Senaste kommentarerna i forumet

Det häftiga är att du kan ha helt rätt utan att jag har fel. Du har hittat en beskrivning, ett ord och ett sätt att göra något som verkar funka för dig. Att jag inte vill kalla medberoende en sjukdom betyder inte att du inte har upplevt lidande och problem. Det betyder inte att jag kan säga att du inte är eller har varit sjuk. Jag menar bara att problemen som uppstår hos personer som lever nära någon som är beroende ser så olika ut att det inte passar att kalla det EN sjukdom i meningen ett och samma tillstånd. Jag tycker mycket om din beskrivning "en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet" och tänker att jag kommer att låna den någon gång om det är ok? Jag har också träffat flera närstående där problemen ser helt annorlunda ut och där den beskrivningen inte skulle passa, samtidigt som behovet av hjälp har varit lika stort. För dem skulle definitionen behöva vara en annan och det är det som gör att det blir svårt att definiera.

/magnus

då han har utbildning och insikt.
I mitt fall är beteendet djupt grundad pga bristande självkänsla och ett väl utvecklat behov av att få bli bekräftad.Detta får jag då i dubbel dos när jag har levt nära min beroende man.Jag har låtit det ske pga att jag inte haft styrka att sätta gränser eller gå.Jag har utvecklat en massa överlevnadsinstinkter ytterligare så att det till slut gjorde mig sjuk på flera plan.Men jag kände tydligt hur jag "gick igång" när jag träffade min sambo på ett osunt sätt.

Jag kan inte tänka annat än att jag grundlagt detta beteende redan i barndomen och spätt på det genom livet när jag träffat människor som jag inbillat behövt min hjälp.För den skull så stämmer det såklart inte på alla som visar omsorg.
Men på mig stämmer denna definition,sen får man kalla det vad man vill.

Jag har tidigare gått hos terapeut pga andra problem jag haft i tre år.Vi kom inte så värstans långt även om jag fick grotta en hel del i vad som gått snett i min uppväxt.
Jag har nu varit tre gånger hos specialutbildad medberoendeterapeut.Hon lyfter sjok av skuld skam och gammalt skräp som den andra terapeuten bara lyfte lite på.
Varför man inte ska kalla det för en sjukdom är för mig lite kluvet.Om man kan se det som en sjukdom där omsorgen och omtanken går överstyr och blir till en besatthet så är det i min värld per definition en sjukdom.

Vi får träffas och slåss om saken Magnus :)

Tack Magnus !

Och tack för din kommentar i min tråd! Det du skriver i #30 stämmer i stora delar med hur det var med mig och mitt ex...Hon sa att jag valde alkoholen före henne vilket jag nekade till. I vårt fall var det dock hon som lämnade, vilket jag inte klandrar henne för. Jag ville flytta ihop mm men hon ville inte för att jag drack. Jag skyllde på att jag drack för att inte hon ville "satsa" på mig och flytta ihop mm.
Ja du ser vad det snurrar ihop sig i huvudet när man är fast i alkoholen...Vi träffas ganska regelbundet och äter middag, går på bio mm. Alltid utan alkohol. Men ibland åker jag hem tidigt för att kunna hinna dricka...Vi har känslor kvar men jag tror inte det skulle fungera. Även om jag fortsätter att vara nykter. Det gick för långt...

Hej. Jag kände att jag ville lägga mig i er diskussion lite. Hoppas att det är ok?

Att åsidosätta sina egna behov för att hjälpa någon annan kan vara ett problem, samtidigt i vissa situationer är det en styrka. Det är möjligt att en del personer som har en närstående som dricker har eller utvecklar en sådan förmåga mer än andra. Jag vill ändå säga att medberoende inte är någon egen speciell diagnos. Det finns heller ingen forskning vare sig på beroende eller medberoende som har kunnat visa att sådana personer har några speciella personlighetsdrag. Däremot skiljer vi oss alla mycket när det gäller vilka styrkor och svagheter vi har. Dessutom påverkas man mycket när man lever nära någon som är alkoholberoende.

Vi som jobbar på alkoholhjälpen använder inte gärna ordet medberoende eftersom det inte finns någon tydlig definition. Risken är att man börjar stoppa in saker i ordet medberoende som inte stämmer för många. Eller att det betyder att man måste tänka eller bete sig på ett visst sätt.

Vi tänker på det som man brukar kalla medberoende som att en person som lever nära någon med beroende har fastnat i att använda olika beteenden som vare sig gör att hon själv mår bättre eller att den som är alkoholberoende förändras. I en sådan situation så behöver man hitta nya vägar. För väldigt många kommer en viktig ingrediens säkert vara att ta hand om sig själv, eftersom det är det som man säkert kan påverka och eftersom det ofta behövs.

Det är klokt att som ni kunna se att en positiv bieffekt av att leva med någon som har ett beroendeproblem kan vara att man får vara omhändertagande eller använda andra positiva och goda egenskaper. Om man också vill att den man lever med ska börja ta hand om sig själv bättre så kan det vara bra att backa lite, så de kan göra det eller märka vad som händer om de inte gör det. Det är också klokt att kunna upptäcka om man undviker att ta itu med saker man själv borde göra genom att fokusera på någon annan.

Samtidigt betyder det inte att det är fel att vara eller vilja vara en omhändertagande person. Det betyder inte heller att personer som lever nära beroende har en psykiatrisk diagnos eller problem med den egna personligheten. De beter sig ofta helt rimligt utifrån situationen. Problemen uppstår när det som är rimligt inte längre hjälper.

/magnus
alkoholhjälpen

Du skriver att din uppväxt gör att du är van vid att man inte prata med någon om man mår dåligt. Det är bra att du ändå delar med dig här om hur du har det.

Det känns väldigt orättvist att du är den som skäms. Samtidigt förstår jag hur situationen kan göra att du känner dig sviken och förnedrad och att det gör att du skäms. Du kanske funderar på vad du har gjort för fel. Det är en fråga som vi ofta får från närstående som har beroende och ev andra problem. När saker går åt hel--te (ursäkta språket) så är det en naturlig reaktion hos kloka och omtänksamma människor. De funderar på vad de hade kunnat göra annorlunda. Att vara lite självkritisk kan vara bra i många situationer eftersom det hjälper dig utvecklas. Men man ska inte blanda ihop det med vems fel det är. Du har inte bett eller önskat att din kille ska missbruka, bete sig illa, eller lämna dig i sticket. Det låter som att du har gjort allt som du bara kan för att det inte skulle hända. Kanske kunde du ha gjort saker annorlunda. Men det kan inte vara ditt fel.

Jag vill skriva också skriva något om det där med barn, eftersom jag har jobbat flera år med barn som har det dåligt. Barn kommer inte att bedöma dig efter om saker blir rätt eller fel. De bedömer dig efter att man försöker så bra man kan och att man är där.

/magnus

Var tvungen att sluta skriva. Han komin och förnekade återigen att han druckit. Jag ville inte diskutera men försökte lugnt och stilla att förklara vad sim får mig att tro det: sluddrigt osammanhängande tal, diskussionsbenägenhet, ögonen på halvljus och vingliga ben. "Du får tydligen anklaga mig för vad som helst som inte är sant!" Jaha, jo då...

Försöker att inte känna all ilska, besvikenhet och förtvivlan, utan bara tänka framåt och på att det ska gå att separera. Men det är svårt...

Jaha, där var det kört igen. Han har druckit. Blånekar förstås.

jo, jag känner igen mig, jag är också en sådan där. Som typ kan gå fram till någon på stan och fråga om de behöver hjälp med något. Utan att blivit tillfrågad. Aha, det är det..
Tack för svar båda två.

Hej...... Ullabulla har rätt .!
Jag är själv djupt medberoende och det är inte bara mot min missbrukare . Jag har alltid hittat nån som "behöver" hjälp och då satsar jag 200 % för att lyckats med hjälpen . Jag glömmer mig själv och bara kör. Ingen har lyckats förklara för mig eller stoppa mig och till slut ligger jag utslagen och utan energi själv. Man blir som besatt - hjälpa, hjälpa , de klarar sig inte utan mig !!!!. Men det gör de.............
Jag tror att förklaringen till mitt beteende ligger långt tillbaks och jag börjar förstå det .

Nu börjar det ta någon form. Jag tänker på två saker:
En kompis till mig som blev bedragen av sin dåvarande pojkvän och sin kompis samtidigt. Vi var i 20-årsåldern. Hon föll helt och hållet och jag tog hand om henne. Jag tror att det blev ett medberoende till slut, vi hade mindre kontakt under en period (hon orkade inte med mig?) men är kompisar igen nu:)
Mina föräldrar har inte missbrukat men har varit känslomässigt dyssiga i hela mitt liv. Mamma hade inte så stor känsla för känslolivet, och hade sååå svårt att kommunicera. Pappa har mer koll på känslolivet men är å andra sidan otroligt konflikträdd och rädd för problem, vilket gjorde att allt sopades under mattan. Dessutom har han ett häftigt humör och hade en depression när jag var i tonåren. Jag tror att hela familjen gick runt och försökte skydda honom från saker.
Mamma hade också mycket avundsjuka och svartsjuka i sig, så det har jag fått med modersmjölken. Vad det gäller att vara glad för andras skull har det blivit bättre, men i den allra närmsta relationen med min sambo är jag missunnsam faktiskt. Jag tycker att han har problem med sin attityd till alkohol men så länge jag också har attitydproblem så ska jag inte lägga så mycket energi på honom utan på att lösa mitt eget. Hade han inte velat gå ut själv och dricka så hade jag sluppit komma i kontakt med detta, jag har velat undvika det. Men det finns något att lära överallt.
Ibland kan jag känna mig så komplicerad, att mitt inre arbete aldrig tar slut...

Ofta är missbrukaren bara en förevändning för att få köra igång sina alldeles fantastiska omvårdnadsegenskaper som då får blomma ut för fullt.
All omsorg möda och tid som man är beredd på att lägga ned för att lösa andras problem.Istället för sina egna.
Ibland kan de ju också vara ett resultat av att länge ha levt i en relation med en missbrukare.

I mitt fall så gick jag igång direkt på min exsambo.Vart nästan omedelbart fast i mönstret av att förmå honom att sluta dricka och göra som jag tyckte var ett smartare val.
Jag hade då levt som barn till missbrukare.
De lyckades jag inte fixa och nu fick jag ju en alldeles ny fantatsisk chans att misslyckas igen :)

Du kanske har velat kontrollera någon annan "svag" individ som tex en behövande vän,en sjuklig släkting eller någon annan i din närhet?

att värka fram?
Ibland gör då jag så att när jag känner att sanningen eller vissheten eller svaret ligger där för mig att plocka upp.Vad gör jag?
Jo jag springer förbi och runt så långa omvägar jag kan för att slippa se.
Kanske en insikt på väg?
Stanna upp om du kan,må som du mår tills du mått så klart.
Kanske det då känns bättre efteråt?
Sorgen är ju en väg att vandra som ofta leder till någon typ av svar om man vågar stanna i den.

...det gör väl inte det.
Funderar så mycket över vad medberoende är...
Om man har medberoendedrag men inte träffar en missbrukare, vad gör man/hur är man då istället?
Kontrollfreak?
Eller?

Idag är en tung dag , vet inte riktigt varför! Bara ledsen.
Att jag även är förkyld och slut hjälper inte. :'(

Vet ni vad?? Ingenting har förändrats till idag. Konstigt va?? ;-)

Och inte kom han hem tidigare heller. Ingen hjälp med nattning och ingen hjälp i morse.

Kämpa på. En dag i taget.

Ja jag har verkligen försökt göra allt bra för mina barn, men ändå blir det bara fel. Jag har älskat att vara mamma trotts att jag varit ensamstående med dom. Och visst har jag mått dåligt i perioder men det var längesen jag kände såhär, att det hade varit bättre om jag dog. Jag kan inte ens le eller skratta längre för då kommer jag på mig själv och mår ännu sämre. Jag kan inte prata med nån om det. Jag är uppvuxen med att man berättar inte för någon om man mår dåligt och det har följt med mig hela livet. Jag skäms när jag går på stan för det känns som att alla vet vad som hänt, alla vet att min man har lämnat mig och att jag återigen blivit övergiven med en bebis och att han mår hur bra som helst nu utan oss. Jag skäms! Det är förnedrande att han sover hellre hemma hos min ovän o hennes kille än hos mig o sina barn och sen ska han flytta själv in i ett hus,vi som pratade så mkt framtidsdrömmar och nu är dom borta för honom, och jag är kvar i resterna! Jag skäms så förbannat mycket och jag hatar mig själv och mitt liv. Och har ingen energi kvar att låtsas som att jag funkar iallafall. Känns som att jag skriker mig hes men ingen hör och om nån skulle råka höra så håller dom bara för öronen.

När jag läser din historia med din pappa, dina partners och en dotter som dog så tänker jag att du måste vara en oerhört stark person som har gått igenom så mycket och ändå har mycket kärlek i dig, t om till en person som inte gör mycket för att förtjäna den. Det låter som att det är extra jobbigt att vara dig just nu och svårt att se mening. Jag hoppas att vi som finns här på alkoholhjälpen kan vara något litet stöd för dig.

När man mår så dåligt som du gör blir det som om man själv är problemet och för att lösa det vill man försvinna. Det är helt normalt när man mår riktigt dåligt. Du skriver samtidigt att du trodde att du aldrig skulle må så dåligt som du gör nu när du fick barn. Det låter som att du har uppskattat att bli mamma och att du gör väldigt mycket för dem.

Vi finns här och läser det du skriver även om vi kanske inte alltid svarar snabbt.

/magnus
alkoholhjälpen

Vilken jobbig sits du hamnat i! Vi är många här som förstår vad det innebär att leva med en alkoholist. Tyvärr måste jag instämma med övriga här när det gäller din möjlighet att få henne att sluta. Om du orkar kan du fortsätta påtala för henne vad du ser. Ett mycket osunt drickande som hon behöver hjälp att ta sig ur.

I Stockholm finns mycket hjälp att få för den som vill, vårdcentral, AA, riddargatan 1, myggebo kan vara något för er.
Ta hand om dig själv och försök att inte låta oron över din frus drickande ta för stor plats. Att läsa och skriva här har hjälp mig och många andra.

Jag är nog inte en bra mamma Heller, är faktiskt inte bra på nått. Har aldrig mått såhär. Jo när min dotter dog men inte efter det. Förrens nu min livslust är i stort sätt obefintlig och den känslan trodde jag att jag aldrig skulle känna igen efter att jag fick barn.

Säg vad du tycker och känner. Säg att du vet hon dricker i smyg och vad du anser om det. Friskt? Nej! Finns en sidanpå nätet om riskbruk för att hamna i missbruk. Varför dricker hon? Fråga det. Om hon ska bryta måste den inre viljan finnas.

Usch vilket hemskt inlägg. Lider verkligen med dig. Tänk på hur mycket kärlek dina barn kan ge dig. Ge dom en fin uppväxt. Konstigt är det att man hela tiden träffar killar med bekymmer som sprit och knark.

Skickar styrka. Många kramar

Ring och prata med någon! Skickar styrka. Hoppas det vänder snart! Många kramar

Faktiskt ett äkta samtal idag. Han försökte ett par gånger med sånt där "jag kommer börja dricka igen", "vi behöver inkomsten", "det är inte bra för barnen", etc. Men jag stod på mig och till sist kändes det som att jag nådde fram. Han tycker förstås inte alls att vi har det dåligt och såg helt oförstående ut när jag pratade om den tryckta stämningen och om att andra måste tassa på tå. Tror heller inte han har insett hur dåligt barnen mår och hur mycket de vill vara ifrån honom. Jag erbjöd mig fortfarande att flytta ut i stugan. Erbjöd mig till och med att hämta barnen under hans veckor i början,så att han inte måste tappa så mycket tid och kan komma in i den rutinen. Sa att jag hur som helst hade inte hade tänkt flytta förrän början av januari, för han verkade tro att det skulle ske imorgon. Till sist tror jag att han fattade att jag menade allvar, men han vill förstås inte alls separera och inte ge upp. "Om du flyttar ut är det kört, då kommer du ju inte att märka om jag ändrar mig och det blir bättre. Om du nu inte hade tänkt fram till jul, kan jag inte få den tiden på mig då??" Kanske det, men jag vet inte vad som ska förändras för att jag ska ändra mig. Jag har ju haft ganska lång tid på mig att komma fram till det här...

Och jag måste göra något både för min egen skull och för barnens.Han kan visst ha en poäng i att det inte blir bra för dem att flytta fram och tillbaka, å andra sidan kanske det är precis vad de behöver. Lite lugn och ro emellanåt. Och om han nu tycker att det är ett problem att de ska behöva flytta så föreslog jag att han och jag bor i stugan växelvis, så får de vara i samma miljö hela tiden. Den tycker jag inte att jag fick riktig respons på.

Innan han åkte iväg ikväll var han så mild och försiktig och uppmärksam. "Jag kanske kan komma hem tidigt, vi kan tända en brasa." Too little, too late.

Även om jag i grunden är jätteledsen och förtvivlad, så känner jag mig ganska stark. Och trött! Måste få barnen i säng. Ny dag i morgon.