Senaste kommentarerna i forumet

jag menade verkligen inte att du tog någons tråd, men jag tror att det är bra för dig att ha en egen!
Var rädd om dig!

tack för stödet jag tror jag kommer fortsätta att var här, men ska ju försöka öppna en egen tråd så klart.
Tack sandwich för tråd-lånet!

att jag själv nog kommer hamna i samma situation som dig kerran, han kommer inte bry sig ett dugg i att det blir slut. Jag tror att han kommer rycka på axlarna och dessutom leta upp en ny tjej fortare än kvickt. Eftersom han är väldigt charmig och ser bra ut blir det inga problem och mitt hjärta kommer brista! Jag vet att jag måste stå ut med det, men just nu känns det otroligt jobbigt att tänka på ett liv utan honom. Ni tänker väl att jag målar fan på väggen i förväg och det gör jag ju men att oroa mig är jag en mästare på vid detta lag. Jag har väl inbillat mig att jag betytt något för honom. Men tiden får väl utvisa, jag får försöka leva så gott jag kan. Jag har pendlat fram och tillbaka i min ståndpunkt om han verkligen dricker för mycket för att jag ska tycka det är ok, jag har förklarat för honom vad som händer med mig när jag ser att han är full, vilka känslor det väcker. Han har aldrig skadat mig fysiskt, så rädd har jag aldrig behövt vara för den saken. Men jag är rädd för vad som kommer ske nu. Han är inte gravt alkoholiserad, men dricker vin och öl flera glas varje dag så att han blir full. Han tål mycket och blir aldrig sjuk dagen efter, mår aldrig illa vad jag vet i alla fall. Det blir inget större sammanhang i det jag skriver men måste få ner tankarna. Det är till stor hjälp att läsa era trådar här.

(jag hoppas att vi får låna din tråd Sandwich) du har kommit en bit på väg Särbo11!

Jag har också hört glaset gömmas - det är medberoendet i dig som hör allt sådant, som är misstänksam och försöker kontrollera.
Jag förstår känslan av ångest efter ditt mail, men du gör rätt - håll i!!!! Du har talat om vad du vill och tycker, men jag tror att han (liksom många andra alkoholister) är van vid att du gör det, men sedan faller du till föga igen.

Jag känner med dig och förstår - jag har levt med en alkoholist (men som dessutom utövar framförallt psykiskt våld). Jag vet hur elak man känner sig, men det är bara så du kan visa att du menar allvar!

Fortsätt skriv!!!
Kram

För några dagar sen var jag rasande arg skitförbannad och helt säker på att jag inte kan leva med de alkoholvanor min särbo har, jag har försökt prata resonabelt med honom på alla möjliga vis, tillslut utan att nå fram skrev jag i desperation ett mail till honom som beskrev alla de påståenden man kan göra om en alkoholberoende. Jag var förbannad och arg och bad honom söka hjälp och att jag inte tänkte delta i fler aktiviteter m alkohol. Nåt svar har jag inte fått.... Nu har jag ont i magen har ångest och känner mig som en skit! Förtvivlat ledsen och urusel människa. Tänk om det är jag som inbillar mig att han dricker för mycket? Men det är det ju inte, tankarna far runt runt. Sist vi sågs i söndags var han full när jag kom till honom oförberett, han satt i v-rummet och åt, jag hörde när jag klev in att han gömde vinglaset (hur fan kan man höra det förresten...? Men jag lovar att jag hör!!!) han klev upp och gick in till köket för att börja diska mitt i maten. Jag gick ju förstås efter honom till köket och när jag pratade med honom märkte jag hur full han var. Jag anklagade honom att han druckit för mycket men han förnekade det och sa att ja, det beror på vad man jämför med..... Då svartnade det nästan för mina ögon och jag gick därifrån. Han har jobb och klarar det bra åker buss till jobbet varje dag. Han är social trevlig och jag tror många skulle tvivla på mig om jag berättade det för dem. Några nära vänner känner dock till detta, en av dem har också sett hur det kan vara. Vi har varit ett par i över 20 år och för två år sen lämnade jag honom, flyttade till egen lägenhet men efter en tid började vi umgås och när vi träffades i början var han väldigt sparsam m alkohol sen har det smugit sig in mer och mer igen. Nånstans vet jag att jag inte har fel, men varför tvivlar jag ändå? Nu har jag ont i magen mår illa huvudvärk och hemma från jobbet.....!!! Fy fan!

... och står upp för mig själv och det absolut viktigaste: jag står upp för flickorna!!!

Idag fick jag en fin komplimang av en kollega: "Jag vet att du har det jobbigt provat emellanåt, men du ser så glad och pigg ut nu för tiden!" Blev så glad - det är ju så jag oftast känner mig - mycket gladare, mycket piggare och mycket, mycket nöjdare! Det är kämpa och sorg och allt emellanåt, men all tär bättre! Är så glad att jag lämnat!

Ja, han kom tillbaka och ville ha med barnen. Han skrek och gapade och barnen är rädda. Jag försöker nå socialtjänsten och funderar över vad jag ska göra nu... Den stora flickan har bett mig upprepade gånger att lova att jag inte ska bli så arg som pappa, att hon inte vill vara hos pappa eftersom hon är rädd att göra dumheter och att han ska bli "sådär arg"...
Och jag vågade inte ringa, men jag stod upp för mig, jag stod upp för barnen, jag lät honom inte ta med dem trots alla hot - för att jag inte tror att det blir bra för barnen. Det var inte av egoistiska skäl, utan enbart för att barnen var rädda, de ville inte släppa mig och sa att de inte ville åka med... Och jag förstod skräcken och rädslan.

att det nu gått in på riktigt hos honom att du faktiskt menar allvar och inte kommer tillbaka - och nu tar han ut sin ilska och vanmakt på dig, vill rucka på din sköra tillvaro, slå hål på ditt självförtroende. Jag tycker han verkar farlig och håller med de andra - ring hellre i preventivt syfte, han har ingen som helst rätt att behandla dig såhär!
Vad gäller det andra du skrev om rädslan att lura sig själv och att ens "lycka" ska falla ihop som ett korthus känner jag mycket väl igen, tycker inte alls det låter fånigt! Känslan att bli lurad och tom skrattad åt att man trodde att man skulle få det bra...I mitt fall kommer den sig av att den lyckliga barndomen visade sig vara just en lögn, kanske har du också upplevt något tidigare i ditt liv som du inte bearbetat än eller inte ens kommer ihåg ännu. Den enda säkra lyckan säger de ju att man måste hitta i sig själv - när man slutar svika sig själv och sätter sig själv främst. Där har du kommit långt! Men ett år är kort tid, tror säkert att du kommer känna dig vilsen fler gånger innan du kan andas ut. Tänk iallafall på att du här är en förebild och stor hjälp för flera av oss, låt ingen komma och dra ner dig igen!
Kram

även om du inte ringde polisen tidigare då exet kom och hotade dig så kan du fortfarande göra det. En anmälan kan du alltid göra efteråt.
Du kanske kan ringa din kontakt på kvinnojouren att följa med dig? Du har gjort allt du kunnat, lämnat honom, hittat eget boende, dragit gränser. Eftersom han inte respekterar dem så kanske du behöver hjälp (polisanmälan) för att han ska göra det?

Jag blir väldigt orolig för dig när du skriver du har knappat in 112 redan på mobilen. Skriv gärna när du kan. Du vet att han inte behöver "slå" dig för att du ska kunna ringa polisen. Det "räcker" med de saker han kallar dig för då han kommer och skriker och det är upp till polisen att rubricera vilken typ av brott som kan ha begåtts.

Kramar till dig!

- det är helt naturligt att du rör dig upp-och-ner, hit-och-dit i dina känslor OCH det friskt och sunt och starkt att du kan se och känna och sätta ord på att du är ledsen och rädd men inte knäckt! Det är din friska kärna som talar och du kommer att kunna hjälpa barnen att ta till sig att sån här är deras pappa och därför valde du att flytta ifrån honom. Han har fina sidor och han har svåra sidor och du valde att göra dig fri - för att rädda dig själv! Jag tänker som Lelas att han förstås måste ta ett annat ansvar när du försvann och visst är det ju bättre att han fixar saker än att det förfaller omkring honom? Han osunda sida, hans oförmåga att hantera svåra känslor kan du inget göra åt - det vet du alltför väl - MEN du kan lära dig, och du håller på att verkligen på att lära dig att skydda dig själv psykiskt och fysiskt. Du håller på att läka och bli hel från de sår och märken du fått... Du har gjort ett fantastiskt jobb med dig själv för att göra dig fri.
Vilken kämpe! Vilken förebild för din tjejer! Kram, kram / mt

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Är så j-a knäckt - igen.
Nej - jag är så himla ledsen, och ganska rädd, men jag är inte knäckt. Detta är mitt liv och jag tänker inte låta en sjuk idiot knäcka mig.

Min stora skräck i livet är att jag ska leva i tron att allt är bra och tro att det ska vara det, för jag liksom vet inombords att det kommer en smäll eller ett nederlag när man minst anar det. Ja, jag vet inte om det är tydligt, men jag vågar inte ta ut glädjen ifall jag blir besviken... Låter nästan fånigt när jag skriver det, men jag vet att fler skrivit liknande här på forumet.

Och - återigen har jag fått bevis för att min exsambo är psykiskt sjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli så lurad av hans fina fasad, varenda gång dessutom. Känner mig så dum/naiv.
Det är något som är så himla fel i honom och med tanke på flickorna och vad de får se/höra så är det rätt jobbigt, men jag ska härda ut. Jag är rädd för honom igen - så rädd idag att jag har 112 inslaget i telefonen ifall han kommer tillbaka ikväll igen. Skillnaden nu för tiden är att jag står upp för mig och för flickorna, jag försvarar dem och mig när han hotar, skriker, skäller... Lugnt och metodiskt ber jag honom sluta, säger att han inte ska prata så inför de gråtande barnen, ber honom åka härifrån. Och - jag har så många gånger tidigare varit nära att ringa polisen i ren skräck, men jag har aldrig vågat - och jag borde ha ringt förut idag, men vågade inte inför flickorna - men kommer han tillbaka igen, om han så rör dörren, så ringer jag polisen. Nu är det nog.

Jag har bett honom att gå och nu räcker det - jag tänker inte bli kallad fitta, hora, äckel och allt annat som kommer ur hans mun. Jag tänker inte tolerera att han beskyller mig för att inte bry mig om barnen, att han hotar med att ta livet av sig, att han dyker upp vid mitt hus, att han hotar och skriker och nu tom tappar fattning så att han inte bryr sig om andra ser, att han går upp mot mig och viskar med drypande hat i rösten och småknuffar mig...

Mitt i allt detta så är jag så tacksam mot mig själv att jag lämnat honom - för nu är känslan så nära igen, känslan av skräck när jag går och lägger mig i vårt gemensamma hus, rädslan, paniken och skräcken när jag inte visste när (för det var alltid när, aldrig om) han skulle komma och skrika, hota och möjligen kasta något på mig, eller om han skulle bli full eller... Men nu är skillnaden att när jag går och lägger mig idag så kommer jag att gå och lägga mig i MIN säng, i MITT hus och jag kommer kunna sova gott utan oro - för det finns ingen som kommer att skrika, hota och kasta saker på mig.

Jag är ledsen, väldigt ledsen, att det är så här, men jag kämpar. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu - funderar kring barnen, vad de ska behöva utstå, men jag har inga svar...

Hej, flygcert-vännen!

En snabb liten tanke från mig som skriver här allt mer sällan, men som följer dig med stolthet:

Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta.

Massor av kramar!
/H.

är väl mänskligt och till och med förnunftigt! Att du har barn med din ex är väl ett bevis så gott som något på att han har egenskaper som du gillar. Och att man längtar efter kramar och närhet...ja även om vi har våra barn som kan ge oss en del av det - nog är det härligt att släppa taget bara för de par sekunder en kram varar och känna att man inte måste klara allt själv...
Du har gjort en sån otrolig resa igenom din tråd, varit med om så mkt psykisk misshandel och det är inte konstigt att du nu ser dig som en annan person. En person som kan ta sig an det mesta! Stort grattis till dig :-)
Att du inte helt kan glädjas med din ex att han numer har bättre snurr på det praktiska är också fullkomligt mänskligt. Men kanske du ska vara glad att det inte kom innan du gick - då hade du kunnat hoppas igen, förlängt ditt lidande lite till...
Jag är ju en obotlig optimist och hoppas ju alltid på lyckliga slut - i ditt fall kommer det alldeles säkert! Kanske med någon ny som kan uppskatta dig för den du är eller långt senare med din ex ifall han skulle hitta mod att titta in i sin själ och komma på varför han måste trycka ner dig för att må bra...
I vilket fall som helst kommer du att flyga vart du vill! Kram

Exsambon har tagit tag i många saker och verkar ha fått ett uppvaknande av att jag lämnade honom, vad gäller det som syns i alla fall - han plockar i ordning, fixar och donar i hemmet och arbetar som vanligt duktigt. Och - jag känner mig egoistisk när jag skriver detta, men jag känner mig så sorgsen över att han inte ordnade till sig innan... Ibland önskar jag nästan att han ahde varit kvar i missbruket, så att det hade varit så solklart att jag inte hade kunnat leva kvar i det.
Men ibland lyser argsintheten igenom. Och då tänker jag att jag hade ändå inte kunnat må bra i det förhållandet... Men tveksamheten ligger där och undrar ibland.

Men idag vaknade jag och tänkte på mitt nick - jag valde flygcert för att jag tänkte att det är så oerhört långt ifrån den trygghetstörstande, sansade, lite rädda och lugna person jag är, att exsambon inte skulle kunna förstå att det var jag... Men ibland känner jag mig som en person som skulle kunna kasta mig in i sådana saker nu som jag aldrig skulle ha gjort innan.

Jag lämnade henne för 10mån sen och det var det bästa jag kunde gjort. Nu lever jag ett lyckligt liv fyllt med glädje och harmoni.

Rattfylla, fängelse och andra konsekvenser hjälpte inte ett smack. Det tände bara mitt hopp och förlängde mitt lidande ännu mer.

Mitt Ex resa fortsätter tyvärr bara utför men det är skönt att jag inte längre kastar bort mitt liv på detta vansinne.
Jag vet att hon älskade alkoholen hundra gånger mer än mig...... det är så skönt att slippa leva med en sjuk människa som använder mig och andra medmänniskor som en snygg fasad i sitt spel.

Önskar dig all lycka! Du är värdefull!! KRAM

ja boken känner jag inte till men dina trådar läser jag ju :-)

- det är en bok av Åsa Nilsonne som heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" som flygcert hänvisar till. De boken har en "systerbok" som heter "Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans." av Anna Kåver. Båda mycket bra. Tur jag såg din fråga, är inte så ofta här längre. Min nuvarande tråd finns i Det vidare livet. Min först tråd finns på Att hjälpa nån som står nära och heter Att vara medberoende.
Allt gott, ta hand om dig. Styrkekram / mt

- ungefär hur långt bak i tiden ligger den? tar emot alla tips jag kan få ;-)
Vi har hittills träffats två ggr, dagtid och då har han varit nykter. Spelat badminton, druckit kaffe, kollat Breaking Bad hemma hos mig. Inte pratat ett ord om vare sig relationen eller hans drickande. Innan vi träffades hade vi däremot sms-kontakt ett par veckor, som började med att han bad att få träffa mig. Den kvällen var han berusad, så mkt vet jag.
Det känns bra att träffa honom, men jag har inte löst mig än - jag hoppas fortfarande att det skall bli vi två när jag har kommit över mitt medberoende. Alltså vill jag att han ska ha känslor för mig, vilket ju är ngt jag inte har ngn som helst kontroll över och därför inte ska tänka på!
Är dessutom svartsjuk på en kvinna han träffar ibland för att sporta tillsammans med, en kvinna som han hade en affär med då det krisade i början av vårt förhållande. Denna svartsjuka har gjort att jag sedan igår sitter med mitella aoch smärttabletter efter att ha slitit av tre korsband i axeln i ett försök att lära mig downhill-cyklande. Eftersom hon kan det och han har blivit frälst i det... Pinsamt att erkänna, men frisk är jag ju inte direkt! Försöker väl fortfarande omskapa mig själv så att jag ska passa som hand i handsken åt min käraste. Kanske lärde mig ett och annat nu, ska väl vara glad att jag inte hamnade på sjukhus!!! :-D

Du ska inte förminska dig själv bara för att du är rädd för att göra någon annan ledsen. Dessutom, blir han ledsen för att du går då han druckit så är det inte ditt fel, eftersom det är han själv som väljer att dricka. Kanske kan det vara bra att han faktiskt får bli ledsen och kanske kan det till och med bli en ögonöppnare för honom om han lyckas stanna upp i det och tänka till att det egentligen är på grund av hans egna handlingar som han blir ledsen och att det är han själv som kan bryta mönster och nå en förändring.

Det du skriver; "Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt" får mig att tänka på just mönster och förändring. Om du gång på gång upprepar något utan att nå en förändring, är det inte dags att prova något nytt då? Jag menar inte att du ska sluta prata med dina vänner, utan att du kanske får försöka våga tänka annorlunda, våga agera annorlunda.

Det är inte rimligt att du ska behöva gå och vara orolig och ha ont i magen varje gång du ska besöka din pappa. Inte heller att du ska stanna i en situation du mår dåligt av bara för att han inte ska bli ledsen/få fortsätta dricka.

Blir han ledsen så blir han. Någon gång måste han också få möta sina känslor.

Han vet att jag inte gillar drickandet, kvittar om det är en öl eller fem. Förr när jag hälsade på hos pappa, så hade han alltid druckigt. Och jag frågade min pappas sambo om varför gör han det? Och hon sa att han alltid var så nervös när jag skulle komma ut, för att han visste att han måste vara nykter, och antagligen blev han så nervös eller något att han var tvungen att dricka för att lugna ner sig.
Min mamma har också sagt 1000 gånger: om han har druckigt så kör igen! Men jag kan inte.. Jag kan inte bara vända på klacken o gå, är rädd att han ska bli ledsen.
Jag har försökt att få han till att komma hem till mig o min pojkvän, men känns som att han bara pratar bort det. Han kan ringa och säga: när kommer du ut nästa gång? Det var länge sen du var här nu. Så kan jag säga tillbaka: är det inte dags att du kommer ut till oss? (Vi har bott här sen januari och han har inte varit här någongång alls).
Jag har 4 vänner jag snackar med som också har en anhörig med samma problem. Pratar mycket med min mamma också. Men tyvärr börjar hon ge upp då hon själv haft en pappa som aldrig slutade. Även om jag har folk att prata med så känns det skönt för stunden, men efteråt är det precis som vanligt.
Ett tar var jag orolig för mig själv då pappa, farfar, farfars far, morfar och morfars far har problem med alkoholen/hade när dom levde, med tanke på att dom snackar om att det är ärftligt...

... jag tror jag förstår dina ord "... är dum nog...". De där sakerna man gör som man vill göra för att må bättre, för att man tror att man mår bättre efteråt, eller vad det än må vara - men om du tror på det så lasta inte dig själv, döm dig inte så hårt! Jag träffar min exsambo ibland vid överlämning av flickorna, (hade vi inte haft barn så tänker jag att jag hade stängt av honom från mitt liv - men å andra sidan hade vi inte haft det så hade jag förmodligen hattat fram och tillbaka eftersom jag då inte hade tänkt på att jag inte kan hatta pga barn) och det är ofta så att jag känner när vi ses att jag vill gärna kramas, jag vill vara nära, men det går inte - jag och min exsambo kan aldrig hitta tillbaka för att han fortsätter med sina påhopp, sina humörsvängningar osv och för min och för barnens skull kan jag inte byta väg nu, jag har valt väg, och den innefattar inte sambon. Jag försöker stärka mig i det. Hur känner du? Är du ok med att träffa honom? Är han nykter?
Så länge du är säker på din sak, så länge du gör det som är bäst för dig så stå upp för dig! Jag har fått mycket hjälp av Mulletants tips Nilsonne "Vem bestämmer över ditt liv?".
Kram

jag mår rätt bra trots att jag är dum nog att riskera min nyvunna balans med att träffa exet... iofs bara vänskapligt men nog rör det om i huvet efter varje gång ändå! Har tyvärr inte kunnat gå på fler möten eftersom jag jobbat kväll de dagar det funnits möten att gå på, men jag läser i mina böcker, gör mina "övningar" och försöker lära mig att stanna i mig själv när jag träffar honom.
Kan ibland känna att jag kommit en bra bit på väg bara för att i nästa stund få en panikattack för att jag fått för mig att han ljugit igen. Det borde ju inte spela någon roll längre, ändå kommer den där sugande känslan av förtvivlan och att jag inte kan andas. Men den går fortare över och jag agerar inte på den utan väntar ut den. Det känns definitivt bättre efteråt, inga desperata kontrollhandlingar, uppringningar eller sms att ha ångest över!

Tänker på dig och hoppas du mår ok, och att det blir bättre!

Stor kram!

Ska iväg på jobb snart så hinner inte skriva så mycket.

Vill bara säga att jag förstår att det känns jobbigt och svårt och också att du inte vågar bygga upp relationen till din pappa. Om han dricker varje gång du är där så är det ju dessutom omöjligt eftersom en berusad person inte är känslomässigt närvarande.

Kanske du kan ställa krav på att han ska vara nykter om han vill träffa dig? Och var bestämd med att du åker hem på en gång om han inte respekterar det och du måste nog vara beredd på att det kan hända. Ett annat alternativ kan vara att inte träffa honom just hemma hos honom. Finns det platser/aktiviteter då han inte brukar dricka? Till exempel att ni går till simhallen tillsammans eller att ni träffas ute på ett fik istället?

Du kan inte tvinga honom att sluta dricka men du kan själv välja under vilka förhållanden du går med på att umgås med honom. Du kan också söka hjälp för egen del. Som anhörig är det oerhört påfrestande och många av oss behöver stöd. Al-anon och anhöriggrupper på beroendemottagningar kan vara något att kolla upp? För oavsett om han väljer att fortsätta dricka eller inte så kan du se till att du själv mår så bra som möjligt.

Ta hand om dig!