Senaste kommentarerna i forumet

får han flytta med till lägenheten.Var någonstans visar han att han är en ny man som kommer att leverera under ert nya tak?
Vad förväntar du dig?
Är det isåfall realistiskt.
Och om det är fylla du förväntar dig,är det vad du vill ha?
Bara du kan svara på om de 10 obehagliga procenten är tillräckliga för att du ska stå på dig eller inte.
Enkelt va?
Jag förstår så väl din förtvivlan.Jag bävar nu inför de kommande 6 månader då han förmodas nyktra till och tillfriskna.Jag kanske måste låta honom närma sig mig och jag honom.Men sen står vi kanske där du står idag.Han misslyckad och jag sviken och förtvivlad.Varför utsätter man sig?
Jag har inga svar.

Han har druckit sen i fredags,med ytterst lite lördag och söndag men sent på kvällen i söndags kom en väninna till mig hit och vi drack lite vin som sen med musik blev mera vin. MIn kära man drack i smyg och det blev bråk. Måndag var han till Riddargatan 1, en alkoholmottagning men kom hem jättesent och jättefull.Tisdag körde jag honom till en läkarundersökning som han var tvungen att göra för att få göra ett jobb. Väntade länge och han svarade inte när jag ringde, kom sen från fel håll och påstod att han gått fel. Förstod direkt att han druckit något men tog det lugnt. Han är ju sjuk i alkoholism, den lilla stackaren. FAN, det får vara nog. Jag har skrikit till honom att han gömmer sig bakom detta, att det är sjukdom. Det är ju bra att ha något att skylla på så slipper han ta eget ansvar.
Senare i tisdags hittade jag honom på knäna i köket och hittade en flaska sprit under köksskåpet. Jag hällde ut skiten och han sa det var lika bra. Sen började han klaga över att han behövde sin livlina för att inte krascha. Jag tyckte att det var nog bäst att han började spy så skulle han vara frisk sen. Vi har haft så många snack om julen och att han inte ska förstöra den i år igen som han gjorde förra året. Han hade lovat dottern att vara tomte åt barnbarnen så han LOVADE verkligen och jag idioten trodde ändå kanske att det skulle gå så jag gav honom antidepressivt för att ångesten skulle sluta dra i honom och kvällen gick med tusen tårar från mig men han stannade hemma, sov hela natten så kändes lugnt. På väg med bilen för att hämta upp son och sonhustru så säger han att han måste ha Postafen för att inte börja må illa, jag tycker det är onödigt men ok, snäll, dum och korkad som man är så låter jag honom springa in på Scheele. Jag kör oss till dottern som bor 20 mil bort och han, mannen jag kan lita på, går till tvättstugan med dottern, vi går alla in, utom han, och väntar. Tomten kommer men jag reagerar direkt på att han är så konstig, tyst och trött. Går ut efter honom när han är klar och hittar en flaska handdesinfektion. EN tom flaska på 200 ml som han druckit upp där i tvättstugan?!?!? Jag får en chock. Hur lågt kan man sjunka? Vi alla märker att han är påverkad och konstig. Sen mot slutet innan vi ska åka hem igen, en resa i snöstorm som han LOVADE att köra, så var han på toan och efter det blev han ännu mer drogad så antar att han hade en flaska till med handdesinfektion.
Stackaren va, vågade inte möta oss alla nykter. Vågade inte bli sig själv. Jag körde hela vägen hem och mådde så dåligt, kämpade mot gråten. Släppte av sonen och sonhustrun, hem och sa åt honom att gå och lägga sig i dotterns gamla rum och hålla sig borta från mig.
Han sov nog hela natten men idag har han varit iväg, såg fotspår ute men fattar inte när han varit iväg. Jag sov till kl 12 så det måste ju ha varit på fm. Pubarna i byn är garanterat öppna för vi har många alkoholister i området. Han lyckades igen. Är jag förvånad? JA det är jag, blir lika chockad varje gång han lurar mig. Är jag självplågare? JA det verkar så, sitter här för femtielfte gången och gråter tills hjärtat nästan spricker.
Älskar ju honom. Han är grym, som sonen säger. NÄr han är nykter då vill säga. En skam och besvikelse när han är full. Gud vad jag skäms. För även fast han är sjuk, har eget ansvar mm så blir jag och de mina påverkade. Våra liv förstörs. Mina drömmar som jag delar med honom krossas. Min hälsa förstörs för jag blir apatisk och kan inte klara det vanliga livet. Sitter bara och gråter just nu och skäms så att han var så äcklig på självaste julafton inför mina barn och alla andra. Jag skäms för att jag tror på honom när han är nykter. Dags att inse att han aldrig kommer sluta dricka. Han vill bevisa att han inte är idiot och det blir tvärt om men det skiter han i. Nu flyttar vi till lägenhet snart och vi har tittat på nya möbler, jag har sålt det mesta av det gamla. Det blir som befarat. Vi flyttar dit tillsammans och sen åker han ut första gången han så mycket som luktar på alkohol.
Så börjar jag försvara honom igen, kanske därför han dricker så mycket nu för han vet att det tar slut sen. Lägenheten är bara min och han åker ut, jag släpper inte in honom. Polisen får komma och jag lämnar honom för gott. Känns så skrämmande och hemskt men måste jag så måste jag.....eller? Ska jag stå ut med det här för att 90 % av tiden med honom är fullkomligt underbar? Ja fy fan. Livet blev inte som jag trodde. Är så lurad, så sviken och så förtvivlad. Hjälp.

Kanske tar slut och jag får panik. Vi har så mycket gemensamt, så många planer för framtiden och nu super han bort allt. Panik är nog bara förnamnet.
GIllar din tråd för att jag känner så himla väl igen mig och jag håller med, vi borde gå ihop och bilda bolag för våra sårade själar och krossade drömmar. Jag mår så dåligt så det finns inget annat än gråt sen några dagar tillbaka. Känner skuld därför att jag lockade honom genom att sitta och dricka vin med en väninna. Så egentligen är det mitt fel att han nu super sönder sig totalt. Helt utslagen ligger han i dotterns säng på övervåningen. Gudskelov har hon flyttat härifrån. Pga honom.
Juldagen och han ligger mer eller mindre död sedan i går kväll. Var tvungen att gå och titta om han levde. Rummet såg hemskt ut, madrass, kuddar och täcke i en enda röra och där låg han. Lyfte på huvudet när jag tände lampan men i övrigt ingenting. Jag är rädd, förtvivlad och så ledsen. Lycka till till oss Ullabulla. Kram

sent,över 11 var klockan.Får jag komma över? Självklart sa jag.
Han mådde verkligen skit och fick till sist migräntablett av mig som lugnade hans illamående.
Denna gång verkar han på riktigt se problemet och förstå att han går under om han fortsätter.
Trots att min glappande trut är svår att hålla igen så försöker jag verkligen hålla tillbaka och hålla fast vid känslan,hans resa hans beslut.
Om jag på något sätt inbillar mig att jag kan påverka hans nykterhet eller ta ansvar över hans vuxna liv så är jag fast igen.
Men glad och hoppfull är jag ändå.Så skönt att inte leva under denna press,åtminstone idag.

:)

genuint överlycklig.Men jag känner mig mest otroligt trött och lite uppgiven.Jaha,och nu då.Precis som jag började min tråd den 6 Juli.
Kanske att han nu står fast vid detta beslut.Kanske att det är på riktigt denna gång.Men när jag pressar honom lite så var det ju just igår han tappade kontrollen för första gången och satt och drack till alla öl var uttömda.Som skulle ha räckt till nyår.Jag som sett vet ju att han tappat kontrollen så många gånger till denna sommar.Men det är redan historia.
Då känner jag att nä,det är bara just nu han känner denna övertygelse.

Jag har svårt att tro på att han genuint menar allvar denna gång även om han gör det till 100% just idag.Jag orkar inte ladda om än,tro än.Det finns ju inget som säger att jag behöver det heller.Han ska ju bära sig själv genom detta.

Tack Meredith11, jag känner värmen och omtanken i dina ord. Jag uppskattar det verkligen. Det värmer. Det som också är lite extra tufft just nu är att min "själsfrände", en av dem jag räddat från undergång, helt klart och tydligt deklarerat för mig att hon har helt enkelt inte tid! Hon har fullt upp med sitt liv nu. Och man pratar inte om såna här känsliga problem med vem som helst, och absolut inte med många, av respekt mot min son, givetvis. Hon är en, av två, som jag trodde skulle lyssna åtminstone lite. Jag begär inte mycket. Bara en liten, liten känsla av att de bryr sig. Det hade räckt. Jag hade inte förväntat tydligt, ord för ord, "jag har inte tid". Jag har lyssnat på hennes problem, samma, samma, under 2 års tid... Det är inte vänskap för mig. Jag är givetvis grymt besviken. (Min andra vän, som följt mig i vått och torrt i drygt 20 år, finns kvar.) Jag hoppas missbruksenheten på Psyk ska kunna lotsa mig rätt. Tack igen! :)

Jodå,jag läste och jag skäms än.Medberoende beteendet sitter i på så många plan av livet.Jag vet bäst,alltid :) Ha en riktigt bra julafton.Vi hoppas allihop och studsar av lycka runt honom.Så han är älskad av många.

Hoppas innerligt att det blir en julklapp som håller.

Jag framförde en ursäkt till dig i min egen tråd och ifall du inte vill läsa där mera, så vill jag för säkerhets skull göra det här också. Förlåt för att jag reagerade så hårt på vad du skrev där.

Det låter som väldigt svårt, hoppas du hittar stöd så att du orkar hjälpa din son. Helst någon som kan lite om vilket typ av stöd som är bäst.
Jag hoppas att du hittar rätt i detta, kram

pratat med honom nu på morgonen.Nu räcker det,han ska ta antabus och vara nykter fram tills han får sina antabus.
Han var mycket ångerfull och tyckte hemskt illa om sig själv.Spytt skitit osv och såg ut som ett elände enligt han själv.Jag erbjöd att hämta honom hit nu idag,men han ville vara ensam då han mådde så eländigt.Varnade för en del symtom om han skulle få delriium osv.Han lovade att ringa om han skulle bli alltför dålig.Jipii är för starkt ord men det är klart att hoppet vaknar till liv.

......jag finns också här för dig <3

Hejsan, Till börja med vill jag skriva att jag beklagar verkligen att det gått som det gått för dig. Jag vet exat hur det känns har själv gått igenom likadan problem som du. Och jag vet det är inte lätt att hantera problemet speciellt när man älskar personen. Livet suger verkligen.
Jag och min man var tillsammans 4 år och 2 år som gifta blev gravid men han tvingade mig att göra abort blev hotad och han sa att han lämnar mig om jag inte gör abort, så jag tog beslutet och lyssnade på honom ville inte bli lämnad för han var allt för mig. 24/12-2012 gjorde abort så imorn är det 2 år sedan, 2 år sedan jag gjorde mitt livs största misstag och det förlåter jag honom aldrig. 3 v senare lämnade han mig. I början skickade han sms frågade hur jag hade det men nu har jag inte hört nått från honom. och jag saknar honom varje minut. Jag lider just nu av totalt krossat hjärta och sårad själ. jag har aldrig mått så här dåligt. jag trodde jag skulle klara av det och bara gå vidare träffa en ny kille och vara lycklig men nej tyvärr det är inte så jävla lätt. jag älskar honom och saknar honom hela jävla fucking minut. Jag finns här om du vill prata. det känns som vi har nått gemensamt. ta hand om dig och dina barn. Kram......

Hejsan, Till börja med vill jag skriva att jag beklagar verkligen att det gått som det gått för dig. Jag vet exat hur det känns har själv gått igenom likadan problem som du. Och jag vet det är inte lätt att hantera problemet speciellt när man älskar personen. Livet suger verkligen.
Jag och min man var tillsammans 4 år och 2 år som gifta blev gravid men han tvingade mig att göra abort blev hotad och han sa att han lämnar mig om jag inte gör abort, så jag tog beslutet och lyssnade på honom ville inte bli lämnad för han var allt för mig. 24/12-2012 gjorde abort så imorn är det 2 år sedan, 2 år sedan jag gjorde mitt livs största misstag och det förlåter jag honom aldrig. 3 v senare lämnade han mig. I början skickade han sms frågade hur jag hade det men nu har jag inte hört nått från honom. och jag saknar honom varje minut. Jag lider just nu av totalt krossat hjärta och sårad själ. jag har aldrig mått så här dåligt. jag trodde jag skulle klara av det och bara gå vidare träffa en ny kille och vara lycklig men nej tyvärr det är inte så jävla lätt. jag älskar honom och saknar honom hela jävla fucking minut. Jag finns här om du vill prata. det känns som vi har nått gemensamt. ta hand om dig och dina barn. Kram......

al-anon - kan vara något väldigt bra för mig. Jag försöker förstå hur han tänker och fungerar. (Fånigt kanske?) Jag har haft en del kontakt med stödlinjen.se (spelberoende), de har varit ett stort stöd. Sen började den andra grabben prata om att den äldsta behövde in på avgiftning. Vi har inte riktigt förstått vidden av problemen. Det blir ju så komplext också när så många olika saker är inblandade. Det verkar vara svårt nog att bli av med ett beroende. Han har ju troligen så många... Hur ska han klara det? Och om inte jag tror på honom, vem gör då det?

Nej, han bor inte hemma. Men han blev avskriven från Psyk i våras, pga uteblivna besök. Då löd diagnosen "möjlig bipolaritet", han fick den för kanske 3 år sen. Han fick medicin då också. Men inte den han verkligen behöver ha i botten. Det min samtalskontakt på psyk föreslagit, och som vi försökt följa, är att jag följer med in till läkaren sista 10 min för att checka av vad de bestämt. Psyk skickar också kallelser till mig, och givetvis även till min son, så jag kan hjälpa honom att hålla koll på tider och provtagningar. Behöver de ringa blir det ofta att de ringer till mig, eftersom han jobbar natt och inte svarar. Dessa "åtgärder" säger min son att han tycker är bra. Han är väldigt oföretagsam, har problem med det, och säger sig vilja ha den här hjälpen. MEN detta gäller ju bara hans sjukdom, inte hans missbruk/beroenden. Han sa ju då, för ett tag sen, att han slutat ljuga för sig själv, att han insett sitt spelberoende och slutat. Men, som sagt, det finns säkert fler beroenden... Jag har ytterligare en vuxen son. Jag lägger mig verkligen inte i deras liv. Jag har aldrig gjort det. Det var inte ens svårt när de flyttade ut. Det var bara, helt naturligt, det var "dags" helt enkelt, trots att jag givetvis älskar dem jättemycket. Men det strider mot hela min natur att stå bredvid och se någon sjunka utan att göra mitt yttersta för att försöka hålla den personens huvud över vattenytan. Min son eller inte. Jag vet att jag är helt "tokig". Jag har bränt mig själv ordentligt på att, jag tror man kan säga, räddat livet på åtminstone två personer. Inte pga missbruk. Pga depressions- och ångestproblematik, och jag har aldrig fått något tillbaka, men jag skulle säkert göra likadant igen. Jag försöker lära mig, men för mig finns aldrig några alternativ när situationen uppstår... och nu gäller det min son! Det måste finnas något jag kan göra!? Nåt annat är jättesvårt för mig att acceptera...

Har ingen erfarenhet av din situation, eller om manodepressivitet i praktiken. Den tråkiga sanningen är väl att man som närstående inte kan göra så väldigt mycket så länge någon som missbrukar vill fortsätta. Att du drar i lite trådar är väl bra, men sonen är vuxen? Bor han hemma ännu? Då kanske det går att ha några regler. Det låter iallafall besvärligt, kan du ta stöd av någon anhörigförening? Typ al-anon. Sköt om DIG så mycket du bara kan och orkar, lycka till

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på forumet. Det har hänt en del sen sist. Jag har flyttat tillbaka till mitt hus- exsambon har flyttat ut. För det mesta känns det okej men det är väldigt ensamt och tomt. Jag saknar att vara en familj.... Men jag ser fram emot 2015 då jag ska börja tapetsera och rensa skåp och göra huset till mitt.
En separation är verkligen ingen dans på rosor- den tar tid att läka. Jag är långt ifrån läkt men jag är en bra bit påväg. Jag har lärt mig att det inte går att focera fram ett välmående. Man måste sörja klart först.
Barnen mår bra och jag vet att de tycker att det är skönt att jag är hemma igen- nu är deras hem en trygg plats alla dagar. Jag är stolt över mig själv som orkat ta tag i mitt liv. Nu måste jag bara arbeta på att få tillbaka min självkänsla.
Julen i år blev/blir annorlunda; inget/ingen julstök, julbak, julgran eller julgardiner....... Barnen åker idag med sin pappa till deras faster för att fira jul på annan ort under några sagar. Jag blir hemma och jobbar. Jag fäller en tår för att jag inte kan äta julgröten och öppna julklappar på julaftonsmorgonen som vi ALLTID har gjort tillsammans- men tiderna har förändrats och jag får göra det bästa av situationen. Jag vet att de kommer att få det bra iaf och det är huvudsaken.
GOD JUL alla mina forumvänner och tack för ert stora stöd genom åren!!
KRAM <3

God morgon.....
Ursch........jag lider med dig .
All styrka i världen till dig och din familj.

att exet är i sista stadiet av sin alkoholism.På så kort tid.Hur har han burit sig åt.Hur mycket har han mörkat för mig?
Nu är det visserligen hörsägen från mig till terapeuten som på det baserar sin åsikt.Larma arbetsgivare,avgifta honom osv,var hennes budskap.Detta är nu vidarebefordrat till barnen.Nu är det upp till dom vad de gör av den informationen.
Det känns mycket tungt med denna vetskap och att jag också beslutat att åtminstone idag inte agera.

Det är du, och bara du - så stark du är!
Jag vet att det är en lång väg kvar, det är sorg, ensamhet, osäkerhet och tankar som fladdrar åt alla håll, eller var i alla fall så för mig, men det är värt det!! Några av mina närmaste vänner, och min familj, säger då och då till mig "vad stark du är som fixat detta, vi är så stolta över dig! Tänk att du klarade att lämna, att du fixar ditt egna hus och driver allt vidare som du behöver!" - varje gång blir jag lite generad och vill gärna prata bort det, för jag kanske inte hade det så illa, jag kanske borde ha stannat, jag kanske har överdrivit... Men nära två år Eftr. Att jag lämnade mitt ex så försöker jag att inte prata bort det, utan tacka och sträcka lite extra på mig och bára njuta av orden - jag lämnade, för det gick inte att leva så och det är inte meningen att någon ska leva så. Och nu säger jag till dig: vad stark du är, tänk att du lämnat och att du kämpar för dig och för barnen, jag är stolt över dig!! Hoppas att du kan sträcka på dig och njuta av de orden!

Nu sitter jag här i mitt hus, för snart två år sedan lämnade jag mitt ex, för ett år sedan flyttade jag in i mitt hus, och jag njuter! De är ensamt ibland, men jag lever, jag behöver inte oroa mig för någon annans ilska, jag sparar pengar varje månad... Jag lever, inte för att någon annan låter mig leva utan för att jag stod upp för mig och mina barn! Det är lycka! Varje gång jag gör fika till mig själv så tänker jag på alla hot, allt skäll jag fick för att jag gjorde fel fika, tog fram fel sak, inte tog ur skeden ur hans kaffe osv. Jag har det lugnt nu. Hoppas att du också känner lugn. Det är kämpigt, och framför allt när barnen inte mår bra, men det finns lösningar, allt löser sig, på något sätt.
Varma kramar

Jag tror att den som dricker vet att den har problem men inte kan acceptera det och lever därför i förnekelse med massa ursäkter som följd. Min erfarenhet med min sambo är att inget som jag sa eller gjorde spelade någon roll, han slutade dricka när han druckit klart. Jag försökte allt och lite till. Det enda som fick mig att må bättre var att göra en plan för mig hur jag skulle ta mig ut ur detta. Jag visste hela tiden att ett liv med missbruk aldrig skulle göra mig lycklig. Så när allt var klart, jag hade löst det praktiska för att kunna flytta då slutade han dricka. Kanske är det ingen slump att det hände när jag släppte taget och det blev verkligt att han skulle bli ensam med spriten. Jag hoppas din sambo kommer till insikt för er skull och att du kan hitta ro på vägen dit. Fortsätt skriv och läs i forumet- det har varit mitt bästa stöd.

Jag blev så glad av att läsa dina senaste inlägg. Att du har ett hem där det är lugnt och du inte behöver tassa på tå för att undvika bråk är du så värd. Du har verkligen valt livet, vilken resa du har gjort! Hoppas julen blir lugn och att du trots att det är jobbigt kan njuta av att skapa ditt alldeles egna hem. Kram!

Tack. Är nog ganska allmänt förvirrad just nu...

Ja det känns jätteskönt att jag har kommit så här långt men det har inte varit lätt. Oj vad jag har tvivlat om jag gjort rätt o velat fram o tillbaka. Jag förstår inte att det är jag som har fixat det här även om det är mycket kvar än.
Kram<3