Senaste kommentarerna i forumet

Vill egentligen bara flika in lite gällande hans 'mediciner', Stesolid är ju starkt beroendeframkallande och dessutom korstolerant med alkohol.. de är absolut lugnande och muskelavslappnande vilket är oerhört skönt när man går igenom en avvänjning från alkohol för att slippa de värsta abstinenssymptomen och vill undvika kramper m.m. Man blir lite 'lullig/flummig' på dem och det kan nog verka som man är full, tar man dessutom mer än föreskriven dos kan man bli rejält påverkad. Tycker själv att det verkar lite vanskligt att sjukvården skriver ut den här typen av medicin under längre perioder eftersom det är väldigt lätt att man fortsätter dricka och ta tabletterna samtidigt, och därmed bli beroende av båda (been there, done that!)
Du har säkert kollat upp allt detta redan, isåfall ignorera bara mitt inlägg - annars FYI.

Kämpa på, kram!

Ja för mig är lögn värre än att dricka. Förtroende är ju liksom grunden i en relation enligt mig. Och jag har förklarat flera gånger att ljuger du om detta så hur vet jag att du inte ljuger om något annat. Jag tror den som dricker förstår, jag bara inser att de döljer, skyddar sitt drickande till varje pris.
Jag vill fortfarande tro att det med rätt vilja och hjälp går att komma ur ett missbruk. Jag är i alla fall beredd att ge det chansen ett tag till. För min del känner jag att det måste upphöra eftersom jag aldrig kommer må bra med smygdrickande i mitt hem. Speciellt inte om det en dag blir barn iblandat.
Men jag är skiträdd att jag väntar på något som aldrig kommer hända. Och det vill jag inte göra i mitt enda liv.
Hopp och styrka till våra sambos! Vore så skönt att få höra av någon att det finns just hopp.

Det är precis som du "Mittendaliv" som jag känner, Det känns som den enda utvägen är att lämna. Som tydligt varken du eller jag är ute efter. Vi lever för övrigt ett fint förhållande utan bråk, vi hittar på saker tillsammans och han blir aldrig elak eller stygg när han dricker. Känns bara så himla dumt att han "måste" gömma och smyga med spriten för mig. Jag har aldrig sakt att han inte får dricka, Det är han gammal nog att bestämma själv. Jag har därimot talat om att jag inte alltid tycker det är så roligt och absolut inte när det göms. Vi är inte dom som har hemligheter för varandra och vi är inte bara ett par utan väldigt bra vänner som kan prata med varandra. Utifrån detta känns det så hemskt att han inte "vågar" visa mig att han dricker, jag är ju medveten om han problem och det vet han ju om. Han ser väl det inte som ett problem själv helt enkelt

Även om jag sitter i situationen själv och vet att det är svårt, så tror jag ändå att man kan lyckas, sen beror det väl mycket på hur stort problemet är. Jag har ju inte det så illa så det dricks på arbetstid och varje dag.

Hej! Tack så mycket för alla kloka ord och råd! Började nästan gråta för att någon har tagit sig tid och skrivit .Jag skulle verkligen behöva ha hjälp men jag känner mig helt handlingsförlamad. Jag orkar ingenting,har ingen energi att ta tag i saker och känner en sån otrolig trötthet! Trötthet som inte går att sova bort. Jag tänker att jag ska göra så mycket men det blir ingenting. Jag får tvinga mig om jag ska få något gjort. Jag har levt med den här mannen i över tjugo år och det är han som har hand om ekonom. Jag är inte alls insatt. Jag har aldrig bott skälv utan flyttade direkt från mina föräldrar till honom. Jag känner mig så liten och jag vet inte hur jag skulle klara mig själv. Jag har ett heltidsjobb så jag borde ju klara mig. Men vi har en massa lån,hus o djur och jag vet inte hur man gör. Alltså jag tror inte att jag vill vara kvar längre för det känns som känslorna har försvunnit o jag tror inte att de kommer tillbaka. Det känns som att jag aldrig ska våga ta steget:( Det känns ofta som att jag säger o gör fel saker och att det är mig det är fel på . Han lovade ju oss att han skulle sluta o dricka och så köpte han en alkoholmätare så att vi skulle kunna kolla honom pm vi tror att han druckit och har han gjort det skulle han gå med på att söka hjälp. I helgen inte våran yngsta dotter hemma(våran lästa dotter bor inte hemma) och mon sambo frågade pm jan fick ta ett glas vin till maten och dum som jag är så säger jAg tvekande att han får det:( Den andra helgdag tycker jag att det märks att han druckit när jag kommer från jobbet. Jag går även med på att ta ett glas till maten då men han öppnar en hel flaska! Han dricker inte ur sitt glad och somnar sittandes vid bordet när han ätit. När min dotter kommer hem frågar hon om pappa druckit och jag säger som det är. Hon blir väldigt arg o besviken på mig som tillät det med all rätt. Min sambo frågar om vi är osams och jag talar om varför. Då bli även han arg på mig för att vi pratar bakom hans rygg. Han frågade vilka jag har pratat med o jag säger att det bara är mamma fast jag har pratat med några fler noga utvalda som inte säger något. Han tror att alla vet och sa att han blir väl snart av med jobbet också.det känns som att jag har kört fast alldeles. KRAM

Jag sa till exsambon att han behöver tänka över var han förvarar sin porr så att inte barnen råkar se det igen. Till svar fick jag en enda låååååång utskällning där han talade om för mig att mitt sjuka beteende får honom att inse hur rätt han gjort som har lämnat mig (???), han är mycket glad att inte behöva vara i närheten av mig eftersom jag får alla runt omkring mig att må så fruktansvärt dåligt, att jag är en hemsk mamma som bara tänker på mig själv och aldrig sätter barnen i främsta rummet, att jag försöker trycka ner andra, att jag är känslokall, helt utan medkänsla för andra människor och inte har någon självinsikt, att jag är sjuk och behöver vård, att jag behöver söka vård för mitt sjuka beteende istället för att att försöka utsätta andra för det, barnen har det minsann inte bra hos mig... osv osv

Vad ska jag säga? Jag blir lite ledsen och funderar en del på om alla runt omkring mig mår så dåligt av att vara med mig som han beskriver det, om jag verkligen trycker ner andra, om jag är sjuk osv, och det sitter en liten sorgsen tagg i mig, men jag har också lite distans och kan skratta lite åt det - hade det varit omvänt och han hade bett mig tänka över min förvaring av porr pga händelsen innan så hade jag med största sannolikhet bemött det med att "ja, så himla klantigt av mig, jag ska verkligen tänka på det och det får ju inte hända igen!", men som vanligt med exsambon så vänds allt till mitt fel.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt kul att han alltid uppger att han lämnat mig!

Men- idag seglade frågan upp i huvudet igen: är detta "bara" en nykter alkoholist? Det måste vara något mer, varför kan han annars aldrig ta på sig skulden? Varför måste han alltid trycka ner mig?

Hej,
Jag känner igen mig i din situation... Jag började hitta flaskor i garderoben, tvättkorgen, golfbagen osv för ca 1år sen.
Min sambo sen 2 år tillbaka har problem med alkoholen. Bara att gömma är iof ett tydligt tecken på att något är fel. Självmedicinering med alkohol låter som något han borde sluta med genast om han kan, för att inte hamna i ett missbruk.
i kväll får jag panik över att det verkar vara "lämna honom" som är det enda råd som finns att få. Känner precis som du att det inte är det jag vill. Finns det inte någons man/sambo som lyckats sluta?? Och att förhållande efter det blivit bra igen. Är det naivt och tro att det ska hända?? Jag peppar min sambo att fortsätta söka hjälp. Han går en kbt behandling nu. Är det bortkastat?

Någon här som kan ge hopp!?

Känner igen det där mönstret..
Mitt tips är att inte lägga tid på att försöka förstå hans beteende.. för det är ju helt ologiskt att köpa massa öl om man inte ska dricka .
Det som är självklart för oss är inte det för den som har alkoholproblem.
Åh det är så svårt att hålla sig lugn när ännu en besvikelse inträffar och sorgen väller över. Jag kämpar oxå med att inte ta några strider när min sambo har druckit. Blir bara massa onödiga elakheter som inte leder någonstans.
Försök lägg din energi på dig och barnen. Ta hand om er! Din sambo behöver troligtvis någon hjälp för att sluta.
frågan "när är det dags att gå" spökar här med. Jag har inte kommit på något bra svar på den...

Under kvällen samma dag jag skrev det här så frågade jag varför han gömde sprit för mig, om jag var så "stygg" så att han måsta dricka i smyg. Han sa att han inte måsta det, så jag frågade varför han då gömmer det. Till svar fick jag ett "vet inte". Han blev nog lite ställd, då han inte trodde jag visste om det och självklart kom det nog en liten känsla av skam. Han har tagit det lugnt med drickandet efter och jag hoppas åtminstånde att han låter bli att gömma/smyga med spriten. Jag tror han använder spriten lite som smärtlindrande/lugnande. Han har hemska problem med rygg och axel, Ständiga besök på hälso/sjukhus men ingen som hittar något. Med alkohol i kroppen så känns han mycket lugnare och som att smärtan lindras, Väldigt dåligt sätt att kunna slappna av och "må bra" på men det verkar vara det enda som funkar för honom. Vi har testat med blandat alvedon och ipren i flertal dagar med det ger ingen effekt!
Man blir verkligen klyven och absolut när jag ser att han "mår" bättre i sitt onda när han får ta till spriten ( Nu talar vi inte om mängder, det kan räcka med 1-2 3,5or) Dock tycker jag att han isåfall kan dricka öppet och inte behöver gömma och smyga /MS

Vet du, för ganska precis ett år sedan blev jag medlem här. Och jag behövde många kramar. Jag satt med samma tankar som du - "jag kan inte bryta upp precis innan jul". Jag tänkte att jag skulle förstöra för alla, jag orkade inte ens tänka att jag kanske inte skulle få fira jul med barnen. Å ena sidan var det sanna tankar, men de var för mig också ett sätt/en ursäkt att skjuta på ett beslut som jag inte orkade med just då.

Precis som du skriver så var julen oerhört viktig för mig - mycket pyssel, pyntande, bakning, matlagning och annat, men den sista julen tog jag bara fram adventsljusstakar, gjorde ett pepparkakshus och precis ingenting mer, inte något endaste julgodis, ingen julmat, inget pyssel och inget fixande - jag orkade inte.
Sedan gjorde jag som du skriver att du redan gjort - jag genomled julen, och exsambon fick det ena utbrottet värre än det andra. Jag led, och barnen led. Men, det kom en ljusning, jag kom fram till ett beslut - och det kommer du också att göra, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dig och känner med dig.

Jag håller med dig och förstår hur du tänker, jag tänkte ju likadant - att omkullkasta allt för barnen kändes förödande. Men det löser sig.

För någon vecka sedan sa min 5-åriga flicka: "Mamma, vad konstigt att vi har byggt tre hus. Först hos *** (dit vi flyttade först), sedan här och nu vår röda stuga!". Hmmm... att vi inte har byggt tre hus är ju självklart, men jag förstod ju att hon menade att vi har flyttat till tre olika boenden. Jag tänkte först "åh, vilken hemsk mamma jag är som drar runt med barnen på detta sätt", men så stannade jga upp coh såg glädjen i hennes ansikte - hon var inte det minsta olycklig, rädd eller otrygg. Min dotter såg jättenöjd ut och verkade nyfiken på det kommande boendet! Vi pratade lite om det, hur det ser ut, och vad det innebär för henne och för mig osv. Vi hade jättemysigt. Och för några dagar sedan sa hon med mycket glad röst: "Mamma, när är det vi ska flytta egentligen? Du vet ju att jag gillar orange. Mitt rum ska ha orange tak, blå väggar och rosa golv". Och fortfarande såg hon så glad ut, förväntansfull och lugn! Så jag försöker stanna i tanken att jag är nöjd, jag mådde så fruktansvärt dåligt i våras när jag lämnade, men med facit i hand så mådde jag ändå bättre än när jag levde med honom, och i vårt nuvarande boende har jag trivts så gott och varit så nöjd med och stolt över vårt boende, och om en tid ska jag fixa lite i vårt blivande hus, och jag tror att barnen känner min glädje, att jag är nöjd och lugna tankar i att detta blir bra, ibland är jag lite småorolig (kommer jag greja det ekonomiskt, kommer jag kunna fixa det praktiska osv), men jag är nöjd = barnen är nöjda. Jag känner fortfarande oro att jag "förstört" för barnen, sorg att jag inte alltid finns där och sådant, men jag insåg PRECIS NU när jag skriver till dig att jag är inte längre osäker på om jag gjort rätt - jag kunde inte ha stannat och barnen hade inte mått bättre om jag hade gjort det.

TACK för att du skriver här och låter mig få ta del av det, för att jag får hjälp av dig att inse saker som jag annars inte hade insett nu!

Du kommer fatta ett bra beslut när du är redo för det, och barnen kommer vara nöjda med det. Det kommer vara en omställning för dig, och en omställning för barnen, men allt kommer lösa sig!
Varm kram!!

Tack för kramen, den värmer. Jag läste dikten om djuret (minns inte vilken sort det var) som satt på ett grässtrå och skulle flyga (i flygcerts tråd) den var så sann.
Jag sitter här nu och våndas inför julen. Jag som tills för några år sedan ALLTID älskat julen- haft massor av energi till att baka, pynta och få till en mysig julstämning. Julen har alltid varit viktig för mig. Under senare år så har den blivit ett nödvändigt ont som ska genomlidas.
Håller skenet uppe för mina barns skull.
Just nu vill jag bara dra och börja om- men nu nalkas julen och jag KAN INTE ställa till med denna omkullkastande tillvaro som jag antar att en separation skulle innebära, nu innan jul. För barnens skull. Gode gud ge mig styrka att orka med tiden som är kvar fram till jul och ge mig sedan ännu mera styrka att ta mig ifrån detta iskalla och kärlekslösa förhållande. Ge mina barn kraft att orka med denna omställning och gör så att de trots allt kommer att bli trygga och glada och lyckliga.

Jobbiga dagar nu ett tag, ont i huvudet, magen och dålig självdiciplin vad gäller träning och mat. Har iaf börjat sjunga i kör- detta gör mig gott mitt i allt elände.

KRAM

till fullo i det markatta skrivit. Det är en lång väg för de flesta av oss medberoende att komma till insikten att den enda vi har makt över och den enda vi kan hjälpa är oss själva. Det kan också vara till hjälp för den beroende som står oss nära. Så har det varit för mig. Fortsätt läsa här och skriv, det hjälper mer än man först kan tro. Varm hälsning / mt (min tråd "Mitt nya år" finns i siten Det vidare livet)

Välkommen hit!

Vi anhöriga ger ju gärna våra alkisar 1000 chanser. Vi kanske hoppas och tror. Jag vet hur det kan kännas när man gång på gång blir besviken. Det är jättesvårt, ja till och med stundtals helt övermäktigt att leva med en alkoholist.

Tyvärr så kan vi ju inte tvinga någon att sluta dricka. Visst kan vi berätta för vår anhöriga hur vi upplever dennes drickande, hur det påverkar oss och vad det får för konsekvenser i våra liv men beslutet att sluta dricka/söka hjälp kan bara alkisen själv fatta. Däremot kan vi ju själva fatta ett beslut som handlar om hur vi vill att våra liv ser ut. Oftast är det ju inte alls kompatibelt med att leva med en alkoholist.

Det låter som att du kommit till den punkt där du fått nog. Din dotter vill inte komma hem och du själv väljer att sova borta så det är ju tydligt att det påverkar era liv på ett negativt sätt. Du kanske kan fundera på vad "ge honom en chans" egentligen innebär? Om du säger att han får en till chans, d.v.s. om han går med på att inte dricka men sedan bryter den överenskommelsen, vad blir konsekvenserna då? Lämnar du honom då?

Det finns hjälp att få, för er båda. För hans del finns ju AA, beroendecenter hos kommunen, behandlingshem o.s.v. Du kan tipsa men inte tvinga. För din del finns ju också hjälp. Du har redan sökt dig hit men det finns också alanon som är typ som AA men för anhöriga till alkoholister, d.v.s. en anonym grupp av anhöriga som delar erfarenheter av att vara nära till en alkoholist och de svårigheter det innebär för oss själva. Det kan vara oerhört skönt och befriande att kunna prata fritt inför andra som varit i liknande situationer om något som många gånger varit en tung hemlighet att bära på. Beroendeenheten brukar också ha anhöriggrupper eller enskilda samtal för råd och stöd. Där kan du också söka hjälp för dina barn. Kolla på din kommuns hemsida. Jag råder dig verkligen att söka den kontakten. Jag växte själv upp med en alkoholiserad förälder och insåg som vuxen hur mycket det faktiskt påverkat mitt liv, självbild, det sociala och hur jag hanterat känslor. Låter kanske negativt men det går ju att få hjälp och ju tidigare man söker den hjälpen desto lättare blir det ju att hantera det svåra.

Fortsätt skriv och läs här. Det hjälper också. Det är jävligt tufft men det går att få det bättre. Det kanske inte alls blir som man tänkt sig eller som man från början ville men det går. Många är vi här som lyckats få ett bra liv oavsett om vår alkis slutat dricka eller inte. Vägen ser inte alltid lika ut men mönstren av både alkoholism och medberoende är förvånansvärt lika. Du är inte ensam.

Kramar!

... om hur det är att vara med pappa. Åh, blir så j-a ledsen - "pappa är alltid trött och då får vi spela på mobilen". Och sedan kom en massa om pappas trötthet, huvudvärk osv. Och sedan fick jag ett meddelande som visar att de spenderar mest tid med farmor & farfar. Och ja, det är bra å ena sidan eftersom han uppenbarligen inte orkar med dem i den utsträckning han anser sig ha rätt till att ha dem, MEN - då borde JAG som mamma ha dem mer, inte hans föräldrar.

Det är ju ofta så att barnen inte vill åka till pappa, och den där blicken när de får tillsägelser (även då jag är med) och jag känner igen hela deras minspel och kroppsspel: de är som jag var - rädda eftersom precis där och då vet de att de sa "fel sak" och fick en tillrättavisning och nu vet de att nästa ord/handling spelar mycket stor roll för om detta ska gå vidare till ren ilska hos pappa eller om det bara lägger sig, men det vet de inte ännu...
Jag är så oändligt tacksam för att jag lämnade denna elaka man, men det gör mig ont för barnens skull.

Och det gör mig ont att han på alla sätt talar om för mig att han har så mycket roliga saker som händer i hans liv, att han är så aktiv numera och han påtalar gärna att han mår så bra nu för tiden, och jag känner mig bitter och tänker att jag mår mycket bättre, men ibland är jag så ensam och jag har liksom inte ork... (jag känner mig tom lite bitter över hans plötsliga "poppiga" klädstil - 45-åring som klär sig som 20-25-åring och med smycken osv... och jag fattar ingenting?!).

Åh, känner mig patetisk som skriver så här (tur att ni inte vet vem jag är... ;-) ), men det känns så futtigt i denna stund att "jag mår bättre utan honom än med honom", för det känns så ensamt på lördagskvällen att jag sitter här, vännerna är med sina familjer och jag är bara jag liksom... Och samtidigt - jag är ju så tacksam att jag sitter här själv, att jag inte behöver fixa fika åt honom och sedan få skäll för att jag ställt muggen åt fel håll, eller för att jag tagit fram fel typ av macka, eller att jag inte får ett tack för att jag fixar utan bara kommentarer om att jag kunde ju har tagit fram något trevligare på en lördagskväll... Och jag behöver inte göra det han vill, jag behöver inte vara vaken tills han tycker att det är en acceptabel tid att lägga sig, jag får inte skäll om jag somnar i soffan, jag kan göra vad jag vill utan att han kommenterar att jag är tråkig eller liknande (och en del av mig skriker "fast ibland var han ju jättesnäll och go', det var ju inte alltid han skällde på mig utan det kom ju bara ibland"... MEN- det räckte för mig med de tillfällen då han faktiskt inte behandlade mig på ett bra sätt!!)
Och - det är det ju det (att "jag mår bättre utan honom än med honom") som gör att jag lever idag - hade jag stannat med honom hade jag brutit ihop, fullständigt. Och det är ju inte futtigt, tvärtom - det är ju det viktigaste som hänt mig, att jag hittade styrkan i mig själv och att jag faktiskt lämnade honom.
Jag har fullt upp med att fixa saker inför mitt nya boende, och det har jag hållit på med ända sedan det blev klart med mitt kommande boende. Jag har inte mycket möbler idag och försöker ordna med det, har fixat en del med tapeter & färg, kollat upp med hantverkare som ska ordna en del i nya boendet osv, och det gör också att jag å ena sidan känner att jag brinner för det, men samtidigt att det tar mycket energi: jag orkar inte göra de där sakerna jag också vill göra, så som promenera, träna mera, sitta i soffan och läsa, tända ljus och äta choklad... Men - that's me in a nutshell: jag är all-in på boendet nu, och sitter och ritar, skissar, tänker, planerar, fixar, förbereder och kollar upp - faktiskt på precis samma sätt som inför min separation...!

Idag har jag fått mitt arvegods, som han lovade, och nu har jag ett löfte till mig själv - nu ska jag stå upp mer för barnen.
Jag har stått upp för mig själv, för jag har lämnat honom.
Jag går på samtal, och jag kämpar.
Jag ältar och jag låter mig vara ledsen, så väl som vara glad.
Jag är mig själv och behöver inte längre låtsas eller förställa mig i olika situationer, för jag blir inte bedömd av någon som blir arg på mig (annat än möjligen jag själv...)
Jag har stärkt mig i att jag lämnade honom, det känns som längesedan jag faktiskt behövde tänka över om jag gjort rätt eller fel.
Jag är fortfarande lite rädd för honom, och känner mig rätt ofta trampad på, men jag lyder inte hans minsta vink: när han säger/skriver till mig att jag måste förklara mig eller jag måste göra si eller så, eller jag får inte säga det eller detta till barnen osv, så låter jag det mest rinna ut i sanden - direkta påhopp och hot ignorerar jag (för jag är inte skyldig honom att förklara mig, ursäkta mig eller på annat sätt underordna mig honom (missförstå mig rätt - jag förklarar mig gärna om någon inte förstår mig, jag ber gärna om ursäkt om jag gjort fel eller på något sätt trampar någon på tårna osv, men det är ju inte det saken handlar om i vår relation).
Nu ska jag försöka stå upp för mina fina flickor.
När de berättar om vissa saker så kan jag låta det passera; jag finns där och lyssnar och kan säga till dem att det inte är ok att göra/säga så, men om de berättar om extrema situationer så ska jag säga till honom att det där vill jag inte veta av igen. MEN - jag har liksom inget bakom mitt "hot" - tänker på det som skrivits här många gånger om att "när man hotar att lämna alkisen så måste man göra det om det inträffar som man hotat om", men jag vet inte vad jag ska säga där riktigt... Måste klura?!
I vilket fall - nu får det vara bra. Himla människa, nu ska jag stötta mina barn. Han kan bli hur arg han vill, han kan säga att jag inte har med det att göra, att jag inte ska lägga mig i, eller vad som helst: han kommer inte åt mig längre, för jag kommer inte lägga mig platt. Jävlas han så löser jag det då, men nu har jag officiellt slutat att fjäska för nu har jag redan alla förutsättningar som krävdes för barnens bästa, nu kan han inte komma åt mig mer. Men - kanske blir han aldrig mer arg på mig, kanske inte.

Ja, världens längsta lördagsinlägg med massa ältande, smörja och blaj...

... tack!!

Ja, där var regnbågen och jag pendlar mellan "detta kommer bli fantastiskt, jag & barnen i vårt egna hus - hääärligt! Allt kommer gå bra, allt löser sig!" och "hjääälp, hur ska detta gå, ensamma jag i ett ensamt hus, hur ska jag klara att ta hand om det?"

Men många saker kommer bli bättre, och jag behöver jobba med att hejda mig - jag måste inte fixa allt i eller omkring huset på stört!

Adde, Mt, & Markatta - ni är bra, såå bra! Kram!!

när man läser en del andra historier här i anhörigforum...men idag är jag jätteledsen och kan inte sluta gråta. De senaste veckorna har jag och exet haft en allt innerligare kontakt - vi har inte träffats speciellt ofta men iallafall tillräckligt för att vi för två och en halv vecka sedan tog upp diskussionen om en eventuell nystart och han sov över hos mig i mina armar. Han berättade att kampen mot alkoholen sedan vi gjorde slut har gått allt sämre och att han inte kan erbjuda något just nu men att han älskar mig. Jag berättade lite om mina framsteg i terapin och menade att vi kanske kunde gå fram långsamt och se vad vi båda klarar av utan att falla tillbaka i lögner och kontrollbehov. Vi skildes åt med detta som plan och med tanken att han skulle höra av sig i den mån han orkar och kan och att jag skulle ägna mig vidare åt att bygga upp mitt liv vid sidan om. En vecka senare åkte han iväg fyra dagar med en gemensam kompis och jag var en vecka i Sverige och hälsade på familj och vänner. Det tog alltså två veckor innan jag hörde av honom igen och det var i tisdags. Då ville han stämma träff på lördagen (idag) och bygga vidare på det vi startat. Vilket jag gärna ville. Sen hörde jag av mig igår för att berätta hur det gått hos läkaren som ska bestämma om jag ska opereras eller inte. Det svarade han bara kort på och frågade inget mer, resten av eftermiddagen och kvällen drack han och imorse på jobbet såg han helt förstörd ut samt undvek mig. Har inte hört av honom sen dess, så istället för träff sitter jag här och tycker synd om mig själv.
Jag bryr mig inte om att han druckit, jag är ledsen för att han inte kan avboka om han nu fått kalla fötter. För det är mycket hit och dit med känslorna hans verkar det som. Eller iallafall med att backa upp dem med handlingar. Han verkar livrädd att starta upp något igen men kan ändå inte hålla sig från att kontakta mig. Jag har förklarat att jag inte vill bara vara vänner och om det är det han vill måste vi bryta kontakten helt. Det vill han inte. Men är tydligen ändå inte beredd att behandla mig med öppenhet och respekt...
Ska jag verkligen behöva släppa människan helt? Jag vill inte förlora honom men jag är trött på att bli lämnad... det gör ont!

Somewhere over the rainbow,
skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
really do come true...

Häftigt flygcert! Får mig att tänka på Trollkarlen från Oz och ditt nick "flygcert" att det kanske är det som är att flyga. När man hamnar där mitt i orkanens öga, att man måste släppa kontrollen, låta vinden bära en, tillåta sig att flyga för att våga drömma. Vad är det Mulletanten brukar skriva, "en gynnande vind"?

Kram

och Kram ♥ / mt

som den finaste saga. Kram ♥ från mig också!

särbo11 att du har vänner som lyssnar. Ovärderligt!

Helt naturligt att du mår omväxlande mycket illa och lite bättre... du har gjort enorma insikter på mycket kort tid - livsomvälvande faktiskt, det kan inte gå spårlöst förbi. Du håller på att skapa om centrum i din världsbild och ska ta hand om alla känslor det för med sig.

Angående mannen så brukar inte minst de som skriver på missbrukarsidorna vara helt tydliga med att så länge man/missbrukaren fortsätter dricka är flaskan kärleken nr 1. Allt annat som påkallar behov och uppmärksamhet är bara störningsmoment som står i vägen. Läs gärna det inlägg victoria skrev i Det vidare livet igår kväll.

Allt gott / mt

en varm kram och en helghälsning och vill bara säga att jag är så glad för din fina regnbåge !

Kram ♥

Vilken tur att jag har vänner, de stöttar mig och hjälper mig genom att lyssna på mitt tjat, märker dock att jag börjar tänka i lite nya banor. Har bearbetat mycket av det som hänt mig tidigare i livet. Tänkt tillbaka till barndomen. Många nya insikter, som förklarar på ett tydligt vis varför jag är som jag är och varför jag så länge härdat ut i ett destruktivt förhållande där alkoholen spelat så stor roll. Smärtsamma insikter om att vår son växt upp i det är alltjämt näst intill outhärdlig. Fy fan!!! På ren svenska!!

Hur ska jag nu göra när jag ska återupprätta bilden av mig själv för min son, ska ha en stark mamma som kan stå upp för sig och inte acceptera den skit jag tidigare fått. Jag vill att han ska förstå vad jag gått igenom och varför jag kunnat acceptera allt. Beskriva för honom hur min barndom varit att den format mig och att även hans barndom format honom. Att han fått en felaktig bild över hur en familj ska leva. Att han inte förtjänat att bli försummad av sin mamma för att jag "städat" runt hans pappa det är så fel. Men så svårt att veta vad jag ska säga och hur så att det inte blir så dramatiskt men ändå så att allvaret i det som hänt blir tydligt. Det känns som att små doser åt gången kanske är bäst, att inte gå på så hårt. Men hur ska jag kunna låta bli att svartmåla hans pappa? Jag vill inte förstöra deras relation alls utan bara förklara att det inte är normalt att växa upp som han gjort. Jag vill säga att om hans pappa behandlar honom illa på något vis måste han säga ifrån till honom och att det inte är hans ansvar att se till att pappa ska må bra. Det måste hans pappa själv ta ansvar för. Med tanke på vissa arga samtal till mig från hans pappa förstår jag att han inte mår bra och att han nog gärna vill lasta över sina skuldkänslor på någon och nu finns ju inte jag där längre så vart vänder han sig då?

Sent är det på natten men sova kan jag inte, detta blir ett sätt att få ner mina tankar på något vis, självhjälpande tankar. Kanske inte så konstruktivt alltid. Vissa dagar mår jag skit andra mår jag bättre och det är väl precis som med en alkoholist som försöker sluta dricka. Vi är inte så olika vi.

Tycker det är konstigt agerande från min särbo att inte alls bry sig om hur jag mår och ens vilja visa någon avsikt till att prata på ett förnuftigt vis, men jag är väl bara ett hot mot hans älskade vinflaskor och den berusning han suktar efter så att han kan döva sina skamkänslor. Vi glider allt längre från varandra och för mig är det bara skönt och befriande. Jag ska tillfriskna och bli stark och aldrig mer låta mig trampas på. Min självkänsla ska jag återerövra och fylla livet med glädjestunder med nära och kära som lyfter mig och ger mig styrka och trygghet. Då tror jag att jag blir en bra förebild för min son också. :-D

/särbo

Tack för dina ord, de fick mig att tänka.
Nej, jag hatar inte allt som har med beroende att göra - men jag tycker inte att det är så trevligt om någon visar minsta tendens att vara som min exsambo... Och - jag skulle aldrig ge mig in i något med en missbrukare eller fd missbrukare så som det känns nu.
Men du har hittat rätt - ta hand om dig och gör dina val med omsorg.

Mt, tack, som alltid!
Blev så glad av din dikt. Ja, ibland känner jag också att jag kommit långt - jag har faktiskt varit medlem här i över ett år nu och om någon hade sagt till mig då, att "om ett år så har du lämnat din sambo, hittat ett bra boende, varit helt nere i botten, mår mycket bättre, har skaffat ett helt eget boende, har viss distans och minskad rädsla för exsambon", ja, det hade jag ju inte trott på...

Idag körde jag förbi det som ska bli mitt nya boende om en dryg månad... Och, vad är sannolikheten - när jag körde så öste regnet ner så galet intensivt, och plötsligt när kom där på vägen och närmade mig huset så slutade det regna, himlen sprack upp och solen tittade fram och när jag tittade bort över mitt hus så var regnbågen där - och i slutet av regnbågen fanns skatten, för precis där var mitt hus. Jag satt med ett sådant leende på läpparna!
Just där och då kunde inte ens tankarna på exsambon och hans görningar ta glädjen ifrån mig - det kommer bli bra!

så bra att du hittat hit! Och så bra att du satt ord på det du funderar på. Din berättelse är, vad gäller din sambos drickande, smygande och gömmande lik de flesta andra här på forum. Mönstret är alltför välbekant. Det är alldeles klokt tänkt att inte hota med att lämna om du inte är beredd att göra det. För många av oss här har det ändå till slut varit det enda sättet att rädda sig själv - och för en del av oss har det också gjort att alkoholisten blivit nykter. Dock måste alla göra sin egen resa och sina egna val.
Läs omkring här och fortsätt skriva. Just nu är det väldigt stilla här på anhörigsidan men det brukar gå i vågor. / mt

så fint nu flygcert... och ser så mycket - det gör man när man lyfter sig och får ett nytt perspektiv. Direkt när jag läste kom jag ihåg en av mina favoritdikter "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström - och alldeles tydligt såg jag för min inre syn hur du flyger som en slända nu, med skimrande vingar som bär... Ja jädran vilken resa du gör och har gjort! Kramar / mt

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur "Instruktion för skalbaggar" av Margareta Ekström

Läst igenom allt du skrivit och känner att du har haft de djävligt tufft och eländigt, du är en väldigt stark kvinna. Känns väldigt fel att säga att jag är den där människan som är beroende, du måste hata allt som har med beroende att göra men de du skriver berör mig. Att en människa kan bli så av banan som din fd. där vill man inte hamna.