Senaste kommentarerna i forumet

Säg till honom att söka läkarvård och få antabus utskriven. Älskar han dig och verkligen VILL VERKLIGEN VILL sluta så ställer han upp på detta. Enda chansen för er tror jag om han påbörjar medicinering så han inte kan dricka och att ni först då kan börja ert familjeterapiarbete.

och avstå därför och kanske lämna honom lite i sticket med sitt drickande för att förbereda honom för hur det kommer att bli om han fortsätter.Argumentera,ställa krav och hota är för det mesta helt meningslöst. Ett samtal om och när han verkar redo för det är något annat.Då kan man kanske mötas på lika villkor.Ni i en oro och han i en insikt.Annars är det svårt att få till vettiga samtal utan frustration besvikelse från er sida och försvar för drickandet från hans sida.

Några veckar har han gått på samtal.
Helt nyktert...
Men det man inte förstår från början, när allt man hoppas på är nykterhet är hur mycket mer det är.

När man ser alla lögner som varit genom allt detta, hur litar man på han igen?
Hur hittar man tillbaka till sin egen magkänsla igen? Å kan börja lita på den igen?
Hur lever man en normal vardag (speciellt på all ledighet?)

Hur gör man för att inte alltid gå in i nån försvarstal/försvarsställning när man påmins om diskussioner , ordval, aktiviteter.
Hur slutar man reagera när man hör en burk öppnas.... (för allvarligt, det hörs inte skillnad på ölburk å fantaburk)
Å hur kommer man till att komma över tröskeln av att sex inte innefattar fylla å torrkn*ll....

Det är inte lätt bara för att det är nyktert just nu....
Fast jag känner viss tid en lycka så blir jag påmind om hur snabbt det har raderats tidigare.
Hur snabbt lyckan bytts ut mot besvikelsen.
Hur jag alla gånger gått förbi mina egna behov.

En dag i taget. Jag jag jag jag jag!!!!!!!

Känns som det är jag själv som skrivit dina rader....så exakt!
Har 2 barn, har ett garage som väldigt ofta å väldigt sent alltid har jobb i sig.
De ständiga pikar, nedlåtande å spydiga kommentarer som kommer.
Hur man aldrig gör något här hemma, hur han alltid får göra allt.....

Ja kan fortsätta....

Jag öppnade ögonen för några månader sen....såg vad verkligheten verkligen var. Vad jag men framförallt barnen fick växa upp i å se som en normal vardag i sin barndom.
Hur det skulle printa dessa små för hela sitt liv.
En bitter, stressad, arg mamma....för så har jag blivit då ingen ork finns kvar.
Å en pappa som ena sekunden är glad å skrattar men har inte tid å lust att göra nått med barnen El deras mamma. Fast oftast glad.

Nää ...Fick nog å insåg.
Jag sökte mig till alkoholmottagningen, har börjat gå på al anon (heeelt underbart)
Började försöka inse....
Insåg att jag måste här ifrån. Ville dra. Bara lämna allt. Å sa att utan att han söker hjälp går jag....

Väldigt väldigt oväntade å chockartat från min sida gjorde han detta.
Han säger sig se vad han gjort....Varför han gjort mm.
Jag får ibland ilska....ibland släpper jag lite men svårt svårt svårt ....

Det steget jag står nu i är:
Hur vet jag att detta är sanningen å på riktigt? (nä det vet jag nog aldrig)
Hur ska ett fullt förtroende kunna infinna sig?
Hur får man tillbaka sig riktiga magkänsla?
Å dessutom lära sig lita på den så man inte kör över sig själv igen å igen å igen.

Oj oj vad långt detta blev....
Men med detta vill jag bara säga å det jag ser att näääää det finns inga genvägar. Vi, jag du å alla andra som står på sidan måste inse sitt eget värde å dessutom barnens barndom.
Hur svårt det än är så är det sanningen.
En förändring är ett måste.....sen garantierna efter det finns inte. Å inte heller är det enkelt å guld med gröna skogar efter det....
Men en förändring i dig själv....
Gå till Al anon. 1 besöket är fruktansvärt jobbigt att ta sig till. Men den värme å gemenskap som finns där....Helt otroligt.

Kraaam till dig jonan

- hoppades att få krama om dig på Malmgården men denna gången blev det inte. En annan gång kanske?
Håll taget och skriv här! Jag blev glad när jag såg att du skrivit i en annan tråd, för mig har det varit ett bra sätt att reda i mina egna tankar.
Varma söndagskramar / mt

Så många gemensamma drag både i alkoholismen och medberoendet. Ramen kan vara en lyxvilla vid havet, ett hus på landet, en tvåa utan hiss på fjärde våningen i ett område där ingen vill bo... åldern kan vara 20-40-60... graden av utsatthet och valmöjligheter skiljer sig förstås... MEN mönstret i missbruk-medberoende inrymmer samma kännetecken. Ett annat mönster som skymtar här är att de ytterst få män som stiger in hit och skriver om medberoende - de stiger av både forumet och relationen när de ser vad det handlar om. Vi kvinnor... ja vi kämpar vidare och tar (nästan) slut på oss själva i kampen för att alla ska ha det bra.
Fortsätt läsa, fortsätt skriva! Det är möjligt att ta makten över sitt liv! / mt

Känner igen allt du beskriver . Tänk att alla el många alkoholister fungerar o tänker så lika. Jag lämnade min sambo för snart ett år sen o jag ångrar mig inte men det är jättejobbigt på många sätt fast jag kämpar vidare o hoppas att allt löser sig till slut.
Styrkekramar till dig<3

Glömt mitt lösenord så fick göra en ny användare.
Jag har läst igenom inläggen precis och blir ledsen när jag läser. Jag blir arg också. Arg på mig själv som inte lämnat honom. Problemen kvarstår och ingenting är förändrat.

Jag gav för ca 1 månad sen ett ultimatum, och jag var helt inne på att flytta på riktigt. Radade upp alla flaskor jag kunde hitta, skrev ett långt brev och tog barnen och åkte iväg. Han skulle vakna bakfull och ångestfylld och läsa brevet och verkligen inse verkligheten och hur det kommer bli. Så blev det dock inte..

Som vanligt så blev allt som vanligt. Jag kom hem och han sa förlåt och lovade som många gånger förut att han aldrig mer skulle dricka om det verkligen var så jag kände. Han var väl nykter fram till helgen och sen igång igen...

Nu idag, efter tre dagars fylla berättade jag återigen hur jag kände. Jag frågade varför han är full. Förklaringar på förklaringar kom han på. Jag berättade att jag tappat känslorna osv. Att jag är medberoende och kommer söka hjälp för det nu. har anmält mig till nåt kommunen anordnar. Han sa precis som alltid att nu ÄR det sista gången.

Jag önskar verkligen att någon annan kvinna kunde komma och ta han med storm så han blev kär i henne och dom levde lyckliga i alla sina dagar. Så jag slipper detta. Det tar ju aldrig slut!! Ska åren bara gå? Barnen är så påverkade av detta :(

Full ikväll igen. Däckade 20 30 i soffan. Stora pojken kom och ville sova hos mig. Kände sig otrygg. Så nu är sängen full med båda barnen och mig. ♡. De är anledningen till att jag orkar.

Uppdaterar

ja visste tvivlet skulle komma upp till ytan, men va det erkligen som han sa, eller hörde jag fel, är jag sjuk eller är han sjun osv osv, jag veeet så väl att sånt här kan dyka upp närsomhelst under en dag, flera dagar...
det är så här det blir att man kan dyka tilkbaka.. vill bara säga att det är så här det är nu, det är en inre kamp.. men jag vill också lugna mig o visa er att jag går inte på de här tankarna. Jag låter dem finnas, men jag kommer inte utveckla dem till handling, att ringa, fråga varför han va så osv ovs. Jag vet de sista han försökte med var sjukt, har pratat med kvinnojouren, berättat hur samtalet lät, hur han hittade på en overklighet. De sa och det måste jag komma ihåg. Han har inte bara alkholisten i sig utan även nån form av störning. Jag vet ju inners inne va han är kapabel till. Det gäller bara att stå ut.
Visst :( jag känner mig ensam, det är många samtal som jag även tyckt om, sett fram emot, har kunnat vart mig själv på nå sätt, men vet också att jag blivit utsatt, kännt mig sjuk, förvirrad, lurad, misstänksam osv osv..
jag gör nåt bra för mig, bara jag kommer framåt

Skickar styrke kramar till dig!

Nä tyvärr så är det så.

Vänner har försökt..
Jag förstår nu att ingen annan än jag kan förändra hur jag har det..

Stort tack!!!

ja det känns jobbigt ovant, klart jag saknar att se han ringer o de normala samtalen vi kan ha dagligen, men priset är för dyrt.

Jag gjorde ladan mot min fru. Småsur, bråkdel mm. Allt för att få en orsak att dricka. Missbrukspersoner gör allt för att skaffa anledningar till att drick och då använder man sin parnter som anledning. Det är verkligen inte ok.

Skönt med semester. Jag hoppas du kan ila upp dig. Jag tror inte ett proffs behöver ge dig rådet. Du måste ta steget själv men du måste få hjälp med detta. Dina barn? Någon god vän?

tack aeromagnus..du har så rätt, så rätt.
Jag har sökt hjälp men är så medberoende och fast i träsket att jag behöver proffs som kan öppna ögonen på mig. Snacka om förnekelsfasen.
Vi har 2 gemensamma barn där den ene har ett funktionshinder och behöver assistans med dagliga livet. Ett överfullt sommarhus som mina föräldrar haft under många år..måste tömmas och säljas. Pojkarna har ärvt ett fint året runt boende som även det behöver ses till och få underhåll osv.
Mycket jobb som jag inte tro mig klara på egen hand.
Om en vecka ska jag dra iväg på en efterlängtad semester. Första rikitiga utan, man å barn å hund, på säkert 19 år.
Mannen ska vara hemma med handikappade sonen vilket kommer att fungera..hoppas jag. Sonen är en ung vuxen som är orolig för om farsan ska dricka när jag är borta.
Jag måste bara få komma iväg och sätta mig själv i första rummet.

Du har gjort allt rätt. Tiden läker alla sår men visst det kommer tid men du kommer bli starkare och starkare. Håller din rygg och puttar dig framåt om du tvekar.

Fy fasen. Vad gör man om man mår psykiskt ila? Du måste ta hjälp. Det är inte ok att behandla dig illa oavsett vad och hur mycket han druckit. Nu ska jag vara lite grym. Varför stannar du hos någon som sårar dig,när dig sjuk, gör dig illa psykiskt? Jag vet att det inte bara är att gå men något måste du göra vännen. För han kommer aldrig sluta dricka för att du vill eller mår dåligt. Kontakta al-anon finns ju medberoendehjälp att ta. Kom igen nu du måste tänka på dig själv och hur du mår inte din man.

Jag skriver från andra sidan. Din man och jag har eller hade samma drickamönster. Supa länge och ofta. Vad som är alkoholism eller missbruk kanske inte spelar någon roll. Jag hat gått i terapi via min arbetsgivare och där fik jag insikt om varför jag ibland tagit till flaskan. Min pappa dog för några år sedan, tog mig hårt. Drack för att fly men enligt min terapeut så är det egentligen ett sepskäl för att få dricka. Man skickar en ok-signal till hjärnan att vid sorg är det ok att dricka sk självmedicinering fast man botar ju inget. Vi missbrukare hittar alltid orsaker till att dricka. Jag är ledsen att skriva detta men gör det ändå. Eftersom din man inte anser sig ha problem så kommer hjälpen troligtvis inte att bita. Du kan eller aldrig få din man att sluta. Den genuina viljan måste finnas där, lisa insikt om sina problem.

Varför be Om hjälp när man inte behöver? Du skriver att du mår dåligt men ändå älskar din man. Ja du kommer nog tyvärr frysta må dåligt eftersom han ju sagt till dig att det inte är någon fara. Så du har hamnat i ett medberoende tror jag. Kanske bör du kontakta al-anon? Ha det gott

Smärtsamt att läsa din text. Levde i vackert hus vid havet. Fina barn men blev tvungen att lämna. Familjerådgivningen i Malmö hjälpte mig att fatta beslutet men inte med hur det är att vara anhörig. De hjäpte mig att se det helt orimliga att vara kvar. Jag måste vara hos någon som respekterar mig, livet är för kort. Mina barn förtjänar stabilare liv. Och det är det inte med en dysfunktionell relation mellan två vuxna, inte ens när det ser ut så utåt. Det är exakt två år sedan jag flyttade från min härliga, fantastiska man och vårt fina hus. MITT liv med barnen är bättre. Umgänget med deras far svårare. Det blir man aldrig fri från. Jag har fått hjälp via Nämndemansgården vad jag ska säga, svara, dra gränser. Bara på telefon. Och Djävulsdansboken är bra! Men jag skulle nog vilja träffa några och prata om hur fan man gör med umgängesdelen med barnen.....och sorgen detta ändå är. Skaffa dig någon när vän som kan ge dig MOD. Du måste välja ditt liv. För barnens skull.

Du har helt rätt aeromagnus! Det gör jag inte.
Pratat igen nyss nu ikväll. Sa hur jag känt mig den senaste tiden. För mig var det ett framsteg.
Sa även att jag varit nära att gå och det har jag aldrig sagt förut.
Heja mig! Annars försöker jag att bara fokusera på barnen och mig. Men svårt när han hela tiden små bråkar och surar. Tack för att du lyssnar!

Problemet är att han inte kommer att inse att han har ett problem. Han erkänner att han är beroende men han är bekväm i sin situation, han tänker inte sluta trots att det medför lidande för hans familj. Att ställa krav är helt omöjligt.

Ja det gör ju allt mycket svårare. Du kan inte få honom att sluta eller dra ned. Viljan och insikten måste han själv ha. Oavsett hot eller annat så biter detta sällan på en missbrukare. Så du måste fokusera på dig och ditt mående. Hur ska du göra för att må bra? Du mår ju inte bra i relationen som jag kan tolka av dina inlägg.

Ja som Ullabulla skriver tyvärr kan man inte vakta bort en alkoholist. De dricker ändå och man kan inte få dom att sluta. De måste erkänna sina problem och vilja göra något åt dom. Så backa tillbaka och ta hand om er själva. Det låter hårt och egoistiskt men det är svårt att hjälpa någon som inte känner behov av att ta emot hjälp.