Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Tack för kramen, den värmer. Jag läste dikten om djuret (minns inte vilken sort det var) som satt på ett grässtrå och skulle flyga (i flygcerts tråd) den var så sann.
Jag sitter här nu och våndas inför julen. Jag som tills för några år sedan ALLTID älskat julen- haft massor av energi till att baka, pynta och få till en mysig julstämning. Julen har alltid varit viktig för mig. Under senare år så har den blivit ett nödvändigt ont som ska genomlidas.
Håller skenet uppe för mina barns skull.
Just nu vill jag bara dra och börja om- men nu nalkas julen och jag KAN INTE ställa till med denna omkullkastande tillvaro som jag antar att en separation skulle innebära, nu innan jul. För barnens skull. Gode gud ge mig styrka att orka med tiden som är kvar fram till jul och ge mig sedan ännu mera styrka att ta mig ifrån detta iskalla och kärlekslösa förhållande. Ge mina barn kraft att orka med denna omställning och gör så att de trots allt kommer att bli trygga och glada och lyckliga.

Jobbiga dagar nu ett tag, ont i huvudet, magen och dålig självdiciplin vad gäller träning och mat. Har iaf börjat sjunga i kör- detta gör mig gott mitt i allt elände.

KRAM

Vet du, för ganska precis ett år sedan blev jag medlem här. Och jag behövde många kramar. Jag satt med samma tankar som du - "jag kan inte bryta upp precis innan jul". Jag tänkte att jag skulle förstöra för alla, jag orkade inte ens tänka att jag kanske inte skulle få fira jul med barnen. Å ena sidan var det sanna tankar, men de var för mig också ett sätt/en ursäkt att skjuta på ett beslut som jag inte orkade med just då.

Precis som du skriver så var julen oerhört viktig för mig - mycket pyssel, pyntande, bakning, matlagning och annat, men den sista julen tog jag bara fram adventsljusstakar, gjorde ett pepparkakshus och precis ingenting mer, inte något endaste julgodis, ingen julmat, inget pyssel och inget fixande - jag orkade inte.
Sedan gjorde jag som du skriver att du redan gjort - jag genomled julen, och exsambon fick det ena utbrottet värre än det andra. Jag led, och barnen led. Men, det kom en ljusning, jag kom fram till ett beslut - och det kommer du också att göra, på ett eller annat sätt. Jag tänker på dig och känner med dig.

Jag håller med dig och förstår hur du tänker, jag tänkte ju likadant - att omkullkasta allt för barnen kändes förödande. Men det löser sig.

För någon vecka sedan sa min 5-åriga flicka: "Mamma, vad konstigt att vi har byggt tre hus. Först hos *** (dit vi flyttade först), sedan här och nu vår röda stuga!". Hmmm... att vi inte har byggt tre hus är ju självklart, men jag förstod ju att hon menade att vi har flyttat till tre olika boenden. Jag tänkte först "åh, vilken hemsk mamma jag är som drar runt med barnen på detta sätt", men så stannade jga upp coh såg glädjen i hennes ansikte - hon var inte det minsta olycklig, rädd eller otrygg. Min dotter såg jättenöjd ut och verkade nyfiken på det kommande boendet! Vi pratade lite om det, hur det ser ut, och vad det innebär för henne och för mig osv. Vi hade jättemysigt. Och för några dagar sedan sa hon med mycket glad röst: "Mamma, när är det vi ska flytta egentligen? Du vet ju att jag gillar orange. Mitt rum ska ha orange tak, blå väggar och rosa golv". Och fortfarande såg hon så glad ut, förväntansfull och lugn! Så jag försöker stanna i tanken att jag är nöjd, jag mådde så fruktansvärt dåligt i våras när jag lämnade, men med facit i hand så mådde jag ändå bättre än när jag levde med honom, och i vårt nuvarande boende har jag trivts så gott och varit så nöjd med och stolt över vårt boende, och om en tid ska jag fixa lite i vårt blivande hus, och jag tror att barnen känner min glädje, att jag är nöjd och lugna tankar i att detta blir bra, ibland är jag lite småorolig (kommer jag greja det ekonomiskt, kommer jag kunna fixa det praktiska osv), men jag är nöjd = barnen är nöjda. Jag känner fortfarande oro att jag "förstört" för barnen, sorg att jag inte alltid finns där och sådant, men jag insåg PRECIS NU när jag skriver till dig att jag är inte längre osäker på om jag gjort rätt - jag kunde inte ha stannat och barnen hade inte mått bättre om jag hade gjort det.

TACK för att du skriver här och låter mig få ta del av det, för att jag får hjälp av dig att inse saker som jag annars inte hade insett nu!

Du kommer fatta ett bra beslut när du är redo för det, och barnen kommer vara nöjda med det. Det kommer vara en omställning för dig, och en omställning för barnen, men allt kommer lösa sig!
Varm kram!!

Framtidsdrömmar

1:a advent, ljus, värmande brasa, julkalender, julskyltning och förväntansfulla barn. Denna tid och tiden fram till jul har alltid, fram tills för några år sedan, varit den mysigaste på hela året. Idag känner jag bara oro och olust. Har med min dotters hjälp fått fram några stjärnor, stakar och hängt upp julgardiner i köket. Energin och inspirationen är borta. Försöker att göra det något så när som det alltid har varit för barnens skull.
Jag ska genomlida julen och nyårsafton- pga att jag är för feg för att bryta upp innan dess.
Jag har pratat med mina närmsta vänner och bett om hjälp och stöd efter nyår för nu har jag nått min botten- nu har jag bestämt mig för att börja leva och fylla mina dagar med liv- istället för att fylla mitt liv med dagar. Jag har så många drömmar och visioner- det är så mycket jag vill göra- och jag vet hur jag vill leva för att jag ska må bra. Just nu tröstar jag mig med mat och godsaker- och det kan ju vem som helst förstå hur kroppen blir att se ut och hur den inre kärnan i mig mår.
Jag "leker" min lek varje dag för mig själv- en lek som går ut på att jag låtsas att mitt liv är lyckligt, att jag har nån som tycker om och respekterar mig för den jag är, att jag trivs i mitt nya hem och gör roliga saker.
Jag har lovat mig själv så många gånger att göra något åt min situation men aldrig hållit vad jag lovat- denna gången känns det annorlunda- jag orkar inte mera- det finns ingen energi kvar till att försöka göra allt bra igen. Finns ingen plan B längre i detta förhållande- this is the end.
I mitten på januari 2014 ska jag få en ny tjänst inom yrket- även där en förändring.
Jag ligger i sängen och skriver detta, barnen är uppe och öppnar lucka nr. 1 och väntar på att jag ska komma upp och att vi ska äta frukost, hjärtat i mitt bröst svider av sorg och dåligt samvete över att jag inte lyckats hålla ihop deras familj, att jag här och nu skriver detta som de inte ännu vet.

Jag vill älska livet och älska mig själv, leva varje dag!
2014 ska bli det året då mitt liv pånyttföddes!

Kram på er alla som kämpar!
Ha en bra advent.

i mig att läsa om din kamp för att ge dina barn en bra adventstid med förväntan inför en jul som du också tar (ensamt) ansvar för. Helt rätt mot barnen, absolut, men glöm inte dig själv. Du är viktig, för dig själv och för barnen.

Så bra att du talat med vänner och bett om stöd. Visst hade du också en stödjande familj - föräldrar och syskon? Tala med dem också - om du inte redan gjort det, så att du har trygghet bakom dig även den här tiden fram till ju och under helgerna. Det är bra stöd nu när du närmar dig hoppet, eller språnget - om jag minns rätt kände du igen dig i min gamla trampolinmetafor.

Skickar de varmaste och mest kraftfyllda kramar jag har. Det är storm här hos mig så de blåser iväg med full fart... NU! / mt

... och det är klart att det å ena sidan känns som ett enormt nederlag/ett misslyckande/en sorg - jag ville också hålla ihop familjen, till varje pris. Men ibland går det inte - det räcker inte att en kämpar.

Bra att du har ett mål!
Instämmer med Mt: glöm inte dig själv. Du är viktig!!
Stor kram!

Framtidsdrömmar

Jag blir så varm i hjärtat av dina kramar- din värme som du sprider som medmänniska.
Jag sitter nu med min kaffekopp och lyssnar på lucia på TV4. Morgonen startade med ljus, brasa och lussebullar framför tv'n med mina älskade barn. Jag älskar lucia- i kväll blir det kyrkan för att se och lyssna på byns luciatåg där även min dotter ingår och där hon ska sjunga solo.
Jag får höra från olika människor " vilka fina, trygga och trevliga barn du har, de är så duktiga". Det känns så bra att höra och väcker en stolthet inom mig, jag (vi) har iaf lyckats med det. Jag hoppas nu av hela mitt hjärta att mitt beslut och det som komma skall inte raserar deras personlighet och trygghetskänslor.
Varje dag är nu en fruktansvärd plåga när jag och sambon är hemma samtidigt, men jag ska bita ihop och stå ut till det nya året börjar. Jag förstår mig inte på honom, hur man kan behandla någon som han behandlar mig, vi bor ju iaf fortfarande tillsammans; han nonchalerar mig totalt, tilltalar mig inte utan frågar han en fråga så slutar han med nåt av barnens namn- frågan är ställd till dem.... Svarar mig endast ja, nej om han ens tittar på mig när jag pratar med honom ibland svarar han inte alls och jag får ställa om frågan. Han låtsas liksom inte höra mig. Säger hej då till barnen innan han åker på jobbet på morgonen- inte ett ord till mig.
Jag är osynlig och liksom finns inte- är en dammtuss som bara finns men man låtsas inte se den för det innebär jobb att konfronteras med den.
Kan inte i ord beskriva hur detta känns- nu förstår jag hur det känns att vara mobbad. Det är tur att jag vet att jag behövs och betyder något på mitt jobb, betyder nåt för mina vänner och min övriga familj.
Igår ringde jag en vän som har en lägenhet som hon ska sälja till våren- ville höra hur mycket hon har tänkt att sälja den för, månadshyra osv. Klarar jag mig med en 3:à eller behöver jag en 4:à, är det ekonomiskt bäst att köpa en lägenhet? Är det mera ekonomiskt att köpa ett litet hus? Vill jag äga något eller vill jag hyra?
Många frågor är det.
Sorg i hjärtat blandat med framtidstro.

Kram på er alla och sköt om er på lucia-dagen!

Jag vet hur det kändes för mig att inte bli tilltalad, att bli nonchalerad och ignorerad som om jag inte fanns. Det var hemskt och samtidigt som jag kände mig så ledsen och tillplattad så fanns det en kämparanda, att ta sig därifrån.
DU är värd bättre än att bli behandlad så!

Om/när du lämnar honom så kommer det påverka barnen så klart - men prata med dem, ge det tid! De vet ju hur det är, de kommer säkert också ha en sorgeperiod när de bearbetar, men de kommer ju också se och känna hur du är med/mot dem och hur du kämpat!

När du skriver om nytt boende så känner jag extra starkt för dig - jag som precis håller på med mitt nya boende. Innan jag lämnade exsambon var jag på bankmöte - bankmannen rekommenderade en bostadsrätt för att det är enklare som ensamstående (inte så mycket plötsliga kostnader som uppkommer som med hus), och jag kunde få lån på ca en miljon och ha en månadsavgift på max 4000kr. Jag åkte raka vägen till mina föräldrar och grät som en galning - där jag bor finns det inga sådana boenden, endast i mycket utsatta områden och för barnens skull ville jag inte ta något sådant. Jag är en husperson (gillar att lära mig nya saker så som att bygga och fixa, har lite rastlöshet i själen och med hus kan man alltid förändra och därmed överleva i det rastlösa, jag älskar att äta frukost på gräsmattan, jag vill kunna ha en egen trädgård - avskilt) och jag gick på lägenhetsvisningar och husvisningar och så en dag så bara fanns min lilla röda stuga där och magkänslan guidade mig rätt. Jag hade hela tiden haft kontakt med min bankman och sakta men säkert så var det inte så stopp som det varit först, och jag visade mina Excel-ark och de såg att det löser sig!
Känn dig för! Det löser sig!
Jag var väldigt stressad av att jag var tvungen att veta, att lösa och samtidigt hade jag ingen magkänsla utan jag bara stressade i livskaoset, kanske känner du också så?! Men - känslan kommer. Gå och titta, prova och känn, titta och andas djupt! Det ordnar sig!
Jag var först mycket inställd på att jag skulle ha en bostadsrätt i samma område som vi bott i innan, men allt eftersom tiden gått så har jag känt jag att jag vill inte ha en bostadsrätt, jag har blivit starkare och säker på att jag är ju lite rädd för exmaken så jag vill faktiskt inte alls bo i samma område, jag hann hitta lugnet i mitt tillfälliga boende och landade i vad jag vill ha och hur jag vill leva. Försök landa - kanske skönt att ha ett tillfälligt boende först så kan du välja på bättre grunder när du mår bättre?

Detta är bara mina tankar - jag har fortfarande det du skriver så fint: "Sorg i hjärtat blandat med framtidstro", men jag önskar dig allt gott!

Hoppas luciafirandet är fint ikväll!

hoppas du har det hyggligt inför helgerna. Klistrar in Carinas länk från igår bara för utifall-att-om... Och du vet ju att du inte är ensam! / mt

Framtidsdrömmar

Har lagt mig- är så jävla irriterad och förbannad på att ännu en kväll vara osynlig och inte värd att prata med. Jag frågade vad det är för slags lek/spel han leker/spelar.... Som vanligt inget svar!
Fy vad jag är less.... Men snart kommer jag att slita mig loss och vandra mot ljuset.
Kram

Dotts

Framtidsdrömmar, det känns som om du sätter ord på min värld. Men istället för att ignorera mig, så ignorerar min man mina känslor och det som hänt. Han är precis som om inget hände helgen. Jag blir så provocerad av det! Han bad mig flytta och sedan är det som om det är helt bortblåst och allt ska fungera som vanligt. Dvs mina känslor har inget värde. Jag tycker även att det blir så mot barnen och deras känslor. Jag har förberett och förbereder mig för en snabb flykt, men också på lite längre sikt. Blir det för tufft innan jul eller under julen så tvekar jag inte. För ingen av oss mår bättre av att jag väntar till efter helgerna. För vem vet vad som händer om vi stannar?

till dig Framtidsdrömmar och även till andra som besöker tråden. Det är måndag och dagen före julafton. Aldrig har det väl talats så mycket i media om hur många som far illa av alkoholen som nu inför julen. Sorgligt att det är så men positivt att det görs synligt. Ta hand om er och om barnen och kom ihåg att det är möjligt att ta makten över sitt liv! Varma kramar och God jul! / mt

Framtidsdrömmar

Jag vet redan nu att mina barn inte kommer att få uppleva en vit jul rakt igenom- snö har vi så vi får njuta av den. Jag ska försöka att fira jul med andra ögon i år- försöka att inte låta de som suger energin ur mig få påverka mig och göra mig svag.
Jag har redan fått uppleva sviterna efter alkoholmissbruket denna helg- min svåger som pga för mycket alkohol rubbar vår upplägg inför helgen. Jag ska finnas för mina barn och ändå åka hem till mitt och försöka tänka på mig själv. Jag vet att jag kommer att sakna mina barn men pga av jobb och andra saker så ska jag åka hem på julaftonskvällen- det ska samtidigt bli skönt.
Ska väl inte måla fan på väggen och ta ut något i förskott- kanske inte blir så hemskt som jag intalat mig. Vi har en ny lite familjemedlem i familjen denna jul så förhoppningsvis blir det lite annorlunda.... Eller inte- inget har ju ändrats trots att mina barn har funnits...
Julen är fantastisk när allt är bra- ett helvete när allt är skadat och sjukt.

God jul till er alla!

som det blir - och det du kan göra är det bästa för barnen och dig själv. Jag instämmer med flygcert och önskar dig lugn och styrka att stå fast vid goda val för dig och barnen. Du är nära nu... jag känner det. Varmaste kramar / mt