Senaste kommentarerna i forumet

Hej tack för att du bryr dig ?
. Har faktiskt haft ett par lugna dagar. Så fort det blir vad andra säger är "normalt" och jag säger jätte bra. Så hoppas å tror man lite igen. Suck

Du är alltid välkommen! Det jag lärt mig det sista året, är att även om jag "reagerar" på det som sägs och skrivs, så brukar det, när det fått sjunka in, vara precis det jag behövde höra ;-)
Jag har fortsatt att pyssla om mig med guldmjölken.. (fick rådet att åtminstone ge det 10 dagar, för att se om det känns bättre..) Humöret blir bättre i alla fall och det är värt mycket <3
Kram!

Jag hoppas att du orkar "hålla ställningarna".. Jag vet själv, hur lätt det är att liksom slappna av och låta saker bero. trots att man någonstans innerst inne är medveten om att det INTE kommer att bli bättre..
Men våra gränser är ju också olika.. När du verkligen har nått DIN gräns, då kommer du inte att backa eller tumma på något som sagts..
Om du är där än..? Ja, det vet bara du..
Önskar dig allt gott! Kram

Skönt att se att ditt liv tagit en ny vändning <3
Det dröjer nog ett tag innan jag kommit lika långt..
Mina helger har i stort varit lugna, men jag vet att mannen dricker (troligen mer än förut..)
På ett plan känns det tungt, men jag påminner mig också att även han hade ett val.. Ja han har fortfarande ett val, för sin egen del..
Barnen ja, De har ju ett eget förhållande till den beroende när de är stora nog att bestämma själva.. Våra barn, vill helst inte umgås med honom när han är påverkad, men de tar inte totalt avstånd..
Ja där får tiden utvisa.. Roligt att du tittar in här i alla fall..
Allt gott! <3

Ville bara höra hur det är. Förhoppningsvis lugnare nu när helgerna börjar vara över.

Kram

Och tankarna om att lägga ner allt och tro på att det blir bra den här gången. Men nu ska jag hålla i, prata med mina föräldrar och börja fixa med en bostad.

Tack alla ni, vad ni är kloka. Ja, han måste såklart ta ansvar själv, jag kan inte kontrollera honom som ett barn, då funkar det inte för någon av oss. Såg att etanoldrift skrivit om det i en annan tråd också. Jag ska försöka låta honom ta hela ansvaret.

Jag ska fortsätta läsa här. Nån professionell har jag inte kontaktat, men jag ska tänka på det. Jag är väl, trots en trygg uppväxt, något av en inte-ta-plats-människa. Är helt överväldigad att jag fått så mycket stöd här. ❤️

Kram

för att jag får utrymme och tack för pysselreceptet. Det är just så dubbelt gott att göra nyttigheter och ta hand om sig själv.
Måndagskram / mt

åt eländet, i en delad gemenskap. Och visst kunde vi få behöva gråta tillsammans också.... Nu är det hög riskfaktor för tjatighet, men just nu när jag skriver de meningarna förs jag direkt till de landsmöten och konvent där jag upplevt den formen av gemenskap.... vi har gråtit och skrattat tillsammans utan att veta mer om varann än att vi delar detta svåra, skamfyllda, denna obegripliga fångenskap som missbruket skapar. Sorgen att se en älskad människa förändras och 'försvinna' ... förlusten av gemenskap. Och så alla jävla dråpligheter.... Jag har förstått att just dessa dråpligheter delar 'gubbarna' på AA.... Men jag har också läst kvinnorna som delat dråpligheter här... Jag minns 'partyprinsessan' som berättade hur hon kräktes i yuccapalmens kruka... på lyxhotellets restaurang.

Jag läste tillbaka lite i din tråd linker, och sorgsenheten tog plats i mig. Jag tänker tillbaka. Den tiden, de år mitt liv liknade det liv du lever i nu.... då skrev jag inte här. Jag bar min börda ensam. Totalt ensam faktiskt. Det var riktigt i slutet innan jag gick som jag hittade hit - och min första tanke var att här kan mannen få hjälp. Jo, det var min tanke! Han var dock inte intresserad. Tänka sig? Så gick jag och kom tillbaka. Eftersom han inte ville skriva ( jag hade lovat att inte läsa om han inte ville dela med mig) så reggade jag mig. Skrev ett tag i andras trådar och skapade sen min egen 'Att vara medberoende'.

Den fas i livet som du är i nu linker har jag som sporadiska noteringar i en svart bok, ja den har svarta pärmar. Där har jag också en del av de noteringar jag skrev till mig själv genom åren och en del av de brev jag skrev till honom. I kärlek, med förhoppningar, önskningar och böner. En smärtsam tid, det gör ännu ont i hjärtat att skriva om det.

En del av de minnena väller över mig när jag läser nu, och skriver. Forum och ni medsystrar är mig till stor i hjälp i den helandeprocessen. Och ni kan knappast ana hur mycket missbrukarna här har varit mig till hjälp i att inse och förstå innebörden i att sitta fast. Jag är så tacksam över mina vänner jag hittat genom AA.

Sorgen och dråpligheten kanske inte passar ihop men sorgen i det som är blandat med glädjen i det som är, blir en helhet. Jag önskar så, linker, att du hittar din väg ut ur detta .... denna Djävulsdans det är att vara i alkoholens helvete.

Trycker på 'spara' med tvekan. Det här blev mera mitt inlägg än det jag ville skriva till dig linjer. Eftersom det kom från hjärtat postar jag ändå... det händer att just hjärteorden har betydelse. När jag skriver nu tänker jag med kärlek på många av dem som följt mig och delat med sig här. Tröstat, stöttat och varit kärleksfullt stränga i tonen. Jag har nämnt dem många gånger, mina forumhjärtevänner.

Fortsätt skriva linker! Allt det bästa önskar jag dig / mt

Jag tror att vi behöver lite humor till mans ;-) (och kvinns..)
Ibland blir ju situationerna så dråpliga, att man när man tittar på dem i efterhand inte kan göra annat än asgarva..
Det jag minns bäst, är när det sitter en aspackad karl vid köksbordet med ett rödvinsglas framför sig och påstår att han "bara" har druckit två öl...
Det blir så absurt, så man tror att det hör hemma i någon sorts slapsticksketch..

Ska vi be AH starta en grupp för sura gubbar som undviker ögonkontakt och tiger ihjäl alla problem? Nog bara anhöriga där... Risken är ju förstås att en grupp för anhöriga till sura kärringar då också startas... Eller varför inte?? Fast förstås... Det mesta ryms ju här redan och alla vi kön kan känna igen oss när det passar (träffar) oss. ;-)))

Skämt åsido. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte vill längre. Kan man hålla upp en spegel istället för att säga något? En spegel på båda sidor kanske är mer utvecklande en den vanliga monologen som inte leder någon vart... ?

Ibland måste man få skämta mitt i eländet. Till och med "knastertorra" Etanolen fnissar bakom sina tangenter. ?

Underbart att läsa,fantastiskt starkt gjort.Inte en tår till nu för gubbskrället.Skickar en bakelse till förmiddagskaffet åt dig. :)

Nytt år, nya vanor " Guldmjölk" ..
Jag har druckit min första kopp med Guldmjölk.. Riktigt gott faktiskt (jag var lite tveksam eftersom jag i vanliga fall inte gillar mjölk)
Tog en promenad till den lokala affären, men hittade ingen sojamjölk där och havremjölk kan jag inte förlika mig med.. Så det fick bli vanlig kobärs!
Det lär vara nyttigt för lederna och innehålla en massa antioxidanter. (läste också att den hade viss effekt mot cancer..) Själv provar jag den för mina leder!
Först kokade jag en Gurkmejapasta, bestående av 1 dl gurkmeja och nästan 2 dl vatten..
(Läste sedan att man kan använda ½ dl Gurkmeja + ½ dl ingefära också)
Det hela ska småputtra minst 8 minuter på svag värme (och man kan hälla på mer vatten om det blir för torrt) Den la jag i en glasburk med lock, när den svalnat (ska hålla sig i kylen i minst 2 veckor!)
Till Guldmjölken, tar man sedan 1 STOR kopp som man häller knappt ½dl kallt vatten i, lägger i en stor tesked gurkmejapasta, 1 tesked kallpressad kokosolja, en nypa svartpeppar och lite kanel eller kardemumma samt en tesked honung (kan uteslutas)
Sedan värmer man 2 dl mjölk (av valfri sort, bara den tål upphettning!) så den är rykande het och häller över och rör om..
Det är bra att ha en tesked så man kan röra om i koppen medan man dricker.. för gurkmejan sjunker till botten..
Väldigt avslappnande och kanske ett tips, när man inte kan sova.. Det blir ju liksom lite att pyssla med, samtidigt som man faktiskt pysslar om sig själv <3

.. lite så här bakom tangentbordet, linker ;-)
Men jag kan nästan se hur du spänner blicken i honom med ett : "Vi måste prata" och han hukar sig.. surmulen, (troligen skamsen..) och bara vill att det hela ska "blåsa över"
Nej, det finns inget tillfälle som är "rätt tillfälle" när man måste ta upp svåra saker har jag märkt!
Bra att du smider medan järnet är varmt, men se till att det inte blir en "monolog" (för då stänger han av ännu mer) utan en dialog..
Men ge dig inte, utan ta upp ämnet imorgon igen! (troligen tycker han att du är terrier-aktig, men det är faktiskt viktigt!)
Troligen så hoppas han på att du ska "släppa taget" och låta det hela falla i glömska också..
Det enda jag fick passa mig för i ett sånt här läge, var att bolaget tyvärr var öppet, och att han efter ett par öl spottade upp sig rejält.. (sista gången det hände, tog jag faktiskt bilen och for hemifrån, varpå han blev förbannad för det också.. Men då hade vi ändå kommit så långt att en separation var oundviklig)
När han sedan dan efter skällde ut mig för att ha tagit "hans" bil, fick han nästan bilnycklarna i pannan.. Jag dängde dem i bordet så det fortfarande sitter ett märke kvar och skrek "Jag kan åka buss"!, innan jag gick ut..
Den gången vågade han inte följa efter.. För i riktigt trängda lägen backar jag enbart för att ta sats.. De följande dagarna sov jag på övervåningen..

Kanske behövs det ett särskilt forum för surgubbar och deras närmaste omgivning.
Nu spelar han upp hela registret av härskartekniker för att slippa förklara hur han tänker om starköl och framtid. Kan inte prata om det nu, i morgon....kanske....
Ska du ta upp det nu? Jag mår inte bra, måste vila mig....
Ser mig inte i ögonen, ständigt nerdragna mungipor, suckar och klagan.
Nej, jag är inte heller så charmerande men jag tror inte på att tiga ihjäl problem.

Jag lever också med en surgubbe (nykter)

Och det är väl mycket bättre än en alkohiserad som förnekar men jobbigt ändå. Tycker de ska få ta konsekvenserna av sitt drickande och surande och sköta sig själva. Han verkar verkligen tro att det går att leva bra (med dig som fixar ert liv) och fortsätta supa. Det är tragiskt. Stå på dig och se till att du får ett bra liv.

Kram

Det där har jag också varit med om.. Kallas att "undanhålla en del av sanningen"..
Min alkoholist, brukade ställa sina ölburkar och vinflaskor nere i matkällaren och menade därmed att han var "öppen" och sanningsenlig..
Det var ju bara att gå ner och titta..!?
Tills han märkte att jag faktiskt gick ner och både tittade och RÄKNADE.. Då försvann burkarna från hyllorna.. Dock blev han inte nyktrare, bara för att han gömt bevisen..
I det fallet brydde jag mig inte ens om att leta. Jag bara konstaterade att han var påvekad, berusad och ibland på gränsen till klapp kanon, trors att han påstod sig bara ha druckit "ett par öl" (lättöl då)
Ja, han blev mycket förtrytsam om jag påstod att han druckit annat eller mer..
När jag sedan vände på det och sa att jag var orolig för hans "hälsa" eftersom han blev så påtagligt påverkad av bara ett par lättöl, blev han sur.. Han var minsann iinte full! Han kände sig hur nykter som helst..
Ja vid det laget var det ju bara att lägga ner, för jag insåg att det inte skulle leda till mer än tjafs.. Möjligen att han själv fick låta sin egen irritation och ilska gå ut över mig..
Och det är faktiskt en sån där medberoendegrej man gör i ett försök att få kontroll (över något man faktiskt inte har kontroll över) Jodå, det kliade i mig många gånger att gå ner och, om inte annat räkna tomburkarna.. Tills jag började fråga mig själv varför? Det gjorde ju inte honom nyktrare.. Det spädde bara på mina egna negativa känslor av frustration.. Det gav energi åt något som jag egentligen inte ville lägga energi på.. (och det tog faktiskt rätt lång tid innan jag på allvar kunde hejda mig och bara konstatera att han druckit..)
För egentligen spelar det ju ingen roll HUR många burkar om överenskommelsen är nolltolerans!

Jag vet att jag en gång frågade en bekant (som själv är nykter alkoholist och som varit medberoende) om det skulle hjälpa att köpa en alkometer, för att kunna "styrka" nykterhet..
Nej, blev svaret! Då blir du bara "kontrollanten" som gör livet surt för honom.. Det gör honom inte "nykter" om han själv inte anser sig ha problem.. Du flyttar bara konflikten från ett ställe till ett annat.

Hej!

Vilken otroligt sann, fin och sorglig berättelse om hur svårt det är, du har skrivit här.

Det är inte lätt att vara anhörig till en människa som inte mår bra och missbrukar alkohol.

Vet du om din bror äter någon medicin också?

Lite kan jag tycka att det låter som att hans beteende när han dricker tyder på att alkoholen har blandats med tabletter MEN så behöver det absolut inte vara.

Han kan vara som du säger, skör och instabil och då kan det gå rejält snett om man får i sig alkohol.

Har du hört talas om Alkohollinjen? Dit kan man ringa och prata för att få stöd och råd om man är orolig för någon som dricker.

Du ska inte vara ensam med oron för din bror!
Man blir så svag, rädd och söndertrasad när man grubblar och inte kan sova pga oron.

Fantastiskt syskon din bror har i dig som ser hur han är, beter sig och har det.

Jag förstår att det är svårt.
Som din bror har det nu i livet är han ju faktiskt en fara både för sig själv och andra och det har ju då så klarsynt konstaterat.

Fortsätt gärna att skriva här så kommer du få mer råd och stöd ska du se.

Hoppas du fick någon sömn inatt.

Mvh Ebba

Igår hittade jag tomma och fulla starköl på olika ställen. Till mig och sina barn har mannen sagt att han aldrig ska handla på Systemet igen. Jag blev riktigt förbannad och slängde burkarna i golvet framför honom, sen var jag hemifrån i några timmar. Så nu anser mannen med traditionell alkoholistretorik att jag är sur och snokar omkring. Han hade inte gömt någonting för i så fall hade jag ju inte hittat dem?! Det är mitt fel att vi är ovänner.
Han hoppas säkert att det här går över om några dagar och så pratar vi inte mer om det.
Men nej. Innan han själv kommer med konkreta planer hur han ska sluta dricka på allvar har jag ingenting att säga till honom.

Så mycket du orkar!!!
Genom att skriva så ser du dina tankar tydligare, och du får kommentarer och återkoppling som hjälper ditt tänkande ytterligare!

Får du hjälp? Har du någon professionell att prata med? Jag ser hur du tar tagi din situation och ställer krav, bostadskö osv, men ser också att du tar ansvar för honom - det är hans ansvar att ta hjälp för att hålla sig nykter, det är hans ansvar att välja nykterhet osv. Om det är ditt ansvar att se till att han inte dricker, att han inte åker på grabbresor, att inte ha alkohol hemma, att han har rätt vänner osv, då kommer han skylla på dig om/när han misslyckas - "då har du inte vaktat tillräckligt bra". För som du skriver - han vinner alla diskussioner, fär vi medberoende är så bra på att trycka ner oss själva, tveka på vår magkänsla osv, så när vi argumenterar så klarar vi inte att stå emot. Se till att få hjälp för dig, så att du blir säker på vad du vill, vad som blir bäst för dig och barnen, att du stärker dig!

Kramar

I min nuvarande kommun är man jätteduktig på att lotsa människor rätt i kommunens växel! Jag tror annars att kommunernas socialtjänst, ska kunna hjälpa till..
Lycka till! Kram

Du får så gärna kommentera mulletant <3
Kanske håller Forum på att bli mitt nya beroende.. Ett harmlöst beroende i så fall..
Jag tycker om att skriva och ett vanligt tangentbord underlättar en del, när fingrarna värker och inte riktigt vill greppa en penna..
Du har rätt i att allting är en del av livet och det vi anser "ovidkommande" är som en del av det klister som håller ihop modellflygplanet..

Kanske är jag lite rädd att fastna i att behöva använda Forumet som en sorts krycka.. Att "bre ut mig" för mycket?
Jag tillhör ju den generation som blev tillsagd att vara snäll, tyst och "söt".. (ingen tycker om en sur, arg och ful flicka som tar för mycket plats..)

Kanske har jag på trots alltid sett till att "ta plats"? Många gånger i överkant.. Aldrig känt mig riktigt "rätt"..

Ja det är en människa under uppbygnad ni möter.. Jag bygger upp, och river ner.. ändrar och placerar om.. Full av tillförsikt ibland och ängligare ibland.
Kanske kommer det av barndomens medberoende-mönster, där kritik inte var tillåtet?
Där barn inte hade en röst, utan skulle göra som de var tillsagda?

.. nej inte ens känslorna ägde de, för var det "fel sorts känslor, så bestraffades det och man hade varit "stygg", syndig och en dålig flicka.. Det räckte med att vara arg.. Den största synden var att uttrycka någon form av hat mot sina föräldrar.. det bestraffades ovillkorligt med stryk.. (barnaga var fortfarande tillåtet) Någon form av anmälan hade renderat i "dödsstraff"..

Ja många är vi nog som fått höra: Din vilja sitter i riset!
Inte undra på att vi till slut känner oss som brottslingar, när vi hävdar vår egen rätt..
Kanske har vi i själva verket hela livet letat efter det som är "Jag"? Vi blir ju ständigt överrumplade av frågan: Vad vill du? Vad vill du göra med ditt liv..? Vilka drömmar har du?

Egentligen har vi befunnit oss så långt ner i den Maslowska trappan (känslomässigt) att vi inte vet!
Vi har haft fullt upp med att överleva...
Vi är skitduktiga strateger!
Vi ligger ofta steget före våra medmänniskor, eftersom vi alltid tvingats "gå med fingret i luften", utveckla psykiska antenner för att pejla in läget och alltid haft en plan B..

När det lugnat sig omkring oss.. så blir det per automatik "owerkill" ibland..

Jag kan egentligen bara berätta hur jag har gjort.. Kan det hjälpa någon annan och kan de känna att det där kanske fungerar hos mig så är det gott så.. Lite för min egen del, att inte växa sig för stor ;-)

Jag har börjat leta under alla dessa "lager" som lagts på av andra, efter vad som är mitt "Jag".. Mycket är det som kan kastas i soporna och intressanta tankar dyker upp.. Jag sparar det som känns bra en stund (tills jag hittar nåt som känns bättre)
Tack för att du tar dig tid att läsa <3

Vad klokt du skriver Etanoldrift. Det går rätt in i hjärtat. Man känner igen sig i mycket av tankar och känslor. Fy vad alkoholen gör med människor, både beroende och medberoende.

och de som dricker är många.... Många fler än en i förstone föreställer sig, lider på grund av alkoholen. Jag log när jag såg att du kommer att "stoppa in lite saker som kan kännas ovidkommande också". Det var faktiskt så "Det vidare livet" kom till. Vi var flera som skrev mycket då (som nu), både på anhörigsidan och sidorna för beroende/missbrukare, och det blev allt tydligare att det inte går att särskilja alkoholen från livet ... en del av oss började kalla forumet för ett livsforum. Då gjorde Magnus "Det vidare livet" :) Länge sällskapade vi också i tråden Filosofiska rummet där vi hade både vårstädning och ställde in choklad till jul. Forum har genomgått många faser under de fem år jag varit här och jag är så tacksam att det blivit alltmer tekniskt stabilt, att det tydligen satsas resurser på det. De två träffar som ordnats tolkar jag också så att forumets betydelse är uppenbar.

Nu svamlar jag i din tråd, ursäkta - hoppas det är ok:) Hoppas du stannar kvar här - jag tror du skrev något om att du snart är klar här... minns jag rätt? Vi tillför ju alla olika aspekter av livet i alkoholens skugga. Du tillför klargörande och tydliga bilder av medberoende som är till hjälp för många. Det är en lång resa att bli klar(are) över sina mönster. Jag skriver numera när jag har utrymme i livet men jag läser rätt så kontinuerligt, lider och gläds med människorna här. Och hela tiden lär jag mig mer om mig själv och om livet.

Tack för utrymmet jag tog mig! Och tack för att jag får ta del av din livserfarenhet, att du delar med dig. Allt gott! / mt

Hej!

Ännu en sömnlös natt, men nu har jag bestämt mig för att göra något.
Jag vet bara inte var jag ska börja och hur..

En lång historia görs kort.

Jag 37 år o lillebror på 33.
Bor i samma område.

Han är blyg,söt,fin.
Bubblande skratt och humor.
Tjejerna jagar (jagade)
Han ör tystlåten,lite tafatt o seg,men ljuvlig!

Jag tror han dricker för modet o "tuffheten".
Han börjar prata,är inte den tysta längre.
Han vågar dansa,tramsa och bli lite "mer".

Han har kört på fyllan flera gånger.
Nu åkt dit!
Förlorade körkortet i två år och började nu i December lämna pusseprov.
Han har slagit tjejer,flera stycken.
Dom stannar dock kvar för den nyktra "brodern" är ljuvlig.
Tillsist flyr dom.
Mejlar mig filmklipp o bilder,inte av hat. Utan bet mig hjälpa honom. Han blir så aggressiv när han dricker.
Han har minne i 30 sek. Frågar samma fråga 15 ggr på en timme.
Han gråter helt plötsligt och sen är han glad igen.
Han kissar på sig när han somnat för natten.

Nu har han tagit hårt på ännu en tjej,hånat henne,kallat henne jäkla fitta!!

Vi i familjen har tagit upp detta flera ggr.
Mamma har gråtit.
Han säger allt är lugnt.
Alla överdriver.
Han ska inte dricka på samma sätt.
Sen börjar det igen!
Han sköter jobb,ekonomi,hygien,vänner..
Allt funkar.
Han blir bara idiot när han dricker.
Och han VILL inte sluta.
"Det är så gött o ta en öl i solen" svarar han när jag säger "sluta"..
Han ser det inte!!

Han kan gå på fyllan o känna/smeka väggarna o prata/mumla för sig själv.
Sen bryta ihop o böla till en lugn låt,sen hoppa o dansa stunden efter..
Han är så skör...

Han kan inte ta en öl,utan dricker så länge det finns.
Från början ett glas i taget,senare halsande direkt ur vinflaskan..

Mamma är rädd,ledsen och orolig.
Hon ör skör o blundar.
Medberoende???

Pappa är inte med i våra liv.
Han har dock festat hårt och även han kissade på sig på fyllan.

Min bror tappar tid o rum!!

Vad gör jag?
Jag måste göra detta själv...
Jag har ingen familj att räkna med.
Alla är bra,och älskar honom och så, men vi är en "bra","fin" familj..
Ingen kommer spotta i nävarna här.
Alla kommer blunda tills det "går över"...

Jag tror det slutar med att han tar livet av sig..
Som nykter är han känslig,omtänksam o fin.
Han kan knappt hantera vad han sysslar med på fyllan.
Vad händer den dagen han vaknar upp efter att slagit en tjej så hon ligger på sjukan?
Orkar han det?

Hur gör jag?
HJÄLP!!!

Å vad jag saknar min i underbara, trygga man. Istället är det bara fylla varje kväll. Hur länge ska jag orka. Tror jag behöver gå och prata med någon. Fixar inte detta själv. Det finns väl någon mottagning för medberoende inom kommunen eller? Känner ilska , blir ledsen, känner att jag stänger av, känner ingen riktig glädje. Försöker att tänka på mig själv,, Men saker rör ju oss båda två här hemma. Så att bara köra på själv det går ju inte när vi lever ihop. Fy då, lätt är det inte.