och hon har stenkoll på hur alkoholmiljön runt henne ser ut, är det sällskap som spårar ur sticker hon därifrån, minnen blir alltför svåra.

Idag är det så att hustrun kan dricka sitt vin och det har jag inga problem med för jag vet ju att hon inte har sjukdomen och jag störs inte av att andra dricker OM de inte blir för gapiga och snurriga för då tackar jag för mig och går.

Alkohol finns överallt i samhället och det kan jag inte göra något åt men jag kan sköta om min nykterhet och välja att inte dricka idag.

Jag är idag en stolt nykter alkoholist som är nykter för min egen skull.

Rapport från bryggan. Misslyckades första kvällen och det va inte värt det!! Andra kvällen som jag egentligen ville, vaniljte och stickning och vilken skillnad! Det är så härligt att sova och vakna utan A!! Varför tackar jag ändå ha?? Vet ej, men jag vet att jag tänker fortsätta kämpa och att ser ljust på framtiden. Jag ser det som att jag ändå lyckats, så här lite har jag aldrig druckit de senaste somrarna. Man får vara glad för de små stegen oxå. Tack alla här!

Hej Miss H,

Även jag har funderat på det där med nära som dricker och vart gränsen går, vad som är brukligt att säga och inte.
Nu har jag inte varit nykter på långa vägar lika länge som dig (bra kämpat!) men vid alla tillfällen (eftersom det är semester) har jag utsatts för människor i omgivning som ex respektive eller vänner som har varit mer eller mindre berusade.
Jag tycker att det är jobbigt. Inte endast för att dom har något som "jag vill ha". I början av varje nykter kväll har det varit så men efter att timmarna flutit på och de blivit onyktra i olika grad så är det just det; onykterheten jag blir irriterad på.
I går var en sådan kväll. Vi var hos goda vänner och alla utom jag drack. Detta bidrog till att jag var den som tog hand om allas barn vilket kan vara trevligt om det inte sker timma ut och in... Men iaf. Mest berusad blev respektive och när vi landade hemma hos mig, även om det inte rådde en dålig stämning så var det ändå svårt. Det var som om det låg en dimma emellan oss. Vi satt på balkongen en stund och jag försökte prata om det utan att blanda in alkoholen eller nykterheten. Då fick jag till svar: Ja men du är ju nykter så det är väl inte så konstigt...
Vad skulle jag svara? Egentligen att: Ja men DU är ju onykter. Samtidigt känner jag att det inte är ett ok svar med tanke på min egen sits.
Nej jag tycker det är jätte svårt, verkligen och talar gärna vidare om det eller tar emot tips.

Så vill jag passa på att tacka för dina ord om att du nu hittar dig själv inifrån.
Det stycket har jag läst ett par gånger och kommer sannolikt göra igen.

Allt gott!
/My

Att vara självcentrerad förresten :-) Hur känner du Tänkaren, inför att du drack? Kändes det okej, någon ny insikt? Hur bestämde du dig för att du skulle dricka, hur gick tankarna?

Ja det är en knepig relation, jag & alkoholen. För det går ju inte alltid åt skogen, ibland går det bra och man har riktigt roligt tycker man. Även om man mår skit dagen efter. Men det funkar okej. Sedan mitt i alltihop får man en totalbläcka, man beter sig som en idiot och minns knappt något, får ringa runt och be om ursäkt, huka sig när man går på stan för att man inte vill se någon i ögonen. Och man kan aldrig riktigt förutse när dom där skämsfyllorna kommer, det bara händer. Det var det jag ville slippa när jag tog mitt beslut, jag var så trött på att känna mig som en tickande bomb som kunde brisera när som helst. Och när jag började analysera mitt drickande insåg jag att det var så mycket mer jag ville slippa. Och i takt med att jag har varit icke-drickande inser jag att det inte bara handlar om att slippa något, jag vill uppnå något med det här. Jag vill börja må bra, och jag mår bättre. Om det beror på att jag inte dricker eller att jag mer och mer låter mig själv vara jag vet jag inte, men jag misstänker att det går hand i hand. Att ta bort alkoholen innebär ju att jag inte kan fly lika lätt, att jag måste vara jag. Kan inte bli den där galenpannan som jag inte litar på. Många gånger har jag ju gjort puckade grejjer som jag absolut inte är stolt över men som kan viftas bort med "jamen du var ju full". Men det hjälper liksom inte, jag är så trött på det. Jag har börjat förstå att alkoholproblem är mer komplexa än jag tidigare trott, det handlar inte bara om att dricka eller inte dricka. Det finns ju en anledning till att man dricker som man gör, iallafall i mitt fall, och det problemet måste jag lösa. Inte för att kunna dricka normalt igen, utan för att jag helt enkelt mår dåligt. Alkoholen är ett symptom på ett problem och ett problem i sig. Att bara ta bort alkoholen kanske inte får en att automatiskt må bättre, om man inte jobbar med andra delar i sitt liv? Vad jag vet hade jag inget direkt fysiskt beroende, och att ta bort alkoholen då gör ju ingen jätteskillnad för kroppen, mer än att jag då och då kan påminna mig om hur baksmälla känns.

Att jag börjar lära känna mig själv...ja det låter ju lite dramatiskt kanske, men det är så. Tvingar mig att känna efter hela tiden, göra det som känns bäst. Lite mycket ibland, att känna efter så förbannat, men jag måste. I början av den här tråden skrev jag något om att jag inte känner mig själv längre. Det var väl mest för att jag var rädd för mitt fyllebeteende, men också för att jag tryckt undan mig själv så, fogat mej efter andra. Så jag kunde inte riktigt skilja på vad jag egentligen ville och vad jag tyckte att jag borde vilja. Låter snurrigt kanske. Jag är mer dämpad nu, mer av en ensamvarg. Men jag tror att jag måste vara det. Är trött på att vara clownen, att roa för andras skull. Men samtidigt gillar jag ju humor, att skratta, att ha roligt. Tror det växer fram, man går väl igenom nån slags fas :-)Om jag tycker om mig själv bättre nu vet jag inte riktigt, innan har jag ju hela tiden värderat mig själv och mina prestationer. Då fick jag ju kvitton på mig själv, ett slags betyg på hur bra jag var. Nu är jag bara, förlåter mig själv när jag är sur eller irriterad, men inte mer. Och det är så ovant, att inte analysera mig själv utifrån, utan inifrån. Låter det konstigt? Fattar knappt själv :-) Men det är ju lite skrämmande också, hur vet jag att jag duger?

Igår gick vi ut, jag och pojkvännen, och det var faktiskt trevligt. Har varit osminkad hela semestern så jag kände knappt igen mig i spegeln när jag sminkat mig, skönt att få på fin klänning och fina skor. Skönt att det stannade där, jag jämför mig inte längre med andra tjejer, sprang inte in på toa hela tiden för att kolla nyllet. Satt bara bland vänner och hade trevligt. Det är så konstigt för det är så totalt olikt mig, utseende har varit JÄTTEVIKTIGT mer än halva mitt liv. Det kommer kanske tillbaka när jag går ur min "fas", inte vet jag, men det är rätt skönt att få en paus från det nu. För ett par nätter sedan drömde jag att jag skulle dricka öl. Sådär som jag sett många beskriva här, helt plötsligt satt jag bara med en öl i handen. Minns bara att jag satt och funderade över varför jag inte skulle dricka den, försökte komma ihåg varför jag slutat. Minns inte att jag blev besviken eller arg på mig själv, mest förvånad. Och så igår hörde jag rösten, som faktiskt hållt truten ett tag nu. "En öl kan du ju ta". Nej, det kan jag ju inte. Snart tre månader, måste akta mig för galna infall.

Berättade för en vän igår som undrade varför jag hade Pepsi i glaset, och hon sa så där som intelligenta människor säger: "Vad skönt för dig". Så härligt med folk som inte ifrågasätter. Var ganska ärlig och sa att det blivit för mycket, och att jag har svårt att sluta när jag väl börjat. Men det vet hon nog, hon är ju inte blind. Dök upp en tjej i sällskapet som var bra i gasen, skilde sig markant från övriga. Fan vad glad jag är att slippa vara hon imorgon tänkte jag. När vi gick hem, jag och pojkvännen, sa jag att hon tror säkert att alla andra är på samma nivå ungefär. Och det där kunde vara jag, som är skitfull och tror att jag är så jäkla kul. Ja, svarade han. Knep såklart till i magen. Hon kommer ju försöka bortförklara sitt beteende idag för att försöka behålla självkänslan något sånär intakt. Men min bild av henne ändras ju inte av det. Nu skiter ju jag i henne, känner henne inte. Men jag tänker på mig själv, och bilden av mig själv jag serverat folk runtomkring. Och så sitter jag och gnäller nu om att folk sett mig som oseriös. Värt att fundera på.

Har insett att jag klarar av fulla människor rätt okej, förutom de som är närmast. Pojkvännen. Mamma. Blir skitirriterad på henne när hon dricker vin. Visar honom tydligt när jag tycker att det räcker. Det där måste jag jobba på på nåt sätt. Någon som har några tips? Kan man över huvud taget kräva av andra att dom sk visa hänsyn till mig som nykter? Eller står man ut alt. går därifrån när man får nog?

Har förresten fortfarande inte varit ute och sprungit, reste ifrån löparskorna. Men jag har cyklat, snorklat, paddlat tills armarna höll på att trilla av, varit ute i skogen och plockat svamp. Tröttat ut kroppen så att hjärnan inte orkar gå i spinn, inte en massa intryck bara skog och hav. Det är så jag ska leva, det är så lugnt i själen. Hamnar väl till slut på en liten kobbe, ensam mitt i havet :-)

var på konsert med frun igår. Hon drack några glas vin under kvällen och verkar märkbart bakis nu. Visst får man känna lite skadeglädje?

Ja, beteendet är ju helt sjukt så det är ju bara att acceptera att jag inte kan dricka alkohol längre. Det är ett stort steg att ta när man druckit mer eller mindre hela tiden i olika mängder sedan man var 13 år och det är ju konstigt att kroppen inte tagit mer stryk än den gjort för jag har fortfarande en god fysik fast jag är 57. Hur skall man då gå tillväga? Ja forumet har gett mig väldigt mycket och fick mig att minska rejält och avståndet mellan de riktiga bläckorna blev längre, men jag vill helst inte ha några bläckor alls i framtiden.

Jag har blickat tillbaka en del och en del saker skrämmer mig rejält. Jag jobbade i Ukraina under tiden och där dracks det rejält hela tiden med affärs bekanta och med vänner på fritiden. Jag försökte låta bli under en period och förde då dag bok över mina dryckesvanor och när jag ibland läser detta så är det ju inte klokt hur mycket det kunde bli under en månad och det var då jag lyckades hålla upp en månad under förevändningen att jag hade lever inflammation, (vilket jag kanske också hade).

AA, ja det lockar mig inte heller efter att jag har läst en del negativt om deras program och att kramandet skulle kunna vara en grundläggande del av behandlingen ställer jag mig också undrande till, (jag har svårt för kramande av människor som inte står mig nära), men för andra tycks det ju funka bra, (ADDE skriver ju hela tiden hur mycket han längtar efter att få åka på konferens och kramas ;-)

Jag tror jag ska börja med dagbok igen som ett första steg, så jag kan skriva ner mina dagliga funderingar och sedan kunna gå tillbaks igen och läsa när suget kommer. Hjälper inte detta så får jag väl ge AA en chans eller så kanske någon form av terapi skulle göra susen, vem vet.

Ha det Gött!

Villervalle; Jag säger som PP! Tack för att du delade denna tragiska händelse med oss. Starkt av dig. Nu ser vi än en gång vad drycken gör. Din semester...din frus semester. Fy fan. Men nu fick du det bekräftat än igen...vissa av oss ska inte dricka. Det där med att checka in på hotell - jag körde ju samma variant - för att få hänga med älskarinnan i fred. Så djävla sjukt beteende. Men nu tar du nya tag. Visar dig själv och hustrun vilken shysst kille Villervalle innerst är. För du verkar ju bright...av dina inlägg får jag den känslan.

Själv trotsar jag mig dataförbud...loggar in trots semester. För jag har insett att jag är alkoholist året om. Behöver påminna mig själv. Därför har jag även besökt AA tre ggr senaste veckan. Ville verkligen ge det en chans. Två inhemska möten...tycktes inte finnas några riktiga alkies där. Inte den norrländska ligan om man säger så. Kände mig helt off. Pallrar iväg till ett engelskspråkigt möte. Där ska det väl iaf finnas hardcore alkies? Jodå, det fanns det. Men jag var ändå inte nöjd...någonting hos AA skaver i mig. De gör ett fantastiskt jobb och jag vill absolut inte avskräcka ngn från att gå dit. Men mig passar det inte. Det kan vara kramarna...det kan vara GUD. Nu har jag iaf prövat. Blev så rädd efter min resa. Att det var så djävla lätt att skita i allt. Nu skötte jag ju det "snyggt". Ongarna slapp se, syrran fick några semesterdagar förstörda, farmor blev ledsen; Alla minnen av min druckna farsa blommade upp.

Just idag är jag trygg i beslut att inte dricka...men vem vet hur det blir imorgon, eller ikväll? Gillar Pianomannens liknelse vid den stängda dörren...så vill jag se det. Inget lås...bara en djävla järnvilja som gör att man inte sliter upp den. Men jag funderar osunt mkt kring drickandet. Kanske för att vi bor så nära turiststranden och jag ser fulla människor varje dag. Intalar mig själv att detta är friska människor. Att de bara super till på semestern när de är plakat klockan elva på förmiddagen på beachen?

Men jag känner sorg över den stängda dörren - så sjuk är jag. Jag känner sorg över att AA inte var min grej. Jag känner glädje över forum...Tack gode tur för att jag hittade hit. Ta hand om er. Drick med förstånd ;-) /R

Men full av beundran att du stoppade efter ett glas, hade jag varit i din situation hade jag inte kunnat stoppa. Var stolt över det!
Kram

... är ett helvete. Jag gick in i väggen för tolv år sedan, bröt upp ur ett äktenskap som förintade och förminskade mig. Utmattningsdepression, och jag fick också SSRI-preparat. Som tur var kom jag till en bra psykiater som skrev ut ett preparat som fungera än i dag och som för allt i världen inte vågar släppa. Numera lever jag i ett tryggt förhållande och jag kan inte önska mig mer. Är inne på dag 12 i min utan-vin-period och det har gått bra. Känner äntligen att jag mår bra, kan utnyttja mitt intellekt och kreativitet.

Jag tar ett steg i taget. Och är glad för varje dag jag håller mig till grönt te och flädersaft.

Alkohol är som sagt den allra största tidstjuven. Ta vara på det du har, sekund för sekund, minut för minut....

Tänker på dig, finns här om du vill skriva. Vi behöver varandras stöd. Ingen är perfekt.

/H

Tack för att du påminner oss om hur värdelöst det är att unna sig lite krök. Och jag tror att Dompa klarar sig bra. Han skulle ju inte koppla upp sig här under semestern skrev han.

och ser till rummet. Vädrar och dammsuger bort några flugor som surrar i fönstret. Slänger de vissna blmmorna i komposten, sköljer vasen och tar in nya blåklockor - många vita och någa blå.

Tänker på tomrum, leda och stress som anledningar att dricka. Även fest och fira med faktiska anledningar. Antagligen måste alla hitta sitt eget sätt att möta sig sjlv i olika sinnestillstånd. Våga vara nära sig själv i det som är... / mt

Hej Dompa och alla andra!

Som en del säkert kom ihåg så hade jag ännu inte tagit steget att bli en nykter alkoholist bara för att kunna veta att man skulle kunna ta sig ett rejält rus utan att det skulle verka som man förlorat ansiktet. Nu tog jag det efterlängtade ruset och det blev ett rus som jag kommer att minnas ett bra tag.

Efter att ha jobbat och varit nykter ett bra tag så skulle jag ta ut en vecka ledigt för att vara med min fru som är och besöker sina släktingar i ett annat land. En massa aktiviteter var in planerade och alla parter såg riktigt fram emot detta. Väl på planet så tänkte jag att eftersom jag varit så redig under en längre period så skulle jag väl åtminstone unna mig ett glas vin eller två under färden. Vin glasen blev ett, två och flera. Sedan beställde jag in whisky och flygvärdinnorna hörsammade gärna mina beställningar och resten av flighten har jag bara sporadiska minnen av. Väl framme så var det bara en timma till nästa avgång men jag minns att jag besökte en taxfree och köpte 2 liter whisky till special pris som jag tog några rejäla klunkar av innan jag entrade nästa flyg. Väl framme vid slutmålet minns jag bara att jag stegade ut och inte såg mina nära och kära och letade därför upp första bästa taxi och drog iväg.

Till vår bostad kom jag på något vis och min svärfar blev mäkta förvånad över att jag kom i taxi och efter viss turbulens så lyckades han meddela min fru att jag redan var hemma så dom inte behövde leta längre på flygplatsen. Resten av kvällen och natten spenderades i fyllesömn.

På morgonen efter, (efter att ha styrkt mig med några rejäla whiskyn), erfor jag att jag inte fått med mig bagaget från flygplatsen och att min plånbok med körkort, kontanter och kreditkort var borta, (det är lätt att stjäla från fyllon). Förmiddagen tillbringades därför med att hämta bagage, spärra kort osv.

När allt detta var avklarat tog jag några whisky till och efter en tupplur upptäckte jag att jag var ensam i lägenheten och kände mig övergiven och besviken, (min fru hade åkt och handlat mat), och beslöt mig därför att lämna hemmet och ta in på ett hotell eftersom ingen ändå tycktes bry sig.

Från två dagar på hotellet minns jag inte mycket mer än att jag lyckades få slut på whiskyn, rensa mini baren och ändå gå ut och köpa mer. Efter ett tag lyckades jag koppla upp mig på internet och där var naturligtvis ett mail från min fru som var jätte orolig, så efter att ha svarat på mailet så fick jag skjuts hem igen.

Jag behöver väl inte ens nämna hur frostig min frus attityd var mot mig, vilket i sin tur innebar att jag kände mig ännu mer berättigad till att fortsätta att dricka. Dock drack jag lite mindre de resterande dagarna eftersom jag sov dåligt, hade en hemsk ångest, hjärtklappning, svettningar, spydde och mådde allmänt dåligt som jag endast kunde motverka med ett visst alkohol intag som jag insåg att jag bara successivt kunde trappa ner.

De sista dagarna kunde vi dock umgås normalt igen men jag fattar ännu inte hur jag kunde spoliera en vecka som skulle bli fantastisk med att supa mig redlös mer eller mindre varje dag. Kanske var det saknaden jag känt över att behöva jobba när man skulle varit lediga tillsammans som kulminerade på detta sätt?

Behöver väl knappast berätta att hemresan naturligtvis inte heller var trevlig utan jag upptäckte att jag blivit dålig i magen och fick planera varje steg på flygplatsen och var jag skulle sitta på flyget för att hastigt kunna bege mig till toaletten. Drack dock inget på flyget och köpte heller ingen tax free.

Dompa ditt återfall ingenting i jämförelse och nu blir det jobb resten av sommaren och jag känner för närvarande inget sug till att uppreva bravaden.

Ha Det Gött

Efter några vingliga dagar när jag verkligen har slagits mot drakar och spöket, känner jag en ny tändning igen.

Tog ut några dagars ledigt och åkte i väg med mannen på en lillsemester, då vaknade alla odjur i huvudet och det var nog de värsta dagarna så här långt. Beundrar Maria som klarade en hel semester, är helt slut efter 2 dagar.

Satt på en uteservering, när både jag och mannen plötsligt drabbades av dåligt minne och beställde in en flaska vitt vin. Njöt i solen med glaset framför mig och tyckte livet var jätte härligt, när ångest slog till "Vad fan gör jag" skall jag slänga bort allt och ramla ner i det jäkla hålet igen.

Lyckades bromsa efter ett glas och vi gick tillbaka till hotellet, han tycker nog att jag är helknäpp och menar att ett glas inte betyder något. Men för mig betydde det att jag för första gången ser mig själv som alkoholist för jag ville ha så mycket mer. Lärde mig en läxa som gjorde ont i själen, jag är alkoholist och jag kommer aldrig mer att kunna dricka.

Så nu skall jag analysera mig själv och även min man, hur kunde vi glömma och hur skall vi undvika att hamna där igen.

Kram Kalla

Vad du är stark, man blir så glad för din skull, Kram Kalla

Kul att höra att det går så bra, och vilket stöd av svägerskan!!
Det går bra för mig med, har äntligen kommit ur svackan så det känns stabilt igen.
Kram!