skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?
- var rädd om dina drömmar. Kram / mt
skrev Adde i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
kontakt med en beroendeenhet som har kunskap om barn i missbruksfamiljer. Beroende på var du bor så är utbudet varierande och skiftande i kvalitet, tyvärr. Kolla runt lite.
skrev mulletant i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
jag tror att när du läser igenom vad du skrivit, har du alldeles själv "svar" på en del av dina funderingar. Eller... kanske inte "det rätta svaret" men du kommer att se tydligare när du har "flyttat ut" det du beskriver ur ditt eget huvud och hjärta och har lite mer distans - som det faktiskt blir när man skrivit ur sig och händelserna formulerats till ord på pappret (eller i datorn:)
Klokt att du kontaktar barnpsykologen, tag gärna med det du skrivit här - det är alldeles utmärkt beskrivet och visar vilka möjligheter vi mänskor har att bearbeta det vi är med om bara det finns nån som är närvarande och lyssnar. Det, att en trygg person är närvarande och lyssnar, räcker långt för att hantera de vardagliga utmaningar och besvikelser vi alla möter. Dina flickor har den platsen hos dig och tar vara på det till exempel genom att bearbeta i leken (ormarna) och genom att fråga vad som är okej (tandborstarna).
I leken har ju barn (även vuxna när vi "leker i tanken") möjligheten att ha kontroll, styra vad som händer och pröva olika alternativ. Ormarna kan flytta fram och tillbaka, vara glada och ledsna osv... Sån är ju inte verkligheten för ett barn när det gäller var de ska vara och bo men i leken får hon pröva och bearbeta tillsammans med dig. Du behöver inte göra nånting, som jag ser det, annat än bekräfta hennes känslor. (Lite som du fick bekräftelse här på att du hade rätt att vara rädd när du levde helvetet). Så klart, tänker jag, önskar dina flickor detsamma du önskat (och antagligen deras pappa) - leva som en familj, tillsammans... men, men - då som en familj oftast i harmoni med utrymme för alla och för olika känslor. Det fanns inte i er familj och du tog ansvaret och gick. Ledsamt för alla men den enda utvägen då. Det här kan dina flickor leka om och om igen med olika saker och i olika situationer och det hjälper att läka det sår som separationen förstås är.
Tystnad är för övrigt bland det värsta av straff, att bli utesluten, avstängd från kommunikation. En bra sak är att pappan tar hjälp av sin syster? (svägerskan) när han inte klarar upp situationen. Det kan vara så att han, deras pappa, inte har förmåga att handskas med flickornas sorg (och hans egen? - den aktualiseras ju varje gång det kommer på tal... visst är det så för dig också?) och det testande av gränser som barn naturligt håller på med för att lära sig vad som går för sig... och att det är olika på olika ställen. Vi här på forumet har fått bilden av honom som en lynnig man som har behov av att kontrollera sin omgivning och när det inte fungerar så tar han till olika maktmedel... t.ex tystnad och andra hot. Den bilden upprepar sig i det här du berättar och det är bra att du för berättelsen vidare till barnpsykologen och att de är uppmärksamma på dagis/förskola.
Du behöver och ska inget mer än vara den fina mamma du är. Ge utrymme för barnens lek, lyssna och bekräfta att livet är ledsamt ibland, att det inte alltid blir som man önskar - men det kan bli bra ändå. Och så ska du sätta gränser, visa att du har olika känslor men att du är vuxen och att det inte blir farligt fast du blir arg. Arga blir ju dom också eller hur? Du säger ifrån, blir arg, visar det - och att du finns kvar, inte hotar, att det arga går över och du blir glad igen. Allt det här behöver flickorna och du gå igenom många gånger.
Det här är mitt sätt att se och förstå vad ni är med om. Du är alldeles tillräckligt bra - good enough mother - och det räcker!
Varmaste kramar, ha en fin dag / mt
skrev flygcert i Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...
... när jag blir arg.
Är det normalt? Blir en (nästan) 5-åring rädd när någon blir arg? I mitt virrvarr så vet jag inte - blir hon rädd för att jag blir arg? Blir jag onödigt arg? Jag vet att jag ibland överreagerar och blir "för arg", men jag blir ju arg för att hon knuffar lillasyster, för att hon kastar leksaker osv så det är ju saker jag ska reagera på, och jag blir aldrig våldsam, kallar henne saker eller typ säger "är du dum i huvudet" - jag höjer rösten ibland, jag säger att jag blir arg när hon inte lyssnar, jag säger att jag blir arg för att hon slog lillasyster osv. Ibland när jag kanske blir arg för saker som jag borde ha sagt till om, men kanske inte höjt rösten för (tex idag när hon råkade vända duschslangen och sprutade vatten över halva badrummet, utan mening) så pratar jag om det efteråt och säger att jag överreagerade för att jag var trött, det var fel av mig osv fast med lite mer barnvänliga ord... Ibland säger hon "jag blir rädd när du blir arg". Och jag nästan går sönder inombords - blir alla barn lite rädda när de får skäll, är det liksom det som får dem att lyssna/förstå att det är inte bra att göra det de gjorde? Eller blir jag för arg? Eller kan hon vara skadad av pappas ilska?
Förra gången flickorna var hos pappa så när han kom för att hämta dem så berättade största flickan stolt att hon hade klättrat över en mur här hos mig. "Jaha" sa pappan lite halvintresserat, och jag sa "Vill du berätta vad mamma sa då?". "Nä, berätta du" svarade flickan. Jag berättade då att jag hade blivit arg på henne; hon hade klättrat där en gång tidigare och jag hade då förklarat för henne att hon inte får klättra där för att jag är rädd att hon ska ramla ner och göra sig illa och att det ibland står krukor etc som min hyresvärd ställer där och att hon inte får göra sönder dem. När hon klättrade där denna ågng så ramlade hon på en kruka som välte och gick sönder så jag hade blivit lite arg och sagt till henne. Flickan fyllde då i att "mamma blev arg och slängde krukan". Jag var nöjd med att stå för att jag blivit arg, så att inte mina barn ska känna att om deras mamma blir arg på dem och de får skäll eller så, så är det något hemligt, tvärtom vill jag att de ska veta att det får man berätta om. I bakhuvudet fanns också tanken att de ska våga berätta för mig om någon annan blir arg på dem eller så. Sedan har de varit hos pappa några dagar.
Som vanligt när de kommer tillbaka så är barnen mycket trötta - han har tom själv informerat mig om att han har svårt att få till kvällsrutiner för barnen och de måste gå upp ganska tidigt, så det är alltid några dagars "sova igen" närde kommer tillbaka till mig. Dessutom så har stora flickan en mycket tråkig attityd de första dagarna när hon är tillbaka hos mig - hon vill gärna bestämma allt från vad jag ska ha på mig till vad jag ska äta, var jag ska sitta osv. Vi har ganska jobbiga perioder då eftersom jag anser det viktigt att inte låta henne tro att hon får bestämma allt eftersom jag tänker att det kommer att bli mycket jobbigt för henne i framtiden med en sådan attityd.
Dessutom säger hon sedan en tid tillbaka ofta när hennes åsikter skiljer sig från någon annans "Då tänker jag inte vara med dig mer, aldrig någonsin mer", "Då kommer jag inte prata med dig mer" eller "Jag lyssnar inte på vad du säger, aldrig någonsin mer".
Jag tycker att det låter ganska illa, men jag har nog lite tänkt att det är en fas som barn går igenom/ att hon testar osv.
Men idag har hon vid två olika tillfällen berättat om incidenter som inträffat med/hos pappa:
Plötsligt tog hon upp att pappa blivit så arg en gång att han vägrat prata med barnen. Hon sa att hon hade haft ont i magen och att hon hade försökt säga till pappa "men pappa vägrade prata med oss" och "pappa sa att han aldrig mer skulle prata med oss och att han inte skulel lyssna mer på oss" och till slut hade pappas svägerska kommit och fått ta hand om barnen och lägga dem och "vi fick inte prata med pappa och inte ens röra honom så vi sa inte ens godnatt"...
Senare under dagen frågade hon om man får göra sönder tandborstar. Jag frågade vad hon menade och hon sa att pappa hade gjort det. "Han var så arg för att jag inte gjorde som han sa när han borstade mina tänder så att han bröt tandborsten i två delar och sedan vägrade han prata med oss så vi fick vara själva".
När vi satt och lekte med lera idag så gjorde vi ormar. Flickan bad mig göra olika ormar: mamma-orm, storasyster-orm, lillasyster-orm och så kanin-orm (för vi ska köpa kanin om ett tag). Hon satt och lekte med figurerna och de gjorde olika saker precis som i en saga. Sedan ville hon att jag skulle göra en pappa-orm. När den var färdig så sa hon "och så kramas mamma-ormen och pappa-ormen och sedan flyttar mamma-ormen och vi (och så tog hon med "barn-ormarna"), och sedan var det liksom som en saga där hon berättade att "barn-ormarna" var med mamma och ibland ville de krama och pussa pappa-ormen, men sedan ville de tillbaka till mamma-ormen och "barn-ormarna ville absolut inte sova hos pappa-ormen".
Hjälp, det gör så ont i mig. Hennes berättelser var ju betydligt längre än ovanstående, och mer målande... Och plötsligt faller ju allt på plats: jag känner ju igen orden, exsambon sa ju ofta sådana saker till mig: "Beter du dig så här så kommer jag aldrig mer att prata med dig" och liknande, så jag känner ju igen orden. Jag visste inte hur jag skulle bemöta hennes ord idag. Viktigast i mig kändes det ju att hon vågade säga de här sakerna, att hon kände att jag inte la in för mycket värderingar utan jag svarade uppriktigt att "jaha, vad gjorde du då" osv. Men - hon säger ju då och då att hon vill vara med mamma och hon vill vara med pappa...
Men vad betyder ler-leken?
Ja, herre Gud, vilket kaos det har varit i huvudet efter detta... Behöver ringa min barnpsykolog-kontakt för att hjälpa mig att reda ut. Hon har tagit upp med mig tidigare att jag ska vara vaksam på om det kommer historier om hur det är hos pappa, men jag vet inte hur jag ska säga eller göra...
skrev markatta i När blir allt bättre?
Det är inte konstigt att du tänker på honom så ofta som du gör, fastän du inte vill. Du måste ju ha skapat ett starkt mönster av att, ibland omedvetet, ständigt gå runt och låta den mannen ta det mesta av utrymmet i skallen. För det gör man som medberoende, försöker läsa av om eller hur mycket han har druckit, kolla alkoholförrådet, försöker ligga ett steg före för att skapa en illusion av kontroll i ett liv som i övrigt är kaos. Samma sak är det, som flygcert skrev, att leva med våld i nära relation. Man måste ständigt försöka ligga ett steg före, läsa av kroppsspråk, väga orden noga på tungan, brister det och man blir arg och börjar skrika och bråka så kanske man skuldbelägger sig själv för att någon annan utsatte en för våld men allt detta är ju bara olika sätt att försöka skydda sig på.
Du har alltså under lång tid varit tvungen att tänka på den här mannen. Det försvinner ju inte bara för att mannen fysiskt försvunnit från ditt liv. Dessutom så tänker man ju ofta på någon, känner ilska, sorg och saknad även då en "sund" relation upphör men tvärtom vad många kanske tror, att det skulle vara lättare att liksom vara tacksam över att en destruktiv relation tar slut så är det ju ofta mycket svårare. Genom våldet så knyts man paradoxalt nog närmare den personen. Dels för att man kan uppleva att den smärtan man känner inuti bara kan "tas bort" av den som faktiskt utsatt en för smärtan. Speciellt om man gått så en lång tid så börjar de där fina stunderna när man får en kram och känner sig älskad få så mycket större betydelse, då en annan människa har monopol på ens egna självbild. Sedan är det ju också vanligt att då man levt i en sådan relation, att man fokuserat så mycket på en enda människa så att man har försummat andra viktiga relationer till vänner och familj. Det kan också göra att det känns tomt och ensamt.
Just rädslan för att vara ensam var nog det som skrämde mig mest i valet att stanna eller gå men när jag tog mig ur den där vakuum-perioden så märkte jag att det fanns människor runt omkring mig. Jag hade bara haft ett alldeles för tjockt skyddshölje runt omkring mig för att någon skulle våga närma sig. Det är superviktigt även nu när jag har en relation till min (nyktra) alkis igen att jag verkligen fortsätter att vårda mina övriga relationer, det som är mitt liv.
Jag tänker också på vad du skriver; "Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid." Det är ju först då det är lugnt runtomkring som man faktiskt kan tillåta sig att tänka och känna. Mitt uppe i kaoset så kan man bara agera och skademinimera. Jämför med ett brinnande hus. Det brinner och du står mitt uppe i det. Du har två val, fly till säkerhet eller försöka släcka branden. Däremot finns inget utrymme alls att känna sorg över att ens hus brunnit ner och alla ens saker blivit förstörda, det finns ingen tid till att skuldbelägga sig själv om man tror man själv varit orsak till branden. Sådana känslor och tankar kommer ju först efteråt, då man är trygg. Det är alltså först nu som du har möjlighet att bearbeta dina upplevelser.
Du kanske kan fundera på varför det är viktigt för dig att inte uppfattas som en "elak kärring" av de människor han nu rör sig kring. Jag fattar såklart om du är jävligt arg på honom och inte vill att han ska få några sympatipoäng p.g.a. det här men kanske kan det också vara ett sätt för dig att validera dig själv, genom andra?
Hoppas du får en bra dag!
skrev Adde i Inte drömde jag om det här
Särbo !! Det är avgjort ingen smörja du skriver !!!!
Du är i kris och du har hittat en väg att få utlopp för det du bär inom dig och det gör du bra ! Och slå inte på dig själv med att säga att du är en dålig mamma. Med de förutsättningar och den kunskap du hittills haft så har du inte kunnat agera annorlunda, du ÄR medberoende, men på väg ut från det nu.
Ta en dag i taget och gör bra saker för din egen skull, det är du värd !
Kram !
skrev Adde i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
så bra beskriver : Ni måste vara beredda att stå för era krav.
Hur han kommer att reagera är ju svårt att veta i förväg och visst är det möjligt att han kan öka sitt drickande.Men det kan också vara en fördel, desto snabbare kommer han ner i botten. Det klassiska är vänner till en alkis som radar upp ett gäng sjuttisar på alkisens köksbord med orden : När du har druckit dessa är du mogen att gå vår väg.
Jag menar inte att ni ska göra så utan rekommenderar det mindre brutala sättet :-)
Om nu inte detta hjälper så måste ni, för eran egen skull, släppa honom och söka hjälp åt er själva och ert medberoende. Alkoholismen är en familjesjukdom som drabbar alla vare sig man vill eller inte. Och det är en väldig fördel på alla sätt och vis om man som medberoende får kunskap och hjälp att komma ur det. En god vän till mig dog för några veckor sen i sjukdomen, att stå bredvid och vara helt hjälplös är inte lätt och känns enormt sorgligt. Men jag vet att min vän hade ett val att göra och att jag inte kan lastas för att hon valde fel väg. Jag kan inte tvinga en annan alkis att göra valet, det måste komma inifrån.
Men jag vet också att när hela familjen ställer krav och talar om vad de känner så blir det jobbigt för alkisen. Jag har en vän där familjen samlades runt köksbordet och hade handuppräckning om de vill att pappan skulle få bo kvar hemma eller flytta. Familjen var enig : Han skulle flytta. Min vän tog då en behandling och är numera en lycklig familjefar.
Det finns hopp så gör det ni tycker känns rätt.
Kram !
skrev Särbo11 i När blir allt bättre?
och det har du gjort genom att slänga ut honom. Det beundrar jag dig för! Du ska inte ta mer skit från honom. Jag har en man som druckit men han har inte slagit mig fysiskt men psykiskt har han misshandlat mig på ett mycket subtilt sätt. Jag jobbar på att få mig själv att fungera utan att falla isär, måste få nåt klister som håller ihop mig. Det klistret heter terapeut, goda vänner som bryr sig om mig och tid. Snart kanske jag tar mod till mig att gå på ett Al-anon möte men ännu är jag inte där. Allt psykande har skickat mig ner i en depression. Det är vad våra alkisar gör mot oss, jag har också fått höra att jag är anledningen till att han dricker. Att jag avvisar honom och varit kall som en fisk, ja inte undra på, tänker jag ju nu....
Jag kämpar med mig själv att inte längre gå på min alkis manipulationer. Det är svårt trots att förnuftet säger att det borde vara det enklaste i världen. Man duger stundvis som trofé på väggen eller nåt sen är man inte vatten värd.
Min alkis blir galen då jag tycker annorlunda och anklagar mig för att tycka att han har fel. Så jag har ju förstås låtit bli att säga att jag tycker annorlunda rätt många gånger för att slippa hans dåliga humör.
Jag är så ny i mitt eget tillfrisknande så jag har väl inte så mycket att komma med, men jag vill du ska veta att ensam är du inte.
Vi är många här som kan kämpa tillsammans!
Styrkekramar till dig Fågel Blå!!
/Särbo
skrev Mammy Blue i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
Jag är också alkis, och kan väl en del om min egen sjukdom.
Din far har "kört" länge med er, man blir sån, egoistisk notorisk lögnhals som bara uppskattar nästa fylla.
Det är Adde som är experten av oss två, jag vill bara trycka extra mycket på att ni MÅSTE vara överens om konsekvensen om pappa inte vill gå med på behandling och att ni MÅSTE vara beredda att genomföra det också, han har lyckats köra över er så många gånger under åren, så ni måste vara stentuffa för att han ska förstå.
Jag vet ju hur jag själv tänkte, jag undrade hur dumma i huvet folk kunde vara, de är ju skitlätta att lura, jag var STOLT över att kunna lura familjen... Så knäpp blir man. Egotrippad, elak, gör allt för att skydda sin älskade flaska från den elaka familjen. Suck.. Så glad jag är att jag är fri!!!
Mvh MB
skrev Idis i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
Ja det är väl ungefär något sånt vi har diskuterat lite löst om att göra.
Men vad ska man göra om det inte hjälper med en konfrontation?
Jag är även rädd för att han kanske börjar dricka ännu mer om vi inte lyckas med konfrontationen...
skrev Särbo11 i Inte drömde jag om det här
Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!
Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.
Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...
Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.
Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!
Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?
Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!
Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!
Jag stapplar vidare på darrande ben :)
/Särbo
skrev flygcert i När blir allt bättre?
jag kom liksom inte så långt som du: jag har oändligt många gånger ringt polisen, men jag har lagt på... Istället har jag legat sömnlös, inlåst i sovrummet på eget bevåg - i rädsla för att han ska slå mig...
Men det ligger en anonym polisanmälan nu, men den kommer ju läggas ner - jag är inte redo att polisanmäla ännu. Jag tänker ofta att det kanske inte är så illa det han gjort, att jag överdrivit osv, men jag jobbar på min plan - händer det något igen (vilket det kanske aldrig gör?) så ringer jag polisen; då kommer jag använda mina inspelningar, alla hotfulla mail & sms, dagboksanteckningar, vänners vittnesmål osv. Nu får det räcka för mig!
Precis som du så har jag en massa ledsenhet, osäkerhet, rädsla och skräck i mig, liksom en hel massa styrka!!! Vi behöver inte ta allt det där, vi är värda bättre än en jäkla skitstövel som håller på att knäcka oss! Att jag orkat och orkar är ju för att jag känner att jag mår bättre, och får det bättre! Jag kan ju träffa vem jag vill nu, jag kan prata med vem jag vill, jag behöver inte möta honom på "rätt" sätt i dörren när han kommer hem, jag behöver inte bli kallad alla möjliga hemska saker, jag kan ha det som jag vill... ja, listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet!
Det är klart att du hämtade honom - för du vågar kanske inte göra annat, vill inte få mer skäll/hot/elakheter och du hoppas/tror/önskar att allt ska bli bra, kanske har jag fel men kanske är det något liknande, men det är helt okej, du gjorde som du trodde skulle bli bra då! Det viktiga är att du inte accepterar det nu!
Som alkoholist så är det inte konstigt att han bedyrar dig att nu är det slut med det, men några minuter senare så är det som bortglömt. Skönt att ni inte har små barn, även om det så klart är jobbigt ändå!!
Jag förstår alla dina tankar om att du kanske gav upp för lätt, skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav, men jag är mer än säker på att du har kämpat oändligt mycket, visat oändligt mycket kärlek, ställt krav osv, men det viktiga är att du visar att det där var inte vad du vill ha - du har visat vad du vill ha och i det passar inte hans beteende in. Så, om han ska passa in i det så måste han förändra sitt missbruk och sitt beteende mot dig! Du är på rätt väg - du är viktig och det du vill ha och behöver är viktigt!
Min exsambo är mycket social, trevlig och omtyckt. Mina vänner har med facit i hand flera gånger kunnat se igenom delar av det, men jag tänker också på att hans vänner och bekanta får höra en annan historia och tänker kanske då att att hans hemska kärring slängt ut honom - men det spelar ingen roll - för du vet sanningen! De som är viktiga för dig verkar också veta sanningen, och de andra behöver du faktiskt inte tänka på! (jag vet, detta är så lätt att säga för mig som utomstående - jag tänker ofta samma tankar, men försöker jobba med mig själv!!)
Sköt om dig! Unna dig något mysigt i höstmörkret - lite te och 70% choklad med mint och lite tända ljus är min favvis...!
Kram
skrev fågel blå i När blir allt bättre?
Tack för ditt svar Flygcert.
jag har läst igenom din tråd och förundras över att du har orkat så länge.
Från det du började skriva fram tills nu.Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att gå framåt och att du mår bra.
Du gjorde aldrig någon polisanmälan mot honom?
Jag har gjort tre men alla har jag bett om att de skall lägga ner.
Den sista gången polisen hämtade honom så vart han häktad från tisdag-torsdag. Polisen ringde mig på torsdagen och sa att han skulle bli släppt, han bad mig hämta honom för han tog sig inte hem, och det gjorde jag.
Han var så ångerfull i bilen, sa att han aldrig någonsin hade mått så dåligt.Jag lämnade av honom hemma och åkte vidare till en väninna för lite middag.
Telefonen började ringa ganska snart, en jobbarkompis berättade att hon hade nyss sett honom på systembolaget, men jag sa bara nej, han är hemma. Men jag hade fel. Så fort jag hade lämnat av honom hemma så slängde han sig på bussen och till systemet.
När jag kom hem förnekade han det, men han var onykter igen. Så var det med den ångerfullheten.
Vi har inga barn tillsammans som tur är. Jag har en vuxen son och han har en tonårsson.Tonårsonen vill inte träffa honom, de har inte setts på 3 år.
Så för mig har jag inte haft oron över något barn som kanske skulle ha levt i detta missär.Visst, min son har blivit påverkad av allt detta, det märker man på att han har varit väldigt orolig för mig.
Fast jag vet hur det har varit mellan oss,så går mina tankar ständigt till honom. Jag frågar mig själv om att jag kanske gav upp för lätt,kanske jag skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav. Men jag bara slängde ut honom, fick nog.
Alla som känner honom i den staden jag bor i tycker att jag har gjort rätt, han var inte populär här då han uppfattades som lite bråkig,bufflig när han var på fyllan.
Men dit han nu har flyttat så känner de inte till allt detta som har hänt här,nu får han säkert uppmärksammheten om att det är synd om honom som har varit med en elak kärring som slängde ut honom.
Jag vill inte tänka på honom men gör det hela tiden. Om jag hade sagt det, eller om jag hade gjort det, eller om om om...
Man är väl så van att leva ett liv som kantas av bråk så nu när man kommer hem så är allt tomt, tyst och den känslan är man inte van vid.
Sköt om dig
skrev markatta i När blir allt bättre?
att du kontaktat en rådgivare för samtal! För det är modigt att våga möta det svåra och jobbiga, våga kämpa för en förändring/förbättring och ta den hjälpen som ges.
Normaliseringsprocessen ser rätt så lika ut vad gäller både medberoende och att leva med våld i nära relation. På kvinnojourerna är de ofta också mycket kunniga kring just medberoende och missbruk så jag håller alla tummar för dig att du ska få träffa någon som känns bra.
Jag blir väldigt glad av att se att även om du skriver och undrar 'när det blir bra?' så verkar du ändå ta till vara på det hopp som finns om ett bättre liv.
Heja dig!
Det finns flera på forum som varit i liknande situation som du med både våld och alkohol, t.ex. Flygcert som har presenterat sig här, så fortsätt att läsa och skriva här. För mig var det oerhört hjälpsamt att kunna ventilera mina tankar, både de i förtvivlan och mörker och de som kom när jag verkligen kunde känna att jag agerat rätt. Det kan bli lätt att tro att ens tankar är ren fakta om man bara låter dem stanna i ens egna skalle, hur irrationella och destruktiva de än kan vara.
Kramar!
skrev Adde i Tips på hur man ska utföra en "intervention"?
från vad ni själva hör, ser och känner är en bra utgångspunkt. Och självklart en dag när han inte hunnit dricka än. Ger inte in i en diskussion om mängder, tillfällen, olika sorter eller liknande som inte leder nånstans annat än till en "legalisering" om sättet att dricka på. Trösta inte när han blir ledsen.
Om var och en av er talar om vad ni känner inför er pappas drickande så har han svårt att argumentera bort det.
Att presentera ett färdigt förslag på behandling som han själv får ta ställning till och där konsekvenserna blir tydliga om hur ni kommer att göra kan vara bra. Kolla med behandlingshem som jobbar efter Minnesotamodellen, 12-steg, och helst på internat och ha en färdig lösning på vem som ska betala, om möjligt se till att han kan betala en så stor del själv som möjligt. De allra flesta Minnesota-hem har en eller terapeuter som kan hjälpa till med en konfrontation utan kostnad.
Om ni i familjen är sampratade innan konfrontationen så har ni en stor fördel. Var överens om att inte bli arga, inte försvara (medberoendet kan vara otroligt starkt), inte anklaga och tala om er önskan vad ni vill se för förändring och vad konsekvenserna blir samt ert förslag till lösning. Kom ihåg att valet är alkoholistens, utan egna beslut så krävs verkligt kunniga för att knäcka en motsträvig alkis.
AA har folk som kan hjälpa till men då är det ingen konfrontation utan mer att de berätta om sitt eget liv fram till nykterheten, en "lifestory". För en del har det hjälpt.
Lycka till !
skrev flygcert i Kommer han att lyckas att bli nykter
att din man varit nykter i en vecka!
Men - hur mår du? Du har all rätt att vara arg, ledsen, frustrerad och alltihop - se till att få prata med någon, precis som Lelas skriver!! DU är viktig så ta hand om dig!!!!
skrev Slutkörd i Kommer han att lyckas att bli nykter
Jag glad men ledsen fortfarande rädd men det är helt underbart att ha en nykter man
skrev flygcert i När blir allt bättre?
Du behöver tänka på dig!
Jag levde med en man en alkoholist med någon slags aggressions-/psykisk-problematik. Plötsligt inträffade ett antal händelser som gjorde att jag insåg att han var alkoholist och att han hade behandlat mig på ett helt oacceptabelt sätt under alla våra år tillsammans. Först visste jag inte vad jag skulle göra - någonstans fanns ändå hoppet att allt skulle bli bra, tanken att jag inte skulle klara mig själv, att barnen skulle fara illa osv. Jag levde i nära fyra månader i något slags kaos; jag ringde alla samtal jag kunde (socialtjänst, polis, AA, AlAnon, kvinnojour, BRIS, familjerätten, barnpsykolog) och gick på samtal på krismottagning för kvinnor, samtal genom jobbet och hos kvinnomottagningen. För mig var alla de sakerna jätteviktiga - även om jag fortsatte att på många sätt försvara min exsambos beteende så fick fick hjälp att reda ut tankar, utomståendes bekräftelse på att jag inte hade fel - hans beteende var inte ok, hans sätt att behandla mig var inte ok. Jag blev sjukskriven och kunde inte tänka på annat än att det var inte så här jag ville leva, och jag trodde inte jag skulle orka överleva - jag gick och önskade att jag skulle på överkörd av en lastbil så att jag skulle slippa leva (samtidigt som jag ansträngde mig till mitt yttersta för barnens skull).
Plötsligt fick jag kraft att lämna honom. Men då gick jag in i ett ännu större mörker - det gick ett par månader när jag verkligen trodde att jag skulle gå under. Som jag grät, och tack vare min bästa vän, mina föräldrar och inte minst min samtalskontakt på krismottagningen så överlevde jag. Och så började jag känna att jag mådde bättre, att jag kunde vara mig själv, att jag inte behövde göra allt för att göra någon annan nöjd/lugn för att inte få skäll, hot osv.
Så om frågan är "När blir det bättre?" så vill jag svara: det dröjer ett tag, men det kommer bli bättre!!! Många saker kommer fortsätta vara svåra, ledsamma och ibland känner mig sig ensam, ledsen och önskar att allt varit annorlunda, men det kommer ändå att vara bättre totalt sett!!! Det kommer - bara håll ut!
Jag stämmer in med kloka markatta - att det skulle ha krävts kärlek är hans sätt att lägga över problemet på dig. Jag fick höra i flera år att att han drack för mycket, att han betedde sig illa mot mig och gjorde sådant som absolut inte är ok - det var mitt fel, för jag älskade inte honom tillräckligt, jag stöttade honom inte, jag fanns inte där när han behövde mig osv osv osv - och jag försökte vända ut och in på mig själv för att visa honom att jag älskade honom, att jag fanns där, att jag stöttade osv osv osv - men vad jag än gjorde så var det aldrig tillräckligt för han hittade alltid "bevis" för att jag inte gjort tillräckligt. Jag gjorde långt mer än tillräckligt, jag höll på att utplåna mig själv för att vara honom till lags.
Du har redan gjort mer än tillräckligt!
Att han har ett nytt förhållande är kanske för att han inte klarar sig själv - så länge någon medberoende "bär" honom så kan han ju fortsätta sitt missbruk utan att allt ska gå käpprätt... Det finns någon som ser till att han har någonstans att bo, någon som ser till att han äter, som ser till att det finna pengar (till alkohol), någon som tar hand om hemmet så att det inte ser ut som en jag-vet-inte-vad.
Jag kämpar fortfarande och har svårt att klara det, men jag jobbar varje dag med att tänka på mig, vad som är viktigt och bra för mig - och inte jämföra med honom, om han har det bättre eller om han gör bättre/roligare/mer spännande saker osv. Försök att tänka på dig. Jag vet att det är svårt, men försök - det blir lättare!
Välkommen hit!
Kram <3
skrev fågel blå i När blir allt bättre?
Tack för det du skrev.
Du skrev så mycket klokt så jag blev rörd.
Då du själv har levt i ett förhållande som har kantat med fylla samt misshandel så vet du vad jag pratar om.
Du skriver även om det här att man är i ett vacuum, att man inte orkar att göra något och det stämmer helt.
Jag är glad att jag har ett arbeta att gå till. Lägger upp planer på vad jag skall göra när jag kommer hem, det finns en hel del
att göra när man har hus..men när jag kommer hem så är allt som bortblåst.
Måste verkligen ta tag i mig själv för att överhuvudtaget få mat i mig.
Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare som har hand om- makt,psykiskt våld/utsatthet, normaliseringsprocessen, hot, kränkningar, sexuellt tvång, knuffar,sparkar och annat fysiskt våld samt ekonomiskt våld samt en del annat.
Jag hoppas att det kommer att ge mig något.
Vet också att det kommer att ta lång tid att kunna bli hel igen, att kunna skratta, slappna av och bara vara.
kram på dig
skrev fågel blå i När blir allt bättre?
Hej! Och tack för ditt svar. Jag har tagit kontakt med en kvinnofridsrådgivare och har fått en tid i november.
Det kommer att kännas bra att få ventilera sig.
Och jag vet att det kommer att ta tid att läkas, att bli hel igen.
fågel blå
skrev markatta i När blir allt bättre?
Helt rätt att du slängde ut honom! Verkligen bra gjort av dig.
Du har all rätt att vara trygg i ditt eget hem och du visar att du inte accepterar att han använder våld. Du ska absolut inte behöva känna dig "taskig" när du gör det du behöver göra för att inte utsättas för misshandel, oro, rädsla.
Det där med att han säger att det bara krävdes "kärlek" eller en kram för att han inte skulle dricka eller misshandla är rent ut sagt bullshit men det tror jag du vet innerst inne. Vore lösningen så enkel så skulle vi inte ha en sådan statistik på våld i nära relationer som vi har och heller inga missbrukare alls, för alla, nästan alla har någon som älskar dem. De kanske inte vill eller vågar se det men kärlek har inte något med det att göra.
Både alkoholister och kvinnomisshandlare är experter på att tycka synd om sig själva, skylla ifrån sig, se sig själva som offer så att de själva inte behöver ta något ansvar för sina handlingar och de val och de själva gör. Innan han själv inser att han måste själv ta ansvar och söka hjälp, både för sitt alkoholberoende och sin våldsproblematik så är han farlig för dig att vara kring. Starkt av dig att lämna honom! Jag vill vara tydlig med det, att det är skillnad på alkoholism och våld i nära relationer. Alla alkisar misshandlar inte sina partners och alla som misshandlar har heller inget missbruk. Dessa destruktiva mönster förstärks såklart av varandra men båda delar behöver behandlas för att en sådan man ska vara, ja inte farlig helt enkelt.
Någon som misshandlar och missbrukar kan inte vara lycklig, att han redan inlett ett nytt förhållande har ju inget med dig att göra utan kanske snarare har han misshandlat och missbrukat just för att han inte kan hantera sina känslor. Försök att inte ta det personligt. En person som ständigt flyr sina känslor har ett beteendemönster som inte alls behöver vara knutet till bara en person. Huvudsaken är att du är trygg, att du förändrade din situation. Vad han gör eller känner nu kan du inte styra över.
Det är inte alls konstigt att du känner en massa kring detta. När jag själv separerade från min misshandlande och alkoholiserade sambo så levde jag som i ett vakuum den första tiden, orkeslös, gråtandes, grubblandes, tvivlandes, nästan helt isolerad från omvärlden för jag orkade inte, allt kändes overkligt. Forum här blev min livlina då.
Även om du kanske innerst inne vet att du gjorde rätt så är det inte alls konstigt att efter en nio års lång relation känna sorg, ilska, kanske besvikelse av att det inte blev som du hoppats. Det är inte ens konstigt om du skulle känna saknad, tvärtom så är det vanligt att efter ett tag tvivla, kanske sakna de fina stunderna även om de mot slutet var få, sakna den man först blev förälskad i, eller bara en fysisk närhet. Tillåt dig själv att få känna de känslor du känner men försök att inte agera utifrån dem.
Har du haft kontakt med någon kvinnojour? Om inte så rekommenderar jag det verkligen. Det är väldigt viktigt att ha någon att prata med för att undvika att de trauman man utsatts för i framtiden blir ohanterliga, posttraumatisk stress o.s.v. men också för att bolla med om tankar om huruvida man gjort rätt, kanske skamkänslor som kan dyka upp.
Man kan alltid ringa Kvinnofridslinjen anonymt för att prata med någon och också få tips om kvinnojourer i närheten så man kan besöka någon face to face också. Kvinnofridslinjen ringer du gratis på 020 50 50 50.
Och du, det blir bättre! Det kanske tar tid och kräver en del jobb från din sida men det blir bättre. Du har ju rätt nyligen påbörjat den här processen så försök vara snäll mot dig själv och ha tålamod. För det är en process att bearbeta sådant som du varit med om. Försök se det så här; hade du inte lämnat honom så hade du inte ens kunnat påbörja en process mot tillfrisknande och att kunna må bra, då hade du ju bara varit kvar i samma helvete. Men nu är du på väg!
Kramar!
skrev Lelas i När blir allt bättre?
Hej fågel blå!
Välkommen till forumet!
Ja du... när blir det bättre?
Tyvärr kan det ta lång tid. Men rätt som det är så kommer du märka små tecken på att du mår bättre, ett efter ett. Långsamt.
Har du någon du kan prata med om det här? Jag menar någon professionell, i form av en terapeut med medberoendekompetens, och jag menar andra i samma situation (som tex Al-anon). Jag tror att det är det viktigaste du kan göra nu - att se till att få stöd och hjälp att reda ut dina tankar.
Var rädd om dig! Och fortsätt skriva här, det hjälper. :)
/H.
skrev markatta i Min man är periodare
Det du skriver, "Jag letar och häller ut, gråter, skäller, tjatar, ignorerar. Inte direkt by the book", vill jag påstå är precis vad som är by the book för en medberoende. Jag har många gånger gjort samma sak.
Jag tror inte att det behöver vara fel att du "håller dig borta" när han dricker. Själv drog jag iväg och tältade när min sambo drack(inte i oktober). Det var viktigt för mig, dels för att markera tydligt för honom att det blev en konsekvens av att han drack, att jag kände mig så pass otrygg i mitt eget hem att jag inte kunde vara där men också så blev mina dagar i skogen en plats av lugn där jag kunde känna vad jag kände utan att agera utifrån det, skrika, hota o.s.v. och det blev nödvändigt för mig att att vara ifrån kaoset för att kunna tänka rationellt och inse att jag inte ville leva så. Jag insåg också att det skulle till att komma en vinter och att situationen var ohållbar och att jag själv var tvungen till att förändra min situation istället för att vänta och hoppas på att sambon skulle göra det som visat sig att han inte ville/klarade av.
Däremot så tycker jag inte du ska hålla dig borta för att han ska få det bekvämare, kunna supa hemma, slippa sova i bilen. Jag fattar att du blir orolig för honom när han är inne i en period, sover borta och du inte "har koll" på honom men det blir ju som du skriver att du då underlättar för hans drickande. Så länge som det inte blir några jobbiga konsekvenser av att supa så är det ju bara att köra på som vanligt, eller hur?
Anledningen till att jag drog ut med tältet då sommaren och hösten 2012 var för att jag inte mäktade med. Jag bad sambon att inte dricka hemma, sa att jag vägrade vara i hans närhet då han druckit, något han inte respekterade. Då det var hans val att dricka så borde det ju vara han som lämnade vårt gemensamma hem men han ansåg sig ha rätt att göra vad han ville i sitt hem. Jag kunde inte slänga ut honom, varken fysiskt eller psykiskt. Men om din man självmant håller sig borta från dig så kanske du bara ska låta honom sova i bilen?
Du behöver heller inte svara på hans ågren-sms då han druckit/är bakis. Kanske kan du börja med att säga till honom att han inte får höra av sig till dig förrän det har gått x antal dagar som han hart varit nykter? Det är ju också en tröst och något som underlättar för en alkis att fortsätta, att det finns någon "där" att komma tillbaka till när bakisångesten sätter in. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Jag minns speciellt en gång då min sambo inte kom hem eller svarade i telefonen och på morgonen började jag bli orolig, ringde runt och letade men inget svar. Jag fick ta ledigt från jobbet, var arg och orolig. Jag fick leka detektiv och fick till slut reda på att han varit på en fest och det blivit något bråk och han hade blivit utslängd men ingen av hans vänner visste vart han var. Jag ringde till sjukhusen i närheten. Till slut anmälde jag honom försvunnen hos polisen. När han till slut kom hem och det visade sig att han suttit i fyllecell och fått stanna längre för att han varit våldsam så såg han så liten ut. Han skämdes, grät och hade ont från när polisen brottat ner honom. Jag var så glad att han var hemma oskadd och han verkade så ångerfull och min medberoende hjärna hoppades och trodde att det här skulle bli vändningen när han sa att han aldrig ville gå igenom det här igen, aldrig ville utsätta mig för detta. Så jag tröstade, höll om, torkade tårar, fixade mat, gjorde konsekvenserna mindre besvärliga för honom. I efterhand vet jag att de löften som kommer ur bakfylleångesten är lika tomma som de som kommer ur en packad alkis, de är egentligen bara en förlängning av själva fyllan.
Först när vi separerade behövde han helt själv ta ansvar själv för konsekvenserna av hans drickande. Han har en hund som han älskar, skulle han hamna i fyllecell finns ingen där hemma att ta hand om den, ingen som tröstar när han är bakis, ingen som täcker upp för familj och jobb, ingen som ser till att räkningar är betalda innan pengarna går till öl o.s.v.
I mitt fall var en separation nödvändig för att jag skulle kunna må bra, att sambon skulle vilja ändra på sitt liv och sluta dricka efter det var liksom en bonus som jag inte kunde eller hade räknat med. Jag säger inte att en separation behöver vara den enda vägen, däremot att du behöver fundera ut hur du själv vill leva ditt liv och vart dina gränser går och inse att det bara är du som kan göra den förändringen. Och sök och ta emot hjälp, mycket kan hända när man bryter ensamheten i att bära på sådana här "hemligheter". Fortsätt skriv här och lycka till på alanon-mötet!
Kramar!
skrev Mammy Blue i Min man är periodare
är nog bra. Man får förmodligen samma aha-upplevelser där som jag fått här., vi är ju trots vad man själv i sin ensamhet tror ganska lika i vår sjukdom, en alkis är en alkis, en medberoende är en medberoende.
Skriv gärna här när du varit iväg på mötet, det kan funka samma som man gjorde i skolan när man skulle skriva stödord för att komma ihåg en text.
/MB
Jag behåller mina drömmar, jag fantiserar om ett bättre liv- ett lyckligt och harmoniskt liv. Kommer jag någonsin att finna sinnesro?
Jag känner att jag nu är tom av energi samtidigt som jag är full av styrka. Jag har återigen fått erfara att jag inte kan ändra på någon annan- bara på mig själv och min situation. Sambon säger fortfarande att allt är mitt fel och att det är jag som ska ändra på mig. Jag ska bara vara tyst och inte ha några åsikter, ha mera sex med honom då skulle allt vara bra mellan oss.....
Jag har fått höra att jag bara ska vara kontrollerande när jag undrar vad han gör, ska göra eller hur veckan ser ut......I min värld handlar det om att bry sig om varandra och att man har en gemensam tanke tillsammans- att man lever tillsammans.
I ett förhållande behöver jag ömhet, värme, tillit, att bli behandlad med respekt, att kunna få uttrycka glädje, ilska och sorg utan att bli idiotförklarad. Jag vill känna mig efterlängtad, sett och lyssnad på.
Jag ser allt klarare för var dag och jag vet vad jag vill. Jag är värd att ha det bra.
Tack alla ni fina männsikor som finns för mig på denna sida.