Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet, det gör så ont ibland... Att känna att man försökt så mycket, både försökt anpassa sig och förändra sig för att passa bättre, inte väcka ilska och inte förstöra fina stunder... Men ändå fungerade det inte... Det blev ändå inte bra.
Och det gör så ont ibland, jag ville så gärna ha kvar min familj, att barnen skulle få ha lyckan, att jag och sambon skulle ha kärlek, trygghet och stöd i varandra... Det gör ont, och det får göra ont!
Jag lever fortfarande i mantrat (som jag lärt mig här): "just nu känner jag så här, just nu är jag så här ledsen,men det är nu, och det kommer förändras!"

Everything will be okay in the end, if it is not okay, it is not the end!

Kramar!

Men av någon outgrundlig anledning så tänkte jag, snarare kände jag att jag måste se en gång till här i Forumet hur det är. Varför kände jag det? Spelar ingen roll men då vaknade jag till vid åsynen och framför allt dina ord och din sorgsenhet som du beskriver just nu Framtidsdrömmar. Jag känner med dig och om det bara vore möjligt så skulle jag dela lite med dig för att du inte behövde vara så där ensam, sorgsen och fylld av saknad och ensam i natten.
Du skulle bara få tala och ösa ur dig av det som snurrar runt och gnager denna stund. Känner med dig, det är i alla fall vad jag kan säga just nu. Du gör så stora saker, har så mycket ansvar och måste säkert vara så stark utåt att det blir så lite kvar till dig själv kanske. Kan det vara så?
Jag vet inte hur det i verkliga livet är för dig men en bild får jag fram inom mig av dina rader och jag berörs mycket av den. Hur än anledningarna utifrån ser ut så är känslan så lika, när allt kommer över en, alla tvivel och frågor utan svar. Varför, far för, tänk ändå om... kanske i stället att... listan min vän kan göras mycket lång. Det bara rullar in över en, ofta rätt oförberett står man försvarslös där då.
Det enda jag just nu kan ge dig är att jag läst och berörs, i just detta just nu är du inte ensam, hur märkligt det än kan låta. Tycker nästan det själv, men jag ville ändå säga nåt. Inte säga att det inte är så farligt, inte bara säga att det går över. Inte förklara så mycket just nu. Bara finnas som en röst, kanske en liten tröst om natten.
Jag har läst vad du skrivit och det vore mycket mera konstigt om du inte skulle få besök av sorgens tankar mellan varven, efter det stora steg och beslut du tagit beslut om och ansvar för.
Hoppas bara att du inte tar på dig sån skuld som inte är din. I en omöjlig situation måste något göras, det har du gjort och det är starkt. För dig och för dina barn. Du skriver också att det samtidigt känns gott. Det är precis så det är, du ser och säger det så fint själv.
Jag skriver nu detta antagligen rätt osammanhängande, men det är väl precis så det är när allt snurrar, så smittar det av sig.
Nu är natten här och jag skickar de finaste tankar och en stor stor Styrkekram från mig till dig. Önskar dig en bra dag i morgon, tag vara på allt gott och värdefullt du bara kan! En Forumvän om natten. Mm.

Just nu sköljer sorgen över mig- tårarna rinner och hjärtat gör ont. Varför blev det så här?? Tycker så synd om mina älskade barn som ligger här hos mig i mitt lilla kyffe- tycker synd om de som inte får växa upp i en sammanhållen, lycklig familj. Varför blev allt så fel?
Kommer jag att räcka till- jag har släppt/tappat kontrollen över min vardag för tillfället och det är så jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att inte veta och ta en dag i taget- dock är det nödvändigt just nu.
Nu är det tungt att leva.. Tänk vad det kan gå upp och ner.

Tack!
Jag får så mycket av att läsa andras inlägg, och så klart även av att läsa andra kommentarer till mina inlägg.

Min dröm har ju verkligen raserats - och inte blir det lättare av att socialtjänsten utreder... Eller - jo, det kanske blir lättare, men det är en oerhörd provning med anmälningar hit och dit, få hembesök, vara orolig att något blir fel osv. Jag har alltid tänkt att socialtjänsten blandas bara in i familjer med stora problem - och nu är de inblandade i min familj...?! Förstår liksom inte hur vi hamnade här? Men de är alltid väldigt noga med att påpeka att det är inte jag som är under lupp, det är barnens väl och ve, och hur det är ställt hos pappan!

Framtidsdrömmar - jag får gåshud av dina ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!". Det är fantastiska ord, från bästa du till lilla mig...! Din resa har betytt mycket för mig också! Att få bli påmind, att få se vart jag är idag istället för där jag kunde ha varit, och nu är du också på ditt livs resa!

Ja, Yogi, min tillfälliga sinnesförvirring är tydligen inte så tokig - jag mår i alla fall bättre än för ett år sedan! Och vilka erfarenheter jag fått!
Dina ord "Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har". Så kände jag för ett år sedan, och tänkte ibland att det var omöjligt, men nu sitter jag här! Och det kommer du också göra, med ett emr ordnat liv, och mår bättre!!

Yogi, jag har tagit emot mycket stöd:
har gått en del på AlAnon, och det hjälpte på många sätt, och jag har haft min bästa vän som jag kunnat ringa ofta och när som helst, och som ringt mig och funnits där. När jag tvekat så har hon när som helst på dygnet kunnat påminna mig om varför jag lämnat! Men framför allt: min samtalskontakt på Kvinnomottagningen i kommunen har varit en utomstående som hjälpt mig att sortera och kunnat vara mer objektiv! Där har jag gått ibland en och ibland två gånger per vecka, och jag går där fortfarande, och det sköna är att hon är en utomstående, hon står inte på min sida för att hon är min nära vän, hon hör det jag berättar och bekräftar vad som är ok och inte, vad jag kan tänka och hur jag kan tänka och hon hjälper mig att stärka mig själv!
Kramar!

Tack Flygcert för att du delar med dig. Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!
Visst finns sorgen där ibland- drömmen om en familj har ju raserats.. konstigt vore det väl om man inget kände.
Lycka till!
KRAM

för dina reflektioner. Kul att du finns på forumet!
Kram

Jag håller med dig i allt du skriver. Känner precis så som du beskriver att du känner. Jag befinner mig på samma stig som du just nu, den officiella flytten är inte klar. Dock är den STORA korsningen avklarad- flytten från den gemensamma boendet. För mig har alla farhågor hittils varit obefogade- det har gått över förväntan. Dock väntar jag bara på det stora bakslaget, kanske kommer det eller också så gör det inte det. Känner mig rustad för att kunna möta de i så fall. Jag är så stark i mitt beslut just nu- känner mig fri på nåt konstigt vis.
Att man genom forumet fått möjligheten att vara förtvivlad, ledsen, arg, tjatig, ältande och hoppfull har också stärkt mig. Här har ingen dömt mig.
Jag har ER här på forumet att tacka för att jag är där jag är idag.
Vi kämpar tillsammans Yogi! Flygcert har visat vägen! + alla ni andra som stöttar och skriver i trådarna. Alla kommentarer lyfter mig och gör att man känner sig sedd.

Jag har under en längre tid haft kontakt med en teraput på familjerådgivningen. Om du frågar mig så tycker jag att du ska söka professionell hjälp för det är skönt att prata med någon utomstående.
Kram!

har förändrats. Bara det att han är beredd att bortse från din tillfälliga sinneförvirring talar ju sitt tydliga språk, tänker jag. Återigen avsaknad av egen insikt om sin egen del, lättare att lägga ut ansvaret på dig.

Jag har läst allt i din tråd, sett hur du har kämpat och du har min djupaste respekt och beundran. Du har kämpat i motvind så länge och till slut lyckats skapa en fri, lugn och trygg vardag för dig och dina barn. Sorgen är en del av din resa, och en del av barnens resa. Men den är naturlig för er alla. Dina barn önskar säkert att mamma och pappa ska vara tillsammans, precis som de flesta barn med skilda föräldrar. Men de önskar säkert inte att det ska bli så som det var, precis som du inte önskar det. Du vet att en sådan familj som ni önskar inte är möjlig. Du kan se det och stå fast i ditt beslut utifrån det. De kommer att förstå det så småningom.

Så skönt att du är fri att ta en fika med en vän utan att känna stress! Det är stort! Fint att du nu har en trygg och förutsägbar ekonomi! Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har.

Jag skulle vilja fråga dig om du haft någon form av professionellt stöd under året? Själv letar jag litegrann, känner att jag nog skulle behöva det. Kanske inte så mycket för att bearbeta upplevelser, men för att forska lite djupare i mig själv... Hur har du gjort?

Varm onsdagskram från mig!
//Yogi

allt som har hänt. Och all hjälp jag har fått här. Det är här jag har fått det stöd som har hjälpt mig framåt i processen som har lett fram till det beslut som jag djupt inne i mig själv visste måste fattas. Det är här jag har mötts av förståelse, kunskap och respekt för mig själv, mina tankar och min ambivalens. För det känner jag den djupaste tacksamhet. Flygcert, Lilleskutt, framtidsdrömmar mfl som har och har haft upplevelser så lika mina, där alkohol och "psykisk misshandel" varit en del av vardagen. Mt med sin värme och förståelse, Mm, Adde, Berra med stöd och sanningar från "den andra sidan" och alla ni andra som delat med er av erfarenheter, tankar och reflektioner... Jag blir inte betraktad som ett offer här, blir heller inte dömd. Det är så skönt, så fritt. Jag kan skriva precis det jag känner här och nu och möts av förståelse, empati, sympati och tillit till att jag mitt i allt kaos är en person med egen kraft och förmåga att själv fatta rätt beslut men att jag måste få låta det mogna, ta tid och ta det i min egen takt. Jag har inte ord som räcker till för att beskriva den förundran och glädje jag känner. Det är verkligen helt fantastiskt... Jag kunde aldrig ana det när jag började skriva här. Ni alla har funnits med mig hela tiden, vandrat vid min sida och gett mig kraft som vuxit fram genom att acceptera alla känslor, lära mig om de mekanismer som finns i det här, lära mig och acceptera att jag bara kan hjälpa mig själv och barnen, acceptera att jag måste släppa taget. Ja listan kan göras lång. Vad kan jag säga? Tack.

Det här är inte lätt. Det är verkligen inte det. Men mina känslor är inte stormiga. Inte turbulenta. Jag känner ett lugn och en trygghet i förvissningen om att det här är rätt. Jag känner en sorg, som är lugn och stilla. Ångest har jag, och den kan vara kraftig, men den är avledbar. Den går att hantera. Jag vet absolut ingenting om framtiden, men jag oroar mig inte. Det är skönt. Det är inte över förrän den officiella flytten om en månad. Vet att det finns en risk att det blir turbulent då, men jag tror faktiskt inte det. Jag pratade med honom i telefon två gånger igår. Han hade en helt vanlig kompisröst och vi pratade om vardagliga och praktiska saker. Det väcks ingenting. Det kanske är så att jag inte älskar honom? Det kan vara så. Det känns som om vi kommer att kunna göra det här på ett bra sätt. Jag tror att vi kan bli vänner, han kommer förmodligen att fortsätta att ringa och vilja prata om allt möjligt, ungefär som han gör med sin dotters mamma. Han har samma röst till henne och de har tät kontakt. Hon och jag också, hon är ungefär som jag. En bra tjej ;). Det kanske är så det kommer att bli. Det skulle kännas bra, för jag bryr mig ju om honom och skulle önska att vi kunde vara vänner. För det var vad vi var i början.

Nu ringde han igen! Ett bra och konstruktivt samtal om fördelning av möbler och praktiska frågor kring flytten och att han ville låna hunden ett tag. Helt ok. Vänskapligt. Det känns hoppfullt för framtiden. Känns konstigt när jag tänker på hur det har varit, hur destruktiv vår spiral har varit. Det finns ett lugn hos oss båda, känns naturligt att prata. Som om vi är gamla vänner som känner varandra utan och innan. Så vill jag att det ska fortsätta. Kanske kan det bli så? Hoppas.

Skulle nog vilja prata med någon om allt. Få hjälp att jobba med mig själv. Inser ju att det finns saker hos mig som gör att jag går in i relationer som inte ger mig det jag behöver, där jag blir förminskad och tagen för given. Att jag efter alldeles för mycket kämpande till slut måste avsluta för att jag far för illa. Att jag själv måste försöka stärka min självkänsla och börja respektera mig själv och försöka tro att jag också har ett värde.

för att du delar om ditt liv och visar att det går att förändra det destruktiva liv som många lever i.

Kram ♥

så viktig fråga Sorgsen44 när du skriver: Hur kan jag luras in i detta gång på gång jag förstår inte det?

Det gör riktigt ont att läsa om din nattsvarta förtvivlan. Det gör också ont att tänka på barnen. Jag tror att du behöver stöd i "levande livet", någon att tala med så att du kan få grepp om dig själv och förstå vad det är som gör att du vänder tillbaka - visst har det hänt så flera gånger nu? Gå gärna till Alanon om det finns en grupp i din närhet - där möter du människor som vet vad du går igenom. Fortsätt också att skriva här kontinuerligt, det hjälper att reda i de egna tankarna och det hjälper en att få syn på sig själv.

Hoppas du har en lugn kväll / mt

Jag kan säga att det är alldeles dött på FB också. Vi har nog fullt upp med LIVET nu när vi lever det fullt ut. Hoppas allt är bara bra med dej och hälsan och kärleken. Jag har det fortsatt bara bra. Kramar och så :)

Jaa, det är en sorg... Men jag är så nöjd att jag lämnat... Jag behövde inte leva så!
Han har gett mig många chanser att komma tillbaka under året, jag tror inte att jag skrivit alla gånger om det här, skrämts pga rädsla för igenkänning... Men det har varit många sms, mail och samtal där han erbjudit sig att förlåta mig för min tillfälliga sinneförvirring att jag lämnade honom, om jag bara kommer tillbaka... Och ibland har jag tänkt att han kanske förändrats, men samtidigt så har jag någonstans vetat att han har inte förändrats och om jag skulle ha gått tillbaka så hade jag fått leva i en livslång skuld där han hade tagit alla chanser att dra upp mitt svek, typ. Och jag har ju delvis haft rätt, för han blir ju fortfarande Arg, vänder på saker jag säger, trycker ned mig ned kommentarer och så emellanåt...
Men det är en sorg, för ibland hör jag stortjejen ber mig att jag ska flytta tillbaka till pappa och jag tänker att hon är ledsen för att jag förstörde vår familj... Och jag vill ju så gärna att de ska vara lyckliga, inte känna skuld, oro och inte heller känna besvikelse mot mig för att jag ryckte upp dem från deras trygghet.

Och nu när jag skriver detta, och läser vad jag skrivit, med tårarna återigen flödande, så vet jag att jag gjorde det jag behövde göra, för det var inte deras trygghet, vi var rädda och oroliga, de märkte på mig och pappa att allt inte var lugnt, tryggt och bra, det var inte som det skulle. De var, och är, för små för att fullt ut förstå, men jag kunde inte stanna- det var inte bra för dem och det var inte bra för mig - jag höll på att gå under. Jag tog mitt föräldraansvar och lämnade det som ingen ska behöva acceptera...

Idag gick jag från jobbet lite tidigare. För ett eller två år sedan hade jag stressat hem för att hinna göra så mycket hemma som möjligt, idag åkte jag förbi en vän och fikade en stund. Ingen skuld i att jag inte skyndade hem, ingen skuld i att jag gjorde något jag uppskattade.
Idag har jag en buffert. För ett eller två år sedan hade jag inga extra pengar, förutom de pengar som jag alltid tog ut i kontanter direkt efter löning för att ha pengar till nödvändiga eller akuta utgifter, eftersom exet hade shoppat upp alla våra pengar. Idag kunde jag gå och köpa en luftvärmepump och betala kontant, och ändå ha pengar över.
Idag kan jag göra vad jag vill, ingen som talar om för mig vad jag ska göra, som blir arg när jag inte gör som han vill eller förväntar sig.

Idag är det ett år sedan jag började på riktigt förstå att jag var tvungen att lämna om jag skulle överleva... Och det gör så ont - jag minns det som igår, vad som hände de kommande dagarna, för ett år sedan... Det är min stora lycka, och min fruktansvärt stora sorg.

Tack för att jag tagit mig igenom detta året; ett långt, fantastiskt, härligt, kämpigt, lugnt, stressigt, nervöst, lyckligt, rogivande, sorgligt, annorlunda, spännande, skrämmande och på många sätt bra år. Tack också för att ni finns här!

så roligt med ett livstecken! Vet inte om lilla blå spanar här så jag tog mig friheten att förmedla din hälsning som ett meddelande via fb. Hoppas allt är väl med dig där på andra sidan klotet. Kram... och så:) / mt

Hej min vän lillablå. Jag har läst omkring lite på forum idag och inser att nästan alla de gamla vännerna är borta. Lite sorgligt men jag vill gärna inbilla mig att vi har det bra nu. Mr and Mrs Piano, du med kärleken... Mt har det ju bra och Santorini men jag har förlorat kontakten med många delvis genom slarv eller ålderdom. Minns ej längre lösen till mitt Facebook konto, men detta lösen tycks sitta i ryggraden. Vad betyder det? Ja inte vad du skulle kunna tro. Det mer eller mindre nyktra livet har blivit en vana men jag tar det inte för givet. Hur har du det vännen, med kärlek och foto? Du kommer alltid att vara mig kär. Liksom Lelas och Mulletant. Ni fick mig att se en del obehagliga sanningar och det kan jag aldrig glömma. Kram och så...alltid./R

Världen är till synes full av de som faktiskt vet hur saker och ting är På Riktigt! Visst är det i så fall märkligt att det i alla fall fortfarande finns bekymmer? Det är så mycket lättare att vara till synes objektiv gentemot andra. Förstår att du blir matt. Jag har läst en del av det du skrivit och det är väl självklart att det är du som fattar beslut om ditt liv och vad du ställer upp på, vill ha för egen del och därmed väljer att göra. Man når förr eller senare en punkt där det inte längre går att komma vidare och då får livet ta en ny inriktning. Kan man inte komma vidare tillsammans så måste man gå själv, annars går båda under. Det skulle väl vara mycket märkligt om man ändå inte sen skulle sakna det goda man delat.
Det finns ingen enkel väg runt kärnan i den här sortens problem som alkoholen förorsakar, finns nog bara en väg, rätt in i det och ut på andra sidan som en annan person men mycket rikare på erfarenheter.
Lev och låt leva, en dag i taget heter det. Hälsar gör Mm (Mt:s gubbe) :-)

Du har absolut den fulla rätten till all tid du behöver, utan skuld och utan att bli övergiven eller dömd. Du ber så fint, så innerligt om precis det som betyder... din rätt att få sörja det du faktiskt förlorar i ditt liv.
Jag såg nu sent om natten att du var inne här, många tankar har gått till dig i dag och i kväll. Blev så väldigt glad över att du svarade och det du skrev som svar/reflexion till det jag skrev till dig tidigare. Jag skulle så innerligt önska även dig det jag och Mt har idag. Jag tycker om den "ton" du beskriver ditt liv tillsammans med honom. Det känns så fint och respektfullt trots det som är idag. Jag har under många år använt mig av följande omformulering av en fras "Det är så mycket lättare att tillrättavisa någon, än att visa någon tillrätta". Tänkvärt tycker jag. Människor som ger goda råd eller tycker din man bara är dålig gör det förmodligen som tröst och stöd. Men då borde man samtidigt inte sudda ut eller förminska sånt som, precis som du så fint beskriver, har varit just det... fint tillsammans. Ingen pekpinne från min sida detta, jag lever utifrån devisen om att det goda finns i grunden tills motsatsen eventuellt bevisats.
Nu vill jag bara sända dig styrka i ditt beslut. Jag tror du gör alldeles rätt.
Sänder dig en fin och innerlig kram och önskar dig en god natt och en ny dag med ny styrka. En vän, på mitt sätt/Mm.

Jag känner varje dag att jag är så bestämd på mitt beslut. Dock längtar jag också som Yogi beskriver efter någon (honom) som håller om mig och är ömsint och kärleksfull. Måste påminna mig varje dag om varför jag gjort valet att lämna honom. Oftast går det bra men vissa stunder är det TUNGT- så sorgligt. Men jag har fått ett lugn inom mig som jag inte känt på länge.
Jag kan sakna mitt hus- att kunna ha utrymme och att barnen får vara hemma även när de är med mig- det känns ibland som att jag "bara lämnat dem". Jag måste ta en dag i taget och ge allt tid.
Har pratat med min ex-sambo nu ikväll och han var så bekymrad över att det nu gick en massa rykten i hans lilla hemby- bla att han skulle ha slagit mig och att han bara söp och misskötte sitt jobb. Ja, sa jag, du får ta det med dem som sprider ryktena- jag har inte något med det att göra.
Han tar på sig en offerroll och tycker så synd om sig själv. Jag har också hört saker om mig- men jag försöker att inte bry mig. Först blir jag förbannad men sen tänker jag; det är mitt liv det handlar om, jag har facit och vet hur allt varit i min verklighet. I min verklighet är allt sant och jag står för mitt beslut och det jag känner och det är en sån skön känsla.
Tänk ändå att det alltid är folk som vet så himla mycket om människor som de inte umgås med till vardags. Jag blir så matt!!

...att min kärlek inte räcker. Den här gången heller. Tyvärr. Tänk om jag kunde få uppleva detsamma som ni, Mm och Mt...jag skulle bli så glad och lycklig. Jag inser att det inte kommer att ske någon förändring. Han sjunker nu. Han kommer att fly. Jag vet inte vart, kanske han hittar någon ny tjej som blir hans prinsessa, hans livs kärlek... Jag tror att det är vad som kommer att hända. Jag tror inte att han kommer att kämpa för mig. Det smärtar att tänka sig det. Idag ville han att jag skulle komma. Jag skrev till honom att jag är ledsen men att jag inte kommer, att vi vet båda två att det här är rätt även om det gör ont, att vi bara hamnar i samma ekorrhjul igen annars. Fick inget svar på det. Jag vet att det är dumt att ha kontakt. Det väcker en massa känslor. Men jag har bestämt mig, och jag ska härda ut. Jag vet att om det bara får gå en tid så kommer jag att få distans. Jag vet det. Men just nu är det bara så tungt...

Jag var bortrest till min pappa och syster i en annan stad i helgen. Hälsade på hos dottern och "svärsonen" efter jobbet idag. Ska till min styvfar på middag imorgon med hela familjen. Torsdag ska jag träffa min syster. Till helgen som kommer har jag bokat in städning hos min vän som jag är inneboende hos. Mycket prat och mycket jobb, skingrar tankarna och håller mig ifrån honom. Tvingar mig till att umgås med mina syskon och barnen, även om jag egentligen inte orkar. För jag vet att det är bra för mig. Men de frågar hela tiden. Hur är det? Har han hört av sig? Och jag berättar litegrann. Berättar att jag är ledsen, att det är jobbigt just nu. Möts naturligtvis av oföstående. För hur ska de kunna förstå? Hur är jag funtad som saknar honom? När de säger negativa saker om honom vill jag inte höra, vill inte. Jag kan aldrig få dem att förstå att det fanns fina sidor också... Vill inte att de ska se honom som ett monster, vilket de gör. Jag kan inte förneka något som har hänt, för det har hänt. Och ja, det har varit skitjobbigt! Men det har funnits så många helt underbara stunder också, av den djupaste ömhet, omtänksamhet och omhuldande kärlek. Ja, det var så - också. Och ja, de negativa sidorna övervägde. Därför tvingades jag ta det här beslutet. Tvingades, för att jag måste. Till slut orkade jag lämna. För att jag måste. Och så ska det förbli. Jag kommer inte att gå tillbaka. Men låt mig sörja. Ge mig den rätten.

till Yogi, det är så gott att läsa dina rader som inte andas förnekelse eller skuldbeläggande. Bara ett konstaterande över att man faktiskt saknar och det är ju bara så självklart, vackert så länge det fick vara det. Inte förneka det fina man delat, viktigt att påminna sig om tror jag också. Det är ju den "riktiga XXX" man älskade och ville vara nära och dela sitt innersta med.
Det finns så mycket att skriva om, så det skulle fylla många volymer. Så fint att kunna vara delaktig här, läsa och ibland också skriva. För sin egen skull och säkert också för andras, sånt kan man inte själv veta vad som plötsligt är "rätt" för någon. Men för mig är det viktigt att sätta ord på sånt jag själv bär inom mig. Sen jag blev nykter har det blivit än viktigare efterhand att faktiskt stå för mitt beslut om nykterhet.
Jag har druckit klart för min del, det är allt.
Allt gott. /Mm.

Yogi, det tar bara så ont att läsa dina förtvivlade rader. Vad skall man med ord säga? Jo förstås som andra skriver, ge dig styrka, berätta om egna vägar man valt efter att man prövat allt. Tålt det mesta, hoppats och klamrat sig fast vid minsta lilla hopp. Eftersom jag kommer från "andra sidan" är det så lätt att identifiera mig med honom i eftertankens kranka blekhet. Känna igen ångesten, ångern då när sinnet för en stund är större än alkoholens makt (om sinnet nu någonsin är det...) Man fattar inte hur det har blivit så här, ville inte det men ändå är man där. Det är högst troligt att han just då tänker och känner allt det där MEN det är nog inte tillräckligt. Inte för en förändring bara så där. Inte den här gången heller. Det låter säkert hårt men det är bara så att du i första hand idag skall ta hand om och värna om dig själv. Det betyder verkligen inte att du känslolöst överger honom, det betyder bara att du får acceptera att det du försöker ge och göra för att hjälpa honom också drar ner dig själv. Den verkliga förändringen bor i honom själv och han måste göra den själv, på sitt sätt.
Det är ju inte den förändrade mannen du tidigare älskat, kramat och delat liv och så mycket med som du egentligen lämnar. Det är den förändrade person alkoholen gjort honom till som du lämnar. Det är väl inte mannen som är problemet, det är spriten och vad den gör med honom som är det förändrade i ert liv och det valde du säkert inte då... tidigare.
Om jag bara kunde så skulle jag göra något som kunde stilla din stora oro, men jag kan i alla fall säga... Du är inte den som lagt glaset till hans mun och bett honom dricka. Det valet, i den mån man i senare skedet av alkoholberoende kan tala om val, ligger hos honom och skulle i den bästa av världar inte få dig som medberoende att dras med i den utsiktslösa spiralen av att det så sakteliga blir värre. Därför är det helt krasst också han som skall fatta beslutet om att sluta och be om hjälp, finna en annan väg. Du kan inte göra det i hans ställe och du skall inte heller det!
Det är ingen lätt känsla att inse att man inte räcker till, hur förtvivlat gärna man än vill. Men det visar bara tyvärr än en gång vilken makt och kraft alkoholen har.
Men läs här och på andra ställen så ser du att det är precis exakt så hela bilden ser ut för de allra flesta i din situation. Alltid.
Jag vet självklart absolut ingenting om dig men jag vet om andra i liknande situation och därför vågar jag påstå att även du har försökt "stå på huvudet" för att kunna hjälpa honom och därmed er båda ut ur detta förstörda liv.
Jag kan bara gå till mig själv och min fru Mt, vi har varit där på vårt sätt. Läste också vad flygcert skrev bland andra.
Alkoholen är listig falsk och stark. Bara alltför sant. Ett exempel på det är att man inte tror det själv innan man är långt inne där redan, det finns uttrycket "den kapade hjärnan" och det stämmer nog på sitt sätt.
Egentligen ville jag bara säga, Stå på dig i ditt beslut, ingenting blir värre för honom i alla fall, kanske mera då att det blir på ett annat sätt. Men viktigt att inte du går under! Faktiskt tror jag för egen del att om du bara förmår ta vara på dig själv och göra vad du kan för att inte ta på dig skuld så kan det vara ett steg i en förändring. Läs här bland alla som av egen erfarenhet vet hur det känns, alla tankar, våndor och alla alla besvikelser.
Blev nog för mångordig nu Yogi, men jag ville bara skicka dig mod, styrka och titta på dig själv nu i första hand. Det äger du rätten till och det kan inte vara fel!
Styrkekramar från Mm.

Jag hade faktiskt glömt/förträngt det, men precis det som du skriver om var så jag kände: när jag hade flyttat så längtade jag ju så efter att få vara nära, att han skulle hålla om mig, att allt skulle vara bra...
Fast det var det ju inte. Tänk på det du skrivit, det du levt i och varför du lämnat. Allt det finns kvar.

Stor kram!

Han har sån ångest nu och mår dåligt. Vill att jag ska komma, att hålla om honom... Är så ledsen nu och hela min kropp skriker efter honom. Är på jobbet just nu så det KAN jag ju inte, vilket är tur. Hade funnits risk för det annars kan jag säga. Hoppas känslan hunnit lägga sig tills jag kommer "hem"...

förstår att det gör ont att se... för allas skull. Du kan inte rädda honom - fruktansvärt hur missbruk kan förstöra liv.
Kram / mt

Det gick bra. Han var jättefull...ignorerade mig så det gjorde att det gick smidigt. Blir så ledsen bara. Han sjunker nu. Han har ingenting kvar. Ingen kvar. Inget jobb, firman som kommer krascha rejält, ingen "fru" längre, inga bonusbarn, ingen hund som han verkligen älskade. Han kommer gå under. Men det här är rätt ändå. Men jag blir ändå så ledsen för hans skull, för min skull. För hundens skull... Bara så sorgligt alltihop. Känner mig bara så tom.