Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte om du läst på min tråd och därför sänder jag en påminnelse (lol) som det heter på chattspråk. mvh/Mm.

..sitter här och stönar på jobbet, suckar och tycker att livet idag det känns verkligen trögstartad...

Så vad vill jag med dagen?, jo antagligen må lika bra med som gårdagen, då var det rockn'roll från första andetaget...
Saker och ting hade säckat så det var Berra som var kung hela dagen, och fixade till det när alla andra fixare är borta...

Så jag vill ha en likadan dag som igår, då jag kände att jag behövdes och mitt liv gjorde skillnad inför andra,
jag tror jag var uppskattad och ingen tog ifrån mig mitt inre ljus, min livslåga, dvs inga kränkningar...

Det ömmar lite i min kropp, det är inte samma go i den som tidigare, benen domnar och man får lite gnälligt allmäntillstånd.
Men jag kniper om detta, jag vill inte sprida några neggiga vibbar...

Min närmaste kollega (tillika "hök") är ledig, och jag har ännu mera ledighet än var han har, jag njuter av att vara o-kontrollerad i dessa dagar.
T.om chefen visar ett visst intresse i vad jag gör, eftersom han (antagligen) inte får några rapporter ifrån ett visst håll...

Låter det nojjigt tycker ni?, ja jag trodde det också, men Berra du får gå och söka för det hära...
Men jag har lyckats knyta ihop alla trådar, och alla omständigheter KAN bara inte var rena tillfälligheter, omöjligt...

Jag har försökt stöta detta med andra kollegor men får ingen förståelse, personerna ifråga är manipulativa...
Jag har gjort mina försök att reda ut alla problem, men det är jag som betalar priset, jag är gödkalven, och man biter inte den handen som föder en..
Jag får en viss förståelse hos kollega nr 2 men han väljer alltid att vara neutral, så han tar aldrig någons parti (vilket jag tycker är bra..)

Så vad återstår att göra, blockera bort problemet, acceptera att så här är mitt liv just nu, gå vidare...
Jag har gjort vad jag har kunnat, och när det inte går hela vägen så måste det få vara, annars så äter det upp mig och tar för mycket av mina tankar och känslor.

Jag får aldrig glömma det som är viktigast, och vad var det..?

Att fortsätta må bra, och då kan man inte gå omkring och mala en massa neggiga tankar...

Jag får tvinga mig till att göra det jag är bra på, och visa upp att jag visst kan, jag är ingen j*vla looser....

Så upp med det feta arslet ur stolen och gå ut och maka lite plats för det nu...

Så se upp tisdagen!, här kommer Berra....

Jag skulle vilja lära mig mer om beroende och missbruk. Jag får mycket hjälp med mig själv och mina bekymmer. Jättebra, men jag skulle vilja ha mer fakta. Mer kunskap om problematiken. Allmänt liksom.
Är det någon som vet kurser eller sånt man kan gå? Det kanske inte är aktuellt just nu i min nynyktra period, men sen. kanske framåt hösten eller nästa år. Jag läser lite böcker. Just nu Olle Carlssons "mitt himla liv"

JA det finns så mycket som är outforskat av en själv, andra har kanske varit där, men inte jag...

Jag försöker se det positiva i allt, och lärde mig en viktig sak hos min KBT'are, sluta döma på en gång...
Jag är en mästare att på att bestämma mig inom ett kort ögonblick, är detta bra eller dåligt, och sedan håller jag fast vid det, tjurskalligt...

Jag har också lärt mig att alla ska få en chans, och att alla har ett berättigande, en sorts rättvisa...
Men också att det finns människor i min direkta närhet som bara har ett mål, höja sig själva, och kränka andra, de hatar jag med all rätta anser jag...

Jag försöker också att vara ödmjuk inför det jag inte har vetskap om, vad finns i morgondagen t.ex...
Försöka undvika att hamna i sådana händelser som utsätter mig för stress, t,ex att spendera för mycket pengar på saker som jag bara måste ha...
Sluta känna avund på andra, och vara nöjd med det jag har, bara för att andra har det bättre ekonomiskt ställt, så betyder det inte att de är lyckligare...
oo
Kan jag se att det finns något som är bra och positivt i mitt liv, så stannar jag upp för att få det i slowmotion, njuta så länge det bara går...
Behöver inte skryta om det, utan bara vara nöjd inför mig själv...

Ett bra exempel är att städa, ingen annan ser det, men JAG vet det, och det mår jag bra av, så man kan städa enbart för att man ska må bra...

Så man kan vända på problemet, och vad är den primära orsaken?
Jo det handlar om att JAG ska må bättre...

Och allt detta håller jag på och jobbar med...

Mors Berra

Ja du Berra...kloka ord rakt igenom-----och visst har jag erfarenhet på både gott å ont från livet....dödsångesten kom som ett brev på posten när jag var 21 år nyss bildat familj dyr lägenhet med lån och inget riktigt jobb.. men över possitiv som jag alltid har varit så har det väl löst sig i allafall på nå vis...stress är vardag i mitt liv och mycket att hålla igång...har varit materialist och aldrig velat vara 2:a....varit ute mycket i affärer o jobb o lämnat familjen ensam som man sedan har gett dyra presenter för att rena sitt dåliga samvete...för fester, brända pengar mm..... men jag fick änd ångesten lite före allt det här..... jag var med om en bilolycka när jag var 20 och krockade i 220km.... så jag blev på lassarettet ett tag..... då var jag väldigt rädd för att jag skulle dö och inte se mitt barn växa upp ..... men 6 månader efter var jag helt ok....så när vi köpte lägenheten fick jag stor press på migatt fixa pengar varje månad....så jag började köpa o sälja bilar..... och efter 18timmars bilkörning stannade jag en stund hos mina föräldrar då jag trodde jag skulle dö.....

om jag hoppar 2 år framåt och med en ständig döds ångest o hypokondri träffade jag ett par släktingar som var i en annan bransch och dom lärde upp mig snabbt inom byggbranschen.....pengarna trillade in i en rasande takt och festerna o resorna med den...narkotika var inget jag höll på med men visst fanns det runt omkring..... men jag brukade aldrig själv eller höll på med de..... jag måde bra hade ingen märkvärdig ångest ....jag var glad och kände mig i centrum.....problemet var att tjejn blev ensam igen med våran son....men i folks ögon var vi den perfekta familjen som hade allt....

Jobbigt......men sen började ångesten komma krypande igen-....hårdare tuffare ...... efter 21 år separeda vi och vi började nya liv.....början var ett helsicke....men ångesten började av ta lite..... kanske för jag var så lessen hela tiden... :) ..sen träffade jag en ny tjej och det fungerade inte...,,, sen kom en skattesmäll och jag fick fängelse....men då var det att komma ner på jorden ..ingen stress, inga räkningar, trevligt folk både vakter och intagna.... var på ett bra ställe....hur som helst 2 månader senare fick jag problem med att sova.... vaknade upp i panik att jag höll på dö....en ny ångest kom..... åkte till sjukan där dom tog arbets ekg mm allt var 100% ok..... efter en tid börjar jag må bättre o bättre och ångest försvan mer eller mindre ....men alltid ca 10-30 min efter jag hade somnat vaknade jag i panik... de var mycket jobbigt.....men för övrigt mådde jag bra.....jag träffade en ny tjej.... och nu har jag mindre kontakt med mina barn pga av hon är så svartsjuk....jag vet inte riktigt vad som jag vill i livet....lämna henne, leva ensam, göra något helt nyttt.....less på stress och ångest och alkohol.....

idag köpte jag mig ett gymkort....var aktiv hela dagen träna köpte gojabär, och allt nyttigt jag hittade......försöker väl lura mig själv att det ska ta bort ångesten......men jag ska gå till husläkaren som du sa.....och höra där.....

Berra:

Jag måste säga att jag är mycket förtjust i den positiva energi som man hittar i dina texter.

Du beskriver även den förbannade ångesten precis som jag, och säkert många andra också, känner den. En sak är säker, alkoholen är inte botemedlet. Den visar sina fina sidor, därefter följer helvetet. Åtminstone för de som inte kan hantera den. Idag mår jag för jävligt, det bottnar i saker ur det förgångna som spriten ställt till för mig. Hjärnspöken som tar över när man knappt längre kan skilja verklighet från fantasi. Minnesluckor som inte slutar plåga en. Jag undrar varför jag inte tagit detta beslutet tidigare. Då hade jag inte behövt må så här.

Du är så full av nya ord...
Det där var jag tvungen att googla...
Fann ordet travesti på Wiki

Och jo jag brukar ofta säga "bränt barn luktar illa.."

Ett nytt ord att lägga till den interna ordförrådet m.a.o.

Tack Adde!

/Berra

travesti kanske ?

Jag lever därför är jag !

Den frågan har jag ställt mig många gånger, varför finns vi, vad har vi för uppgift här i världen....
Ser man det lika krasst som med en naturfilm så är det så enkelt att vi för den mänskliga genen vidare, populationen av homo sapiens...
Individen som enskild syns eller framhävs sällan, kanske en gullig isbjönsunge vid namn Knut (?) i en tysk djurpark, men bara så länge han är gullig...

Är det någon som vet att han är död t.ex?, såg en film på tuben där någon filmar när han har fått något som liknar våra svenska älgars hjärnmask, han kastar med huvudet fram och tillbaka tills dess han trillar ner i vattnet och drunknar, så var den sagan all...
Och då så frågar man sig vad var hans livsuppgift, vi människor uppskattar honom för att han koncentrerade blickfånget för en stund till isbjörnarna,
kanske våran generation har lärt oss att uppskatta den, medans den vilda generationen har blivit soptunneletare efter människan...

Ja naturen är inte så sagolik som man kan tro, den är ganska så rå och det handlar i stort sett om bara en sak...överlevnad...

Är det så för människan också?, handlar det om enbart överlevnad, för artens fortlevnad så spelar inte individens liv in så mycket.

Vi människor har ju tilldelats en ganska så häftig överkapacitet på hjärnan, tack vare våra anfäder och deras utveckling..
Vi är smarta nog att kunna förse oss med kläder för att vi föddes nakna utan päls, och vårat bo är inte byggt för nomader utan vi stannar kvar,
vi kan odla spannmål till oss själva och de djur vi senare har för avsikt att döda och äta upp...
Vi har med andra ord försett oss med verktyg för en bättre överlevnad än andra arter på denna jord, och vi har utsett oss själva till jordens överman,
och kan bestämma om andra arters överlevnad eller inte efter eget tycke och smak, fantastiskt egentligen...

Och vi har lärt oss att uppskatta och leva i samlevnad med oss själva i ett socialt accepterat sätt, vi äter tillsammans, vi tar hand om varandras avkommor och de åldersstigna, på ett sådant sätt har vi skaffat oss en bättre förutsättning för fortlevnad och välmående..

Men någonstans gick det snett när man sparade den söta saften ifrån druvorna, och dess skal innehöll en jästsvamp som tillsammans med sockret i druvorna jäste och skapade både kolsyra och ämnet alkohol lösbart i vatten...vinet var uppfunnet!
Det har använts för att stärka soldater innan krig, dupera kvinnor för att få omkull dem, få köpmän att köpslå dåligt osv...

Någonstans kommer det dåliga fram hos människan när man tar fram alkoholen, den ska hjälpa mannen att ta risker vi aldrig skulle göra annars...
Vi slåss och blir grälsjuka, skapar osämja och beter oss allmänt dumma, och kallar det för att vi återvänder till apstadiet...

Apor skulle aldrig sjunka så lågt att de på naturlig väg skulle frivilligt hälla i sig något som både smakade illa, och skapade en sådan osämja i flocken...

och så kallar vi oss för smarta och är världens styrande art....!

Nä Darwin, lite fuckade det allt upp med mänskligheten, jag tvivlar...

/Berra

Berra, jag kan inte se annat än att du är en buddhist. I så mångt och mkt.
Och det är en riktigt positiv tanke, försöker själv hitta en förklaring till varför vi lever.
mvh
/Fenix

Jag ser min kära Mt le, värmer så gott i hjärtat. Skrev i morse att jag hoppades på att kunna skriva något mera glatt till kvällen, kan det nu. Bygger i glädje och under tiden jag sågade och tappade ur min träplanka till ett dörrhål (sååå romantiskt...) kom jag på en metafor till alkoholen och beroendet, krafterna i det...
Ser ut så här:
Har ni läst eller sett filmerna kring Tolkiens triologi, Sagan om ringen, där finns figuren Gollum. Hans mest eftertrådda sak är ringen och han är beredd att göra vad som helt för att komma över den, gör vi med stora alkoholproblem detsamma... med spriten? Egentligen, det obönhörliga svaret är troligtvis ja.. ljuga, gömma, luras, försöka komma undan, bortförklara, hitta en genväg... ja ni vet, hela kitet. Skrämmande men nödvändig tanke och insikt. Känns verkligen skönt för mig att hitta något "att hänga upp" det på.

Än mer gott att äntligen komma ut ur spritgömmornas skrymslen med allt vad det innebär, alla ni som vet. Vi har idag varit på ett barnbarns 4-års födelsedagskalas med korvgrillning, kaffe tårta umgänge med mera. Jag som tycker mycket om att köra bil, gjorde det idag, nyktert och fint utan skuld. Vi brukar nästan alltid ha goda stunder och samtal under sådana resor.Tänkte... vad mycket jag har att ta del av i livet, samtalde med frun under bilfärden om alkohol och om vad jag ser framför mig för svårigheter framöver, under alla situationer där alkoholen varit det självklara och ett slags målgång, hur jag skall hantera det. JAG VILL DET.
Kommer nu att samtala med henne, och er, känner att det finns stöd, helt underbart. Så skönt att äntligen sätta ord på det tillsammans med Mt, stor hjälp med att komma ut ur min bur. Då säger Mt naturligtvis, jag kommer gärna med dig under resan (fri översättning). Detta forum och ni har gjort det möjligt, för mig, som är rädd och ständigt måste klara mig själv själv själv. Varma hälsningar, bygger vidare i alla avseenden gör Mulleman.

Ja den där ångesten är inte att leka med, när man inte har lyssnat på kroppen så börjar själen säga ifrån...

Har du funderat på om det finns något i din ångest som stämmer?
Kan du finna fakta till att din ångest stämmer?

Ångest som framkallas av saker som verkligen har hänt, ja de är ju på sätt och vis korrekta, eller hur?
Men om man upptäcker att det är hjärnan som spökar med en, då kan man faktiskt bli lite orolig...

Det är inte normalt att ha ångest för inbillade saker, då har det i sig blivit en "sjukdom"...
Och jo jag vet den dämpas bort med alkoholen, det är helt riktigt...
Men samtidigt så kastar man bensin på brasan och gör den än mer ihärdig, och förlänger dess förlopp OM man fortsätter att dricka...

Är du inte orolig att den ska permanentas, och bli stanna kvar för evigt???

Du håller nu på och "matar" din sjukdom från tillfälle till tillfälle, du borde göra någonting åt den redan nu, om jag får råda...
Det finns källor till din oro, som kanske inte alls beror på alkoholen, men som lockas fram av den...

Är du inte lite nyfiken att få reda vad det beror på?
Jag skulle inte tveka en sekund, utan direkt kontakta din husläkare (om du har förtroende för den, alternativt sök dig en annan..),
och berätta som det är, jag har fått sådana ångestsymtom att jag knappt orkar leva längre, om det är så du känner för det...
Det är alltid bra att vräka på lite så att du hellre får en advekat behandling, än att den får fortsätta att bryta ner dig, för det kommer den att göra..

Lägg din själ i de proffesionellas händer, låt dem ge dig piller om de anser att det är det du behöver, det trubbar inte av dig helt...
Sedan får du kanske lite ro att börja reda upp din ångest, för piller hjälper inte enbart allena, den skapar bara lite lindring...
Låt dig få prata ut med en psykolog eller KBT'are, det finns absolut inget bättre, du har lärt dig att tänka "fel" och de kan hjälpa dig med det..

Tankarna snubblar runt i skallen på en, och det är viktigt att krångla ut det...
Och det är inte skämmigt!, absolut inte, proffsen kallar det för själens förkylning, och det kan drabba alla oavsett ålder och social ställning...

Efteråt kan man inte för sitt liv förstå varför man inte sökte sig till det tidigare, man bara krånglade till alltihopa....

Jag är inte "frisk", men har fått verktyg att använda för att fortsätta hålla mig på den sunda delen av livets gränsland...
Jag vet att problemen finns där, de jag kan påverka har jag så gjort det med,
de jag inte kan påverka nonchalerar jag och låter inte ta sådan stor plats i mitt tänkande...

Det jag vet är bara att alkoholen försätter min hjärna i en "psykos" jag inte längre kan hantera,
och genom att avhålla mig från den så har jag filtrerat bort ca 90% av alla mina problem,
och de andra 10% kan jag hantera, något sånär..

En annan sak jag har lärt mig är också att inte koncentrera sig på problemen, de fixar jag snabbt bort och tänker inte mer på dem..
Sedan matar jag min hjärna med sådana saker som gör att jag mår bra, försöker uppleva mitt tillstånd här och nu..
Mår jag bra av en sak, så försöker jag stanna kvar i det, eller återuppleva det, gör jag det inte så lämnar jag det och går mot ett nytt "tillstånd"...

Har du funderat på en sak?, om du fick återuppleva ditt liv, vad skulle vara viktigt då för dig?
Jag vet att jag inte kan göra det som är gjort o-gjort, men jag har möjligheten att förändra det som ännu inte är gjort...
Det är mycket större än att stanna kvar i någonting som inte går att göra någonting åt...

Jag har bestämt mig, när jag dör så ska jag vara nöjd helt enkelt, jag har gjort allt jag kan och kunnat uppleva med de bästa medel jag hade...
Istället för att önska att döden är det enda som ska förlösa livets plågor...

Det kan nästan låta som om jag har blivit religös, men den enda gud jag tror på, är mig själv...
Att fölägga ens förhoppningar i andras händer tror jag inte på, när jag kan påverka det så mycket själv...

Så idag ska jag leva....lite till..

/Berra

Hej!
Jag är ny här och vill gärna förklara hur min ångest är och att alkohol förstör.
Just nu ligger jag i sängen med dödsångest eftersom jag drack i 2 dagar, jag mår aldrig dåligt eller får huvudvärk och så men så fort jag vaknar upp så börjar jag tänka på hur svår dödsångest kommer drabba mig idag.¨
Känslan att tro att man kommer dö är verkligen läskig....det börjar med att man känner svårt att andas som sedan går över till stickningar och domningar i ansikte, fingrar,öron och mage.....konstiga tankar och en ständig oro.
Jag började smutta på en starköl för att jag inbillar mig att ångest går över ochjag känner mig lugnare,,,,,efter 3 st så börjar det kännas jobbigt i halsen o magen så jag går ner till toaletten och tvingar mig att spy... skakar, spänner kroppen och känner mig yr.

Så här känner jag mig alltid när jag har druckit och speciellt om det blkr en 2 dagars och när ångesten kommer så kan jag inte jämföra hur jobbiga dom tidigare attackerna har varit ....för att varje ångest i sig i lika hemsk att uppleva.magen blir spänd och man börjar oroa sig för alla symtomer
När jag är nykter så får jag ibland ångest oxå och då känns det skönt att ta ett par glas vin så man blir lugn...men efter ett par glas när man känner sig lugn och normal vill man gärna stanna i den harmonin man känner och tar yttligare några glas och några till....sen är man ju full....

Nu vill jag poängtera att jag dricker inte varje dag och det har oftast varit när man går ut på krogen och inte suttit hemma o supa sig full.
Men jag kan inte stoppa när jag börjar och jag tål rätt mycket och det gör ju att de är ju farligt .
För ca 4 månader sedan festade jag i 3 dagar drack i stort sett bara jäger och färnet.... då sa tjejen till mig att gå kolla mig i spegeln. mitt ansikte var knall rött och slutade vid brösten och mitt hjärta bankade väldigt mycket....jag blev livrädd och slutade direkt ...så nu efter 4 månader har jag den förbannade dödsångesten igen som vägrar ge upp.....

Jag fick min första dödsångest attack när jag var 21 och då var det rent jobbigt att leva.....men jag har fått lära mig att leva med den....och jag är rädd för att gå till läkaren så dom börjar ge mig piller....för det är jag inte sugen på att börja med.....

Jobbigt

bara !! Köp eller skriv ut Sinnesrobönen och lär er den utantill, fundera sedan vad den betyder för er ! Mycket hjälp finns det i dessa små rader !
http://www.aa.se/ovrigt/sinnesrobonen/sinnesrobonen-fickformat-med-aa-s…

Den finns i ett otal upplagor på nätet !!

Så lite så, Mullegubben. Kan jag stötta så gör jag gärna det.

Du undrar hur man gör för att känna tvåsamhet igen. Jag tror att lösningen är att ge det tid. Man vill att det skall hända med en gång, men det gör det inte... Utan det måste få ta tid. Och under tiden handlar det om att ge varandra utrymme att känna och reagera. Låt Mulletanten vara ledsen, det är hennes väg framåt även om det kan kännas som att den leder bakåt. Och tillåt dig själv att vara ledsen - vet du, det är faktiskt inte farligt!

Men tillåt er också, båda två, att vara glada! Ta vara på de små stunderna när ni ler mot varandra eller skrattar ihop - de kommer att bli längre och fler!

Någon sa till mig att de par som tar sig ur sånt här tillsammans och stärkta, de är de som ser på sina roller som ett Jag, ett Du och ett Vi - i den ordningen...

Kram!
/H.

PS. Det kanske är dags att söka dig till någon samtalsgrupp, Mulleman? Där kan du få bolla sånt här fram och tillbaka med människor som förstår dig...

jag finns där. Jag gillar att vi finns här, också. / Mt

...dig Mt för dina omsorger och omtankar. Så bra att du hittade mig i källare vill jag också säga. Jag har varit inne här och läst andras trådar, (tack till er som skriver) men inte själv skrivit eller svarat någonting, det har varit dumt förstår jag idag. Förlåt för det Mt, gör det nu och skall bättra mig på den punkten framöver. Det jag har prioriterat är istället mitt byggande för att Mt och Mm så snart som möjligt skall kunna flytta in i det nya utrymmena, som du Mt så länge har väntat på. Idag är jag däremot bara så lessen, det kändes väldigt bra i fredags, men sen har det bara gått åt fanders med det. Jag är fortfarande nykter och har varit det nu i två veckor, jag tänker fortsätta med det framöver. Jag har missbrukat det förtroende och den tillit jag tidigare har haft, genom många gångers svek och smygsupande. Resultatet är att jag nu är helt utan det och ensamheten är närmast ogripbar, vet att jag måste klara mig själv nu och kan bara önska, be och förhoppningsfullt vänta. Önskar känna tvåsamhet och livsglädje, har bett om det. Istället känner jag mig bara lessen och ENSAM. Vad gör man då, någon som vet? Jag har läst om andras ensamheter här och på sitt sätt blir det till gemenskap.
Det som händer nu är att jag gång på gång (tycker jag) får uppräknat händelser och situationer fem år tillbaka i tiden som gjort illa, där jag svikit henne. Det är alldeles riktigt och jag är mycket väl medveten om det men jag KAN inte göra det ogjort idag, hur gärna jag än skulle vilja det. För mig är det redan ett stort arbete att hålla mig nykter, trots alla kommande situationer där jag i mina inre bilder redan tycker synd om mig för att jag skall vara ensam, inte tillhöra, inte kunna vara med. Men de ständiga påminnelserna om vad som varit gör inte att dagens arbete underlättas, även om det egentligen borde göra det kan jag tycka. Jag är väl helt enkelt inte där ännu, får jobba på med det bara. Byta ut skammen och skulden mot liv istället.
Jag hoppas kunna skriva någonting mera glatt och tryggt i kväll. Adde, Mt har stort kontrollbehov som hon själv säger, men det värsta av det är ju att det har varit befogat också och hon har INTE gjort det för att vilja mig illa, det är viktigt att säga. Även om solen nu skiner så vackert in där jag sitter så ser jag en lessen Mt och det gör bara ont ont. Jag vill också passa på att tacka lelas igen för det du skrivit här och till mig. /Mm.

pianoman! Och grattis till er båda! Ha det bra på kursen hälsar mt

140 dagar är det ju! 20 veckor ca

både suran o ade, jag är sårbar och berörd idag, men levande! / mt

Det är inte lätt med de där känslorna. Jag har levt med dem och det där att man vet men ändå inte, är fruktansvärt. Det är den medberoendes vardag. Jag visste vad min dotters pappa gjorde på toaletten på morgon. (tog en fix heroin) men blundade för verkligen då den gjorde så fruktansvärt ont.

Jag är säker på att du får rätsida på dina känslor och det är ju som så att vi inte kan ändra på någon annan än oss själva. En gammal klyscha, ja visst, men så sann. Hon har väl inte nått sin botten ännu. Kanske inte gör det förrän hon förlorat allt. Jag insåg inte ens att jag förlorade allt. Jag trodde det var av min egen vilja jag valde att byta mitt liv mot ett annat. Så fel jag hade....

Sköt om dig min vän!

hälsar mulletanten

lite fundersam är jag !!

Undrar om jag någonsin blir du och bror med min magkänsla ? Jag har nog trott att jag med ålderns och erfarenhetens rätt skulle få ett visst förtroende till den där lilla aning jag känner i magtrakten vad gäller förtroende och tillit till andra människor. Men inte då ! Jag blir osäker och velig, jag intalar mig att jag inte har något att sätta fingret på, inget bevis på att vännen dricker, MEN lika fan så VET jag !!!

Problemet är att vi inte träffas i det "riktiga" livet utan vi utbyter lite tjafs på våra privata fb trots att vi bor bara nån mil från varandra. Vi tillhör samma (eller har gjort) AAgrupp men hon vill aldrig följa med på möte fastän vi har nästan samma väg. Förr om åren har vi fikat eller lunchat vid tillfälle men efter att hon tog återfall för snart 2 år sedan och genomgick en ny behandling så har det inte blivit något alls. Hon tog upp sitt AA gående ett tag efter behandlingen men har nu slutat igen. Och all erfarenhet visar att när man slutar sköta om sin alkoholism så sitter man snart fast i skiten igen.

Jag kan som sagt inte sätta fingret på det men jag kan se små skillnader i sättet att utrycka sig och formulera sina åsikter och att hon gärna loggar ur fb-chatten frampå tidiga kvällen. Förbannade magkänsla ! Jag hoppas innerligt att jag denna gången har rejält fel ! Det är en mycket trevlig kvinna och jag vet att hennes man skulle bli fruktansvärt besviken om det går åt helvete igen. Jag vet att han denna gången inte skulle försöka hålla ihop relationen. Inte en gång till.

Ibland skulle jag bara vilja skita i andra och sköta mig själv men nu är det så att med min nykterhet följde det också med ett stort mått av empati för andra och det är ju en ordentlig förbättring mot hur jag var förr och den nyordningen känns faktiskt rätt bra ! Jag lär mig ju av andra även vad gäller sättet att vara och känna och det hoppas jag ju att jag får fortsätta med.

Hörde på nyheterna att ungarna på Öckerö krökar mindre nu ! Jag undrar om det kan bero på att "nån" där bestämde sig för att bli en nykter alkoholist för några år sedan ??!!

Nu ska jag ta en sväng på stan och kolla alla events som är nu när det är lönehelg. Kanske ta en sväng förbi parkbänken och kolla om några sitter där som inte klarade AA- svängen den här gången heller.

det är hoppfullt att följa med vad ni skriver. Även dagar som idag när jag känner starkt tvivel. Inser att jag måste jobba med det för min egen skull. Det är bara sitt eget liv man har makt över. Ha det gott och njut av livet! / mt

Det är inte lätt men det är svårt. / mt