Senaste kommentarerna i forumet

Jag vinkar tillbaka och tackar och bugar. Du skriver så fint, så jag blir både glad och peppad varje gång jag går in och läser. Dessutom, ger din text, något att fundera och klura över.

Tack för det
Lisamari

Ja, jag tänkte nog på det, igårkväll, ska jag verkligen inte skriva något...alls...

..men så slog det mig, i mitt "nya jag" ska jag inte vara förslavad under några vanor, och jag ska göra precis det som slår mig in, och göra bara det jag känner för.
Och igår kände jag inte för att skriva något, dessutom var min litterära ådra helt lamslagen vid detta tillfälle...

Varför?, tja jag var helt fysiskt utsliten efter helgens mycket arbetsamma dagar, jag har ont precis överallt, men är ändå glad...
Lite glad för att jag inte hade det kondiset jag trodde jag hade, det kan alltså bli bättre...
Men ändå kraft kvar för att några muskelgrupper ska kunna åsamka smärta för de andra...

Jag och svågern hade ett väldigt stort och tungt projekt på landet där vintern hade skaffat oss merjobb...
Som ni vet för några helger sedan så lackade jag till ordentligt på svågern, frugan tog upp det med sin syster, systern med svågern osv..
Och han var from som ett lamm, och vi jobbade väldigt konstruktivt hela helgen, utan några incidenter...
Och det gjorde mig jätteglad och förhgoppningsfull inför framtiden, han får tagga ner och jag får tagga upp, så drar vi lite mera jämnt..

Vissa saker ser jag förändringar på, han dricker inte heller så mycket bira numera, inte ens i bastun...
På hela helgen hörde jag bara en enda ölrap, då han hade varit inne i sitt hus och lagt köttet i marinad...
Det blir heller inga stora dunktömningar med vinlådorna, jag tror jag ser samma lådvin för tredje gången nu...
Det blir inga whiskey eller cognaq's kupor då och så, men visst några GT ser jag de ta varje kväll..
Och inga fylleslag, kan knappt påstå att de bete'r sig berusade åt ens en gång...
Det där är inte mina sommarminnen!!!, helt omvända...

Alltså så har min nykterhet en stor påverkan på min omgivning, så de som inte tror att deras dryckessätt har någon inverkan kan fetglömma det!
Det har det visst, man är ett "dragplåster" eller "dämpare", och jag fungerar just nu som en "dämpare"..

Och jag kanske inte toktillför en massa fyllnojjor, inga "spatt", inga tjo och tjim...
Men så tänker man efter....behövs de?
Är man glad så förmedlar man det till sin omgivning på något sätt, man behöver inte ställa sig på stolen och skrika..skååååål!
Den glädjen är ju kemiskt framkallad, och är inte en verklig känsla...

Jag tror att man som nykterist måste komma sina känslor lite närmare, och låta dem få blomma ut som de skall...
Är man glad så visa det, är man ledsen...visa det också, man får ju inte tillgången till att "ventilera sig" lika lätt utan alkoholen...
Och den som plötsligt har blivit nykterist kan nog känna känslan av att blivit "inlåst" i sig själv, jag gör det i alla fall...
Och till slut så "exploderar" man, och känslorna tar överhanden, man får ett seismologisk urladdning...
Det kan vara en väldigt svårt ny parameter att lära sig att handskas med, låt sig "svalla" lite...

Varje dag så får jag lära mig något nytt, och den största av svårigheterna är nog att ta hand om mig själv, se mig själv ur ett nytt perspektiv...
Jag får aldrig glömma bort att mata det egot som finns därinne inuti min kropp, han lever lite idag på en svältkost när han inte får tillgång till kemiska berusningarna, när han börjar bråka med resten av kroppen så blir den lite okontrollerbar...

Ibland så känner jag mig lite haltande i en rulltrappa som går mot riktningen, så fort jag tappar koncentrationen så ramlar jag och följer med strömmen,
och den är inte åt mitt håll, alltid....
Min protes är min övertygelse, och den belastas ganska så ofta hårt, den sitter obekvämt och skaver ofta...
Ibland skrattar andra åt mig, när de upptäcker att ena skon är vänd åt fel håll, men vad gör väl det, en av skorna går ju åt rätt håll åtminstone...

I mitt liv får jag dagligen kämpa för det jag tror på, frågan man ställer sig...är inte alkoholen en av de största motgångar jag någonsin utmanat...
Och jag är långt ifrån besegrad...

Nu är det bara de där j'*vla måndagarna jag inte har fått full kontroll på ännu, men hittils har denna dagen haft medvind i alla fall...
Men så var jag ju på forumet också, min stora stöttepelare...

Berra vinkar!

fin helg. Kram / mt

söndagstext. Hoppas du har haft en fin helg och att din vecka blir bra eller åtminstone uthärdlig. Du vet att här på forumet är du en mycket uppskattad medarbetare! Måndagshälsning! / mt

Så gick det åter en tid. Har inte läst dina eller andras inlägg, än mindre att skíckat kommentarer på riktigt lång tid. Men du och alla andra finns ju där, jag vet. Men det var nödvändigt. Och det är det som gör sidan så underbar.

Kram Märta

Tror att vi är knytten allihop vissa dagar...
idag är min knyttedag...

skönt att det känns bättre idag, mr Piano! Ungar är härliga, musik är
härligt, och tillsammans kan det bara bli en sak: humörhöjande!

ta hand om dig och din nykterhet!
stora kramar!
/k

Vad fint det var om knyttet, det var det sista jag läste igår, tack.
Vad skönt att det känns bättre idag, är en påminnelse för mig också, att veta, även med nyktra dagar bakom sig, så kommer dagar då man är låg.
Låter härligt att få stå framför en barnkör, och kan tänka den glädje man känner då.

Ha det bra
Sköt om dig

Tack för söta ord.

Idag är en mycket bättre dag. Även om jag är trött som bara den, så är jag på gott humör. Har just haft avslutning av min barnkör och det är inte klokt va 15 ungar kan får igång humöret på mig! Jag kan inte sluta le när jag tänker på dom. Jag kommer sakna dom under sommaren, men till hösten drar vi igång igen med nya utmaningar.

Tills dess ska jag ägna mig åt mig själv, och när hösten kommer ska jag vara en ännu starkare och piggare körledare! Så de e så!

knackar på axeln?

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Söndagshälsningar fråm Mulletanten som läst Vem ska trösta Knyttet oräkneliga gånger, för stora och små

ju våra kriser som nynyktra och det som räknas som verkliga dalar är ju vid 3, 6 och 9 månader. Jag själv hade ett riktigt personlighetsbyte vid 3 månader, sur, irriterad, påfrestande och rent allmänt djävlig ! Hustrun och dottern sa, kanske mera på skämt, att det var bättre att jag tog en sup och bli som en människa igen !

Jag hade nästan daglig kontakt med behandlingskamrater och vi stämde av och såg att vi var likadan dock något förskjutna i tid beroende på när vi kom in i nykterheten. Jag har ingen minnesbild av att återfallen var så många då, kanske beronde på att vi var så uppmärksamma på vad som hände med oss. Däremot vid 6 och 9 månader så försvann det en hel del folk tillbaka ut i kylan. Då hade väl glömskan spridit sig och det var väl inte så farligt längre ?!

Men sen är det ju så att livet inte är en dans på rosor hela tiden men nuförtiden är ju problemen helt klart hanterbara jämfört med när jag drack. Och på något konstigt sätt så ser himlen lite blåare ut nu för tiden !!

Det är helt ok att deppa och sura och "tycka synd" om oss själva ett tag men vi får inte stanna i känslan för länge får då är vi lätt tillbaka i det gamla tankesättet.

Njut av dagen idag eller som man säger till hunden "Hopp och lek" !

...o här finns ett till litet knytt som är ensamt och ledset mitt i natten...

oj, så fint. Känner för att komponera en visa på mitt piano, kanske även du känner så, pianoman?
/Fenix

Allt är bra. Eller ja, det mesta är bra. Ingen kris och panik på något sätt. Livet rullar på, dagarna går och jag njuter av allt vackert jag får uppleva tillsammans med mitt nya nyktra jag.

Dagen har gått bra. Gott humör dom flesta stunder ända tills nyss. Jag tappade fotfästet helt och känner mig helt under ytan. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde det, bara att det gick blixtsnabbt. Som att dra ur kontakten till lampan.
Jag har inte gråtit på länge. Kanske inte på hela 2011, men jag känner att ögonen är fuktiga och jag ser lite simmigt när jag skriver. Jag orkar inte med kampen just nu. Kanske är det tröttheten i mig efter att ha mycket att hålla reda på och en del prestationskrav på jobbet som gör att jag fallit? Jag känner mig uppriktigt sliten och trivs inte med att behöva prioritera vad som måste bli gjort och vad jag måste avstå ifrån för att orka med min kamp mot alkoholen.

Jag känner mig helt enkelt som knyttet i sagan.

"....Och knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång. "

Hela sagan finns här http://henrik.baekhus.com/index.php?emne=musikk&art=1

Godnatt alla kämpar där ute, var ni än är.

till Din Dag 139! Jag har tyvärr vuxit upp med en drickande far men också nyktra människor. Han var den som drack och då drack han för sig själv - inser jag nu! Det hörde till ordningen att han var full... Men det präglade stämningen för alla andra... och ingen satte ord på det. Så var det då på 1950-60 -talet när jag var barn. Det är härligt att läsa om din väg framåt, hoppas du fortsäter att dela med dig. Allt gott! / mt

Ah, det är så kul att läsa era rader!! Fenix, hur går det?

Dag 139 idag för mig, det går nu 3-4 dagar mellan varven jag tänker på alkohol, eller att jag bestämt mig för att inte dricka. Både bra och dåligt antar jag, men rätt skönt att komma på sig framåt sen fredagskväll att jag inte ens ägnat alkohol en tanke. Även fast det stått framme på borde och någon annan i sällskapet faktiskt har öppnat en öl.

Precis som Allen Carr skriver i sin bok, så tror jag en viktig del i pusslet kring alkohol är att man sen liten har sett vuxna dricka. Att alkohol i ungas ögon är en vuxenhandling. Och vi ville ju alla bli vuxna!

Jag har haft turen att växa upp med jular och högtider helt fria från alkohol, och börjar mer och mer inse hur värdefullt och unikt det varit.

En extra drivkraft för mig nu är förhoppningen om att mitt barn kommer växa upp utan att aldrig mer se mig dricka. Jular och högtider jag bestämmer över kommer bli alkoholfria.

Jag tog upp detta med barnets moder, som instinktivt reagerar med att börja prata om sin egen alkoholkonsumtion (känns det igen) och sen konstatera att det riskerar bli "onormalt" för barnet att aldrig se sina föräldrar dricka!!

Om det är något onormalt jag tror är bra för dom, så är det att exponeras så lite så möjligt för alkohol. Varje år man kan förskjuta deras debut är ren och skär vinst.

God morgon kära vänner!!

en fin lapp till mig (fisk + mås) och nu är du på G och ska spackla ett spikhål. Och sen... ... ... Du har mycket att göra och det mår du bra av. Jag har också mycket roligt att göra. Livet är fint just nu. Kram till dig! / mt

och blr lite varm i hjärtat. Trevlig helg Berra - och alla andra som läser! / mt

Tack Berra för att du fick mig att dra på munnen. Jag kan riktigt se det hela framför mig, och vilken mysfaktor och myspappa.

Härligt att ta tillvara på dagen och de fina ögonblick som finns i livet.

Ta vara på dig och din goa familj
Lisamari

skönt att ibland trotsa rutinerna bara genom en sån enkel historia som den du berättar om dej o din dotter.Ni var "fria" ett tag där.....:)

...jovisst det stämmer, bläddrade runt lite i min kalender, det ÄR Fredag idag...
Kan knappt fatta det, jag ligger mentalt en dag efter, så i mitt sinne är det bara en Torsdag, så jag har en tillgodo..
Och det brukar ju vara bra att det är så, då har ju veckan gått fort...

I min "oroliga" själ så sätter jag mig ännu en gång och slutsummerar arbetsveckan, trots att jag har en hel arbetsdag kvar...
Jag vet inte riktigt varför jag hela tiden vill..."slutsummera"...
Är det ett sätt att reflektera på vad det är som har hänt mig senaste dagarna INNAN det hart fallit i glömska
Eller att jag försöker "värdera" min nuvarande tillstånd, är det bra eller dåligt..
Kanske för att jag vill kunna vara förberedd och mentalt tänkt igenom vad som komma skall...
Jag vet inte, men jag tror att det känns bättre om jag tar mig en funderare på vad både min kropp och själ har presterat under veckan...

Jag gör en stor skillnad på arbetsvecka och helg/lediga dagar, och varför då...
Jo jag försöker att "kontrollera" vad exakt jag måste hålla koll på när jag kan, eller inte kan påverka min egna tid..
Arbetsveckan är styrd av väldigt många måsten, dvs liten möjlighet att själv kunna påverka den...
Helgen är också fylld av en massa måsten, men de är i min fulla kontroll att prioritera/ändra om som jag behagar...

Ett stort problem är att jag är så förbannat prestigefylld, jag gör alla måsten ändå, är det städning för samfälligheten så står jag där varje gång
(förutom i år då..) och är så förbannat trofast och steady as a rock, jag brukar göra det som förväntas av mig...
Jo jag har möjligheten att tacka nej också och be alla fara åt hel....ett varmare ställe...
Men att sitta inne och ruttna bakom gardinerna är inte heller min melodi, att tacka nej utan en anledning är för mig otänkbart...
Å andra sidan så "kan" det ju hända något när man hela tiden utsätter sig för ambitiösa arbeten, träffar nya människor...

Vi svenskar är lite knäppa egentligen, vi står hellre och gnider och putsar på våra bilar, än hänger över staketet och slänger käft med grannen som gör oftast likadant, gnuggar på sin Volvo, men stänker det skum över staketet ja då jävlar har han passerat gränsen, på mitt område, hörrödudu!
Men å andra sidan, har vi lätt för att ta kontakt med nya personer, så blir vi utnyttjade istället och vi blir "blåögda"...
Men som oftast tycker jag att det rycker lite väl mycket i gardinerna där hemma på gatan, ingen som vågar komma sig ut bara för att prata lite,
man kan ju ta med sig soppåsen ut och då finns det ju en anledning, om man måste...

Jag försöker bryta alla min vanor så att de inte ska bli så monotona...
I morse när jag skjussade dottern som vanligt på hojjen till skolan, stannade jag plötsligt till vid kondiset, och när jag klev av så satt dottern som ett frågetecken och lite irriterad som vanligt när hennes pappa hittar på en massa tokigheter.."vi har inte tid!" säger en människa som bara vill skydda sig mot nya saker..
Jag säger inget och går in och köper hela familjens favoritgrej, men bara två... vaniljkrämsfyllda munkar..
Hon vet vad som det är i påsen, för det är det enda som vi handlar på kondiset nu för tiden...

Men nu vet jag att hon gillar det, men hon ser ändå osäker ut,... när, var och hur ska vi äta dem?, ännu en problemrynka i hennes skalle, bara för att det är något nytt hon måste ta ställniing till..
Hon vägrar äta något "gott" bland sina kompisar, de blir lätt avundsjuka och då blir hon "tjock" på en gång..
Vi tuffar iväg de sista kilometrarna och på den plats där jag brukar lämna av henne under en poppel, står sedan en far och en dotter och småfnissar..
Vi busar med att äta en varsin munk som frukost, och mamma och lillebror får inte veta någonting, och som vanligt tävlar vi om vem som kan låta bli att slicka sig om munnen för att ta bort sockret (vilket är tamesjuttsingen helt omöjligt, pappa torskar jämnt??)

Så idag gjorde jag något vi inte brukar göra, och helt emot min dotters ovilja att vilja möta något nytt, en förändring...
Trots alla motsättningar så blev det en hög mysfaktor, ett vackert och ett fint minne...

DÄRFÖR tycker jag om förändringar, det ger mig lite nya kickar, och de behöver inte vara jättestora, bara man får dela dem med några man älskar...
Någon som älskar en förutsättningslöst och som aldrig dömer en, trots att han har varit en pappa med ett alkoholberoende, ett före detta..!

Jag går in i helgen med ett positivt tänk, det kommer att gå bra, så länge jag inte tar det första glaset, då får jag behålla min självkänsla..

/Berra

på vad lite källforskning kan göra !!

http://www.livet.se/ord/k%C3%A4lla/Reinhold_Niebuhr

och du ska skriva svar till Viktoria efter att vi läst hennes fiskehistoria. Kram till dej / mt

och du ska skriva svar till Viktoria efter att vi läst hennes fiskehistoria. Kram till dej / mt

Berra, vet du...? Inte ens för oss som inte är alkoholister är livet alltid roligt, inte ens när alla parametrar stämmer och allt egentligen är bra.

Och om man inte kan begära av mig, som för det första inte är beroende och för det andra trots det har varit helt nykter i över ett år (pga sjukdom och mediciner och sånt tjafs), att jag skall vara glad och uppåt varje sekund - då kan man inte begära det av dig heller.

Kram och pepp!
/H.

Jag har väl med åren identifierat mig med min yrkesroll, och ja den är väldigt speciell, en smal sektor...
Efter många tuffa år där ena efter det andra företaget har tvingats lägga ner så är vi en av fyra kvar i ...världen..
Så vi är unika snart i hela världen, och det vi har lagt mycket krut på senaste åren, kan komma att bli en enorm efterfrågan på...
Jag vill inte missa den paybacken efter att ha jobbat i motvind de senaste decennnierna...

Vi pratar mycket om magkänsla här på forumet, och det är den jag har...
Jag har ju investerad väldigt lång tid av min yrkeskarriär i det här projektet...
Och de piskade cheferna som ska försöka göra de röda siffrorna svarta igen, ja de har avlöst varandra genom åren...
De som gillade TV-serien Dallas skulle älska att jobba här, för här sker intrigerna i verkligheten

Och visst det har ju varit i stort sett omöjligt att kapa några kostnader ännu mer, jag sitter själv med en dator på mitt skrivbord från andra milleniumet,
man undrar om man ska behöva mata den med metatabletter för att få upp ångtrycket..
Vi använder våra egna mobiler i tjänsten, bilarna likaså...

!!!
Hoppsan, där kom chefen och skällde ut mig igen, så trevligt...
Jag tvingas avbryta min semster mitt i för en grej på jobbet, och nu blev han sur för att jag ville förlägga min semester före eller efter den veckan...
Alltid urskuldrar sig, och förlägga tillbaka ansvaret på den som ställde upp, "..det är inte mitt fel, eller firmans.., du borde ha hajjat..!"
Tänk om han kunde säga, "Tack Berra vad snällt att du ställer upp och avbryter din semster i år.., det uppskattar firman verkligen..."
Snubben borde ha gått på en charmkurs, (..eller helst tagit livet av sig..)
Blev jag förbannad, själklart och sårad, javisst...
Knöcklar ihop det och slänger det som en pappersboll i sopkorgen, men det kommer för alltid förpesta min sommarsemester i år, tyvärr...
Jag var shysst, och fick skäll, visst är livet orättvist?

Vissa människor är små, små varelser...och likt en terrier måste de hävda sig hela tiden...
Jag är närmast som en St Bernhard, är en lugn person som inte vill riva ner interiören med min blotta fysiska närvaro..

Å andra sidan, en terrier med en hård spark i arslet, så har man fått sig en varm toffel..

Idag ska jag försöka hitta tillbaka till mig själv igen, och inte låta andra äta upp min själ, början blev ju inte så bra, kanske ska sjukskriva mig..
Är det ett bra sätt att "ge igen", eller bara ett sätt att få komma ifrån sina plågoandar???

Berra funderar...