Senaste kommentarerna i forumet

@Självomhändertagande
Tack för att du ser mig med så snälla ögon.
Själv blev jag först arg på tills jag idag förstod vad det är som får mig att slå bakut, det går för fort. Jag är inte bekväm med att man vill träffas med en gång, jag behöver lyhördhet.
Att bygga upp känslan i samtalet i några dagar för att sen träffas.
Ja, han hanterade det fint men samtidigt så upplevde jag svaret som ett hejdå mer efter som det inte blev någon vidare fråga.
Jaja, jag lämnar nästa steg till honom.
Är han genuint intresserad så hör han väl av sig nästa gång.kram

@Snödroppen
Jag tycker att du är så modig!!!
Får plötsligt upp en bildsekvens framför mig. En fågel 🐦 som hoppar nyfiket fram och vill hälsa på en människa. För att sedan flyga iväg till en trygg plats. Och komma tillbaka med samma nyfikenhet.
Jag tänker att du kommer fram när du är redo.
Det låter som han låter dig få vara som du är. Fint. Mycket fint.
Kan ni ses dagtid över en fika. Ett uteställe kan kännas så dejtigt.
Bara en tanke.
Lyssna på dig själv. På vad du klarar. Just nu.
Och kom ihåg, att du är modig!
Varm kram

@Snödroppen
Jag tycker att du är så modig!!!
Får plötsligt upp en bildsekvens framför mig. En fågel 🐦 som hoppar nyfiket fram och vill hälsa på en människa. För att sedan flyga iväg till en trygg plats. Och komma tillbaka med samma nyfikenhet.
Jag tänker att du kommer fram när du är redo.
Det låter som han låter dig få vara som du är. Fint. Mycket fint.
Kan ni ses dagtid över en fika. Ett uteställe kan kännas så dejtigt.
Bara en tanke.
Lyssna på dig själv. På vad du klarar. Just nu.
Och kom ihåg, att du är modig!
Varm kram

Hej
Visst är det mycket kring flytt osv - det vet jag av erfarenhet, men ett liv framförallt ditt barns uppväxt med en aktiv alkoholist är ju inte ett alternativ.
Om det är så som jag tolkar det är du som förälder ansvarig för att skydda barnet tänker jag?
Eller hur går dina tankar?
Det praktiska är ändå mindre jobbigt än skadan i långa loppet..

@EloMa du är verkligen inte ensam om det, klokt att du skriver här. Har du läst runt i andra trådar här i anhörigforumet? Om inte så kan du nog hitta en hel del värdefulla erfarenheter där. Du får också gärna skriva lite mer och berätta om vad du funderar på, ibland behöver en skriva flera gånger för att få svar.

Livet efteråt...
Förra dejten slocknade eller jag tror aldrig den riktigt tändes för mig efter att vi möttes.
Det rann ut i sanden, jag hade inget att säga efter. Han drog sig undan.
I helgen pratade jag med en ny man; rolig, lite galet rolig, reflekterande, trevlig och ett 6 h långt samtal om livet. Över telefon, klockan hann slå 04:00 innan vi knappt kunde hålla ögonen öppna.
Kvällen efter skulle vi träffas för första gången på ett uteställe, jag fick panik och avstyrde allt. Han ringde upp och pratade, ville förstå och jag tryckte undan och bort dejten men han stog kvar och jag förklarade.
Samtalet avslutas med att han säger att om jag ändrar mig eller vill ha en vän, någon och prata med så kunde jag bara kontakta honom.
Jag skrev till honom idag att jag uppskattade vårt samtal och önskade honom God Jul.
Han svarade att det var trevligt att höra från mig och önskade mig en god jul tillbaka.
Jag har aldrig mött honom men översköljs ändå av paniken och vill fly.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Livet....

@Sisyfos du jag har en till fråga!
Idag fick min pappa ett samtal från skolans kurator, då har min lillasyster gått till kuratorn och pratat om mammas missbruk och hur dåligt hon själv mår utav det och att hur påverkas av det i skolan..
hon vägledde oss till ett möte med någon psykolog i kommunen som skulle göra upp en plan för oss, alltså jag, mina syskon och min pappa.
Vi ska alltså prata om hur vi ska på bästa sätt prata med mamma och hjälpa henne.
Hur skulle du känt om du var i den situationen, fått veta av att barnen och mannen går till någon för att prata om dina problem? Jag känner skuldkänslor över detta

@ChangedMe tack tack tack❤️

@Sisyfos Tack! För att du delar med dig! Det betyder jätte mycket för mig, speciellt att höra någon som varit i liknande situation!
Det här steget att våga samla alla igen och prata det är så stort och laddat för mig, nästan att jag får ångest när jag tänker på det.
Min morfar var en alkoholist och jag minns så väl samtalet mamma hade med honom där hon sa att ”nu får du välja på alkoholen eller mig och barnen” så valde han då alkoholen.
Jag kan inte fatta bara hur en människa som varit utsatt som ett barn till en alkoholist, själv kan bli en?

På Prata gärna med deras mamma också - de kanske kan bo där ett tag, förstod det som att de är hans sen tidigare,

skulle en liknande situation uppstå så måste du nog stanna hemma hos barnet eller ordna annan plats under dagen.
Lämna honom inte med en påverkad person.

Var rädd om dig kram

Du har som vuxen självklart ett ansvar att omgående anmäla!!!. Du måste hjälpa 11 åringen.
Så många barn växer upp o säger att många visste men ingen gjorde något. Snälla ta en första kontakt imorgon. Du får vägledning och de du pratat med kan sånt här o du behöver inte känna svan utan stolthet.
Primärt för barnets skull men även för din o vem vet i förlängningen kanske även för din sambos.
Återkoppla gärna sedan att du gjorde det ❤️

@nybliven.sambo Det är helt klart läge för orosanmälan, inte bara för barnens skull men även för hans egen! Har han arbete? Prata i så fall med hans chef. Chefer har ett stort ansvar för arbetsmiljöfrågor enligt lag och kan inte ignorera att en anställd har missbruksproblem.

Hej @asdffg!

Så jobbigt det låter 😔

Jag har precis nyligen börjat förstå att min man är beroende och inte ”bara” dricker för mycket.

Det har väckt en massa tankar och känslor! När jag läser ditt inlägg står meningen ”Han har slutat smygdricka nu, vad jag vet” ut.

Det är så svårt att förstå att man gradvis vänjer sig vid så konstiga saker att i alla fall jag själv märker att jag ofta, i tanken och till mina nära vänner lägger till ”vad jag vet”.

Trygghet, ärlighet och öppenhet har alltid varit viktiga värden i relationer för mig. Och nu befinner jag mig i ”vad jag vet” landet som är allt annat än tryggt, ärligt och öppet.

Det låter som även dina gränser har smygflyttats och att du hamnat på en plats du inte tänkt dig vara på alls.

Vet någon i din omgivning om hur ni har det? För mig har det känts lite som en livboj att jag vet att andra vet, eftersom jag blir lite rädd för mig själv och min önskan att allt vore annorlunda (och nästan försöker lura mig själv att det inte är så farligt).

Håller med @bella70 om att det viktigaste nu är att du ser till dig och barnens bästa. Sök hjälp, även om det just nu känns omöjligt att göra något annat än att stanna kvar❤️

Ja nu har ni ju barn som du måste skydda från detta direkt .
Har ni sökt hjälp? Har du?
Här på forumets kan du hitta en del vägar.
Kan du och barnen bo hos t ex dina föräldrar medan din man funderar igenom saker o ting?
Låt dem inte växa upp i detta❤️
Kram!!

Våra barn märker än så länge inget av det förutom den dåliga stämningen. När han går ut blir han alldeles för full. Förra helgen kom han hem och spydde över badrumsgolvet. Efter det försöker han lägga sig i sängen, vilket han såklart inte får eftersom också barnen ligger där. Helgen innan det blev han kanonbakis. Förutom det här, som innebär att jag ligger vaken och undrar i vilket skick han är och att han blir dålig i ett par dagar så är det mer. Han har smygdruckit. Dolt att han dricker och ibland hällt i starkare saker i ölen för att jag inte ska märka. Vi har känt varandra i en evighet och jag märker d i r e k t när han druckit. Blivit som någon jävla detektiv och blivit gaslightad några gånger. Han har slutat smygdricka nu, vad jag vet.

Han har insett att han har problem. Men ändå inte. Idag var han iväg med grabbgänget över dagen. Jag skulle hämta honom på eftermiddagen efter att ha varit iväg med barnen. Märker direkt att han är full och förklarar att jag inte kommer hämta honom då jag inte vill att barnen ser det. Han fick åka hem själv och ansträngde sig mycket för att inte verka för full. Som sagt så ser ju jag ändå. Otrevlig och sur för att jag inte hämtade.

Tar bebisen ifrån mig och säger att han kan ta hand om sina barn. Säger dryga saker till mig framför "stora" tjejen och jag biter ihop för att det inte ska bli värre. Han klarar av det han ska men det märks ju.

Läst en del och vet hur man ska bemöta. Hur man "ska" tänka. Samtidigt så går det här ju ut över mig, över barnen. Vi har varit tillsammans i en evighet och har svårt att se en tillvaro utan honom, omöjligt nästan. Vi är ett grymt team annars. Men det här gör mig så trött.

@Samsung50 tack! Den heter något med ”trygg i kärlek”. Den handlar inte så mkt om medberoende (eller jo indirekt) men om ambivalent anknytning och hur man blir trygg i sig själv så man kan attrahera någon med liknande anknytning <3

@szubel04
Det bästa med skrivandet. Oavsett var man skriver. Är att få respons!
Tack för din kommentar! Ta hand om dig! ❤️

@anna038004 Blir så ledsen och bedrövad för din skull och vill skicka dig en riktigt varm kram, du är i mina barns ålder och de konfronterade alldeles nyligen sin pappa som har druckit i över tio år och inget jag som hans fru har sagt eller försökt med har fungerat, förrän jag nu bestämde mig för att jag tänker lämna. Mina barn (i 20-årsåldern alla tre) har varit trötta och oroliga och bestämde sig för att med värme, respekt och kärlek konfrontera sin pappa för att ge sin syn på saken och få honom att söka hjälp. Vilket han nu gjort, om det blir en hållbar förändring är för tidigt att säga men han sökte i alla fall hjälp för första gången. Det jag vill säga med detta är att precis som Sisyfos här ovan säger så är det inte din börda att bära och känner du att du orkar så skulle du tillsammans med din pappa och syskon prata med din mamma igen, lägga fram att ni är oroliga och att ni kan hjälpa henne söka hjälp, följa med henne, hon har ju lyckats förut vad jag förstår. Precis som du så mår/mådde inte mina barn alls bra av att en förälder dricker för mycket och det är inte ditt ansvar att ta hand om din förälder. Det inkräktar på din energi och ditt liv att ha ont i magen och fundera och vara orolig över din mamma. Hoppas ni tillsammans kan prata med henne, kanske ta hjälp av någon mer släkt eller vän? I vårt fall var det tillskottet av farfar som var med vid konfrontationen som hjälpte lite extra. Kramar till dig❤️

Jag har varit mamman som smygdruckit och hoppats att det inte märkts. Jag avskydde frågan ”har du druckit”, för jag kunde oftast inte svara ja, trots att det var sant. Det var så oerhört skamfyllt och när jag var berusad så var det så svårt att säga ja.
Lösningen är inte att tiga. Jag vet att framförallt ett av mina barn oroade sig som du och det gör ont att tänka på. Allt man vill som förälder är att barnen ska må bra. Och jag tycker att just hemlighetsmakeriet runt drickande gör stor skada. Jag sa till mitt barn att hon fick prata om det med andra. Det är inte hennes hemlighet att bära och må dåligt över. För en alkoholist är det bra att det inte pratas. Då kan drickandet fortsätta. Men det gynnar ingen. Ingen mår bra av att smygdricka heller. Tvärtom, det är mycket ångestskapande.
Du skriver att din mamma varit fri i flera år, men börjar om nu. Du skriver att hon är skör. Du är ung och det hör ska inte vara din börda att bära, men jag tycker att du ska prata med henne och beskriva hur du mår i det här. Fråga hur hon mår och varför hon dricker. Många härinne medicinerar med alkohol. Det är världens sämsta medicin och spär bara på ångest och nedstämdhet.
Egentligen borde hela familjen sätta sig ner och prata. Du har yngre syskon som också mår dåligt i detta, men det finns vägar ut för både er och er mamma. Att låtsas som ingenting är nog det sämsta man kan göra. Alkoholism är en progressiv sjukdom och det jag var mest orolig över när jag drack var de personlighetsförändringar som man kan få. När man inte längre bryr sig om andra.
En som skriver här inne slutade efter att hennes dotter anmält till hennes arbetsgivare att hon drack. Hon mår mycket bra nu. Nu kanske ni inte måste vara så drastiska men det finns hjälp att få. Det går också att anmäla till socialtjänsten eftersom du har minderåriga syskon, men det bästa är kanske att ni kräver att hon tar hjälp. Det finns mediciner, hon kan gå i samtal . Viktigt är att inte anklaga, ni kan prata utifrån ert perspektiv och hur oroliga och ledsna ni är allihop. Ni kan också prata om er oro för henne, varför hon dricker. Jag använde egentligen inte alkohol i berusningssyfte, utan för att orka med, för att hålla fokus, för att jag var trött. Jag hade svår järnbrist. Andra härinne dövar ångest. Det finns bättre mediciner för just det.
Det finns ett on-lune program här på alkoholhjälpen att anmäla sig till. Forumet här är också mycket stöttande, även det kan du tipsa om. Kommuner har beroendemottagningsr. Det finns även stöd för anhöriga, där du kan få hjälp. Du kan kontakta vårdcentralen och be om att få prata med kurator eller psykolog. Det är skönt och bra att sätta ord på sin oro. Du kan även prata med kompisar. Jag är övertygad om att det finns fler med samma problem och du sviker henne inte. Hon vill att du mår bra (det kan jag nästan lova).
Du verkar vara en sån fin dotter och jag är säker på att ni kan vända det här, men inte just genom att tiga. Man mår jättedåligt. Av just alkohol, så att din mamma får fortsätta för att ni är rädda för att ta upp det är inte nån bra lösning. Lycka till! Och det här är egentligen inte din uppgift alls! Du ska leva, ha kul, ta hand om dig själv, få tröst och stöd av dina föräldrar - jag är nästan säker på att det är så din mamma vill ha det också om beroendet inte gått för långt.
Lycka till med allt!

Jag har aldrig riktigt vågat prata om det här men det tynger mig något enormt.. min mamma är alkolist men varit ”fri” från alkoholen i flera år. Tills jag tog studenten förra året.. jag märkte att det försvann sprit från mitt rum som jag skulle ha till studenten. Jag förstod direkt att det var mamma.
Sedan dess har hon druckit små mängder var och varannan dag men haft ett uppehåll på en eller två veckor. Hon tror inte att vi i familjen märker då hon druckit fast vi egentligen märker minsta droppen hon fått i sig.
Vi har aldrig pratat öppet om mammas missbruk men i somras innan min pappa fyllde 50 så valde vi att ta upp det med henne. Hon lovade oss att söka hjälp för det och bli bättre. Lättare sagt än gjort. Jag flyttar hemifrån och det blir värre.. min mamma och pappa bor tillsammans med mina syskon och varje dag har jag en klump i magen hur det går där hemma. Förra veckan träffades jag och mamma i stallet och insåg att hon hade druckit en ganska bra mängd. Hon tror fortfarande inte att jag märker. Jag tar anstånd från henne och försöker visa att jag inte vill vara nära henne.. jag pratar samma kväll med min pappa som också märker snabbt att mamma är påverkad. Mamma ser att jag och pappa står ute och pratar. Hon går då till min lillasyster som är 15 år och börjar gråta och säger ”nu tror Anna och pappa att jag har druckit, men jag önskar jag hade druckit nu” det slutar alltså att min lillasyster sitter och tröstar mamma efter att hon fullkomligt ljuger för henne för att få hon på hennes sida..
Det har gått en vecka sedan dess och hon har inte hört av sig till mig någonting.
Mamma har alltid varit väldigt skör, så jag är rädd att hon kommer att ta livet av sig om jag börjar prata om hennes alkohol problem igen.. jag mår så dåligt i det här.

Fattar vad Du känner! Du är inte ensam! (Jag finns; än så längre)@Självomhändertagande

@Såjävlatrött åh, vad jag håller med dig! Det är djävulskt jobbigt men JA, en relation ska inte handla om att en ska laga en annan. Jag har haft både vänskapsrelationer och kärleksrelationer som varit sådana och när jag väl vaknade till så klippte jag bort allt sånt. Aldrig mer!

Stort lycka till ❤️@FruV

@Såjävlatrött Så många rätt i denna text. Medberoendet sitter i fast man lämnat, men är man medveten om det kan man notera när tankarna går igång åt det hållet. Jag fick själv en påminnelse när jag läste din text. Vilken bok har du beställt. Jag tror många av oss behöver jobba med just detta att bli trygg i sig själv. Och att upptäcka röda flaggor hos en ny person man möter så man inte hamnar i samma situation igen, som vän eller partner. Jag går gärna igång och vill rädda alla personer jag möter som går igenom svårigheter.

@Såjävlatrött Bra för dig! Lycka till.