Senaste kommentarerna i forumet

... att jag ska ligga här, helt trampad på. Men snart så...

Nya boendet närmar sig.

Men ändå är jag lite ledsen. Barnen verkade inte vara i harmoni och de pratade mycket om saker som jag förstod kommer från pappa, farmor & farfar: saker de ska göra, hur de ska göra och liknande. Stora flickan har också pratat en del om att när hon säger si eller så, så blir pappa ledsen på henne: och det är saker som jag anser att man som vuxen inte blir ledsen för, utan förstår att det är en liten flicka som testar gränser, som har hört andra säga olika saker och sedan testar det själv. Jag talar om för henne att det inte låter trevligt, eller att man inte säger så, men jag tar det inte personligt. Men jag ser framför mig när pappa står med ledsen min och säger typ "nu gör du pappa mycket ledsen, vill du att pappa ska vara så här ledsen? Vill du göra mig illa?" och lägger en helt annan skuld på barnen än vad jag anser rimligt.

Och samtidigt pratar barnen om många roliga saker som jag vet att pappa och hans familj kommer göra med dem, men jag har inte råd, kan inte eller så. Och då kryper det i mig - "de kanske har det bättre hos pappa..."

Jag önskar att jag hade stoppat mig från att tänka alla hinder, tankar som jag inte förstått riktigt förrän efteråt: "oj, nu har vi redan flyttat ihop, då kan jag ju inte lämna - folk kommer ju tro att jag är galen; oj, nu har vi förlovat oss, nu kan jag inte lämna för hur skulle det se ut med en bruten förlovning; oj, nu har vi ju köpt hus, nu kan jag ju inte lämna för hur ska vi lösa allt med lån och gemensamma saker; vi bråkar ju mkt, men om vi får barn så kanske det går över; vi båkar ju mycket men jag kan inte lämna nu för hur blir det då med barnet och huset och förlovningen och...; ibland har vi ju det bättre och han säger ju att om jag älskar honom så försöker vi få fler barn, det kanske blir bättre om vi får ett barn till; hjälp, nu har vi två barn - jag kan ju bara inte lämna för vad ska alla säga då om hus, barn, förlovning osv osv.

Åh, hjärnspöken.
Och denna man, som jag föll så pladask för - så charmig, självsäker, världsvan, berest, välutbildad, social, trevlig, kunnig, omtänksam - hur kunde han vilja ha mig? Och han var snygg, och vältränad - första gången jag såg hans överkropp så var det som att se något som jag annars bara sett på idrottsmän, och plötsligt fanns han I MITT SOVRUM. Ja, jag föll som en fura.
Och denna man, som jag nu nästan blir lite äcklad av när jag ser honom - jag vet hur han är mot andra, men också hur han kan vara mot mig, hans kraftiga viktuppgång (pga alkohol, ingen ork/lust att röra på sig, 4-6 chipspåsar i veckan samt några kg godis), men som han ignorerar genom att alltid köpa för små kläder eftersom han "ska gå ner miiinst 15 kg men gärna 25", och att han alltid beklagar sig över andra som är minsta överviktiga...

Åh, att barnen oftast verkar ha det ok där, men att de (precis som det var för mig) aldrig vet när det brister, eller varför, och därför alltid är lite på sin vakt, det gör sååå ont. Och ändå tror en del av mig att det är viktigt och bra att de får se sin pappa så som han är, så att de kan förstå och själva välja en dag.

Tack för kramen.

http://ninecrimes.bloggo.nu

Ninecrimes! Det gör ont i mitt hjärta och hela mig när jag läser dina två inlägg. Skickar dig i all enkelhet en stor kram! / mt

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Jag har också försökt vara med i vårdkontakterna. Min man vill inte ta emot någon hjälp alls, egentligen. En lätt infarkt för ett år sedan gjorde att han kom i kontakt med vården, och hans depression och alkoholproblem blev mer uppmärksammad. Han äter "piller" mot både alkoholsuget och depressionen men dricker ändå. Han får samtalsterapi men medverkar inte särskilt bra, eftersom han inte tror på sånt. Han vill egentligen avsluta dessa samtal och hans terapeut är inte så inriktad på alkoholproblem, så kanske kan jag förstå hans ovilja att fortsätta samtalen. Det som gäller för honom, säger han, är att sluta själv, vilket han har försökt tusen gånger. Jag har engagerat mig i vården, tänker att det ju är ett familjeproblem och då behöver jag också få information och få lära mig vad jag egentligen är med om. Jag fick följa med på ett samtal som ledde till en träff med missbruksrådgivningen. Jag har träffat hans läkare på vårdcentralen. Sammantaget tycker jag det verkar som om alla instanser ligger lågt så länge som han själv inte visar tydligare att han vill ha hjälp. Vården överlämnar till de anhöriga att ta hand om problemet eller lämna personen åt sitt öde. Det är en vidrig sak att inse. Så nu har jag inte något mer att hoppas på, ingen "lösning" mer än att helt fokusera på mig själv och lämna honom att ta sitt ansvar för sitt liv. Vi har som tur är två boende och jag kan lämna honom över så lång period som jag önskar. Vad händer då? Jo han dricker mer än vanligt, sover bort dagarna, äter inte, är helt borta i huvudet, kan inte ta ansvar för något. Hans mantra är att han inte vill leva. Är det ett tecken som man bör bry sig om, eller ska man strunta i det också. Alla pratar om anhörigas kontrollbehov. Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast". Jag känner mig mycket disillusionerad på den vård som alla säger att den finns. Som i så många andra sammanhang verkar vården lita på de anhöriga.
Men man kan ju inte bara ge upp, eller..?

så bra att du hittat hit! Jag har ingen erfarenhet av behandlingshen men i mina öron låter det väldigt märkligt att säga så som du återger. Hoppas Adde eller nån annan som har erfarenhet ger en kommentar. / mt

Idag har det troligtvis varit ett återfall. Jag har nästan väntat på det. Frågar jag om han har druckit svarar han nej. Men vad är det då som gör att han pratar osammanhängande och om saker som är, för oss andra, helt taget ur luften? Lätt svajig gång och ska hela tiden stimma igång barnen? Medicinerna? Vi var hos våra bästa vänner som också reagerade, jag körde till hans pappa som också tyckte det var konstigt. Visst var han sur på mig för att jag bestämt att vi skulle äta borta och han glömde sonens klipptid. Han reagerade jätte starkt när jag bad honom ringa till frisören och boka en ny tid. Gick inte alls. Dessutom måste jag bli bättre på att komma ihåg att stänga av vattnet och strömmen till tvättmaskinen. Han trodde knappt på att jag hade jobbat idag och kom inte ihåg tiden han och dottern bestämt. Utan ringde mig två gånger med en halvtimmes mellanrum för att kolla.
Jag har oro i hela kroppen. Stormen tog strömmen går vid fem och kom tillbaka precis. Sonen har lunginflammation sedan ett par veckor. Jadå, livet snurrar på i bra fart utan allt det här med drickat. Tja, känner mig som oljat vore inmålad i ett hörn. Finns inga val än att stå kvar och hur jag än gör blir det fel.

Loggar in nästan varje dag och läser men tar det lugnt med skrivandet. Dels för att jag har det, och har haft det, väldigt bra på senaste tiden, i mitt inre och i mitt samliv. Jag kände behov att skriva oftare då situationen var akut såklart. Dessutom så vill jag inte nära mitt medberoende genom att gå in och "hjälpa" för mycket. Om jag ska vara ärlig så gick musten ur mig lite efter det jag skrev till dig sist.

Som jag skrev om dina "vargen kommer" så tar det för mycket energi av mig att nu försöka stötta dig. Trots att jag inte ens vet hur du ser ut eller vad du heter så har du kommit att bli en person jag bryr mig om och det har varit så många vändor fram och tillbaka. Du har till och med tackat mig förut för att jag hjälpt dig att komma på banan igen och lovat att inte dricka. Jag vet liksom inte ens vad jag ska säga när du skriver att du vill tacka mig för jag har ingen aning om vad skillnaden är hos dig, vilka förändringar du gör för att inte återgå till hur det varit. Därför blir det för mycket av en medberoenderelation för att jag ska orka fortsätta skriva till dig nu. Självklart önskar jag dig också gott.

Snälla försök att inte ta detta på fel sätt nu. Jag vill inte skuldbelägga dig på något sätt. Jag behöver bara för min egen skull dra en gräns.

Ta hand om dig!

Den som du ifrågasatte mitt sätt att vara och bete mig.
Sorry att jag klampar in i din tråd oinbjuden.
Men din frånvara tror jag beror på resan du skrev om i tråden tidigare.
Åter igen, tack!
Har rn bild av dig som ett fräknigt litet busfrö.
Önskar dig allt gott!
/A

har varit vardagsmat i vår relation, jag har blivit PSYKISKT MISSHANDLAD och han har även inför mina ögon gjort våld på saker i min närhet när jag kritiserat något han gjort som jag inte gillade i början av vår relation speciellt, då lärde jag mig att inte kritisera, höll inne med det jag tyckte och tänkte. Om jag inte gjort det hade han kanske slagit mig å då hade jag KANSKE haft vett att lämna honom långt tidigare.

Han är sjukare än jag någonsin trott. Utan alkohol nästan värre, får bara taskiga sms numer och sarkastiska kommentarer. Han ringde idag och lät i början len på rösten och frågade hur jag mådde, när jag berättade att jag fortfarande mår dåligt så skyndade han sig att höja rösten bli irriterad, jag skyndade mig att lägga på. Jag utsattes för ett nytt manipulationstrick från honom, när han inte lyckades blev han förbannad. Jag börjar bli rädd för honom....det känns väldigt obehagligt i magen i alla fall, jag har ingen aning om vad han är kapabel till att göra mot mig. Jag har mardrömmar om hur han kommer behandla mig då jag säger till honom att jag vill skiljas. Som tur är bor vi ju inte ihop och jag vill slippa honom fortare än kvickt, men än är jag inte stark nog att säga det till honom.

Han har inte bara alkoholproblem han är en misshandlare också även om han ännu inte slagit mig fysiskt. Inget jag säger eller gör kan få honom att ändra sitt beteende det kommer t o m kanske att bli ännu värre.

Jag ska till läkaren imorgon och jag hoppas verkligen på förståelse om vad jag går igenom, jag är verkligen inte i nåt bra skick, ledsnare och ledsnare blir jag det blir värre och värre med alla nya insikter jag får.

Affirmationer är ett spännande sätt att stärka sig på, jag ska försöka hitta din motsvarighet till "magboll" Adde, hos mig själv.

Tack snälla ni att ni håller mitt mod uppe!

/särbo

är välbekant, många här på anhörigsidan av forumet brottas med samma frågor. Jag är inte så mycket här för tillfället, läser och skriver sporadiskt, men av det jag läst i din tråd får jag känslan att du är helt på rätt väg i ditt tillfrisknande - du funderar över dig och ditt liv. Det är faktiskt det enda man kan förändra och vi är många här som lyckats med det. Att skriva ner sina funderingar är till mycket god hjälp på vägen. På samma sätt som Adde skriver om affirmationer - det är svårt att förklara... men du kommer att se att det fungerar och hjälper!
Allt det bästa, styrkekram / mt

känns rätt fånigt i början men har bevisad effekt. När vi alkisar går ut i nykterhet så är vår självkänsla minimal, precis som din nu. Vi får rådet att varje morgon ställa oss framför spegeln, helst naken framför en kroppsspegel, och säga åt oss själva : Jag är fin, jag duger precis som jag är.

Att ha det som ett mantra och säga det varje dag, kanske rentav fler gånger per dag, så byggs vår självkänsla upp sakta men säkert. För mig känns det som en liten trygg boll i magtrakten som jag kan "fingra" på när det känns lite skakigt i livet. Jag känner också numera när jag måste fylla på bollen med måbragrejer för det håller inte att bara låta den vara och slitas på, jag måste pumpa den också. Och på nåt underligt sätt stärker den där lilla bollen även min rygg så jag trivs med att gå rakryggad och att se folk jag möter i ögonen.

När jag väl kom in i det rätta tänket så blev det en naturlig sak att undehålla min lilla magboll. Det fungerar :-))

Tycker jag fattat mitt beslut helt säkert sen far jag tillbaka i velande igen, kan det vara jag som överreagerar? Tänk om han nu slutat dricka helt och om jag säger att jag lämnat honom för att han druckit för mycket och behandlat mig som skit kommer ingen tro mig. Varför är jag så mån om att folk ska tro på mig? Kanske så jag får liksom bevis för att alla ska förstå varför jag lämnar honom? Att jag gjort rätt liksom eller nåt? En bekräftelse på att jag inte kan stå ut med det som jag varit med om tror jag det känns som att jag vill ha.

Men om någon som säger sig älska en, inte alls bryr sig om att ens fråga hur man mår eller intressera sig för en framtid kan ju inte älska mig! Det måste vara ngn vanföreställning och ord som sägs helt utan mening, ja nu har jag inte hört det på länge så nu har väl t o m han förstått hur det ligger till med känslorna. Tror han börjat spana efter någon ny kärlek och faktiskt känns det inte så farligt alls, jag vet ju vad de får....en skithög helt enkelt. Även om han kommer behandla dem bättre en mig en tid i alla fall.

När jag läser runt här på forumet ser jag berättelser från alkoholister som ändå har hjärtat i behåll, känslorna finns där att bättra sig och att de faktiskt på nåt vis ändå respekterar sina fruar/sambos/män som de lever med. Den respekten saknas dock helt hos min särbo. Jag känner sådan ilska fortfarande att jag inte kan förmå mig att prata med honom längre, det blir kommunikation via sms å knappt det. Får inte längre några gulliga sms och jag tror inte jag saknar den falskhet som de stått för, skönt att slippa manipulationen faktiskt.

Kommer på mig själv med att tänka på hur hans nära å kära skulle reagera om jag berättade hur illa han brukar behandla mig, de skulle inte tro mig alls. Han är allas gunstling och de vet inte ett jävla dugg om honom egentligen, han visar det han vill visa, en falsk fasad inte mer.

Tror jag börjar bli klar med att bearbeta mitt beslut om att helt lämna honom det kommer bli bra intalar jag mig, stå på egna ben och bestämma allt jag vill själv för mitt eget liv. Jag har försummat mig själv. Jag har läst in en massa positiva saker om mig själv som jag spelar upp och lyssnar på varje morgon och kväll för att förändra bilden jag har av mig själv. Läser böcker och lär mig mycket både om mig och alkoholisten, jag önskar att jag börjat mycket tidigare med detta och speciellt att jag går hos en terapeut. Det finns nog ett ljus där längst bort i tunneln om jag tittar riktigt noga.

En sak är tråkig och det är ju att när jag säger hejdå till honom säger jag hejdå till hans släkt också och det är trist för mig, som själv har en väldigt liten skara närmsta släktingar, men jag överlever nog det också:)Det känns väldigt frustrerande att inte kunna tala om vilken skithög han varit mot mig genom åren. De får ha sin bild av den perfekta maken och det blir jag som kommer få skulden för separationen han kommer vrida det så att det är jag som inte går att leva med för att jag alltid är så negativ.

I o f sig är jag negativ, men bara till mig själv att jag inte duger, är trevlig nog, snäll nog, duktig nog, klok nog etc. Men den bilden kan bara jag jobba med, det hjälper inte att andra säger det för jag kan inte tro på det, säger någon något snällt eller berömmer mig tycker jag det är pinsamt då jag blir gråtfärdig direkt och jag är väldigt kritisk till mig själv och mitt sätt att vara. Att lära sig att vara snäll mot sig själv är det svårt även för er? Tips på hur man gör?

Sorgsen idag...

/särbo

vet du ju det... Du vet att det inte stämmer det där du skrev ... fast du "faller" i tanken ibland. Och så klart du önskar att barnen skulle ha det bra hela tiden... och att du inte skulle behöva oroa dig för hur de har det där hos sin pappa. Jag skulle också kunna oroa mig - fast jag är så här på avstånd - när du berättar vad de berättar. Men det är så bra att de berättar och att du lyssnar... och det är bra att du har de professionella kontakterna - både för dig och för barnen.

Så roligt att du ska flytta till ditt riktigt egna hem nu snart! Hoppas du snart hittar sömnen - och om inte, tänk att det inte är så farligt att sova dåligt ett tag. Om det blir långvarigt eller om du känner dig utmattad ska du söka hjälp.

Du har gjort en så enorm yttre livsförändring OCH en nästan ofattbar inre resa på förhållandevis kort tid så det är klart att det lämnar spår. Ge dig tid att låta allt falla på plats så sakteliga. Varmaste kramar och bästa helgen till dig! / mt

Jag försöker få en sak ifrån vårt tidigare gemensamma hem - han har haft den fram till nu, och den är egentligen min (arvegods) men jag tror att han tycker att den är vår gemensamma. Han säger att jag sak få den nu, men jag vågar inte ta ut glädjen förrän jag verkligen har fått den. Låter flummigt, men det är en speciell sak och som vanligt - av rädsla för igenkänning så skriver jag inte vad det är.
Känner mig så tillplattad, men på väg mot go'are vindar!

Om ca sex veckor får jag mitt boende. Har fullt upp med att handla grejer, jag har ju inga egna saker nu direkt. Känns bra, men är lite orolig över situationer runt omkring...

Är så oändligt trött - orkar ingenting och har så svårt att sova; ligger bara och vänder och vrider mig och har alla möjliga jobbiga tankar i huvudet - är så ledsen att barnen har det som de har det. Och ändå så svårt - har de det bra hos pappa eller har de den där ständiga klumpen i magen som jag inte på riktigt förstod att jag hade förrän efteråt? Rädd att säga fel, vände på saker för att han inte skulle bli arg/ledsen/besviken, "lindade in" saker för att säga det på ett sätt som jag hoppades/trodde skulle passa honom, undvek att säga vissa saker för att han inte skulle bli arg...
Det gör mig ont... men ibland verkar barnen helsålda på pappa "åh, vi har fått en sån leksak, och en sån, och två stora såna... och igår fick vi äta godis fastän det inte var lördag" osv osv. Jag hör ju att han köper dem, men de verkar bara glada över alla saker - och då kommer tanken att de kanske skulle ha det bättre hos bara honom - om jag inte fanns så skulle han ju kanske inte bli arg alls... fast jag vet nog att det inte stämmer... Men - jag önskar så att mina barn fick ha det bra HELA TIDEN.

i varandra lite här och där måste jag säga och på nåt vis är ju det en tröst för mig, jag är nog inte helt galen ändå, jag har blivit som jag blivit av en anledning som heter alkohol. Det sätt på vilket en alkoholist agerar är ju väldigt lika och vi medberoende är också väldigt lika.

Tycker du har en fin signatur Framtidsdrömmar!

Kram!!

som ni har skrivit, Ni är så kloka i det ni skriver.

Det har gått några dagar sen jag var inne här,och det har gått några fler dagar i mitt tillfrisknande.
Men det är så jobbigt fortfarande, och förra helgen så ringde ex sambon, och jag hade styrkan i mig att inte svara.

Det kändes skönt att kunna låta bli, men samtidigt så kände jag mig återigen taskig.
Han lämnade meddelande och fräste nått om att "det är för jävligt att du kan slänga bort tio år med att inte ens kunna svara i telefon". Återigen får han mig att känna mig skyldig.

Det är ju han som har slängt bort 10 år kan jag tycka som inte ville ta emot hjälp från sin arbetsgivare.

Ville även svara och höra hur det var med honom, men det var tur att jag inte gjorde det, för han var rejält berusad.

Jag känner att jag har så mycket att säga honom som inte har blivit sagt, men vet inte om det är någon mening.

Det bästa kanske är att helt ta avstånd från allt som har med honom att göra.Att försöka att fokusera på sig själv och med sin läkning.

Men känslorna finns kvar, och det är det som är jobbigaste.

Sköt om era allihopa

... det är svårt att släppa kontrollen och jag gör det ändå över förväntan - det är ofta jag tänker på att "det där blir jobbigt/fel/svårt, men nu är barnen med pappa och då är det han som löser det", men just den här grejen känns inte så bra.
Jag kan tänka mig att han satt uppe efter att barnen somnat, alternativt att han hade filmen i DVDn och glömde att den var i när han skulle sätta på barnfilm... Men vi har inte den typen av kommunikation nu - jag har slutat vara rädd för honom, men jag är inne i min allra sista "fjäskperiod" (hoppas jag) pga en sak som jag tror att jag behöver fjäska med honom för att han ska acceptera, och efter den är avslutad så kommer jag försöka ifrågasätta sådana här saker, så att han förstår att han behöver tänka sig för med vissa saker.

Som medberoende har vi ju ofta stora problem med kontrollbehov, att försöka släppa kontrollen var, i alla fall för mig, något av det svåraste i den här alkoholcirkusen. Därför tänker jag på dig nu, att det måste vara skitsvårt i din situation med barnen. På grund av dem så varken kan eller bör du ju helt släppa kontrollen. Har tyvärr inget råd att ge.

När något sådant händer, kan du säga det till honom då? Att han måste se till att barnen inte behöver se detta? Eller ni kanske inte har någon kommunikation alls kring barnen nu för att han går i taket? Vet du om det var så att barnet bara råkade se, låg och sov men vaknade och kom upp och råkade se eller var det så att han tittade medan de var uppe och vakna? Om det var det senare så måste du agera.

Kram på dig!

... när 5-åringen plötsligt börjar prata om att på TVn hos pappa så var det "en flicka som slickade på en mans snopp"...?
Jag har hittat så oändligt mycket porr i hemmet när jag levde med ex-sambon: DVD-filmer, filmer i datorn, klipp i datorn, USB-minnen med allt möjligt på, tidningar, i mobilen osv osv utöver att han dessutom hade något slags sexuellt utbyte med (åtminstone) en eller förmodligen två andra kvinnor IRL, men att han inte ens kan låta bli att se på porr när barnen är där så att de råkar få se, det gör mig ont. Vad f-n är detta, allt blir bättre, men detta äter upp mig - barnen har ju världens berg-och-dalbana: en gången hot, skäll och ignorerande, nästa gång världens-bästa-pappa som åker på roliga utflykter, köper dyra överraskningspresenter osv. Fy fan, hur ska detta sluta?
Men jag har inte magkänslan för vad jag ska göra...

Å ena sidan: barnen verkar "glömma & förlåta" - barnen är emellanåt mycket rädda för pappas ilska, rädda att vara hos pappa osv (efter förra gångens ilska), men så lägger det sig och de pratar om presenter och roliga saker och så vill de åka till pappa, och så gången därpå så kör det ihop sig igen och så börjar det om.
Å andra sidan: jag vet hur dåligt jag mådde av den där cirkusen fram och tillbaka, upp och ner, in och ut.... Och visst jag "glömde och 'förlät'", men det satt alltid kvar en tagg i mig. Hur blir det för barnen nu då? De kanske accepterar, men hur bra mår de av det?

Ledsen-dag idag.

Här sitter man i godan ro och äter frukost. Och så rätt som det är... handlar det om Alkoholhjälpen på radion! Magnus berättar hur han ser på att ta sig ur ett missbruk med hjälp av nätet. Självklart säger han kloka saker! ;)

Jag skall se senare om jag hittar någon länk, men om ni vill söka upp klippet så sändes det i P1 idag med start 06.40.

Ha en bra dag, allihop!
/H.

Det bästa du kan göra är nog att själv bestämma vart dina gränser går. Vet du det? Vad skulle krävas för att du skulle stanna eller vilka gränser skulle behöva överskridas för att du skulle gå? Risken i en sådan relation är ju annars att gränserna, till synes obemärkt, liksom skjuts fram annars.

Klart du kan prata med honom utifrån hur du känner/upplever att hans drickande påverkar dig och din oro för honom men antar att du gjort det flera gånger redan. Oavsett vad du säger så är det hans beslut men du kan ju om du vill kolla upp vad det finns för hjälp att få där ni bor, AA, beroendecentrum, behandlingshem o.s.v. och ha alla nummer och sådant klart för honom sedan är det ju helt upp till honom vad han vill göra med den informationen. Kanske gör han ingenting alls åt det. Kanske startas en process hos honom. Det kan du inte styra över tyvärr.

Jag fattar inte vad du menar med näst sista stycket. Varför skulle hans liv och ungdom bli förstört för att han skulle avstå från alkohol? Är det inte, efter vad du berättat om hans alkoholvanor, snarare tvärtom? Att han verkligen riskerar att förstöra sitt liv om han fortsätter dricka?

Kanske måste du också acceptera att han inte kan dricka på "lagom nivå", att du inte både kan ha och äta kakan. Kanske du också ska fundera lite över dina kontrollbehov och vart de kommer ifrån. Syftar då på att du skriver du vill ha en relation med honom där ni dricker på lagom nivå, går ut tillsammans, hem tillsammans och att han dricker bara med dig så du har koll på honom. Varför är det viktigt för dig att ni kan dricka ihop?

Välkommen hit och hoppas att du kan hitta något bra. Det finns en massa trådar att läsa också när/om man inte känner för att skriva själv.

Ta hand om dig!

alkissidan men ändå....Några länkar som kanske kan hjälpa er :

http://www.erstadiakoni.se/sv/vandpunkten/

http://www.capiomaria.se/Lokala-mottagningar/

http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/vianova-oppenbehandling

http://www.al-anon.se/

Finns säkert fler.

Lycka till !

Hej på er!

Såg att inläggen nästan är två år gamla men tänkte att jag skulle skriva iaf. Har en vän som för ca 2 månader sen förlorade sin mamma pga ett långvarigt alkoholmissbruk. Nu märker man att hon börjar förstå vad som hänt och hon känner sig väldigt tom och ledsen hela tiden. Även om vi, hennes vänner, finns här för henne så kommer vi aldrig helt att förstå vad hon går igenom. Så jag undrar om det finns någon här som som antingen vill kontakta mig och sen att jag pratar med min vän om detta, eller om någon kanske känner till någon stödgrupp i Stockholm. Väldigt tacksam för svar.

Ha det fint!