Senaste kommentarerna i forumet

@Samsung50 Jag tror du har helt rätt i att det skulle göra honom gott att vara nykter. Jag tror inte han kan se på det eller tänka på det på ett klart vis så länge han fortfarande dricker. Men att få honom att förstå att det behövs en paus är ju en helt annan sak.

Det tar jättemycket energi från oss bägge när helgerna ser ut som de gör. Inte som tidigare under hösten, men fortfarande väldigt påtagligt. Jag får försöka prata med honom om att ta några nyktra månader.

@Samsung50 exakt så är det här också han gör allt precis som hann vill jag sköter allt som har med barnen och hemmet känner att det finns ingen tid för mig. Börjar känna mig slut både psykiskt och kroppsligt det är nog därför jag började skriva här. Men det är bara så svårt att ta steget fullt ut. Är så himla ensam i detta eftersom ingen i omgivningen vet jag har gjort ett super bra jobb med att dölja åt honom. För tillfället känner jag mig så trött att jag känner mig sjuk mellan varven orkar knappt jobba så något måste hända i mitt liv. Men det går ju inte ens att prata med honom för han har inga problem att dricka 2 lådor starköl i veckan är enligt honom normalt.
Jag behöver verkligen boka in tid hos någon beroende enhet och få prata tror det kanske skulle hjälpa mig att ta det sista steget. Hur gjorde du?

@ann74 vilken klok son du har! När jag läser det du skriver verkar det som om din man inte bidrar eller medverkar i ert familjeliv och att både du och dina barn har det bra när han jobbar och inte är hemma. Även om ni skulle behöva flytta till mindre hus eller lägenhet, skulle ni inte må bättre och bo själva?
Jag separerade nyligen vilket jag inte ångrar en sekund. Mitt ex hade ingen självinsikt och inget problem med alkohol enligt honom själv. Hade jag inte brutit tror jag allt hade fortgått och hans beroende eskalerat över tid. Jag skötte också stor del av barn och familjeliv och på så vis underlättade hans drickande, han hade ingen motivation att förändra något.

@bumblebee Det låter verkligen inte sunt att behöva räkna på alkoholhalt osv och att så mycket tid och tankekraft från er på helgerna ska gå åt att fundera på alkohol istället för att njuta av helgen och er lediga tid tillsammans. Många med alkoholproblem gör som första insats att försöka dra ner på alkoholen och att begränsa intag med att endast dricka helger eller begränsat antal enheter per tillfälle osv men för de flesta är det nog enklast att sluta helt för att på så sätt bli av med suget. Dricker man regelbundet så upprätthålls alkoholberoendet och det blir allt svårare att förhålla sig till de regler om begränsning man satt upp. Hjärnan behöver komma ifrån alkoholen för att kunna tänka klart igen och de sker inte om det dricks varje helg.

Veckorna flyter på och han håller sig nykter. Jag börjar kunna landa och känna tillit i att han kommer vara nykter på veckorna och det känns jätteskönt. Helgerna däremot känns jobbigt. I fredags drack han bara två svaga drinkar och det tyckte jag var okej. Men lördagen blev det kanske lite mycket, jag vet inte riktigt hur jag känner inför den än. Det dracks svagare öl än han brukar (5,3%) och mindre burkar (33cl), men han berättade stolt om hur han räknat på hur mycket han skulle kunna dricka innan han blev påverkad och att han därför varit jätteduktig som hållit sig till det. Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker inte det känns som ett friskt beteende att behöva räkna på mängden alkohol och att försöka hålla sig så nära min smärtgräns som möjligt, göra så lite uppoffringar som möjligt. Det känns även jobbigt att varje helg behöva ta upp det här och prata om påminna honom om hur det känns för mig, vad vi kommit överens om och vad jag förväntar mig. Det här var inte vad hag förväntade mig. Jag förväntade mig att han skulle hålla sig till två/tre svagare öl som vi pratade om, eller att han skulle vara nykter en helg, vilket vi också pratade om. Det känns bästan som om han är en annan person när det gäller alkoholen. Det kan låta så bra när han är nykter och vi pratar dagen efter, men sedan kommer helgen och han gör bort sig igen. Och den förbannade arbogan han köpt. Den han lovade mig att han inte tyckte om, sa att jag överreagerade och inte hade något att vara orolig över. "Den var inte god, men den var kanske god när den var varm, men då har ju en del av alkoholen ångat bort så den har lägre procent och därför borde det vara okej." Nu står den i kylskåpet igen, och förra helgen drack han en utan att tycka det var äckligt, utan tvärtom så var det nog ganska gott eftersom han köpt den igen. Jag känner mig uppgiven och maktlös, gång på gång är han och snuddar och trampar på mina gränser.

Och i samma veva kommer det eviga tvivlet från min sida. Det kanske inte är så farligt. Jag kanske överreagerar. Han har ju faktiskt dragit ner (minimalt). Att försöka reda ut tankar och känslor varje vecka är jobbigt, det tär på krafterna. Det känns skönt när jag får vara på jobbet och i lugn och ro kan sortera saker i huvudet.

@has ❤️ jag hat så många åt av att släta över, dölja , vara medberoende! Nu har det varit 2 fina år. Men jag önskar jag inte

Jag förstår hur du menar angående att bryta ihop inför 17 åringen @brittney. Självklart vill vi inte att våra barn ska behöva se det. Samtidigt kanske 17 åringen har liknande känslor och kan känna att det är sunt att även mamman kan bryta ihop ibland? Att det tillhör livet, speciellt livet med någon som har beroendeproblematik 💕

Så sant @Kärringen! Det är det vi behöver öva på - att stanna kvar i oss själva och våra upplevelser, även när andras kaos utbryter💕

Om du lever ditt liv och jag lever ditt liv i mina tankar, då befinner vi oss båda två i dina angelägenheter, och vem ska då leva mitt liv? Om jag ägnar mig åt dina angelägenheter i tankarna kan jag inte vara närvarande i mina egna. Då är jag avskild från mig själv och undrar varför mitt liv inte fungerar.

Hittade denna text, då någon tipsade om byron Katie och den slog mig rakt i magen

@Åsa M ja jag har tänkt den tanken, och klart det satt spår. Min 17 åring som är ute mycket med kompisar är på fester har ännu knappt druckit medans hans kompisar gör det. Jag har suttit och väntat på att det ska hända ” den första fyllan” men när jag frågade honom så sa han jag vill inte dricka tänk om jag blir som pappa. Så klart att dom märkt det . På helgerna ringer dom innan dom sak ta med kompisar hem och frågar om pappa är nykter eller jobbar. Så de helger min sambo jobbar är huset fullt av ungdomar medans övriga är det tomt. Så klart dom märker. Och jag vet att det är sjukt att det även har blivit en vardag för dom.
Det är så otroligt skönt att få skriva på denna sida och få era synpunkter. 🙏

@Åsa M just nu vet jag inget alls. Är i fritt fall, så sviken och så besviken. Kan inte ens gråta men vill slåss, slå honom . Han som jag älskar. Hur kan han

@Katten om natten Det är så jobbigt när livet liksom tornar upp sig med alla krav. Joker mössan ovanför ytan , men nätt och jämnt. Sveket från honom känns som att bli huggen i ryggen , jag vacklar. Hur ska jag orka? Där här också. Skäms så oerhört , för idag rann det över och jag bröt ihop inför vårt yngsta , snart 17. Hen skulle inte behövt , jag vet och ångrar och vill göra ogjort men det går inte. Vill bara vara en bättre människa , förstående och varm och stabil.

@ann74 nu vet jag förstås inget om dina barn, men är du säker på att deras problem med skolan inte är relaterat till situationen hemma? Det är omöjligt att barn inte påverkas av att det finns en missbrukare i hushållet. Att ta dem ur den situationen kan snarare göra dem gott. Att växa upp i en familj med missbruk märker en för livet, och har man otur tar man med sig de mönstren in i sitt eget vuxenliv sedan. Det har du säkert tänkt på, men jag ville ändå säga det i all välmening. Den onda cirkeln måste brytas av den vuxne som är frisk. 🤗

@Åsa M ja ellerhur det är sjukt , samtidigt blir jag så irriterad på mig själv att dom få stunder han är bra så börjar jag alltid fundera om det är jag som är känslig. Eller att jag har fel. Men antar att det är för att man levt så länge i det så det har blivit normalt.

@has bra fråga att ställa sig, det ska jag ta med mig. För i hela den här situationen så gör man allt för att dölja det värsta för barnen samt för alla utomstående. Så det sista man tänker på är sig själv, finns ingen tid d till det. Jag ska verkligen försöka hitta någon utomstående att prata med skulle verkligen behöva hjälp att reda ut allt som snurrar i mitt huvud.
Tack för ditt stöd 🤗

Du har nog helt rätt!
Läser ju även på andra sidan, dom som försöker bli nyktra och märker ju att det jag känner är liknande.

På något sätt så måste jag stå ut nu för det känns verkligen som det handlar om liv eller död. Jag tog bort alla sociala medier för jag läste dom kunde förstärka depression , sen kommer jag blocka honom på telefonen om det behövs ❤️

Tack för du tar dig tid ❤️

Att leva ihop med en alkoholist är en form av psykisk misshandel och det sätter sej djupt i kroppen. Jag ser min egen längtan som en form av abstinens som bara min misshandlare kan bota. Helt sjukt. Vet det men känslorna lever sitt eget liv. Tänker att de måste mattas av med tiden så länge jag inte träffar/pratar eller ser honom. Hoppas du står ut. ❤️

Hur sjutton kan man må så dåligt?

Hela kroppen river och sliter efter lindring, känns som jag snart gör vad som helst för att lindra dessa ångest anfall. Sen i små små stunder känner jag ro och frid. Tror ju ensamheten bidrar mycket..jag är sjukpensionär så jag kan inte längta till måndagen heller.
Har livsstegen att se fram imot men den 28e känns långt bort just nu.

Tack @Såjävlatrött och @has för era kloka ord.

Det är så sant det ni säger. Det där med att riskera en osäker framtid är det som känns jobbigast för mig och som fick mig att lämna tillslut. Jag vill ge mig själv bra förutsättningar i livet och får katastroftankar relativt lätt. Kämpar samtidigt med att ”lita på livet” och ha en öppen hand som du säger @has. Man vet aldrig vad som händer. Men har man en partner som inte inser att alkoholen ger osäkerhet och tillitsproblem känns det som en dålig förutsättning för en framtid, försöker hålla mig i det.

Jag har haft så mycket hjälp av att läsa här i forumtrådarna om er som kämpat längre, 5 år eller 10 eller kanske 30 år i en sån här relation. Det blir dubbelt för mig då jag tänker att jag som bara är uppe i nästan två år kanske ger upp för tidigt. Samtidigt ser jag det som att jag har en chans att komma ut nu innan jag investerar ännu mer tid och kraft, och rent krasst blir mer nedbruten än vad jag är. I de flesta fall verkar det ju inte hjälpa på riktigt förrän man lämnar. Jag fick sitta och påminna mig själv när han satt där och sa saker som jag hade velat höra för längesedan att
1. Han hade aldrig kommit till de här insikterna om jag inte hade lämnat. Så det hade behövt ske ändå
2. Det är fortfarande bara ord och det betyder inget för mig längre (hur mycket jag än vill tro)
3. Jag älskar honom och vill att han ska må bra, för sin egen och sina barns skull. Om det här kan innebära att han gör en förändring så är det ju på något sätt värt det oavsett om det blir vi sen eller inte.

Det hjälper mig att tänka att det också är så viktigt för mig vem jag väljer att skaffa barn med, och även om jag är rädd för att aldrig få några barn är jag ännu mer rädd för att skaffa det med någon jag inte kan lita på. Jag har fortfarande möjligheten att välja bort den osäkerheten i mitt liv, det är inte alla som har det. Samtidig tänker jag åter igen ”men det kanske inte var så farligt, finns många som har det mycket värre eller som dricker mycket mer”. Och åter igen tvivel om jag var tillräckligt tydlig med mina gränser.

Jag känner också att det är jobbigt att vara den som ”gav upp”. Både i hans ögon och troligen hans vänner och familj som inte vet om den här problematiken. De vet inte hur mycket jag har kämpat under den här tiden. Så många timmar jag har lagt på att förbereda mig för att kunna ta upp saker med ”jag” budskap och så pedagogiskt det går för att han ska förstår vad jag menar. Alla timmar jag gråtit och varit förtvivlad av oro för hur det är och hur det ska bli. En del av mig vill förklara för alla hur det faktiskt är bakom hans fasad. Jag oroar mig för vad han kommer att säga till alla. Men försöker att låta dem tro vad de vill, jag och mina närmsta vänner vet och det räcker. Jag kämpar ofta lite för länge, och det är en slags identitetskris i att ”ge upp”.

Det är verkligen så sant att man får skilja på person och beteende. Jag älskar honom men vi kan inte ha en hälsosam relation just nu, det är olika saker.

Jag har alla mina saker kvar hos honom och lever i en väska. Kommer att behöva ses flera gånger gällande praktiska saker och är orolig för hur jag ska bemöta eventuella försök från honom. Men får ta en dag i taget.
Kram på er!

Därför att du är i hans klor och är medberoende. Den dag du orkar stå upp för dig själv och fatta ett annat beslut blir det annorlunda.

Denna gången kanske du går vidare istället ?🙂

@Åsa M Jo, känner igen mig. Det där med dagbok måste jag ta tag i, vänner är svårt att prata med då jag har ganska få nära jag pratar med. Den närmaste vännen jag har lever i en relation med en kille som hade exakt samma problem som min men enligt mig är den killen snäppet värre då jag uppfattar att han är rent ut sagt elak. Det gör att när jag pratar med henne så kryddar det på min normaliseringsprocess och jag tänker "det kanske inte va så dåligt ändå?" när hon berättar hur hon har det.

Psykologen berättade om mina anknytningsproblem och jag har läst flera böcker om ämnet. Dessutom har jag fått en samtalskontakt via VC. Det går åt rätt håll men jävlar vad man är less på att invänta tiden, det är bara det som lättar ångesten tycker jag

@emje Är i princip i samma sits. Bara att jag är dig 5 år senare. Tro på din intuition. Jag bröt också med min partner. Det känns som hjärtat blöder konstant för i hjärtat känns det så otroligt fel men i huvudet vet både du och jag att vi inte kan riskera en framtid där vi inte kan lämna hemmet utan att kunna lita på sin partner.

Jag har hållt avstånd några månader nu, men ibland haft kontakt. Det känns underbart där och då. Men missbrukare gör precis det dom tror att vi vill ha för att vi ska ta tillbaka dem. När du säger han va helt förstörd när du såg han - bra! Han ska inse vilken fantastisk partner han gått miste om, det här kanske är den närmaste chansen han får ett uppvaknande om att han har ett problem på riktigt. Men det kräver det tuffaste av allt - att du tar avstånd helt. Uppenbarligen klarade jag inte av det i min situation och det ångrar jag idag, jag borde inte fallit ner i gropen för jag tror att det blir ett större avtryck på missbrukaren när man lämnar tyst.

Inga paragrafer som vi alla i detta forumet har försökt med - förklara, ställa ultimatum, kompromissa om antal enheter. Min psykolog sa det mest hjärtskärande man kan höra - men sanningen: att är man ihop med en missbrukare kommer alkoholen ALLTID gå före dig. Man kan inte tävla mot deras beroende för det kommer alltid gå före en själv.

När man väl accepterat det faktumet så är det lite lättare. De här männen är sjuka och det snällaste för både oss själva men OCKSÅ DEM är att lämna. Då ger man de men framförallt oss själva en chans att faktiskt bli lyckliga.
Man har fortfarande rätt att älska personen men det är skillnad på att älska en människa och hur en person får en och må. Kom ihåg det <3

Massa kramar!

Ja @emje, det är verkligen svårt 💔

Ikväll är nog första kvällen jag verkligen längtar efter honom sedan jag flyttade för tre veckor sedan.

Jag hade inga som helst förhoppningar om att han skulle komma till insikt. Första veckan gick bra för mig. Andra veckan blev svårare då han för första gången kunde se att han hade problem. Eftersom det är så mycket praktiskt vi behöver ordna med så ses vi en del, och samtalen jag längtar efter så länge fortsätter. Många kloka insikter. Även insikten att han just nu inte kan lova något alls. Inte heller jag.

När han inte dricker är han åter mannen jag förälskade mig i, den jag trodde att jag skulle dela resten av livet med.

Jag tänker att jag älskar mannen, men avskyr sjukdomen. Och inför den är jag helt maktlös.

Försöker observera mig själv, speciellt när obehaget i kroppen drar igång. Vad är det som triggat? Varför? Hur kan jag ta hand om mig själv i det?

Går igenom vad som hänt om och om igen med mina närmaste vänner. Har bett om ursäkt för det, men jag behöver få säga det högt till någon igen och igen för att själv höra att jag inte kan gå tillbaka. För det är svårt när personen man har älskat och kanske fortfarande älskar (känner mig fortfarande lite avstängd) dyker upp där helt plötsligt och oväntat.

Jag tror det är en dag i taget som gäller även för oss (timme eller minuter om så behövs).

Känns omöjligt att tro på förändring. Men konstigt nog nästan lika omöjligt att inte tro på förändring.

Börjar ändå känna att de där små ögonblicken av liv kommer tillbaka igen. Lyckan i gnistrande snö. Tacksamheten till goda vänner. De gemensamma skratten med barnen.

Att veta att samtalskontakten kommer gå med en bit på vägen och hjälpa mig hålla koll på mig själv.

Tycker det känns svårt att veta vad jag ska säga när ”folk” frågar vad som hänt. De som finns nära mig vet. Mindre så på hans sida. Tror att jag inte vill ses som ”en som ger upp”, eller vara the bad guy som lämnade.

Att han berättade att verkligheten faktiskt var ännu värre än jag trodde och att han själv inte hade kommit till insikt om det om jag inte hade gått hjälper lite. Det påminner mig om att jag faktiskt inte hade något val.

Visst hade vi andra svårigheter i relationen, men de fick vi aldrig möjlighet att undersöka vidare och jobba på eftersom han valde att fly, även när han satt bredvid mig i soffan. Nånstans är det väl det jag önskade att alla såg. Att jag inte hade något val.

Försöker mest låta livet hända just nu. Kanske hittar vi en väg tillbaka någonstans där längre fram. Kanske inte.

Hittills har jag nog haft lite av ett pansar runt eftersom det var en hel del elakheter mot slutet. Och jag var alltid beredd på att han skulle bli arg för allt och ingenting. Börjar kanske sjunka undan lite nu. Därav längtan.

En hjälpsam bild för mig är att leva lite mer som en öppen hand än en knuten näve och att låta livet hända utan att försöka styra upp eller påverka.

Men visst är det svårt! Tror du personen bakom kan få finnas där samtidigt som sjukdomen också får vara tydlig? Undersöka vad som händer hos dig istället för att försöka tyda och förstå honom?

Hoppas du får vila i lugnet dessa två veckor för att återfå lite kraft och balans❤️

@has
Jag har läst dina tidigare trådar och känner igen mig så mycket. Det är så svårt att stå emot när man ses efter (vi har setts vid två tillfällen denna vecka) och han öser kärlek och empati och lovord om förändring. Dock fortfarande ingen insikt i sitt eget beteende på riktigt, det skulle vara en ändring för min skull. Det håller inte för mig.

Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har något kvar. Samtidigt var det länge sedan jag kände mig så konstant lugn och trygg i kroppen. Stackars nervsystem hur det har varit egentligen.

Det slår mig också hur han inte respekterar mina gränser ens i det lilla. Jag bad om två veckors paus från kontakt och vi var överens om att det var klokt. Ändå ringde han mig dagen efter för att dra en lång historia om ett uppvaknande kring att han inte behöver alkohol i sitt liv. Inte för att han har problem, bara att det är onödigt. Han ville göra den resan med mig, men jag sa att det var försent. Tänk om det hade hänt för ett år sedan, när jag fortfarande hade kraft och hopp och viss tillit kvar.

Vi ska höras om två veckor och jag hoppas att jag har samlat tillräcklig styrka för att stå stadigt. Älskar ju så mycket med honom trots allt. Jag är alldeles för bra på att se ”personen bakom” och den potential som finns där. En helt fantastisk människa och samtidigt en människa som sårar mig så otroligt mycket och inte respekterar mina gränser.

Hur går det för dig @has?