Senaste kommentarerna i forumet

Man kan nog inte öpnna sinnena på någon annan, det kommer inifrån från var och en. Tuff shit men sant. Jag vet, det låter som filosofiskt dravel, precis de som ringre på dörren och porrar Jesus. Och ja, precis som med dig, min specialistkompetens gör marknaden ohyggligt smal för mig, sysslar med jämställdhet och vi har inte längre en JÄMO och lagen urholkas allt mer. Enoying!. Jag älskar jobbet och engagemanget, älskar frågorna, älskar att "gröta" i det" vill inget annat. Men vad fan Berra, det finns också annat...... Visst, jag sänker lönen, jag sänker kraven. MEN.... jag brukar inte våld på mig själv längre med en taskig arbetsplas, taskig ledning och en taskig arbetsmiljö som maler sönder mig. En gång var jag doktorand och "hett" ämne för en lektorstjänst inom akademin, i dag är jag glad att jag fått in en fot på stadsmissionen. VAD ÄR KVALITET? Jag är för gammal för att bruka våld på mig själv, för gammal för att kompromissa med mig själv.

Jag vet Berra, det är lättare sagt än gjort,. Det gjorde så ont att ge upp. Men ibland kanske vi ska "plantera" en tanke, ett alternativ, ett annat sätt att leva. Du har varit så länge i en ohälsosam miljö på jobbet. Och du tog dig ur ett riktigt skitliv med alkohol, kanske du snart kan ta ett steg till och ta dig ur ett annat skitliv? Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från det.

Styrkekram Märta

http://www.youtube.com/watch?v=tZmDWltBziM&NR=1&feature=fvwp

Jo jag vet att man som deprimerad koncentrerar sig tankar på allt det som är negativt...
Men å andra sidan om det som är positivt har hamnat i minoritet eller i mitt fall nästan har försvunnit, och jag känner att det inte är mitt fel,
är det jag som skall fly då?

Eller ska jag våga ta upp kampen mot det som känns orätt...

Problemet idag är att cheferna har blivit mutade med en fläskig lön och lovar guld och gröna skogar till ledningen,
och sedan är det de som i sin tur överför sina utlovade resultat med att piska sina undersåtar till absurdum...

Den som inte vill slaviskt följa en en chef för att man ser att det inte finns underlag som gör dessa visioner möjliga,
den blir "omöjlig" och ska helt enkelt bort, den rensas ur för att den inte vill ställa upp på omöjliga uppdrag.

Problemet är att de flesta chefer idag är snabbt utbytbara, och söker sig nya arbetsuppgifter om det blåser motvind.
det som är själva grundstommen på en arbetsplats är inte hur företaget styrs, utan vilka det är som jobbar motiverat där.

Byter man ut alla på en gång så är hela skiten nedläggningshotat, det finns ingen som vet någonting längre,
kunskapen är utbytt och nya är inte upplärda, det är det som är det fina gränslandet för cheferna idag..
Istället för att låta detta bli en personlig vendetta så borde de försöka göra samtliga motiverade och behövda...

Det värstaste (finns det ett sådant ord?) av allt, är att min pessimism har smittat av sig till min käre hustru också...
Hon ser idag efter 30 år på samma arbetsplats hur hennes kollegor känner sig omotiverade, ledningar byts ut
när det inte visar resultat, och nya "mutas" in i systemet, och alla kör sitt rejs...

Hennes kollegor gömmer sig i "kollektivet" och hoppas på att deras arbetsinsatser inte märks...
De tar 2 timmar långa luncher, går och tränar på arbetstid, har "möten" ute på stan osv..
Min fru som har fortfarande en del av arbetsmoralen kvar, får ta hela lasset av de andra 7 st personerna som inte gör sin del av arbetet,
hon räknar med att de jobbar ca 2h effektivt per dag, av 8!
Hon ger sina pekpinnar och gliringar till de andra som helt nonchalerar detta, kan hon så kan väl jag anser de..
I förra veckan fick hon nog, gick in till högsta hönset och sa att hon orkar inte skydda de andra längre, för hennes belastning har blivit alldeles för stor.
Han visste allt redan, men "kunde" inte göra någonting åt det för tillfället, snacka om handfallen ledning!

Jag sa åt henne att låta hela korthuset falla ihop, och gör inte mer insatser än hennes kollegor, men det kunde hon inte för firmans skull...
Och låt de andra se vad som händer om alla tappar sin moral och plikt....

Idag så verkar de flesta bara se om sitt egna hus, kanske är de det som har blivit problemet, ingen ser helheten i ett längre perspektiv...
Det handlar om snabba cash och personliga mål hela tiden, att få en guldklocka efter 25 års troget arbetande, det har man inte råd med längre...
Det är något sjukt med sättet att tänka på idag, ytligt och utan några känslor...

Är det konstigt att folk inte orkar bry sig längre, det verkar ju som om ordet kommunikation bara har blivit en monolog numera....
En massa ord utan åhörare..

Men som sagt....det är ju jag som är deprimerad, det är ju hos mig felet ligger, eller?

Finns det en orsak till att lämna allt och sticka till alkoholens förlovande land???

Nä, aldrig i helvete, så jävla sjuk är jag inte, delar av skallen funkar fortfarande...

Mors Berra

människor som lämnar den trygga fasta..o byter inriktning totalt i mitten av livet.
det är ett stort risktagande det gör man inte bara-så-där,men jag tror att de människor som gör det har haft tanken i många år innan o att det har skett en inombordande proccess som lett till att de tagit steget ut i ett nytt liv.......
Man läser ju om dem...startade om på nytt,ändrade mitt liv....bytte karriären mot.....
Så ett frö i dina tankar,våga tänka helt tvärtemot....låt tankarna flyga o se,kanske runt hörnet finns det som du saknar i ditt nuvarande......kanske ett frö som kan falla i en god jord.

Tja någon buddist kanske jag inte är, men verkar ju ha' Buddistiska tankar verkar det som...
Jag vill inte ställa in mig i något fack, jag säger ju att jag inte är religiös, utan vill vara fri i mina egna tankar...

Det ringde på dörren i lördags då vi hela familjen var på vinden och vårröjde, de gav sig inte...
Dottern gick ner och öppnade och kom upp efter en stund, hon sa att det var några som surrade om Jesus och grabbarna,
så vilka kunde det vara, antingen vaktornet eller Jehovas?
Jag skrek högt på vinden att " i det här huset finns det ingen Gud", visste att det bara var tegelpannorna som skiljde mig
och deras öron på de som var utanför huset, men jag fick inget svar...

Jag blir förbannad när de prackar på mig deras skit i mitt egna hem, detta är min borg, och jag vill att jag och min familj ska få vara fria i våra tankar...
Om vi behöver religiös åskådning, så söker vi upp den, min åsikt är att de har blivit hjärntvättade, tror de på tomten också?

Okej, det var elakt men jag har vissa principer, finns det inga synliga bevis, så finns det inte, däri ligger min övertygelse...
Jo jag är vaken för nya impulser, men inga profetior tack, jag vill uppleva det själv helst...
Självmordsbombare, folk som skär halsen av andra, och hatar Wilks är bara ett bevis på att det har gått för långt, är min åsikt..
Så var det med det.., och det var mitt religiösa svammel, och jag försöker inte övertyga någon om att jag har rätt, alla har rätt till sin åsikt,
och det där var min..

Ja Märta, hur ska jag förklara min arbetsplats utan att röja den...
Vi jobbar med något högteknologiskt framtidsgrej som har en mycket hög potential, den är rätt unik i sitt område...
Problemet är att den ligger så långt framme att våra kunder inte ens vågar satsa på det, för att det blir ganska så dyrt...
Alla står och inväntar varandra, och under tiden så hinner vi konka dessemellanåt...
När det närmar sig den 15:e i varje månad så vet vi om firman pröjsat skatten eller inte,
eller om betalningarna är plötsligt inställda till våra underleverantörer...

Vi får nya intressenter och nya investerare och byter ägare sådär någon gång om året, som i sin tur blir uppköpta...
Ja det är en j*vla soppa om man skulle så säga, det som händer SAAB t.ex, händer oss vartannat år...
Och för oss som har jobbat inom detta område i snart 20 år så börjar det bli lite fruktlöst, vi har en fruktansvärd press på oss...
Men vi tror på produkten och tycker att den är himla intressant, annars skulle vi inte vara kvar...
Men överlevnadsstrategin slår även ner på oss dödliga på golvet, vi hade ingen löneutveckling under 7 år t.ex...
För att vi skulle vara nöjda med att ha vårat jobb kvar som det så fint hette...

Men vi sitter i en riktigt j*vla rävsax, och stressen över att om vi kommer att överleva eller inte har idag blivit vardagsmat...
Min yrkesroll är väl lika specifik som om jag vore mekaniker på skördetröskor, det finns inte så många att välja på...
Jag KAN byta segment men då är inte min specialistkompetens med 30 års erfarenhet värt något längre,
jag satsade på en framtidsroll i min arbetskarriär, men den verkar ha slagit snett, framtiden alltså..

Jag vet att jag har andra kompetenser, men inte utan avhandling, och då blir det svårt att konkurrera...
Så jag känner mig fruktansvärt låst i någonting som jag inte trivs i, precis som det var med alkoholen...

Jag önskar att jag hade ett bra svar till mig själv om vad som skulle vara bra för mig, men så är jag också feg att lämna det jag känner en trygghet i,
även om den innbär att jag vantrivs...
Eller så skulle jag vilja vara en martyr som kunde lugga alla andra som inte beter sig med respekt för andra...
Men jag har ett underläge, jag har ingen ledarposition och får då ingen kraft i min roll...
I min position så finns det en överordnad som sätter sin egna lag, och den är godtycklig utifrån vad han/hon själv har för ett personligt tycke om personen,
och då spelar det ingen roll vad som är bra för firman eller inte, det personliga tillåter sig gå i första hand, och det är fucking fel...

Att kunna öppna sinnena på andra också, det är tamifan ännu svårare...
Det är som att ständigt gå i motvind och bli avkyld och avtrubbad...

Men det finns en bra sak med dagen, efter lunch så är det nedförsbacke igen, på väg mot helgen, den alkoholfria för mig...

/Berra

Kul att det rör lite på sig, och att det pratas om alkohol och dess biverkningar. Och att man faktiskt kan ha kul även nykter. För det kan man ju!

Kanske dags att gå på klubb.
/magnus

Kan inte du tycka att det är lite "märkligt" med forum, man börjar ju på ett eller annat sätt verkligen att känna varandra trots att man inte setts IRL. Kan det vara så för dem som är blinda? Det känns fint att du kallar mig för en av dina vänner. Du är min vän Berra, jag tänker på dig då och då. Faktiskt senast i helgen då jag var ute i solen med en god vän och drack kaffe. Det var så många Mc-förare ute, det var en fröjd att se. Och jag vet ju att det är ett av dina stora intressen. Sen går din beskrivning ovan inte av för hackor.... hahahahahaha!

När det gäller ditt jobb, jag vet ju inte vad pysslar med. Men kan du inte byta arbetsplats? I bland har bara vissa saker satt sig i väggarna, ibland är strukturerna så mycket mer fasta än oss som ska inordna oss dem. Det känns som om du befinner dig i en stor malande kvarn sdom sakta men säkert drar dig nedåt. Är det värt det? Är du värd det? Jag var där själv, jag gick till "mellan två jobb" men det var värd min värdighet.

Sen kan jag verka bisarr men jag inte låta bli att försöka vara lite uppmuntrande ibland. Den här killen förlorade faktiskt sitt jobb (sant) men hade onekligen kul på jobbet.

Styrkekram Märta

http://www.youtube.com/watch?v=sdoVmCN-UVg

Har ofta tänkt att du nog är buddhist egentligen Berra, eller på väg att bli:-)
Jag har börjat intressera mig mer och mer för den visdom som finns där. Blir man lekmanna buddhist så finns fem saker man bör ha som regler i sitt liv.
Inte ljuga
Inte stjäla
Inte hålla på med sexuella aktiviteter som kan skada en själv eller andra
Inte dricka alkohol eller använda sinnesförändrande droger
Inte döda utan värna allt liv.

Innan man når upplysning, så är man fast i livet som ett enda långt lidande, ofta med inslag av sjukdomar och sedan död. Vi stöter pannan blodig mot
verkligheten som den är. Sinnesrobönen innehåller enligt mig mkt av detta, att acceptera det man inte kan förändra.
Alla de här roffarna som vi hör talas om dagligen, har precis samma förutsättningar för livet. Jag tror inte en sekund att de upplever någon djupare lycka med alla sina pengar. Den livets orättvisa vi kan förändra, är att alltid sträcka ut en hand till medmänniskor som har det svårt.
Lite svammel, men det tilltalar mig att börja tillägna mig mer kunskap och visdom i den här riktningen.
Ha det bra
/Fenix

Vet inte vad jag gör för fel....

Kanske att jag överhuvudtaget reagerar på det som jag innerst inne anser vara fel...
Är jag skapt i en felaktigt värld, där jag bör dämpa mina reaktioner och bara låta saker vara...

Min svåger brukar säga, "..men hallå, livet är inte rättvist..."
Nähä, det kan jag hålla med om, vissa tjänar mer pengar än andra, bor i ett finare boende osv...
Men att man ska behöva behandla varandra orättvist genom att systematiskt köra över dem som inte kan eller orkar försvara sig,
det är någonting som jag inte kan acceptera...

Jag försöker uppfostra mina barn till att visa empati och förståelse, men också med en viss självdistans...
Men vad är det jag försöker driva dem till?, jag matar dem med en massa fantasier som inte verkar finnas i verkliga livet...

Jag borde ha lärt dem att roffa åt sig så mycket det går, och inte bry sig om vad andra tycker eller tänker om det..
Störst går först och VIP'kön är till för dig, alla andra är inte värda ett skit, och du är bäst...
Slå dig fram och gå över lik om du så behöver, när du har fått det du vill, så ska du skaffa dig mera...
Ta bara parti för det som går vinnande...

Att göra dem hårdhudade och drivande kanske hade varit en bättre ide', vad vet jag...
Att visa sig ödmjuk är inget som lönar sig i lönekuvertet verkar det som...

Eller är jag sarkastisk nu?
Uppskattar jag inte mina vänner tillräckligt, är inte det ett större vinnande parti ändå, att få vara en bland många andra vänner...

Kanske kommer jag en gång till Sankte Per med ett större hjärta än andra, och hoppas på att de elaka får skyffla kol nere hos killen med horn..

Om man inte har ambitioner här i livet, vad har man då?

Jag har nog lite för mycket av de gamla värderingarna, jag har väl inte uppdaterat mig tillräckligt...

Jo jag tillhör den generationen som anser att de trogna ska ha sina fördelar...
Jag blir förbannad när de som byter försäkringar/prenumerationer ofta får lägre premie än jag som stannar kvar...

När jag har under vintertiden pröjsat mellan 6-7000 spänn i månaden för någonting så enkelt som vanlig j*vla elektricitet,
och det sitter några höga höns i Tyskland och lyfter miljonbelopp i bonusar från samma bolag som jag betalat överpriser till...

Eller nu när dieselavgaserna har blivit så rena att de nästan är bättre än bensinens avgaser, så ska de fortfarande miljöskattas för de farliga
cancerogena partiklarna de inte längre släpper ut...
Fördelarna med dess högre energinnehåll håller nu på att försvinna när det kostar mera med det drivmedlet...

Några av de grejor som jag kan reta mig gallfeber på..

Hur sjutton man än gör, så blir man både pungslådd och skinnflådd...
och det ligger alltid "någon" före och kommer på nya saker vi andra måste hålla oss uppdaterad på...

Ibland orkar man bara inte hålla emot, och känner att ta nödutgången med alkoholen skulle ju kunna vara ett alternativ...
Man orkar nästan inte bry sig längre, och skiter i alltihopa...

Just då!, är det som man måste orka vara som mest beslutsam....

Nähä'ru, det finns inga nödutgångar ifrån livet, alkoholen hjälper bara till att jävlas med det ännu mera...
Och tänker på sinnesrobönen, "...acceptera det jag INTE kan förändra, mod att förändra det JAG kan.."

Det jag KAN förändra är att inte ställa till det ännu jävligare, och det är att inte nyttja dödutgången med alkoholen..

Så behåller jag en del av sansen kvar...

/Berra

alltsammans som jag berättade förut berra.Vi har en arbetsledare som är så totalt omogen o lägger sina privata värderingar i samtalet med os assistenter,detta har gjort att vi alla mått dåligt i kontakten med henne.
Vissa människor ska inte vara chefer.Enchef smittar av sej på hela sin avdelning,det blir ringar på vattnet o alla mår såligt.Mår någon bra på ditt jobb?
Vi har turen nu på mitt jobb,att vi håller på att byta till ett annat,mindre företag,hade ett mlte igår o hoppas kemin fungerar bättre där i våran kontakt med företaget.Vi är ju annars en sammansvetsad grupp som har bra vibbar oss emellan tackolov,numera.men en människa med dåliga vibbar kan förstöra mycket i en grupp.O är det en chef så har chefen makten över gruppen,det är hemskt!

Berra, det du beskriver är ett klassisk dysfunktionellt förhållande människor i mellan. Finns både på arbetsplatser och i familjerelationer.

Och det fina är att du egentligen inte trotsar något system, du befinner dig bara i fel system. :)

Dom funktionella systemen finns där ute, både arbetsplatser och i familjer, och det ända läskiga är egentligen hur man kan vänja sig det dysfunktionella och tro att resten av verkligheten faktiskt ser ut så!!

Ja jag ser och hör hela tiden skillnader på hur jag särbehandlas...

Vi hade precis ett möte, och hur mina instatser föringas av min chef, och där han snabbt som f*n hugger som en cobra när jag påtalar en brist...
Jag tror han är livrädd för mig, och att jag "konkurrerar" om hans ställning på jobbet, för han vet nog att jag ibland har rätt.
Istället för att ta åt sig och göra en förbättring (vilket man bör göra som en person i ledarställning) så går han i försvarsställning och förnedrar mig.
Han senaste lakej skrattar han och stojjar med, han är ju handplockad av honom och vet att han inte hotar hans existens...

Jag ser saker och känner vibbar som ingen annan gör, det kanske gör mig unik, vad vet jag...

Jag ser människor göra fel hela tiden, och det är väl mänskligt, men att göra dem om och om igen är fel...
Och att sätta dem i system det är nästan så att man vill slå dem på käften...

Hur kan man verbalt slå ner någon annan, och sedan klaga på att han eller hon inte utvecklar sig?

Men vem är jag?, och vem ger mig rätten att döma andra?
Vad kan jag göra, sätta mig i ett hörn och tömma flaskan och glömma bort alla förnedringar och ojämnlikheter...
Blir det mitt straff mot alla andra, att sätta mig själv i en ännu sämre situation?
och låta alkoholen förstöra det ännu mera för mig själv..

Jag ser orättvisorna, jag ser hur vissa låter tillåter sig själva ställa sig över andra, och får medhåll av dem som inte vågar trotsa systemet...

Jag trotsar "systemet" både på jobbet och hemma, är jag en "obekväm" person då?

Vem vill anställa Berra, den som ser verkligheten?

Eller ska jag kröka ner mig och falla inom ramarna, ta emot hugg och slag och fortsätta vara tacksam..?

Eller är min illusion om rättvisa just bara en illusion, en fantasi?

/Berra

Tack! Vad härligt med vårtecken! :-) Mmmmm.... Här skiner solen också, och även om det är blåsigt så märks det att luften är en annan nu än för ett tag sedan. Här är det ont om hönor, men katten tycker att livet är härligt nu när snön är borta och dessutom blåser det ju omkring saker man kan jaga i trädgården... :-)

Märker du vad fint det nyktra livet är? Fortsätt kämpa, så kommer livet fortsätta så här! :-)

/H.

.

om Fountain House i Fråga doktorn. Var fjäde människa i vår omgivning har problem med den psyksiska hälsan.... jag blir upprörd när jag läser hur du har det på ditt jobb men glad att du har styrka att klara dig trots.... Ha en bra dag, kram /mt

Har ni sett fenomenet som blossat upp på twitter idag?
Hashtaggen #fyllebikten är en del i lanseringen av klubb Sobeer - Stockholms första alkoholfria klubb. Cissi Wallin är en av personerna bakom detta.

#fyllebikten är en möjlighet att berätta om mindre lyckade fylleerfarenheter.
Man kan läsa mer här:
http://www.resume.se/nyheter/2011/04/11/prataomdet-nu-i-fylleversi/

Vaknar på morgonen, huvudet dånar.
Har sån ångest,
bara en av många mornar.

Minnet sviker, vad sa jag igår,
"Asch, det löser sig med tiden som går"

När jag ser mig om till slut,
inser jag att det hänt förut
Jag intalar mig att det blir bättre sen,
plötsligt står jag utan en vän

Tanken på att förlora allt,
har väckt mig som tur är.
Då kan jag ta hand om mig själv
och andra jag håller kär.

Numer vaknar jag pigg och glad,
sugen på livet och
utan fasad.

Alkoholen är listig, falsk och stark...
Men jag är starkare, på stadig mark.

Jag tänker njuta av livet och att finnas,
och det bästa av allt...

Jag kommer alltid att minnas!

Ha en skön måndagkväll allihop!
kram //lilla jag

Tack för era svar, det värmer att veta var ens riktiga vänner finns, trots att jag inte "känner" er i det riktiga livet...

Filmen har jag sett, tycker han/hon/det verkar vara lite läskig, lite av en Thailändsk transa eller något...
Ännu en som inte är som alla andra...

När det gäller mina känslor till mina kollegor så är förhållandet "låst", de pratar inte med mig, och jag öppnar mig inte för dem..
Jag tänker inte ge dem något mer att kackla vidare om, utan de får helt enkelt spinna vidare i sina fantasier...
De säger inte ens hej till mig, och jag svarar bara på tilltal...

Jag har en chef som inte litar på mig, men han vågar inte sparka mig eftersom jag är "sjuk", och det är ingen orsak till att fimpa någon...
Så jag vågar inte ens blir frisk, för då åker jag ju ut...

Min närmaste kollega jagar mig och försöker finna fel så att han kan berätta dem för chefen, så höjer han sig själv i hierakin och lön (+20%)
Jag vågar inte anförtro mig åt någon på jobbet längre, de är jag och det är dem...

Jag sköter mitt jobb i det fördolda, och då och då så skickar jag ett mail till chefen så att han vet att jobbet är slutfört.
Ibland får jag omöjliga uppdrag som är jättestora, men det finns inga pengar budgeterade till det, så de är startade för att gå i sank...
Vet inte vad de vill, få mig att känna mig värdelös så att jag ska sluta på eget bevåg, kanske...

Men jag hänger mig kvar, hoppas på att de som byter jobb oftare än jag ska försvinna, så kanske löser sig problemet den vägen...
De är karriärsmänniskor, och byter tåg så fort det går för långsamt eller backar...
De hinner ställa till en j*vla oreda bara, tills nästa person kommer hit och börja röja igen...
Undrar om någon har kunnat sammaställa vad deras beslut har kostat firman istället, och de anställda de har gjort sig av med kostat...

Men, det där är bara ett jobb, eller hur?

Idag en Måndag har jag grottat i garaget, och hittade hojjen bland allt bröte...
Ett halvårs drägglande har så idag äntligen fått mina drömmar att bli sanna...
Det är inget fint väder, men det skiter jag i, jag har åkt med erektion till jobbet idag, det kan inte många skryta med..!
Och nu längtar jag bara att få åka hem igen, allt därimellan är bara en transportsträcka, en mental sådan...

Mors Berra

Hallå Berra

Så börjar en ny vecka igen och det gäller att hålla i. Såg ditt inlägg, känner igen samma undandragande från kollegorna. Det är så uselt. Bifogar en liten film som kanske kan muntra upp en måndag. Jag fick den av min dotter, var hittar ungdomarna allt? Och är det en man, kvinna eller häst?

I dag är det soligt och varmt, njut!

Kram märta

http://www.youtube.com/watch?v=YaaI6eciCrc

beskriver Berra. Jag blev så tagen att jag måste läsa två gånger o logga in o svara fast jag borde göra mig iordning för jobbet. Du ska vara jättestolt över att du har nära till dina känslor, då är man levande! Och ännu mera stolt över att du kan hålla dig nykter trots att du verkar ha förlorat mycket (det mesta?) av arbetsgemenskapen - som betyder så mycket. Jag önskar dig en bra dag och arbetsvecka! Kram / mt

Vi lever i ett konstigt samhälle...

Där den som visar sig svag blir "konstig", eller den som visar mer av sig själv än andra blir en känslomässig "blottare"...

Alla som inte är som andra drar man sig undan ifrån, man vill inte själv bli blottlagd, eller vara tillsammans med den som är svag..
Ibland visar man empati, men i mina fall så har det visat sig vara mer än källa för att skaffa sig en fördel med mera substansiellt skvaller...

När jag slutade hymla med min depression (ja det gick ju inte att undvika att se att jag var ledsen längre) och gick ut med det mera officiellt,
så drog sig mina arbetskamrater f'låt kollegor sig undan mig, eller de som satt kvar i fikarumet tystnade...
Blev det plötsligt förbjudet att vara glad på jobbet, visade de sig sina empatier att aldrig mera vara glada i min närhet?
Telefonen tystnade, mailkorgen sinade, ingen behövde längre mina tjänster, jag var ett dött väsen..

Jag blev "åsidosatt" och utlämnad, och hade inte mentala krafter för att motarbeta det, jag var utfryst...
Min närmaste kollega som jag delvis (då..) kunde utlämna mig till försåg alla de andra med den informationen jag hade delgivit honom i förtroende..
Vilken vän va?

Så slutade jag tro på mänskligheten över huvudtaget, folk visste mer om mig än vad jag önskade, eller när de inte visste så eskalerade skvallret till enorma
eskapader att "..han den där Berra minsann stryper säkert små söta kattungar också, så opålitlig som han verkade.." (det var min utsago..)
Den som blottlägger sig för mycket..., den som inte är som andra...

Kvar satt jag ensam vid mitt skrivbord och kände mig obehövd, åtta timmar om dagen, forumet blev min bästa arbetsKAMRAT!

Människor är ett konstigt släkte, och deras sätt att dra sig undan de som är "inte som andra" får konstiga effekter...

Jag funderar mycket på vad jag och andra kunde ha gjort för att ha gjort det lättare...

Man väljer inte de man jobbar ihop med, och väldigt många förändras på sin arbetsplats, som de inte bete'r sig annars...i sitt privata liv...
Ibland undrar jag om deras rätta jag visar sig på en arbetsplats, kriget i sandlådan på riktigt, sparka nedåt och slicka uppåt???
Är det något som legaliserar gruppbildningar och mobbing i det fördolda, och chefer som dras med i "masspsykosen"?

Jag har förstått att det kanske inte längre är så mycket fel på mitt psyke, jag är väl en person som är extra känslig för vibbar, kanske...
Men om det inte är fel på mig då, då är det ju....fel på allt det andra, mina känslor stämmer alltså..
Mina kollegor ÄR förtryckare, eller?

Nä fy f*n för att våga gå ut med något som inte är inom ramarna för vanliga svensson, människor är ett konstigt släkte...

Jag är ju "märkt" som den utstående, den "knäppe", så jag kan ju göra vad jag vill hädanefter...
Jag kanske ska viska i deras öron..."hallå, det är inte JAG som är knäpp"...

Jag har bara väldigt nära till mina egna känslor, och det ska ni veta, det är jag väldigt stolt över...

Mitt liv har betydelse, för mig, min familj, min släkt och mina vänner, (..och för mina arbetskollegor, att ha någon att hacka på...)

/Berra

så du vet den historien la jag upp på fejjan så mina vänner fick sej ett gott skratt åxå.....

med dig av fredagshelvetet. Värdefullt att få dela dina svackor också! Det är ju mycket svårare att "visa sig" i motgång än i framgång. Kanske därför många försvinner härifrån då det antagligen har gått överstyr...
TACK för att du delade med dig av en trist fredagskväll och GRATTIS till din seger över ditt vacklande jag! Ha en fin söndag! / mt
PS Jag undrar om de som är griniga på ditt jobb har en susning om det du delar här... tror du det skulle förändra nånting om vi människor vågade visa mer av våra "svagheter" (som egentligen är styrka) för varandra. Bara en undran... Kram / DS
PPS Krama din lejoninna :))) DS

säjer allt.:)

jag har kommit över en liten lördagsfräckis också...

Jo den innehåller alkohol, och visar på vilka felaktiga beslut man kan göra efter att ha druckigt..

En ung indian skulle prövas inför sin stam,
för att bli en av krigarna, att äntligen få bli en man.

Han ställdes inför tre tält.
I det första tältet fanns en femliterskrus
med plommonvin, som han måste dricka i en omgång.

I det andra, ett bergslejon med tandvärk
som han var tvungen att avlägsna tanden på.

I det tredje en kvinna som aldrig fått en orgasm.

Han gick in i det första tältet, och efter en stund
stapplade han ut hållandes den tomma dunken.

Alla krigare applåderade.

Han stapplade så vidare in i det andra tältet,
stammen höll andan.
Det hördes fruktansvärda vrål och morranden,
som blev värre och värre medan tiden gick,
det kulminerade i ett skärande skrik
och stammen var övertygad om att han måste ha dött.

Men till slut kom han i alla fall ragglande ut,
blödande ur många sår på kroppen och sa;

"Visa mig nu tältet med kvinnan som har tandvärk.."

Mors Berra

Hade jag en sådan j*vla grinkväll, att jag nästan...

..nästan tänkte, "äh vad fan, i vetenskapligt syfte..."

Jo jag var på väg att "testa" min nykterhet, inga doubts about that...

Jag var så fruktansvärt grinig, trött och eländig att jag bara visste att detta fungerar inte ens med den starkaste av huvudvärkstabletter...
Det var det, eller att gå och lägga mig....

För många motgångar, och för mycket funderande blev nästan mitt fall..

Hade jag glömt något?, jo mig själv...

Får aldrig glömma bort mig själv, måste ...måste hålla koll på var jag står och hur jag mår...

Glömmer jag bort detta är jag handfallen, och hamnar närmare än vad man tror...dit jag inte vill igen
Inte falla för stress och andras o-välmående, inte låta mig dras med...

Hur gick det då, ja inte kan man gå och lägga sig kl 8 en fredagskväll, men jag "surade ut" till midnatt,
och sedan efter en god natts sömn, var det nästan tvärs om, själaglad och full av hyss...

Allting var som bortblåst, jag hade hunnit ikapp mitt egna liv, och satt vid rodret igen, skönt!

Idag har vi fem haft en supedduperdag, gjort massor, respekterat varandra och bara mått bra...
Trots en massa tunga och svåra beslut så har det bara dundrat på, och jag har full koncentration..
Kvällen avslutades med att bralla igång grillen och massor av tzatziki, gisses så gott...
Jodå, rödvinsglaset stod på bordet, men inte vid min tallrik...!!!
Mådde jag dåligt av detta, nähejdu, bara bra i sinnet...

Och så undrar jag, vad i helvete flög det i mig för tankar igår???
Jag är glad att jag red ut 6 timmar av tvivel, och jag är tillbaka på banan igen...

Och jag har kontrollen, över både helgen och mitt liv...

/berra