Senaste kommentarerna i forumet

Åh, så fint att läsa! Tusiken, här sitter jag och blir rent rörd. Det verkar, som du säger, att du plötsligt tog ett kvantsprång fram i din resa. Blir glad för din skull! Bamsekram på dig!

Kan den vara här på riktigt nu,sinnesfriden?
Samtal med terapeuten igår och hon var inne på att vi skulle avsluta terapin.Sakta i backarna sa jag,nog vill jag hålla dig i handen ett tag till.
Men hela samtalet kändes lugnt och jag fick fortsätta att knyta ihop säcken på många av de ämnen vi haft upp när vi träffats.
Exet är tyst från sitt håll och jag från mitt.Jag ska fortsätta skriva här till min årsdag,dvs fram till 6 Juli.Sen får vi se om jag är mogen att flytta över till det vidare livet och skriva där lite sporadiskt.Eller om jag håller fast vid denna gamla tråd för att påminna mig om hur det faktiskt är/var när jag låter mig själv drivas iväg åt fel håll.
Lycka till alla därute som kämpar på, det blir faktiskt bättre och i mitt fall ganska plötsligt.
Kanske exets nykterhet, kanske min egen resa, det får framtiden utvisa.

Hej Mysan!

Din berättelse är en riktig klassiker! Tror alla som levt ihop med en person med aktivt missbruk kan känna igen sig! Så även jag!

Det är inte lätt att stå emot de där sabla krokodiltårarna och jädrigt svårt att inte gå på de där falska löftena! De låter ju så ljuvliga men inehåller ingenting mer än besvikelser!

Förlåt dig själv för du låtit dig dras in och med i hans "djävulsdans" och tillåt dig att sörja det som var härligt och bra! Men försök dansa en dans som passar dig och ditt liv bättre!
Är övertygad om att du innerst inne vet vilken dans du gillar bäst! Se till att det blir du som för dig själv in i den dans din själ drömmer om!

Lycka till och vet att du kan!!

Segra

Ja Flygcert jag försöker att göra som du säger att stanna upp i nuet o njuta av de bra stunderna o det fungerar ibland o ibland inte för då snurrar allt bara o jag kan inte fokusera på det som är bra. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna må bra igen, det känns som en omöjlighet. Och nu har min dotter flyttat till pappa igen. Får se hur det går för han är ju full varenda gång jag kommer dit. Har också hört att stämningen inte är bra o det går ju inte att prata med honom när han druckit . Kag känner mig så svag o ynklig!! Han har bjudit på mat flera dagar i streck nu o ja har tackat ja till det. Varför?!! Jo för att jag vill träffa min dotter. Men jag känner när jag är där precis samma känsla som när jag bodde där. Kan jag säga det o göra det, vad händer då. Sitter som på nålar!! Min dotter säger åt honom när hon tycker han säger olämpliga saker o det är bra men det tycker inte han för han lan inte ta att nån annan har en annan åsikt. Sen är allt i full gång igen o allt blir otrevligt, men jag kan i alla fall åka därifrån men det känns inte bra att min dotter ska bo med honom. Hon mår inte bra av det. Men hon är myndig o jag kan inte tvinga henne till nåt.
Ullabulla det är så sant som du skriver att det är så mycket man sörjer, det är det verkligen, det var ju inte så här livet skulle bli!! Skönt att höra att du börjar må bättre nu då kanske det finns en chans att jag också kan göra det i framtiden. För mig är det ca 6 månader sen jag flyttade så det är inte så lång tid igentligen men det är det att jag känner mig så låst o det är som han har mig i sitt grepp fortfarande. Jag ska väl inte behöva be honom om lov o tala om vart jag ska nu? Men det känns så som att jag aldrig blir fri. Det är verkligen så att jag är/var lika sjuk som han är fast på ett annat sätt. Jag kan inte tänka själv o det kommer att ta lång tid för mig att bli frisk känner jag. Nu har jag semester första semestern utan exet. Och jag har inga planer o får panik över det också, känns som jag lika gärna hade kunnat jobba. Tänker hela tiden på vad han ska säga o tycka om jag åker nånstans. När ska man bli fri från dessa tankar?

Hej Malin!!

Hinner inte skriva långt men blev väldigt berörd av din berättelse!

Allt det HelenaN skriver att du ska göra är det bästa du kan göra! Att sen ta steget att gå är ofta väldigt svårt. Men i och med att du börjat skriva här, så har du redan tagit det första och viktiga steget!!

Du kan omöjligt rädda din pappa, å hur svårt det än låter så är det bara dig själv du kan och måste rädda!
Stannar du kvar kommer du dras ner av det skjunkande skeppet!

Köp boken Djävulsdansen av Sanna Lundell och Ann Söderlund!! En superbra bok om medberoende och hur man tar sig ur det!

Fortsätt läs och skriv här! Även om svaren inte haglar in varje dag så är vi många som läser och tänker på dig och stöttar dig om du behöver, så snart vi kan!

Bamsestor styrkekraaaaam kommer från en som vet att tillsammans kan vi...

Segra

Välkommen till det här forumet där det finns många som kan hjälpa och stötta! Du tar ett väldigt stort ansvar för att försöka hjälpa din pappa. Det sorgliga är att det inte går att få någon annan att sluta om de själva inte vill och din pappa verkar inte ha kommit dit att han vill det. Jag tycker att du i första hand måste tänka på dig själv och få hjälp för din egen del så att du kan skaffa dig ett eget hem. Har du pratat med någon på socialförvaltningen om din situation? De har en skyldighet att hjälpa till i sådana svåra lägen som du är i.
Det finns också stödgrupper för anhöriga till missbrukare som du kan få stöd från. Vad som finns i din kommun ska de på socialförvaltningen också känna till.
Det kanske låter hårt, men jag tror att du bestämt måste markera för din pappa att du inte tänker fortsätta att ta hand om honom om han väljer att supa bort sitt liv.
Och det tror jag du gör bäst genom att flytta från honom.
Fortsätt och skriv. Här finns flera som också levt med missbrukande föräldrar.
Kram!

Försöker satsa på mig själv och barnen. Det uppskattas inte av mannen. Tyvärr.
Fixade till mig i håret inför sommaren. Kände mig jätte fin och mannen dissar mig totalt. Hur ser du ut egentligen? Helt förkrossad. Hur kan det vara så att tilltillåter mig att bry mig om vad han tycker. Han tycker aldrig något som jag gör är bra spelar ingen roll vad det är kan vara städning, matlagning eller klippning av mitt hår. :-(

För att hjälpa mig med en praktisk sak.Jag tyckte han var undvikande och hade så bråttom hem.Direkt gick mitt larmsystem igår.Men efter koll så fick jag konstaterat att det troligen inte var fallet.Sen börjar jag i min inbilskhet tro.Kanske det börjar kännas nu?
Kanske hans känslor på allvar börjar komma tillbaka till honom och han fattar att han förmodligen har supit bort mig och det gör ont.
Jag har ju slutat flaxa runt honom som den skadskjutna kråka jag varit.
Jag står på egna ben nu och gör lite tillfälliga nedhopp i hans liv.Men inte alls på samma desperata och lite klängiga vis.
Han kommer hit idag igen för att slutföra det han påbörjade i förrgår.
Få se hur läget är idag.

och framtidstro.Sån jag en gång var för länge länge sen innan jag lät mig själv sjunka mot botten.En botten som jag egentligen aldrig märkte att jag nådde.Sakta blev dagarna grå ,sällan svarta utan just grå tomma och platta.Utan vare sig glädje eller njutning.Jag trodde det var allt ansvar som låg/ligger runt mig.Men det ligger ju kvar,men utan min alkoholberoende och dåligt mående kvar i livet.Han som jag ändå nånstans håller kär.Men hellre på avstånd då jag helt klart nu börjar se ljuset igen.

Kanske är det sommaren,kanske är det att saker börjat lägga sig tillrätta.Jag kan luta mig tillbaka och känna att jo,men jag fixar ju faktiskt det här.Det rätt tungrodda livet som är mitt.Jag har fixat och donat och trixat på ett sätt som gör att mitt vardagsliv flyter på och jag har börjat ge mig själv pauser av glädje.
Hoppas hoppas nu att jag kan hålla fast i den här känslan länge nu och när och om jag faller inte faller så hårt.

Ja, varför håller jag på och tvivlar hela tiden, och tycker synd om honom och får skuldkänslor. Kan man inte få må bra. Men som du säger Izzy, vi ska klara det här.
Jag får hela tiden resonera med mig själv. Förklara för mig själv att jag har inte gjort fel och jag inte har gjort detta för att skada honom. Mina skuldkänslor är inte rimliga, jag kunde bara inte ha det som jag hade det innan. Vissa dagar får jag bara inte in i skallen att jag gjort rätt. Fattar inte hur jag kan tvivla, men det gör jag ofta.
Jag är orolig för min son också. Så rädd att han inte vill träffa mig längre. Han har blivit lite kall mot mig, upplever jag. Jag hoppas jag har fel, för jag vet inte vad jag ska ta mig till i så fall.
Min man har svikit mig, brutit löften och ljugit för mig, ändå går jag runt på dagarna och tycker synd om honom! Helt galet!
Att gå in och läsa här när man tvivlar är bra.
Vill att allt ska ordnaupp sig nu.
Kram till Izzy och alla andra som kämpar.

Ut på galej i helgen.Drack hela 5 glas vin och det är alldeles för mycket för ullabulla som nästan aldrig dricker.Migrän,dåligt omdöme gråtmild och dålig sömn.Hela söndan som i en gråsuggestämning.Men jag hade kul på kvällen i alla fall...Herregud att fastna i denna bergochdalbana och må så halvpissigt en hel dag efteråt så ofta som alla beroende gör.

Nåväl,jag blir mer och mer hel i min själ och bestämmer nya riktlinjer för mig själv och tror att jag kan hålla fast vid dom.Nu ska Ullabulla få ta plats i sommar.Hennes behov och önskningar ska få vara i fokus och hon ska få bestämma takten på allt som händer i hennes liv.Hon ska helt enkelt ta dirigentpinnen och diktera villkoren för allt som rör hennes liv.Jag ska tänka lite på henne som en egen varelse som jag ska ta hänsyn till och inte låta mitt vanligtvis lilla och ynkliga jag ta kontrollen.Nej mitt alterego ska minsann få bära manteln för att detta ska bli en bra sommar.

Välkommen till forumet! Du beskriver på ett tydligt sätt att du levt i en relation under en lång tid med en person som har alkoholproblem. Du hörde varningsklockor tidigt men försökte och hoppades på förändring, gjorde massor för att försöka hjälpa och påverka. Det låter som det varit tufft under en lång tid, du har gjort vad du kunnat och mer.
Till sist när barnen beskrev att de var rädda tog du steget och åkte. Förstår det som att ni nu bor i sär men att ni har en relation, en där du beskriver att du känner ett stort hål, att du blir illa behandlad och samtidigt vet att du försökt på alla sätt att få det annorlunda.

Du beskriver att du ibland tvekar över om detta är överdrivet eller inte, en fråga de flesta har "överdriver jag nu", men magkänslan och förnuftet är rätt. Tänker man att något är fel, för mycket och känner det så är det de. Och utifrån det du beskriver låter det som att det finns ett alkoholproblem under en lång tid och inget som är överdrivet.

Va starkt av dig att berätta om det här så tydligt och rakt här på forumet, det ger oss här chansen att ge dig stöd! Ibland kan det ta tid innan man får svar, men skriv gärna mer och läs runt. Din situation kan också hjälpa andra att läsa om när du berättar såhär, flera kan säkert känna igen sig och känna att de inte är ensamma.

Hoppas det här på något sätt blir hjälpsamt för dig.

Vänligen Rosette/Alkoholhjälpen

Hej Who Knows
Du undrar om det finns något du kan göra för din mamma. Du skriver att du har kontakt med din mamma i telefon. Ibland kan det vara hjälpsamt såväl för den som dricker som för den som är närstående att använda sig av det som kallas jagbudskap. Jag budskap kan förmedla hur du påverkas av din mammas drickande och det kan förmedla ett alternativt skeende samt en möjlighet för den som dricker att själv reflektera. Ett jag budskap kan även formuleras som en inbjudan till dialog. Det skulle kunna låta så här (påhittat då jag inte alls känner dig eller din mamma):

-Hej mamma vad fint att jag fick tag på dig. Jag har funderat en del på vårt senaste samtal då du var ledsen. Efter samtalet tänkte jag mycket på hur du har haft det och på hur jag har haft det. Så landade jag i nuet och det som väcks i mig nu. Jag blir oroad för hur du har det och jag blir även oroad för att mina egna känslor för dig förändras då jag oftast talar me ddig då du antingen är ledsen eller påverkad av alkohol. Jag skulle gärna vilja prata med dig då du var nykter för bådas vår skull. Lära känna dig. I min värld så borde nykterhet vara det enda valet för dig samtidigt förstår jag att det är dubbelt för dig. Det finns skäl som gör att du dricker och det finns skäl till att du inte vill dricka mer. Det var någon som sa att man behöver nå sin "botten". Vad är din botten och hur skulle en eventuell förändring se ut om du beslutade dig för det? Jag vet inte vad som är rimligt för dig mamma eller för mig heller för den delen. Vad jag vet är att jag skulle uppskatta att få ta del av hur du tänker.

Som sagt detta är fiktion men ändå en slags mall för jagbudskap
1. en konkret situation att referera till
2. hur denna får dig att tänka, känna
3. hur du önksar att det var
4. inbjudan till dialog

hur tänker du om detta?

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det är verkligen så. Sett mängden flaskor som helt plötsligt är slut. Märks även på stanken . Hur det osar sprit i det rummet han är i. Har trots det haft en ok helg. Han får ta ansvar för sig jag tar ansvar för mig och barnen. Kram på er alla ♡

Och nu är de bra dagarna fler än de sämre.men de kommer fortfarande.
Framför allt så har det börjat komma normala dagar utan glädjetoppar eller svarta svackor.
Så du kommer dit också.Ändå så vet jag att jag verkligen aktivt jobbat med detta för att komma loss och vidare utan att lcykas så vidare värst.Men jag tror man måste få grotta ned sig ordentligt och bo i det ett tag innan själen liksom fått nog och tänker att Nä men va fn nu räcker det.

Om du tänker det att du varit nästan lika sjuk dom den man du levt med så måste det få ta tid.Det är så mycket man sörjer,inte bara en relation som går i kras.

... men försök att stanna i nuet!
Jag skriver detta lika mycket för min egen skull som för din skull - jag känner ju emellanåt samma panik som du.

Försök att stanna i nuet, försök njuta av de bra sakerna. Jag vill gärna på tecken på, bevis och bekräftelse på att jag gjort rätt, men det kommer liksom inte de tecknen jag väntar på - och då får jag försöka släppa det, och njuta av det som är bra. När man hade det så illa innan så trodde jag på något sätt att det skulle bli fantastiskt när jag lämnat, men det krävs ganska mycket jobb, och det blir inte så som jag förväntade mig. Jag tänker fortfarande att jag måste "kompisdejta" för att träffa nya vänner, men jag har inte kommit dit ännu. En kollega har frågat om vi ska åka på en resa tillsammans i sommar, och det ska jag försöka med, kanske något sådant är möjligt för dig också?

Kramar, från en som känner igen ångesten, paniken, de missade drömmarna, sorgen...

Livet bara snurrar på o det är bara att följa med men jag känner nig så osäker på allting. Jag vet inte vem jag är o vad jag vill. Jag vill känna hur det känns att leva på riktigt o vara lycklig o ha en plan med livet. Hur lång tid tar det innan man hittar sig själv o kan börja leva o känna lycka? Det klart att jag kan känna lycka tillsammans med barnen o så. Men jag får såna panikkänslor när allt är så ovisst o jag inte orkar ta tag i saker o inte vet var jag ska börja.
Jag vet inte vad jag ska göra för att komma framåt o känna att jag gör rätt!!

Så bra att du tänker på detta, det är bra att ha en plan innan det är realitet!

Barnen ska självklart inte behöva välja, men de ska inte behöva vara hos honom om/när han dricker/har abstinens! Tror du att barnen kommer ha det bra hos honom, att han kommer hålla sig nykter? Kanske är det bättre att du har barnen mer, om han tar återfall ibland? (För man tar återfall, det är ett val, inte något man får!)

Om du försöker vara snäll och låta ha honom barnen trots att du är tveksam pga hans alkoholkonsumtion så behöver du tänka på barnen! Kommer de ha det bra, kommer de känna sig lugna och trygga? Har de någon att vända sig till om/när pappa inte klarar att ta hand om dem? Är de stora nog att ringa dig om de behöver?
Krasst- om du låter dem bo där halva tiden så är det oerhört svårt att ändra det sedan, om inte han accepterar det eller gravt missköter sig, så gå inte med på något som du är tveksam till!!!!

Mitt absolut bästa råd är att kontakta socialtjänsten - de ska erbjuda samarbetsavtal - då kan ni prata i ett öppet forum och ta upp allting och få hjälp att prata, utan att de bestämmer åt er. Du kan också ringa anonymt och berätta om situationen och få råd. Du kan också presentera dig, och ringa samma handläggare varje gång, som en garanti för ev framtida ärende - om de vet din oro, och du ringer varje gång det händer någon mindre bra situation så vet de lite bakgrund för ev framtida anmälningar.
Om du har kontakt med socialtjänst så kommer de räkna med dig som förälder som tar sitt ansvar - det är inget farligt att ringa!!
Lycka till! Skriv gärna mer!
Kram

Uppdaterar

vart lite jobbigt men på ett bra sätt idag. Träffa på exet på stan då ja sa vart ja va i telen.
när vi skulle säga hej då ville ja högst ge han en vänskaplig kram, o va uppmärksam på att han inte skulle ta tag i mig o pussa mig som han alltid vill göra. Jag vart ju inte "MINDRE "stressad av att de fanns en skara vänner i närheten som såg ut över platån vi va på...
i alla fall så gled ja undan o de va som att han inte försökte ge mig en puss denna gång. DÄREMOT! Smackade han till mig på rumpan!!!
jag vart irriterad, de kändes långt ifrån okej. Sååååå att det känns jobbigt på ett bra sätt, menar ja nu med att det är bra att ja inte vill han ska göra så. Att det känns irriterande istället för uppeggande. De är sånna här saker som ger mig själv hintar om att jag är på väg från han. O jag vart lite orolig över vår senaste natt tillsammans, då jag va spänd på att ja kanske dök så pass långt ner i skiten att det skulle ta låååång tid att komma upp igen. Men det har det ju inte gjort den här gången. De va ett litet snesteg på en dags eller 2 dars ångest, istället för o få giftemålstankar som förr

Tack :)
Ja det är svårt o sätta gränser...
det får man vänja sig med lite itaget

Vad kul,hon har jag aldrig läst.Måste låna en bok av henne.Kul att se att du passerat din 9 veckorsgräns också

Det är märkligt. Jag började på en ny bok för ett tag sen. Moderspassion av Majgull Axelsson. Jag kom att tänka på dig så fort jag började läsa. Inte på grund av handlingen utan på grund av det sätt hon skriver. Visst är det fantastiskt hur man kan påverkas av ett forum?

Det känns gott i hjärteroten att läsa om lugnet i dig. Må det ha funnit en permanent adress. Kram.

Kan det bero på att han är nykter och att jag därför kan simma lugnt?
Bryts allt när och om han börjar dricka igen?
Kanske,det får tiden utvisa.

mig som beroende och för medberoende är det en övningssak att lära sig att sätta gränser. Det lilla ordet NEJ kan vara oerhört svårt att få ur sig.
För mig är det livsnödvändigt att hålla min gräns mot det som stör mitt mående. Om jag vacklar är jag genast tillbaka i det dåliga mående jag hade i mitt förra liv och det vill jag inte.
Jag fick också tidigt lära mig att skilja mellan "tycka synd om" och känna empati. "Tycka synd om" innebär att jag går in helt i motpartens liv och tar på mig dennes ansvar = Sätt en gräns. Att känna empati innebär för mig mer att konstatera vad som händer, inte känslokallt, men med distans så jag inte dras med och försöker ställa till rätta. "Lev och låt leva"

Du gör ett bra jobb Trojja och är på väg till ditt egna liv ! Sköt om dig !

Först - så fint att du tänker på din mamma!!

Men - din mormor och moster har (tyvärr) rätt - hon måste nå sin botten innan hon väljer att söka hjälp. Det som är botten för dig behöver inte vara hennes botten.

Det du kan göra är att gå på AlAnon-möten, skriva här på forumet... Det viktigaste är att du får hjälp att inte ta ansvar för henne, för det är inte ditt ansvar och vad du än gör så kommer hon inte sluta dricka förrän hon väljer det själv. Det är hårda ord, men du är viktig!