Senaste kommentarerna i forumet

1:a advent, ljus, värmande brasa, julkalender, julskyltning och förväntansfulla barn. Denna tid och tiden fram till jul har alltid, fram tills för några år sedan, varit den mysigaste på hela året. Idag känner jag bara oro och olust. Har med min dotters hjälp fått fram några stjärnor, stakar och hängt upp julgardiner i köket. Energin och inspirationen är borta. Försöker att göra det något så när som det alltid har varit för barnens skull.
Jag ska genomlida julen och nyårsafton- pga att jag är för feg för att bryta upp innan dess.
Jag har pratat med mina närmsta vänner och bett om hjälp och stöd efter nyår för nu har jag nått min botten- nu har jag bestämt mig för att börja leva och fylla mina dagar med liv- istället för att fylla mitt liv med dagar. Jag har så många drömmar och visioner- det är så mycket jag vill göra- och jag vet hur jag vill leva för att jag ska må bra. Just nu tröstar jag mig med mat och godsaker- och det kan ju vem som helst förstå hur kroppen blir att se ut och hur den inre kärnan i mig mår.
Jag "leker" min lek varje dag för mig själv- en lek som går ut på att jag låtsas att mitt liv är lyckligt, att jag har nån som tycker om och respekterar mig för den jag är, att jag trivs i mitt nya hem och gör roliga saker.
Jag har lovat mig själv så många gånger att göra något åt min situation men aldrig hållit vad jag lovat- denna gången känns det annorlunda- jag orkar inte mera- det finns ingen energi kvar till att försöka göra allt bra igen. Finns ingen plan B längre i detta förhållande- this is the end.
I mitten på januari 2014 ska jag få en ny tjänst inom yrket- även där en förändring.
Jag ligger i sängen och skriver detta, barnen är uppe och öppnar lucka nr. 1 och väntar på att jag ska komma upp och att vi ska äta frukost, hjärtat i mitt bröst svider av sorg och dåligt samvete över att jag inte lyckats hålla ihop deras familj, att jag här och nu skriver detta som de inte ännu vet.

Jag vill älska livet och älska mig själv, leva varje dag!
2014 ska bli det året då mitt liv pånyttföddes!

Kram på er alla som kämpar!
Ha en bra advent.

jag skriver inte så mycket här längre och jag minns inte om jag skrivit något i din tråd. Jag "känner" inte er som är nya. Däremot berörs jag av att möta er här - alla som hittar hit. Jag känner igen mönstret i berättelserna - alltför väl. Och jag vet, av egen erfarenhet och av andras att man kan förändra sitt liv!

Jag har under snart tre år ägnat flera timmar varje dag åt att läsa och skriva här - och det har varit min räddning! Det är ett enormt arbete och en lång process att tillfriskna från medberoende - på samma sätt som det är en lång och tuff resa för en alkoholist att bli nykter. Det du beskriver är det alldeles vanliga mönstret som presenteras här. På missbrukarsidorna beskrivs detsamma från andra sidan. Läs i de olika trådarna här och skriv, skriv. Det klargör de egna tankarna och bilden blir tydligare för en själv. Besök gärna ett Al-anon möte, eller flera.

Carina Bångs blogg har varit till stor hjälp för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - i synnerhet denna från februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Du förstår att min väg dit jag är idag har varit lång. Men man kan förändra sitt liv och det finns många riktningar.

Min tråd finns under siten "Det vidare livet" och heter Mitt nya år. Långt bakåt här finns min första tråd, Att vara medberoende. Där finns min resa, en av många. Alldeles nu har jag funderat över alla hinder i forma av helger, jämna födelsedagar med mera, med mera som jag lät hindra mig under flera år. Så var det och så är det för många nu inför julen.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 (min första tråd)
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 (min aktuella tråd)

Läs, skriv, ta hand om dig!

Styrkekram / mt (mulletant)

för goda ord i min tråd! Så väl jag minns de situationer du nämner, din skräck... och hur vi här på forum - jag minns Lelas - kände oss maktlösa och oroliga. Och lättnaden när du hittade kraften och flög ut!!! Hoppas innerligt att du snart blir fri från hans ilska... han skulle säkert behöva hjälp (som han antagligen lika säkert inte vill ha). Det enda lilla goda är väl att det är klart och tydligt att han har stora problem som han inte själv kan handskas med utan kanaliserar över dig - dina tvivel om du gjorde rätt måste väl vara mindre än det minsta sandkorn nu.

Jag antar att du flyttat in i ditt eget och tänker mig att du gläds och myser med barnen när ni inreder och julpyntar. Jag kan känna mig ganska trött på allt reklamen försöker övertyga oss om att köpa för att vi är värda.... MEN vi som kämpat här tillsammans vi är värda allt gott - och vi vet vad som är det viktigaste:) Varmaste kramen / mt

Måste skriva av mig lite!! Jag känner mig så nervös hela tiden och kan inte koppla av. Hela jag spänner mig, kommer ofta på mig själv med att jag biter i hop käkarna , känner mig darrig på något vis o har lite hjärtklappning. Vet inte vart jag ska ta vägen, känns som att man kan klättra på väggarna.han smygdricker igen el har kanske gjort det hela tiden. Han har ju köpt en alkomätare för att vi ska kunna kolla honom. Så en dag sa jag till honom att han skulle blåsa för jag såg tydligt att han druckit. Han gjorde det men blev nog lite sur för att jag sa till honom.När han blåste så visade den 0!! Fast han hade tagit en folköl till maten. Han tyckte att jag också skulle blåsa och det gjorde jag och då visade den att jag hade druckit trots att jag bara hade tagit en Cola! Så den där litar jag inte ett dugg på! Jag har förstått att han dricker när jag jobbar natt. I går när jag jobbade hittade min dotter honom sovandes på en stol i källaren med en burk framför sig.i morse när jag kom hem letade jag efter hans gömställe ( som man gör fast man inte vill men känner att man måste:( knäppt) Mycket riktigt så hittade jag en gömma! 2 st extra starka 7,2 : or hade han gömt. I kväll hade han också druckit, det märktes! Han sa förut att om han drack igen så skulle han söka hjälp.Vet inte vad jag ska göra nu! Orkar inte med det här. Känner också skuld för att jag skriver här, känns som att jag går bakom ryggen på honom.Men det gör ju han med mig med. Känner mig så kluven. Vad ska man göra? Så är det snart jul också och allt vad det innebär:( känns också som det är fel tidpunkt för att dra igång nåt nu när det närmar sig jul. Men man tycker jämt att det är fel tidpunkt och så drar man på det. Varför ska det vara så svårt??

Jo, du har rätt i att boendet kommer att lösa sig så småningom, men jag vet dock att det kommer att dröja ett tag, och jag försöker att tänka en dag i taget och se detta som tillfälligt, men ibland är det övermäktigt. Till saken hör att min man jobbade på annan ort längre perioder i sträck, så jag hade det lugnt hemma de månader/veckor han var borta, å nu känns det som att jag då iallafall hade mitt egna hem och att jag nog kan stå ut tills min ekonomi är löst....samtidigt vet jag att det var så jag tänkte och kanske därför inte ställde ultimatum, utan tänkte att jag gör det när jag kan fullfölja genom att ha råd att bo själv igen!

Livet är ju inte rättvist och jag vet det, men det är precis som du säger att ja har haft ett väldigt fokus på det lyckliga slutet, helt egoistiskt tänkt att han är skyldig mig det efter all skit jag tagit. Att han är skyldig oss, vårat förhållande att skärpa till sig och ordna upp saker, att vi är värda det efter allt....vet att jag inte kan lägga ansvaret för min lycka hos honom, men känslomässigt vill jag bara skrika att nu räcker det, väx upp, du är ingen rockstjärna. För det är det han tror...han tycker att han har ett väldigt häftigt liv och att hans fyllor är roliga historier att berätta för vänner/kolleger/familj, att man dagen efter all skit ska sitta och skratta och tycka att det är roligt och ständigt detta "äh, det var väll inte så farligt, eller gud vad du överdriver, eller om det nu är så jobbigt att vara med mig så kan du väll flytta då, det här är jag" osv. Han sköter sin ekonomi och sitt jobb, och så länge han gör det, så har både han och hans familj inställningen att då får man göra vad man vill. Eftersom att jag inte har ghaft en egen ekonomi de senaste åren har det gjort att jag i princip har förlorat rätten att ha åsikter m saker och ting, att eftersom att jag inte tar tag i mig själv på den fronten, får jag inte säga något. Men jag vet att det inte skulle spela någon roll hur mycket jag än tjänade, han skulle precis som alla andra missbrukare bara hitta nya ursäkter...

Jag mådde väldigt dåligt efter att vi separerat första gången, men sen stängde jag av och bara fortsatte med mitt liv. Jag skaffade en ny relation, jobbade och studerade, och mådde bra. Jag var helt säker på att jag hade kommit över oss och att jag aldrig någonsin skulle ta i honom igen....nu i efter hand har jag förstått att så var det ju inte alls, jag slutade helt enkelt inte älska honom alls. Den nya relationen var en otroligt lugn, trygg och harmonisk relation, med en person helt utan missbruksproblematik. Men som sagt jag var ju inte kär i honom så det fungerade inte, det tog dock inte slut för att jag upptäckte att jag fortfarande älskade min alkoholist, det kom jag på först ett halv år senare.
Det är också en av mina stora rädslor nu....att jag levde så länge utan honom, men ändå försvann aldrig mina känslor....hur ska de göra det nu?

Jag vet inte riktigt hur jag har förändrats genom åren. ..Jag är ju naturligtvis äldre nu, vi träffades när vi var väldigt unga, och det tog lång tid för mig att förstå att han var alkoholist. DÅ blev han väldigt full när han drack och jag tyckte att det var jobbigt, men vi var i en ålder de de flesta festar en del och alla runt omkring tyckte att jag överdrev när jag sa att något inte stämmer, att han blir för full när han dricker....sen eskalerade det såklart hela tiden, men det tog många år innan han var uppe på den nivån han är nu, där han dricker något i princip varje dag....han blir inte dyngfull alla dagar, utan det är mer att han ar perioder av konstant fylla i tre-fyra dagar, sen kan det vara lugnare, något glas vin och någon öl men inte packad, dock alltid någon alkohol...tro jag kan räkna på mina fingrar hur många dagar han varit helt utan alkohol de senaste 3år en. Han har dock aldrig gömt alkohol, utan det har alltid varit öppet att han dricker. Jag är väldigt verbal som person och har alltid uttryckt vad jag tänker och känner till honom, så jag har inte heller döljt för familj och vänner att han har problem...och det har nog hjälpt mig att på någotvis behålla något slags förstånd i allt det sjuka....men ändå har jag varit kvar!
Den stora skillnaden jag kan se är att jag upplevde allt som mycket mer dramatiskt när jag var yngre, kring våra bråk, och vad det gäller otroheterna och spriten. Man blir mer likgiltig med åren, även om otroheterna alltid gör ont, så förväntar jag mig numera att han ska vara det, och blir positivt överraskad om det inte sker... sjukt, men så är det. Jag har varit tvungen att bygga en mur runt mig kring det, annars gör det för ont! Det märkliga är att vi alltid har haft ett fungerande samliv, där jag aldrig känt att jag inte är älskad eller att jag inte skulle duga, utan snarare vet jag att ingen annan kommer i närheten av det jag har med honom. Jag vet att det ligger helt hos honom och hans absurda bekräftelse behov. Min samtalskontakt tror att han har ett sexmissbruk också.

Ja, jag har läst en del på forumet men inte orkat skriva själv före nu. Tack, för att du säger att jag inte är ensam, det är skönt att höra och det är skönt att någon förstår.

Tack för att tog dig tid att svar mig!
Kram

Kände igen mig mycket när jag läste ditt inlägg, även om jag inte hade lika lång historia med min alkoholist som du haft med din. Det är klart att så många år tillsammans gör det ännu svårare att lämna helt. Jag tror iallafall att du gjorde rätt som lämnade och hoppas att dina egna omständigheter inte leder dig till att gå tillbaka. På något sätt löser det sig nog med boende till dig om du orkar vänta...
Förstår att det känns för jävligt att efter så lång kamp inte få se ett lyckligt slut, men kanske du som jag varit och är för fokuserad hur det där slutet ska se ut. Kanske vi därför förhindrar att ett annat lyckligt slut kan inträffa, nämligen det att du får det bra och blir lycklig utan honom. Jag vet att det är det sista du vill höra nu, är inte där själv än känslomässigt heller, men ja börjar långsamt förstå att jag för en kamp mot väderkvarnar när jag tror att han ska inse och lära av sina misstag.
Jag kan inte heller svara på hur lång tid det tar tills det känns bättre, det är nog väldigt olika varje gång. Du skriver att det ibland gått flera år utan kontakt er emellan - hur mådde du då och vad hände i ditt liv under dessa tider? Hur har du förändrats genom åren och vad tror du är viktigast för dig just nu, vad skulle få dig att må bättre?
Fortsätt gärna att skriva av dig här, ibland får man svar och ibland inte men det hjälper också att skriva ner tankarna och framför allt att läsa och grunna när andra skriver i sina trådar. Finns fullt av kloka och vänliga människor här som förstår precis alla skeva och orimliga tankar som virrar runt i skallen i alla skeden av beroendet. Du är långt ifrån ensam och det finns verkligen hopp att hämta här på forumet!
Allt gott och kram

ensam i detta... Vi är så många som känner igen hela känsloregistret inklusive berg-och-dalbanan av hopp och förtvivlan. Du är i det tunga nu, det gör så ONT att se, och inse, att inse att alkoholen är starkare och viktigare än ALLT. För precis tre år sen stod jag där, i den insikten, och en natt i december bar jag ut det mest nödvändiga till bilen och strax före sju på morgonen åkte jag till en vän. Ringde och sa att nu har jag gått.

Du (och ev andra) ska veta att i den stunden lade jag flera år av väntan på "den rätta" dagen åt sidan. Då var det fullt i mitt kärl. Efter flera år av uppskjutande i väntan på det rätta tillfället.... Den dagen var alla hinder mindre än mitt beslut. Det var en ytterst olämplig dag då jag lovat och planerat att baka pepparkakor med barnbarnen - jag åkte med degen till familjens trappa och ringde och meddelade att det inte går.

Det var det bästa jag gjort. Jag hade ingen aning om hur nånting skulle bli - men det har blivit bra för oss och det började där. Det avgörande har varit min inre visshet att nu är det "noll" annars går jag. Man kan förändra sitt liv!

Carina Bång har en bra blogg som hjälpt mig mycket http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Styrkekram / mt

Åh jag skäms att jag lever i detta! Kom hem idag och hittar sambon påverkad och arg som vanligt. Känner mig dum som trodde att nu skulle något ändras. En och en halv vecka ro är tydligen över. I kväll känner jag bara hat för vad han gör mot mig och vårt gemensamma liv. Och så svårt att känna hat mot sin sambo. Fasaden utåt att allt är bra, när det känns som världen rasar, får mig att tappa mig själv. Jag börjar förstå att alkoholen är viktigare än mig och det gör ont. Jag känner mig så trött, vilsen och ensam i detta. Skriver av mig några rader här.

Hej Littlewolf! Jag skulle så gärna vilja men jag kan inte hjälpa dig. Tyvärr. Din far tycks vara väldigt illa ute och jag förstår att du känner vanmakt inför att bara se honom gå under. Men jag kan inte hjälpa, du kan inte hjälpa. En alkoholist kan bara ta beslutet att sluta själv. Jag är själv alkis så jag är ganska säker på det.

Vad du kan göra är att - om du orkar - stötta din mor och se till att hon kommer ifrån detta helvete. En man som hotar med självmord är ingen trevlig partner. Min mamma drack också (inte som jag) och på fyllan blev hon ofta gråtfärdig och skulle ner till havet och dränka sig. I början reagerade jag och min far som; "OJ, oj, det får du inte göra", "Vi älskar och behöver ju dig så mycket". Efter några år tänkte jag åtminstone; Yes please!

Så min hjälp är obefintlig, men jag ville i alla fall bekräfta att ser dig och din smärta. Men om du hänger kvar här så är jag säker på att du får får bättre svar från de anhöriga. Jag vet till exempel att en tjej här brukar kunna ge riktiga konkreta görslag på vart man ska vända sig när det gäller den offentliga vårdnadsbiten. Både för din far, men framför allt för din mor och dig själv.

Fia

Hej Moderjord!

Jag känner igen mig väldigt väl i det du beskriver. Min pojkvän har aldrig varit otrogen, men jag har många gånger fruktat att det ska hända för att resten av det du skriver stämmer verkligen in. Han är också någon typ av frontfiguren i sitt kompisgäng, den roliga, den som blir fullast, gör galna grejer, alltid är på att hitta på saker och alltid på festhumör. Min pojkvän har samma problem, dvs han dricker inte varje dag, är inte beroende på det sättet, men i sociala sammanhang är han beroende av att dricka och när han väl börjar så finns det inget stopp!

Vad våra män också verkar ha gemensamt är att dom inte inser själva att dom faktiskt har ett alkoholproblem, inte beroendemässigt, men ändå ett problem. Dom kan helt enkelt inte dricka alkohol utan att bli otrevliga, elaka, våldsamma eller göra dumma saker. För mig och min pojkvän kom vändpunkten i somras då en vild festnatt slutade med att han pissade i sovrummet och tog stryptag på mig i sängen. Då bestämde jag mig för att det var slut på eländet. Jag satte mig på tåget och åkte raka vägen hem till mina föräldrar som bor i en annan stad, sade upp mig från jobbet och gjorde slut med pojkvännen. Senare åkte jag och min far och hämtade mina saker och nu bor vi inte längre tillsammans.

Dock insåg jag snart att min pojkvän verkligen är den jag älskar och jag vet att han älskar mig också, så vi bestämde oss för att prata om saken. Lösningen blev att vi fortsatte vara tillsammans, men som särbos och att vi skulle hitta på olika saker för oss själva en tid tills han kommit till rätta med sitt liv och ändrat sitt beteende. Sedan den dagen i somras har han inte druckit, men han har en lång väg kvar att gå och även om det oftast känns hoppfullt så kan jag ibland ändå vara orolig och tvivla på att han verkligen kommer palla det här i längden. Han har trots allt förlorat kompisar och sitt huvudsakliga fritidsintresse på grund av att han slutat dricka.

Jag tror hur som helst att det viktigaste för oss som lever med dessa människor, är att vi hittar styrkan och värdet hos oss själva. Att vi inte hänger upp hela vårt liv, våra drömmar och framtidsplaner på pojk/flickvännen som har alkoholproblem, för gör vi det så blir det bara svårare att gå när det väl kör ihop sig. Jag har bestämt mig för att jag aldrig mer vill se den blicken som min pojkvän får när han är full, vill aldrig mer se den där vidriga människan ragla i säng, för det är inte min pojkvän. Jag finns där och stöttar och hjälper honom så gott jag kan, men i slutändan så är det HANS liv och HANS beslut om hur han vill leva det, det kan jag inte göra åt honom även om jag vill. Och det kan inte du göra åt din pojkvän heller.

Mitt råd till dig är att söka stöd hos vänner, familj, fritidsintressen, sätta upp mål och drömmar som INTE inkluderar din pojkvän. Säg till honom att du finns där när han behöver dig men att du också behöver leva ditt liv. Detta tror jag är jätteviktigt! Jag och min karl har nu haft distansförhållande i ett halvår och jag ska snart åka utomlands för att jobba och göra något för min egen skull. Jag tänker att om han är den killen jag tror att han är så kommer han fortsätta kämpa med sig själv även när vi inte kan ses på ett tag, men tar han tillfället i akt att börja supa igen så är han helt enkelt inte den man jag önskar mig. Och skulle så vara fallet så blir nästa steg inte långt att ta eftersom att jag redan är därifrån.

Lycka till och jag hoppas du finner styrka att klara dig utan din pojkvän om det visar sig att han inte kan ändra sig.
Kram

Hejsan.

Jag blev just medlem här på forumet för att jag letade efter människor som är i liknande situation som jag själv och jag känner igen mig väldigt väl i mycket av det du skriver.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2 år och det enda vi egentligen har bråkat om under dessa två år är hans förbannade alkoholvanor. I början när vi träffades tyckte jag att det var spännande att festa tillsammans med honom och hans smått galna vänner, men det gick snabbt upp för mig att han hade problem. Hans problem liknar dem som du beskriver hos din flickvän, dvs han dricker inte varje dag eller så MEN han älskar att dricka öl och tar gärna varje chans han får att göra det. Och det riktiga problemet är att det inte finns något stopp när han väl börjar, utan han slutar först när det är slut, men även då fortsätter sökandet efter alkohol dvs, man "går vidare" och detta festande håller oftast på fram till tidig förmiddag. När han blir full blir han dessutom väldigt otrevlig, oresonlig och elak, vilket nästan uteslutande drabbat mig som är den som står honom närmast. Det värsta är nog att han, liksom din flickvän aldrig låtsas om något dagen efter. Jag vet inte om det beror på att han helt enkelt inte minns alla elaka saker han sagt och gjort eller om han förtränger och förnekar för att slippa inse sina problem. Han har även kört med taktiken att skuldbelägga mig, dvs intala mig att han inte hade gjort si om inte jag först gjort så, att jag försöker kontrollera honom. U name it.

Första gången han slog mig på fyllan så intalade jag mig själv att det delvis var mitt fel också, eftersom att vi bråkat och jag hade provocerat fram hans ilska. Andra gången var hemma hos hans pappas familj på midsommar och efter en natts festande vaknade jag på morgonen av att han stod i sovrummet och pissade. Han var så väck att han inte visste vad han gjorde. Jag blev ju fly förbannad eftersom att jag skämdes något fruktansvärt över hans beteende och var livrädd att hans familj skulle se hur han höll på. Bråket eskalerade och det slutade med att han tog strypgrepp på mig i sängen och sa att jag kunde dra därifrån, att det var slut och att hans familj skulle ställa sig på hans sida osv.

Den morgonen tog jag mina saker och åkte raka spåret hem till mina föräldrar i en annan stad där jag fick mycket stöd från min närmaste vän och senare även från familjen sedan jag vågat berätta för dom. Jag gjorde slut med min pojkvän men efter några dagars tänkande bestämde jag mig för att ändå ge honom en chans om han var beredd att ändra sig. Vi är nu tillsammans, men som särbos och jag kommer snart att flytta utomlands ett tag för att inte riskera att vi faller tillbaka i gamla spår. Lösningen just nu går ut på att vi är tillsammans så länge han håller sig nykter och aktivt jobbar med sina problem, jag finns där för honom i telefonen och när vi träffas, men det är hans uppgift att reda ut sitt liv och utröna vad han ser som viktigt i livet.

Just nu har jag hopp om framtiden för att han verkar vilja ändra sig, men oron kommer alltid ligga i min mage och vänta på att något ska gå fel. Jag vet inte om den permanenta, långsiktiga lösningen är att bara sluta dricka, utan jag tror att man behöver göra mycket mer. Det är ju en hel livsstil och livsåskådning, en attityd man behöver förändra och det händer inte över en natt eller en vecka eller månad.

Jag är absolut ingen expert på området, utan kan bara tala av egen erfarenhet. Men jag tror att det är viktigt som anhörig att bestämma sig för vad man själv vill och sedan vara rak, ärlig och handlingskraftig. Att stå på sig. Jag vet att det inte är lätt att bara gå, men då kanske man kan hitta en väg där emellan. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte bestämt mig för att det var nog på midsommar, eller om jag inte hade haft min familj och vänner som hjälp. Antagligen hade jag inte insett allvaret i situationen och antagligen inte min pojkvän heller.

Ursäkta min långa uppsats. Jag vet inte om något var svar på dina frågor, men vi är fler. Det är bara det jag vill säga.
Lycka till.

Hej Pippi Lotta! Det är jättebra att din pappa har insett att han behöver hjälp och är på behandlingshem! Förstår att du måste ha haft det väldigt jobbigt under din uppväxt. Så din mamma är alltså kvar hos honom fortfarande? Det är det som jag är så rädd för att jag ska sitta fast här i många år till och inget förändras! Hur tycker du att det har påverkat dig att växa upp med en pappa som var alkoholist? Hur var han? Blev han elak när han druckit? Det är inte det att jag inte skulle klara mig ekonomisk om vi gick i sär men jag har inte satt mig in i det ekonomiska! Det känns som man inte skulle fixa det själv. Men det skulle man väl antagligen det är ju så många andra som klarar av det så varför skulle inte jag. Hoppas att det går bra för din pappa och att han klarar av det? Hur är förhållandet mellan dig och din pappa nu? Tack för att du skrev:) kram

I dag har 8 nyktra dagar gått och idag är kroppen full av oro. Som att en liten känsla av hopp gör mig räddare för ny besvikelse. Som att fallet blir högre på nåt vis fast allt bara är samma. Min sambo var iväg och pratade om sitt drickande. Nästa träff om två månader. Herregud vad långt det kändes när han sa det. I min hjärna kändes två dagar mer rimligt :) Eller så spelar det ingen roll, antingen har han bestämt sig eller ej. Och bara tiden kan ge mig svaret. Försöker jobba vidare med min ro en vecka till.. En dag i taget.

Känner igen situationen och känslorna det väcker. Jobbigt.

Vänta i alla fall med ultimatum tills du är beredd att gå hela vägen med det. Kanske ska du inte göra någonting åt det som hände idag? Jag själv kan se i backspegeln att det bästa många gånger hade varit för mig att vänta några dagar med att ha "snacket". Ofta var jag alldeles för ledsen/arg för att kunna hantera ett sådant samtal dagen efter. Det rådet skulle jag ha gett mig själv där för ett år sedan, att ta lite tid för mig själv för att tänka och känna efter ordentligt vad jag ville ha sagt och hur jag skulle förmedla vart mina gränser gick. Det kan också hjälpa att skriva ett brev till henne (som du inte ens behöver ge henne) för att sortera ut vad det är du egentligen vill säga, hur du vill ha det i framtiden och vad du är beredd att göra för förändringar.

Kanske kan det ändå vara något bra att anmälan är gjord och speciellt att den inte kommer ifrån dig? Som mt så tror/hoppas jag att han kommer inse att han behöver ändra på sitt beteende och att du i framtiden ska känna dig tryggare när du släpper iväg barnen till honom.

Jag fattar också att du är rädd för vad som detta kan dra igång. Bra att du nu verkar bättre rustad inför det om något skulle hända. Ta ingen skit för det här!

Du vet, även om barnen oftast är ok med att åka till sin pappa så behöver det för den skull inte vara ok, om du fattar vad jag menar. Barnen har ju berättat om en del grejer, som du skrivit här, som verkligen inte varit ok. Även barn kan ju "skydda" vuxna och sig själva och välja att inte berätta allt.

Styrkekramar till dig!

Efter löfte om att avstå från alkohol har vi haft några fina dagar men idag skulle vi träffa vänner på olika håll och jag ringer henne för att kolla läget då är hon full. Ringer henne senare på kvällen men då svarar hon inte, har hon däckat, är hon med någon annan? Hur ska jag göra imorgon, förlåta eller ställa ultimatum som jag säkert inte kan hålla?

Kul att du hittat hit! Känner igen mig massor. Läskigt att läsa. Hade nästan identisk process som du med min tjej.

Kolla min lifestory själv. Ett år sen jag lämnade helt, ett beslut att jag inte ångrar för fem öre.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/6751

är är inget att förundras över efter det du gått igenom. Medberoende är en lömsk sjukdom, eller ett tillstånd, som man långsamt låter sig nystas in i - en nästan omärklig process. Och vägen till tillfrisknande måste få ta tid!
Jag sökte tidigare en länk till dig, en länk som jag delat många gånger här - och då var den borta, flyttad till nåt webhotell som verkade skumt. Jag blev konfunderad och riktigt olycklig men häromdagen kollade jag och då hittade jag den igen. Länken går till tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och där finns massor att läsa. En blogg som jag haft mycket hjälp av är Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - möjligen har jag redan delat den med dig.
Ta det lugnt och ge dig tid! Skriv gärna - det hjälper mer än man kan tro. Styrkekramar / mt

Måste bara få skriva av mig lite till. Jag och min Särbo har inte träffats på flera veckor och det är jag tacksam för undviker det fortfarande. Förutom ett väldigt kort möte där jag bara överlämnade en sak till honom var obehagligt nog det tog typ 10 sek. Jag tyckte att jag såg en vild blick i hans ögon som jag inte vill möta och absolut inte själv. Han har skrivit högtravande mail där han kungör vad som ska ske till Jul och hela december. Allt enligt hans egna åsikter. Han försöker på alla sätt han kan att trycka dit mig med taskiga kommentarer och spydiga formuleringar, men jag har inte reagerat, bara låtit honom vara. Om jag hör när han ringer svarar jag men då jag inte hört så ringer jag inte upp. Han brukar alltid säga att om det är något viktigt så ringer de väl igen då han inte svarar eller ringer upp så det måste ju vara godtagbart. Visst känner jag mig taskig när jag gör så men jag kan inte ta hans skitsnack nu och jag har inte märkt av att han vill mig väl på något vis, han är bara hatisk. Jag har gett honom massor massor med chanser att försöka på nytt med mindre alkohol men inte har ha brytt sig om att ta dem. Så nu när chanserna är slut då blir han grinig.

Min terapeut säger att jag gjort framsteg och vissa dagar mår jag ju bättre men vissa skit. Vissa dagar orkar jag göra mer än andra då jag i princip är energilös. Jag är glad för att min son är här och bor hos mig vi kan småprata lite på kvällarna och äta middag ihop, det lilla jag nu får i mig. Matlusten är inte stor. Har nu i alla fall varit ute och gått två dagar i rad och det är ju ett positivt steg. Jag vet inte om jag är en ovanligt dålig medberoende och kanske inte borde må så här dåligt över detta men jag vet inte om det är ett långt uppdämt känsloutbrott som nu drabbat mig. Alla år av undertryckta känslor som jag försökt hantera genom att skjuta dem ifrån mig, att inte visa hur dåligt jag mått inför alla, bara visat upp ett glatt ansikte, kanske inte ögonen alltid lett dock. Känns konstigt att jag sjunkit så här långt ner i dyn, är jag fjompig och borde kanske skärpa till mig? Men jag har ju skärpt till mig i så många år att orken tagit slut..... Det är så mycket som bara går runt runt i huvudet. Men kanske att jag en liten aningens tänker mer på framtid och mig själv än på det som varit och allt tråkigt som hänt oss p g a alkohol och obefintlig förståelse för vad alkoholen gjort oss. Visst har det varit roliga stunder också och jag försöker komma ihåg dem också men på något vis så överskuggas de goda av allt det onda just nu, kanske kommer det att bli ändring sedan när jag bearbetat detta ordentligt. Jag känner mig som en kattunge som slickar mina sår. Väldigt känslig och kan inte tro på en lycklig framtid även om förståndet säger mig att det borde finnas ett bättre liv för mig utan alkoholisten.

Mina egna fel och brister kan jag ju i alla fall arbeta med men hans kan jag inget göra åt. När man insett det är mycket redan vunnet:)

Ja, det berodde ju på mig att anmälan blev av - jag berättade för någon om olika situationer och den personen gjorde, precis som du skriver, bedömningen att dessa saker är inte ok.

Men - jag är lite rädd för honom som sagt. Men med lite distans idag så tänker jag att om han gör något mot mig så ligger det honom i fatet och inte mig... Och oftast är han ju den "fina, skötsamma och perfekta samhällsmedborgaren" som han vet att man ska vara, det är ju bara allt det där under ytan som då och då tittar fram... och det gör mig inte lika rädd längre - och jag försöker tänka att börjar han med sina riktiga dumheter mot mig/barnen igen så kommer jag att polisanmäla.

stor kram till dig. En torsdagskram:) / mt

flygcert. Kanske du ändå känner ett visst ansvar för att anmälan blev av, även om inte du gjorde den? Kanske du kan prata med dina professionella kontakter om det här? Jag tänker så här: den som anmälde gjorde det för att den ansåg att det fanns grundade skäl att soc är informerade. Soc gör sin egen bedömning och om de bedömer att det finns grund att utreda så är det viktigt att det blir gjort för barnens skull. Men visst förstår jag din oro och också om du känner dig rädd. Det är ledsamt och obehagligt för alla. Om han får veta att det finns en oro och anmälan så sätter det ändå press på honom att "sköta sig" - om han hotar dig det minsta gör det situationen värre för honom. Om han är något så när vettig fattar han det också. Det bästa vore om han får bra stöd att vara den "bra" pappa han antagligen vill vara men inte riktigt klarar av.

För ett tag sen blev jag så ledsen, skulle tipsa nån här om tuvaforum och det var "borta" - flyttat till nåt webhotell. Men så kollade jag igen häromdagen och det fanns som vanligt. Där finns ju, som du vet mycket nyttigt http://www.tuvaforum.se/

Kram, kram / mt

Nu har det gått en anmälan till socialtjänsten för barnen om missförhållanden hos deras pappa.

Jag tror inte att det kommer innebära mer än att det blir en förhandsutredning som läggs ner, så med största sannolikhet så kommer aldrig pappan att få veta det, men jag är rädd för vad som händer om han får veta... Har mest gråtit mig igenom dagen - tänker ofta att "ja, fast barnen är ju ok med att åka till pappa, oftast i alla fall" och undrar om jag överdriver, är för känslig osv - men JAG ville ju inte stanna i det, JAG tyckte inte det var ok att bli behandlad så, och barnen har det ju mycket bättre hos pappa än vad jag hade - MEN, även om han inte blir lika arg, inte lika ofta och inte lika mycket så händer det då och då saker och de ska inte behöva ha det så.

Men, tänk om jag har fel?
MEN - det är inte jag som gjort anmälan, det var inte mitt val - det var någon annan som fick veta saker som gjorde att den personen sa att "det här är inte ok, barnen ska inte ha det så och jag gör en anmälan".

Nyktermedberoende, Hon måste inse det själv, berätta vad du tycker om drickandet, om hur du mår i det hela.
Kanske hon håller med dig typ dagen efter hon har "ställt" till det, då hon är ångerfull, men det betyder oftast ingenting,

Jag har levt med exakt samma sak. Till slut så vill man inte ha sin sambo med sig på jobbets julmiddag eller gå tillsammans på middag till nära vänner, Bara för att man vet att det kommer att spåra ur..

Jag orkade inte, Älskade mitt ex. Och gör det fortfarande men jag valde att lämna honom.
Svårt beslut och jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt.

Orkar du så försök att få henne att förstå, hota inte med att göra slut, det hjälper inte.
Vill hon ha hjälp så stötta henne, men det är hon som måste ta steget att vilja, att förstå att hon har problem.

Gör hon det så kan du finnas där för henne.

kram på dig

din tråd, och det är mycket lika som min, förutom att mitt ex var elak mot mig på fyllan. Det lika är att de snabbt hittad en ny kvinna.
samt att man har bett om en förändring som inte kom.
Det du skriver "rädslan är nog att felet ska ligga hos en själv" är pricken över i:et,Känner likadant.
Skiljer det även 10 år mellan er???

Det gör det mellan mitt ex och mig.
Min rädsla är också att de skall bli lyckliga, just nu känner jag bara att allt är för jävligt.

Han har lämnat meddelande på telefon och sa att han vart kär...å det var inget planerat.
Men man tycker att allt är så konstigt, det var jag som fick nog, det var jag som ställde ut hans ägodelar och låste dörren. Han har hela tiden sagt att han älskar mig så mycket, ville bli gammal med mig, osv osv.

Men han har aldrig insett problemet, drickat.

Han sa att han sade upp sig på jobbet han hade innan han flyttade till sin barndomsort. Men jag har fått höra att han fick sparken.
Företaget hade alldeles innan jag slängde ut honom erbjudit han hjälp, men att han tackade nej.

Han skulle aldrig kunna erkänna för mig att han har fått sparken, det var därför lätt för honom att acceptera att jag slängde ut honom.

Han sa även då att han redan hade fått jobb dit han flyttade, men det har han inte.

Så han har varit utan lön ca 3 månader, kanske därför han vart kär......

Åh svårt att skriva ner allt man känner, blir lite som kaos.

Jag vill inte att han skall vara lycklig nu, jag skulle vilja att han reflekterar över det som har hänt, men tydligen inte.
Det är nästan tio år vi har levt ihop,och dessa betydde ingenting.

En sak som jag undrar över. Det verkar som att karlar snabbt träffar någon ny, vi kvinnor funderar över vad som sker, sitter ensamma och gråter över det som inte vart.
Jag själv blir förvånad över mitt agerande, för jag har sagt så många gånger till mig själv- tänk vad skönt det skulle vara, att öppna sin dörr, och veta att man är själv,
Men jag känner inte det,,,,
Känner bara tomhet, ledsamhet och ensamhet.
Dessa känslor känns konstigt på något vis, bara för att jag trodde att allt skulle bli bättre när vi separerade, men det är inte så ännu i alla fall.

Men exet, fick en ny kvinna en nytt liv, Jag går kvar i samma "skor".

Kram på dig