Senaste kommentarerna i forumet

@Anni00
Hej och välkommen hit!
Det låter fruktansvärt. Här är det många i liknande situationer. Jag har tagit mig ur mitt medberoende. Det tog mig flera år, som jag kämpade helt ensam. Hittade hit efter att han äntligen flyttade ut. Då jag fortsatte skicka pengar till honom. Idag har jag blockerat honom på alla kanaler. Det gick inte att kasta bort mer tid på att oroa mig att han skulle dö. Idag är han mycket sjuk och endast 50 år. Info i somras, som jag fick till en mejladress jag ännu inte hade blockerat. Det är så sorgligt.
Så sorgligt.
På livet som inte skulle bli som jag önskade, då.
Och på att hans organ är så körda.
Och på att det tog så lång tid innan jag satte gränser.
Men idag lever jag ett bra liv med en sund pojkvän som jag har en ljus framtid med.
Men resan är tung.
Man får vara snäll med sig själv.
På ALLA sätt.
Och ta hand om sig själv.
På ALLA sätt.
För det är det ingen annan som gör.
Dåligt samvete ska du inte ha.
Du känner det du känner.
Och att skriva av sig sina tankar är en början.
På en process där du får höra av andra, att du är inte ensam.
Och ett medberoende är inte lätt.
Men man får lära sig.
Det är det enda man kan göra.
Och göra det som känns bra.
Livet är nu.

@bumblebee
Avsaknaden av insikt leder ofta till ökat alkoholintag med tiden. Och du observerar. Jag tänker att den där punkten av förändring gäller både den som är medberoende och beroende. Om det är att falla till botten eller bara en punkt där man känner att nu får det var nog, är olika för oss alla. Tror att flera parametrar spelar in. Att min mamma sa att mitt ex inte var välkommen till julfirandet var en stor hjälp för mig. Min familj betyder allt. Och jag valde min familj före mitt ex. Men jag behövde inte välja. Jag behövde verkligen förstå att min mamma inte ville ha något med den enorma alkoholproblematik att göra. Jag förstod inte hur illa det var. Och då visste hon inte heller hur illa det var.
Håller med ovanstående. Tänk på dig.

@bella70 Det slog mig nog aldrig att det var ett alternativ att inte köra dit honom.

Vi pratade lite mer under dagen och han lovar förbättring, och jag vill så gärna tro honom. Det låter vettigt när han är nykter. Men bara nån timme senare har han svept i sig två öl och är påbäg att hälla upp grogg när jag säger ifrån. Han lär sig ingenting.

Det hjälper att jag fortsatt lyssna på "2 fyllon och 1 sanning", men det är fortfarande så svårt att stå emot trots att han lovar en sak och gör något helt annat. Jag ska läsa igenom min egen tråd snart, jag misstänker att det kommer stå samma sak varje gång det varit helg.

Jag känner att jag vill fly, jag vill bara bort. Jag vill inte ta i honom eller vara intim, jag vill inte återbesvara hans kärleksförklaringar, för när han fortsätter svika mig såhär så vet jag inte om jag kan säga det och mena det.

Jag tänker allt oftare på att jag inte borde ha kommit tillbaka på nyår, för då hade allt varit enklare nu. Jag skulle ha påbörjat min egen läkning vid det här laget, inte vara kvar här.

@bumblebee Jag känner tyvärr väl igen detta. Mitt ex svepte 9 glas vin en "vanlig" dag och förstod heller inget. Alkoholen började som regel intas redan efter lunch.
Utsätt dig inte för att försöka förstå, det går inte. När alkoholen styr finns inget annat. Kör inte, spela inte med, underlätta inte. Du kan inte påverka beroendet.
Tänk på DIG.

Åh ❤️❤️

@bumblebee
Jag tror inte att du ska utsätta dig för sådana situationer- inte delta i dem tillsammans med din man.
Vad är det som gör att du kör dit honom efter att han druckit fyra öl?

Jag slutade att följa med på middagar etc, vägrade sitta där och se hur min man söp.
Och även i mitt fall uppmärksammades mitt mående någonstans i dimman men den sk omsorgen upplevde jag bara som äcklig.

@bumblebee

Om han har ett beroende så är det en besatthet av alkoholen. Förnekelse är ju en del av sjukdomen. Det går inte att utgå från sig själv för att förstå den besattheten kring alkoholen för vi som anhöriga har den inte helt enkelt. Däremot så blir vi ju besatta i att leva och ta ansvar för missbrukaren.
Du tänker mkt på vad han ska inse och inte men det handlar mer om dig, att om han nu har ett beroende så är det klart att en after work inte blir en lyckad tillställning.
Om han har ett aktivt beroende så lever han i förnekelse. Du kan inte styra det men du kan jobba med dig själv, bryta din egna förnekelse kring situationen. Det enda du kan påverka dig själv.

@Anor@@
Det är ju det som är svårt, att släppa.
Att vara konsekvent i att var och en får ta ansvar för sitt, vilket nästan inte går när man levt i en beroende och medberoende relation.
Det kladdas ihop och så är djävulsdansen igång.
Det var som en avgiftning för mig och har tagit låååång tid dels att nå den totala botten och dels att börja tänka i nya banor där jag tar ansvar för mig min egen väg.
Det tar tid.

Känner igen den där besvikelsen 😔

Tyvärr så stämmer det du beskriver väl in i problembilden vad gäller högfungerande alkoholism. Toleransen ökar och man behöver dricka mer, man klarar inte heller att begränsa mängden till det man tänkt utan dricker mer än det man ”planerat”. Som jag förstått det så dricker man också ofta innan man ska på en social tillställning.

Jag tror att din sambo helt enkelt inte klarar av att göra andra val just nu utan styrs av sitt beroende, jättesvårt för er båda💗

Igår var vi på after work med jobbet, och det gick ungefär som jag föreställt mig. Vi bestämde att jag skulle köra och då började sambon dricka öl så fort han kommit hem från jobbet, och redan innan vi var framme hade han fått i sig 4 st.

Jag försökte låta honom hållas och umgåås med sina kollegor medan jag umgicks med mina, men han vimle gärna sitta nära, klänga på mig och fråga hur det var. Jag tror, kanske mer hoppas att det sken igenom hur trött och matt jag blev av hans drickande.

Jag hade en ångestklump i bröstet hela kvällen. Det var fler än min sambo som drack i snabb takt och det kändes som om jag var där med företagets alla alkoholister.

Jag kommenterade aldrig hur mycket han skulle dricka och har inte sagt något nu på morgonen heller, men det var absolut ingen lyckad kväll. Och absolut inte vad jag önskat mig.

(Läste igen och såg att du eller din man i parterapin talar om det för terapeuten..)

Förstår att du vill göra allt du kan för er relation.
Vill han själv detta?
Är det en terapeut som är inriktad på medberoende/aktivt missbruk? Och gör detta med par?

@Snödroppen jag har försökt släppa helt, men tycker det är svårt.
Min önskan är att han själv gått till en terapeut. Nu försöker vi med parterapi. Och som jag skrev i ett tidigare svar.Jag kommer att tals om att han har ett missbruk.

@bella70 jag tänker att jag kommer tala om för dem om hans alkohol missbruk. Och att de då kommer föreslå att han kontaktar beroendeenheten.
Jag kommer att vara öppen med hans missbruk för alla nu.Detta har jag talat om för honom.
Jag vet inte om det är rätt väg.Men jag måste försöka med något tänker jag.

@gladpålåtsas ett modigt och stort steg! Det ÄR dränerande. Man får gråta och bryta ihop. Man måste hantera känslorna för att ta sig igenom dem. Massor av kramar till dig.

@Kameleont Jag tycker inte alls att ditt resonemang låter stolligt, snarare klokt och väldigt igenkänningsbart!

Det är vanligt att vilja förändring och samtidigt känna ett starkt motstånd. Det är ju precis som du skriver vanor som blivit till en vardag för er båda. Att känna en trygghet i det som är förutsägbart, och en rädsla inför det som är ovisst tänker jag är vanliga känslor när man står inför en förändring. Frågan är om det är en anledning att låta bli?

Ta hand om dig!

@has ❤️
Så bra.

❤️

Känner mig som en enda lång utandning idag.

Så tacksam för att jag fann styrkan att gå. Gav mig själv möjligheten att börja läka. Honom möjligheten att se över sitt liv och sina val. Hans son möjligheten att få tillbaka sin pappa. Oss möjligheten att kanske hitta tillbaka till varandra igen.

Möjligheten till liv och utveckling. Istället för destruktivitet och den ofelbart nedåtgående spiralen.

Inget hade förändrats om jag inte vågat släppa taget helt. Gå utan förklaring. Låta livet hända.

Han bekräftar det nu. Inga samtal i världen hade hjälpt. Han kunde inte bryta mönstret och inte heller se helheten. Bara tillfällen det blev lite för mycket. Samtal om mängder och hur ofta har bara ökat smygandet och lögnerna, eftersom han verkligen inte klarade av att bryta. Han behövde krascha för att vakna upp.

Det är inte förrän nu jag förstår styrkan som krävdes av mig för att gå. Konstigt nog känner jag mig just nu lite tacksam för min förmåga att stänga av och göra. Men förstår samtidigt att jag kanske hade uppmärksammat och lämnat tidigare om jag själv hade tillgång till hälsosammare förhållningssätt till mig själv.

Mannen har idag varit på ett första bedömningssamtal för behandling för sitt beroende. På eget initiativ tog han kontakt med sin arbetsgivare som reagerade med stöd och snabba insatser utan dömande.

Nu är det någon annan som hjälper honom och håller koll på hur det går.

Därför andas jag ut lite till. Gråter lite till. Älskar både mig själv och honom lite till. Förstår att faran inte är över på något sätt. Men sjukdomen är nu framme i ljuset och vi är flera som vet hur det är ställt. Därför kommer jag aldrig mer stå ensam i förnekandets storm igen❤️

Jag släppte helt.
Jag insåg att det spelar ingen roll vad gör utan jag lämnar över helt och tar ansvar för mig själv istället.
Vad hjälper det om man själv inte är redo?
Det är en del av medberoendet anser jag att inte bara släppa så får personen uppleva konsekvenserna av sitt handlande precis som vi medberoende får uppleva konsekvenserna av våra val.

Tillägg
Noterar att jag skrev ordet ansvaret ”
Det var/är ju inte mitt, eller vårt, men i den akuta situationen kände jag det så då personen var farlig både för sig själv och andra.
Reagerar på det jag skrev då det tillhör mitt medberoende, vilket jag medvetet försöka sätta gränser för.

(Jag ser alltså kontakten med ag som något bra i en akut situation o som en extra trygghet i smb med en helt nödvändig separation)

Hej
Jag övertygade min att kontakta ag. Han fick en terapeut på företagshälsovården.
Skönt att inte ha ansvaret själv längre om du förstår hur jag menar.

Dock innebär inte det att personen blir frisk och att man kan fortsätta att leva ihop.
Hur tänker du kring parterapi med en missbrukare?

Jag tänker att det inte alls är konstigt att det känns dränerande @gladpålåtsas. När allt svårt vi tryckt undan, förnekat och burit på under lång tid ska upp till granskning behöver det nog få ta energi💗

@Åsa M Tack för pepp. Det behövs! Jag kommer börja med att boka parterapi!