I tisdags fyllde jag år. Min födelsedags spenderades (som vanligt) i soffan, bakfull, trött och full av ångest. Natten innan betedde jag mig som en idiot, jag blev riktigt rädd för mig själv. Bara några dagar tidigare var det samma sak, jag skulle bara ut och ta en, max tre öl. Jag kom hem halv sex på morgonen och var tvungen att sjukskriva mig från jobbet. Jag orkar inte gå in på vad jag gjorde, men det var hemskt, känner inte igen mig själv.

Igår morse satt jag på tåget, på väg hem från min pojkvän jag tillbringat helgen hos. Min fina fina pojkvän, som gjorde allt för att min födelsedag skulle bli fantastisk. Och jag bara förstörde den, sådär. Vi pratade om det, jag bad om ursäkt och han förstod. Hur kan han älska mig och bara acceptera? Jag har alkoholproblem sa jag. Nej, skrattade han, du är bara mänsklig, så blir det ibland.

Men på tåget igår funderade jag, och jag var så rädd, så rädd att jag skakade. Det var som om varenda cell i kroppen vibrerade. Försöker komma på varför, verkar vara flera saker. Mina varningsklockor har ringt så länge att jag vant mig vid ljudet. Jag tror att jag är rädd för att jag nu inte kan ljuga eller låtsas längre, jag har problem, jag missbrukar alkohol. Jag kan inte bara ta ett par öl. Eller jo, ibland kan jag, och det är det som ställer till det, för jag vet själv inte när det kommer gå och när det går åt skogen. Och när det väl går tänker jag att nu, nu har jag fått styr på det! Men jag vet innerst inne att det är lögn, för det är alltid jag som vill stanna kvar, det är alltid jag som propsar på en till, det är alltid mig man räknar med när det är fest, det är alltid jag som är kvar sist. För jag vill alltid ha mer. Jag vill inte vara salongsberusad, jag vill vara nykter eller skitfull. Svart eller vitt.

Det fanns en tid när jag "bara" festade på helgerna. Det spårade ur ibland men verkade vara okej med omgivningen. Tror jag omgav mig med en viss sorts människor som alla hade samma inställning till fester och fylla. Partyprinsessan, det var jag det. Det skulle aldrig på den tiden falla mig in att dricka på vardagar, att ta en öl var för mig bara sådär var helt onödigt tyckte jag, och jag skulle definitivt aldrig dricka själv, aldrig i livet! Idag ser det inte ut så, alla gränser har suddats ut. Jag har inga gränser längre. Jag dricker inte varje dag men jag kan när som helst få för mig att det är okej, och då går det inte att bromsa.

Det senaste året har spårat ur rejält, jag har förstört relationer på grund av att jag blir för full. Men mest av allt har jag förstört mig själv, jag förstår det nu. Hela tågresan igår, hela dagen på jobbet, hela kvällen i soffan tillbringade jag på detta forum. Jag kände igen mig i så många historier! Och det var skönt, och skrämmande. Äntligen har jag erkänt för mig själv. Men nu finns det heller inget att gömma sig bakom, ingen återvändo. Tror att jag är rädd att misslyckas redan innan jag försökt.

Jag köpte en anteckningsbok igår och skrev ner mina tankar, huller om buller, och så grät jag massor. Och det kändes lite bättre. I morse när jag vaknade kände jag mig märkligt lugn, så har det inte känts på riktigt länge. Det var skönt, men samtidigt blev jag rädd att rädslan ska gå över. Är det någon som förstår vad jag svamlar om? Om ångesten försvinner och jag slutar vara på min vakt kanske jag trillar dit? För nu har jag bestämt mig, jag kan inte dricka. Om jag kommer göra det igen i framtiden vet jag inte, så långt ser jag inte. Men jag vet att jag inte kan, att jag inte har kontroll och att jag kommer fortsätta må dåligt om jag fortsätter.

Oj det här blev en hel uppsats, många tankar som cirkulerar i huvudet just nu! Jag var lite rädd att skriva här men det känns samtidigt bra, ett erkännande inför mig själv. Jag tar tacksamt emot tips på vägen, råd inför framtiden. Hur gör man när det här första lugnet lagt sig? För det gissar jag att det gör, livet blir ju inte rosaskimrande bara för att jag slutar med alkohol.

Nu ska jag läsa vidare i alla inspirerande trådar. Tack för ordet!

MissH

Och där kom första krisen! Tror jag. Träffade en bekant som jag inte ser så ofta. Vi pratade om semestern och hon tyckte att vi måste ses i sommar. "vi kan ju gå ut och ta ett par öl nu när jag inte ammar längre!" Svarade bara ja, jo, mumlade. Lite luddigt. Men jag sa inte nej. Vi känner inte varandra så väl och det kändes inte rätt att berätta om mina problem. Vill inte framstå som koko, alla normala människor hanterar väl ett par öl eller? Nja, inte jag. Märkte att jag började köpslå med mig själv när jag kom hem, ett par öl är väl ingen fara, jag blir kan väl inte bli för full med henne som jag knappt känner heller? Usch, fick sån ångest, vet ju innerst inne att jag inte kan. Ångesten beror väl egentligen på att jag måste säga att jag inte dricker snarare än att jag vill dricka. För det vill jag inte. Till slut bestämde jag mig för att jag får ta den kampen när den kommer. Ingen ide' att få panik redan.

Skrämmande med det där köpslåendet bara, som om hjärnan gick av sig själv.

Stigsdotter

...det där köpslåendet är mycket jobbigt. Den är en av orsakerna till att jag bestämt mig för att strunta helt i det här med alkohol. Det tar helt enkelt för mycket tid och energi att hålla på argumentera fram och tillbaka med sig själv sådär som du gjorde nu. Det är för jobbigt helt enkelt!

Men du, ett tips: vänta inte och ta kampen när den kommer för då kanske du blir överrumplad och det får sådana som vi inte bli, vi måste vara förberedda. Nej, tänk istället igenom den situation du kommer att befinna dig i. Hur börjar ni, kommer ni att ringa till varandra och bestämma tid/plats? Vad kan du göra där? Ta initiativet kanske? Föreslå ett fik eller åtminstone ett ställe där du vet det finns alternativ till ölet. Kanske en vegetarisk restaurang (ofta är de alkoholfria).

Vad kommer hon säga när ni träffas och ska beställa? Kommer hon verkligen ifrågasätta dig om du inte dricker öl? Vad ska du säga då? Räcker det kanske med att "nej jag dricker inte just nu, jag tror att jag mår bra av att inte dricka"? Den har jag kört med, den är lite svår att ifrågasätta: "nä, tror du? ta ett glas jag tror du mår bättre av det!". Självklart finns det vänner som kan tänkas säga så men dessa kanske vi kan strunta i eller hur? Eller så kontrar man med ett: du kanske borde prova?

Ha d gott!

MissH

Nej du är absolut inte koko, vi är väl alla här vansinnigt kloka snarare! Men du vet vad jag menar...ibland vill man bara inte sticka ut. Lyder ditt råd Stigsdotter, diskuterade det faktiskt med pojkvännen förut. Han tycker du är klok... Vi pratade också om min vän jag skrev om tidigare, som tyckte att jag väl kan dricka när han kommer på besök. Han blev provocerad, tyckte det var riktigt illa sagt. Undrar varför jag inte blev arg, snarare besviken...men säger någon att hon inte dricker får man väl anta att det finns en bra anledning och respektera det?

Är just nu ute i skärgården, det är så fantastiskt vackert. Fick precis en lyckokänsla när jag stod och tittade ut över vattnet, känns som om jag hittat hem på något sätt. Havet lugnar själen. Är övertygad om att jag gått miste om den känslan om jag druckit.

Alla utom en gravidis dricker öl, men ingen har frågat varför jag har cola i mitt glas. Skönt! Och det är en lugn nivå på intaget, är väl bara en som verkar berusad än så länge. Och jag är så glad att jag kommer gå och lägga mej när jag vill (eftersom jag numera lyssnar på mig själv och gör som jag vill) och vaknar pigg imorgon!

Jag hoppas ni alla har en trevlig helg!

Stigsdotter

Det råder en frid mellan dina rader tycker jag! Vad härligt att vara ute i skärgården, jag saknar havet, ser det alltför sällan! Och visst kommer du vara pigg imorgon och kan gå upp och njuta av havet. Din pojkvän har rätt - det var respektlöst av din vän!

Ha det så skönt i helgen!

MissH

Har ju glömt att berätta om en lite smårolig händelse i veckan!

Jag har hand om rehabiliteringsärenden på jobbet och i veckan var det dags för en tur till företagshälsans alkoholterapeut. Under samtalet kom vi in på hur normaliserat just vindrickande blivit och plötsligt tryckte läkaren en broschyr i min hand: "Dricker du för mycket? Testa dig själv." Tittade på den ett tag och sa sen lite svamlande; nej alltså jag dricker inte. Inte alls." Läkaren såg lätt förvirrad ut och tog tillbaka sin broschyr. Är väl ovanligt med en helnykterist som är där i annan egenskap än patient. Gick inte in på det mer, mötet handlade inte om mig och i den roll jag har på jobbet, i just det fallet, bör jag inte prata om mig själv och mina alkoholproblem. Men det var intressant att lyssna på ett proffs! Ibland är det som att det finns en gud ändå, vilket fantastiskt sammanträffande att få träffa henne just nu!

Hon sa dock en sak som oroade mig lite. Att man inte klarar av att bli fri från ett missbruk själv. Hoppas hon har fel.

Idag har jag lovat mig en nykter dag OCH att aldrig mer tacka nej till alkohol genom att säga "Nej alltså jag är skittrist just nu, jag dricker inte." Vad fan är det liksom? Nej, rak i ryggen ska jag vara, stolt över mig själv!

Skön lördag på er!

du är inte helt själv, du har ju öppnat dörren till forumet! Det är åtminstone ett steg:)
Och stolt ska du vara!Nu ska jag hänga upp Tranströmer i Filosofiska rummet!

Kram på dej / mt

nog hon rätt vad det gäller att tillfriskna på egen hand.
Men här på forumet är du ju inte ensammen :-)
Här finns kunskap och erfarenhet som du kan suga i dig istället för vinet ! Jag tycker forumet är jättebra vilket också sägs av regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson. Numera finns det också vetenskap bakom påståendet att medlemmar här har radikalt förändrat sitt bruk av alkohol.

För min egen del så vill jag även ha den direkta mänskliga kontakten som betyder mycket för mig, 10 cyberkramar räcker avgjort inte mot en kram kropp mot kropp ! Att träffa människor med samma sjukdom som jag ger mig en distans till mitt eget liv och jag kan lära mig ännu mer av de som gått före mig på nykterhetens väg. varför inte testa en dag ?
Du kommer att bli väl mottagen , jag lovar :-))

Stigsdotter

...här är vi som stöttar varandra! och jag håller med dig om att du inte ska påpeka att du är tråkig - tänk på att du hör det själv också, då blir det som ytterligare en bekräftelse på att det är tråkigt att inte dricka. Det är det inte, det är då man har roligt!

PiL

Vad är "missbruk" och vad är "hjälp"? Man får säkert olika svar beroende på vem man frågar. Att generellt hävda att man inte kan bryta ett missbruk utan hjälp är fel hävdar jag. Jag stör mig höggradigt på dessa generaliseringar, som i nuläget faktiskt utgör det största hotet mot min fortsatta nykterhet, jag börjar nästan tro på att ALLA återfaller någon gång. Jaha, det var ju dystert, kanske lika bra att ta den där fyllan som ändå kommer att komma. Om jag gör det nu så är det ju dessutom jag som bestämmer och inte alkoholen! Eller vänta, då kanske det inte räknas..?

Nej, jag planerar inte att dricka och hoppas att detta forum är fint nog att betraktas som "hjälp" även av expertisen. För mig har det åtminstone gjort skillnaden mellan fortsatt slentrianmässigt helgdrickande och att bryta detsamma, det är ett som är säkert!

Må väl!

MissH

Tack för alla fina kommentarer och kloka svar, dom värmer :-)

Helgen skapade en del grubblerier...på lördag kväll tyckte jag faktiskt att det var jobbigt att vara nykter måste jag erkänna, den där krisen jag beskrev i fredags kanske höll i sig? Inte så att jag var sugen på alkohol i sig, utan det blev extra tydligt att jag var "utanför" och jag gissar att jag tyckte lite synd om mig själv. Känner ju inte någon av pojkvännens kollegor och när alla fått i sig sina öl och sitt vin var stämningen något högljudd varpå jag kände mig...lite osynlig? Det slog mig vad egocentriska folk blir när dom dricker, blev framförallt besviken på min pojkvän som liksom "glömde bort" mig under kvällen. Inte så att han måste hålla mig i handen hela tiden, men det blev lite extra ensamt att vara själv nykter bland folk jag inte känner. Får komma på hur jag ska göra framöver helt enkelt. Är man på hemmaplan kan man ju gå hem när man tröttnar, lite svårt när man är på en ö :-). Sedan begriper jag inte hur folk med barn orkar dricka så mycket, och sitta uppe halva natten när barnen vaknar vid halv sju? Är det värt det? Pratade med pojkvännen igår om det där med alkohol och barn, sa att jag sett hur en av kollegorna tvingade sin tioåring att pussa henne godnatt, såg att han tyckte det var skitjobbigt, han skämdes väl (hon var så berusad att hon sluddrade). Jag dömer inte henne, hon bestämmer väl själv hur hon gör. Kanske far dom inte illa alls, vad vet jag? Men jag har alltid ansett att barn ska ha nyktra föräldrar, trots att jag druckit som jag gjort har jag alltid sett mig själv som en icke-drickande förälder till mina framtida barn.

Under söndagen var energinivån bland de flesta rätt låg, tröttheten skylldes på havsluften. Havsluften? Öppnas den första ölen direkt efter frukost är det väl inte så konstigt att man blir trött, har väl knappast med luften att göra? Grr...

Nästa prövning blir alltså midsommar, kommer väl festas en del men vill minnas att det hölls på en okej nivå förra året. I år ska vi fira med samma gäng. Minns att jag tyckte det kändes konstigt att dricka öl mitt på dagen när barnen sprang runt fötterna på mej. Kanske började jag fila på mitt nykterhetsbeslut redan där?

Ska ärligt säga att jag inte är lika bestämd i mitt beslut nu. Jag vet att jag inte kan/vill/ska dricka, det återkommer jag till hela tiden i mina resonemang. Men det känns inte lika starkt längre, måste säga att helgen som var var svårare än tidigare helger då alkohol har funnits runtomkring. Samtidigt är jag ju jätteglad över att slippa dricka, slippa vara full/bakfull, slippa bli stressad av allt vad det innebär. Känner mej kluven, är det en sån där återfallskris som kommer nu? Satt på balkongen imorse med mitt kaffe och frågade mig själv (schizofrent, jag vet men har börjat vänja mig): Du vet väl att du inte kan dricka, att du gör rätt? Ja svarade (mitt andra) jag, jag vet att det är rätt. Och det kändes skönt, det kändes liksom ända in i magen.

Varför blir det så här? Kommer jag1 försöka lura jag2 att dricka? Blir ju helt koko av det här. Kan ju vara läge att försöka räta ut det här innan helgen... Känner mig bitter över att det ska drickas hela jäkla tiden, när blev det okej? Minns när jag var yngre, jag trodde att "vuxenhet" var att inte festa. Var väl blind. Berättade om helgen på jobbet, "oo då drack ni väl vin...?" Nej, jag drack inget jävla vin, jag åt tre ägg och fem ostmackor och Polly och köttfärssås och potatischips och drack juice och cola och åt en pannkaka och pasta, men nåt vin, nej det fick jag inte i mig!" Som om det vore flytande guld...

Så nu har jag kräkts lite. Återkommer om jag behöver kräkas mer.

mr_pianoman

Du resonerar så klokt. Jag har inget att tillägga.
Kämpa på! Varm kram

ÄnnuEnVindåre

Hej Miss H!

Jag tänkte fråga om du läste intervjun med Per Holknekt i SvD i veckan? Han är ju nykter alkoholist sedan många år men har nu bestämt sig för att börja dricka igen. På grund av att han inte längre orkar med de sociala konsekvenserna av sin egen nykterhet! Han upplever att alla andra har tråkigare när han är med, på grund av hans nykterhet. Säger han, på ett i mina öron trovärdigt sätt.

Men kanske handlar det om att alkospöket lyckats tjata hål i huvudet även på honom och att återfallet är på väg.

Intressant var det i alla fall att läsa, finns på svd.se. Ha en skön helg!

VD

PiL

...och på Aftonbladet.se förkunnas att han separerat från Lena Philipsson. Jag vill inte spekulera, men nog klingar Pers intygande lite tomt om hans stabila psykiska status som låg till grund för hans beslut om han nu separerar några dagar senare..? Jag vill inte på något sätt döma honom för hans beslut, men nog kan man konstatera vilken otrolig dragningskraft alkoholen har; vi snackar killen som enligt egen utsago söp bort allt och bland annat har en nästan 10-årig minneslucka. Efter 10 år som nykter kommer han plötsligt fram till att det nog vore en bra ide' att börja dricka igen. Som sagt, dragningskraft var det...

Stigsdotter

...ja visst är det himla tjatigt i huvudet ibland. Jag känner också sådär, tänker att det finns risk för att jag2 skall övertala jag1.

Även om du tror att jag är galen nu så tar jag risken att berätta vad jag var med om för snart 3 veckor sedan.

Jag fick för mig att jag skulle öppna och dricka "lite" i en av de oöppnade ginflaskorna vi hade hemma. Efter ca 4 besök i källaren där flaskan stod kände jag en sån stor trötthet - "det blir ju inte bara lite, eller hur?" sa jag till mig själv. "Du kommer att dricka upp hela den här flaskan också, kanske inte idag men den kommer inte räcka veckan ut!"

Sen gick jag ut i badrummet och hällde ut flaskan. Några timmar senare poppade en tanke upp i huvudet: vad gott det vore med en drink. Allts, jag kan inte beskriva det bättre men sen var det som att alkoholmonstret på något sätt visade sig inne i skallen på mig och röt: "ja det hade du ju kunnat göra om du inte hade hällt ut ginen, eller hur???!?!!". Det var otäckt. Jag kände mig som hon i Exorcisten - jisses, ska jag börja snurra med huvudet nu också. Märkligt var det i alla fall.

Kom att tänka på detta när jag läste om din dialog. Om man går emot det där andra jaget så blir man tydligen utskälld ;-)

Sen måste jag ju få påpeka att jag undrar vad Holknecht håller på med. Han verkar inte vara en sån som bryr sig om vad andra säger liksom. I någon intervju sa han att han var trött på att folk talade över hans huvud: "nej Per ska inte ha något vin". Då får man väl säga ifrån tycker jag om folk beter sig så!! Usch, hoppas för hans skull att det går bra ändå!!

Jag bestämde mig ju förra veckan att inte dricka i sommar, men redan efter en vecka var jag på restaurang och när jag skulle säga ett glas vin till servitrisen så kom det ett glas vitt tack.... Det var inte jag som pratade det va monstret..... Det är superjobbigt, förstår er alla och bävar inför midsommar, kan det inte bara vara en vanlig rutten helg?

MissH

Ja jag läste det där om Per, det kändes så sorgligt på nåt sätt...och skrämmande. Han hävdar att det var ett "rationellt" beslut, men det vette fasen...

Tack Stigsdotter för att du delar med dig av din Exorsist-historia, känns bättre att veta att jag inte är den enda knasbollen;-) Jag1 är som en trotsig fjortis som tjatar för att testa gränser, fick för mig att jag skulle ta en öl på balkongen förut. Alkoholfri, men ändå. Nej, svarade jag2, du får en kaffe, annars får det vara. Jag1 kände sig besviken medan jag2 blev orolig, håller jag på att flytta gränser nu? Herregud, man blir ju knäpp för mindre. Tror att krisen jag går igenom handlar om insikten att jag aldrig kommer få bort alkohol helt ur mitt liv om jag vill fortsätta delta i samma sammanhang som andra. Och det stör mig. Jag har ju vetat det förut, men inte riktigt fattat det. Och den insikten gör mig ledsen. Men det ger sig väl med tiden, antar att man lär sig. Tänker fortsätta jobba på mina gränser, att dra mig undan när jag får nog. Skita i om folk tycker jag är tråkig, jag tycker fulla människor är jäkligt tradiga! Och jag kommer aldrig, aldrig någonsin kunna dricka "socialt", för det blir aldrig så för mig. Skulle jag försöka mig på att dricka socialt, skulle det vara att dricka för andras skull, inte för min egen. Bara att acceptera.

En kollega bjöd med mig på AW imorgon och jag kände att jag måste vara rak med att jag inte dricker, nu när jag1 håller på som hon gör. Sa att jag har en vit period nu, bara sådär, men att jag gärna följer med en sväng. Hon frågade såklart (?) varför och jag sa att det blivit för mycket slentriandrickande det senaste. Och att jag upptäckt att jag mår mycket bättre utan. Det är en ganska okej förklaring tycker jag, sann men utlämnar inte för mycket. Känns bra. Vill fortfarande inte få ALKIS stämplat i pannan, inte på jobbet, men jag vill inte heller hemlighålla att jag är nykter. Blir ju som att jag skäms, och det gör jag inte.

Jag är glad över mitt beslut, att jag tillåter mig själv att känna mig trygg och att jag tar ansvar för det jag gör. Det är jag stolt över! Jag tror att den här känslan av "ensamhet" går över med tiden, när jag vant mig. Det måste jag tro iallafall.

Stigsdotter

...och ensam är du verkligen inte :-)

Kram!

MissH

Och de självgående samtalen i hjärnan fortsätter. Idag fick jag för mig att jag visst kommer att kunna findricka en Amarone till maten nån gång i framtiden, jajjemän! Sen fortsatte den eviga reprisen; du vill ju inte bara ha ett par glas, det GÅR ju inte. Nej, jag vet. Har insett att diskussionerna med alkospöket har två dimensioner, den ena handlar om det "sociala" antar jag, att kunna vara som alla andra.

Igår kväll kände jag att jag saknade själva ruset, det har jag inte gjort tidigare vad jag kan minnas. Inte så starkt. Mindes en kväll för ett tag sen då vi var ute och drack öl och tänkte att, det där saknar jag. Att glida bort. Vad jag glömde komma ihåg var ångesten jag kände efter första glaset, känslan av att det var fel. Det pinsamma smset till vänninan, det sluddriga telefonsamtalet med en annan, fyllepromenaden med en stackars liten hund (det hände inget men jag är med djur som med barn) och vinspyan på pojkvännens kompis (som jag knappt känner) toalett. Baksmällan dagen efter då vi skulle på bröllop, skammen jag kände över att sitta hos frissan och stinka gammal fylla, händerna som skakade när jag försökte måla naglarna...behöver jag fortsätta? Tänkte att visst, kan du få känslan, helt isolerad utan några konsekvenser, så fine. Men det GÅR inte. Och då är det inte värt det. Aldrig. Funderade sedan på vad jag vill glida bort ifrån? Kom inte på något. Varför vill man dränka hjärnan i gift? Antar att det här är fysisk abstinens?

Tänkte istället på när jag klättrade i klippor i helgen, åskan som mullrade en bit bort, regnet, vågorna. Det var också ett slags rus, utan trista konsekvenser (ja förutom en blöt jacka). Bestämde mig för att knarka på lite med upplevelser istället :-)

Nu är det snart dags för midsommar och jag har bestämt mig för att inte köpa med mig alkoholfria öl som jag hade tänkt. Vågar helt enkelt inte. Dags att starta nya traditioner, helgen ska framöver förknippas med flädersaft istället för öl och snaps! Fläder och sill, funkar det tro?