Senaste kommentarerna i forumet

Nog kan jag se en slags andlighet i saker och ting, håller trots det med Markatta att man för katten kunde skriva om texterna - det finns nog en eller annan som lagt benen på ryggen efter det första mötet med sådana formuleringar! Själv är man ju strängt religiös uppvuxen och är van att gäspa varje gång Gud nämns ;) Skämt åsido - för min del blir det ngn form av försyn som får ta platsen, om jag ersätter gud med min egen person (även den förfinade versionen) blir det svårt för mig att se var kontrollbehovet slutar och förtröstan börjar.
Du har nog rätt med feedbacken, Markatta! Man är så van vid den att man inte fattar att all kraft till förändring sitter inuti. Och att våra impulser att ge andra råd är en av huvudorsakerna att vi hamnat i dessa beroenderelationer. Har inte tänkt på det ur den synvinkeln - tack för tipset! Vissa saker kan man ju trots allt ta till sig ;-)
Kramar till er båda!

bara varit på ett enda möte, jag drämde till med stora Landsmötet med en gång. Men jag har läst och funderat lite, samt pratat med troende i min närhet. Är själv inte religiös så det stör, men har för mej själv sammanfattat AA:s "Gud" och "andlighet" i den stora inre trygghet och lugn man känner när man hittat pusselbitar som för livet åt rätt håll. När man känner att man inte har axlarna spänt uppdragna uppe vid öronen, när man nöjt kan slappna av och tänka att ja, jag kan.

Den inre tryggheten kan nan nog som anhörig bara uppnå när man släpper kontrollen över sin anhörig och accepterar fullt ut att man gjort det man kan, bollen ligger nu hos min sambo, jag har berättat delar av min utförsbacke för honom, det är upp till honom att ta den.
Men för min egen del, som nykter alkis känner jag mej oerhört lugn och trygg, harmonisk, andlig? i att jag gjort mitt val, att jag lagt mitt liv i Guds/ mina egna händer.

Snurrigt blev det, jag vet vad jag vill säga, men skriva det är en helt annan sak.
Kram!/MB

är det möjligt med vänskap/kärleksrelation oavsett vad han gör? Visst kan man bara styra sitt eget liv, eller snarare välja hur man vill leva sitt liv. Även om du jobbar med dig själv, din kärna som du skriver, tror du att du skulle må bra av att leva med honom om han fortfarande dricker? Fundera på vart din gräns går för även om du inser att du inte har någon kontroll över hans drickande så kanske ändå en oro finns där över honom när han dricker?

Modigt av dig att gå på möte! Jag tyckte också att det var skumt i början att "dela" och inte ge eller få någon feedback. Men jag märkte efter ett tag att feedbacken kom inom mig, alltså att jag kom till egna insikter dels genom andras delningar och faktiskt också genom mina egna. Eftersom man är där för att hjälpa sig själv så ser jag också en poäng att fokusera just på sig själv och ta till de råd man får indirekt genom delningar. Det kan också vara en befrielse som medberoende att få ett utrymme där man själv får stå helt i fokus och likaså när någon annan pratar att "slippa" vara den som ska "hjälpa" någon annan. Genom att lyssna till andras berättelser kan man hitta de råd man behöver ta till sig. På samma sätt som att här på forum så kan man läsa andras trådar utan att själv skriva något och ändå få en massa behållning av det. Ge det en chans. Gå dit, dela, lyssna och sedan kan du ju vrida och vända på saker i din skalle och här med oss på forum. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Ta ett steg i taget du, annars blir det alldeles för mycket på en gång. Det spelar ingen roll om ni behandlar ett annat steg på mötet än det som du jobbar med hemma. Någon gång kommer du ikapp. Jag går inte längre på möten, så jag kom inte så långt, men jag tror att alanon på samma sätt som AA har ett sponsorsystem. Kanske någon annan kan svara på det? Alltså att man efter ett tag har en sponsor som kan hjälpa en igenom stegen. Under fikat brukar det ju finnas tid att ställa frågor också.

Även jag hade problem med alla gudord. Jag tycker texterna är föråldrade och fattar inte alls, om man nu bara kan byta ut gud mot sin högre makt, varför man inte också gör det i texterna. Gud är ett så värdeladdat begrepp och för att inte vara exkluderande så tycker jag det borde ersättas med ett mer neutralt. Själv ersätter jag "gud" med "mitt innersta jag" då jag anser att det är en vishet som kommer inifrån mig, den jag är när jag är helt ärlig och sann. Hoppas du hittar något som funkar för dig.

Kram på dig!

jag orkat skriva men jag har lusläst alla trådar och samlat kraft... sist jag skrev i min tråd bröt jag all kontakt med min ex eftersom jag inte kunde träffa honom utan de gamla känslorna. Nu har jag haft snart en månads "avvänjning" och det har väl gått sådär... Har visserligen inte haft något "återfall" men suget har varit där varje dag ;-) Jag har använt tiden till terapi, böcker om medberoende och nu senast mitt första al-anon möte ikväll. Och visst har det hjälpt en del - jag ser mina kontrollbehov mycket klarare nu, förstår att det jag trott vara hjälpsamhet från min sida har varit ett förtvivlat försök att få kontroll över situationen. Det kommer att bli svårt för mig, men jag måste tro att saker och ting utvecklar sig som de skall och måste - utan att jag blandar mig i.
Och mitt i alltihop hör exet av sig igen och vill träffas och prata... Vet inte vad han vill och inte heller om jag är stark nog att hålla mig neutral - vad jag tyvärr inser är att jag är långt bort från att släppa hoppet! Att han fortfarande dricker vet jag, inte i vilken utsträckning. Kanske en utopi, men hoppet jag har nu gäller inte hans alkoholproblem utan mina egna - om jag hittar min egen kärna är kanske en vänskap/kärlek möjligt oavsett vad han gör? Men där är jag ju iofs inte än!
Mycket i huvudet ikväll - och konstigt var det på al-anon men man kanske vänjer sig! Man har så många frågor att ställa, vill diskutera, föra dialog som man är van vid...men man får liksom nöja sig med vad folk väljer att berätta... Sen vill man ju ha råd och tips av dem som gått igenom en del, men det funkar tydligen inte så att man kommenterar och ger råd, hmmm svårt för en som ska vrida ut och in på allt som jag. Och det här med de tolv stegen - ska man jobba en efter en eller alla lite samtidigt? Vissa känns ju med alla gudord närmast omöjliga - även om jag vet att jag kan ersätta gud med min högre makt.
Blir lite att grunna på i veckan...

och lär mej.

Kram!
/MB

med fina utsikter :-)

och vet att du vet det...
Forum är en bra plats att öva sig i sinnesro...
Kramar / mt

att se det stora i det lilla... det är stort.
Kram / mt

...på återbesök och blivit mer än godkänd så utsikten ser god ut inför helgen.

Passar på att strosa runt lite bland folk. Åh, vad jag njuter av att kunna röra mig fritt ( just nu lite långsammare än vanligt), möta människor, ta en fika, få del av världen runt mig. Kravlöst, öppet, stilla, se leenden...så bortskämda vi är här uppe i norr och jag passar på njuta extra mycketnär jag nu är schemafri.
Önskar alla allt gott! Njut det lilla, det är stort!

...vännen..all respekt till dig.

Lyfter på hatten och överräcker rosen. Adde misstycker nog inte ;)

..jag "ser" dig, det gör jag alltid...

Berra

till dig du fina människa !

så är jag så glad att ni finns här på anhörigdelen, mina klippor, hoppas ni vet vilka ni är. Ni får mig att skratta, gråta, känna. Ni är anonyma människor men som ändå betyder mycket.

Jag är blir påverkad av vad andra skriver på forum. Jag får sätta mig på tangentfingrarna när jag vill gå in på alkisdelen och "hjälpa", reda ut, lösa och komma med råd. Jag är medberoende och jag är människa. Jag läser Addes ord till Kerran för ett tag sedan om att släppa taget då en människa inte själv har en inre önskan om att sluta dricka. Det får mig att inte agera på impuls. Även på ett anonymt forum behöver jag se om mina beteenden som om forum är ett litet mikrosamhälle där rollerna kan befästas precis som ute i det övriga samhället. Det som gör det lättare att bryta här är det anonyma skrivna ordet, med inloggning när man vill finns också en större möjlighet att trycka på sin egen pausknapp än vid möten in real life. Det ser jag som en resurs som jag kan använda mig av för att öva. Ibland är det så enkelt som att byta, gå till ett annat virtuellt rum och läsa följetongen på hatten och rosen. Humor är en jävligt bra pausknapp.

Berra skriver att han läser allt som skrivs på forum (hej Berra!). Det gör jag nog också för det mesta. Oftast tänker jag att det bara är de som svarar som läser men så är det ju såklart inte. Jag följer vissa trådar där jag själv inte skrivit så mycket som hej men får ändå behållning av det. Det påminner mig om vilka stora avtryck vi lämnar hos varandra här, ibland utan att ens veta om det. Utan att drabbas av hybris så tycker jag det är en häftig känsla/tanke att kanske själv ha hjälpt någon jag aldrig varit i kontakt med, bara genom att skriva om mig själv. Det gör det samtidigt ännu viktigare att jag ibland kan trycka på min pausknapp.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol, en massa glögg av någon anledning. Jag kände en oerhörd skuld och skam, i drömmen, inför min pojkvän, för att jag sagt att jag ska vara med honom i nykterheten (i verkligheten alltså). När han i drömmen kom till festen så vände jag bort huvudet då han skulle krama mig och jag kedjerökte en massa cigaretter(som jag i verkligheten slutat med) för att han inte skulle känna lukten av starkvinsglögg i min andedräkt. Jag vinglade och startade slagsmål. En riktigt obehaglig dröm men i efterhand, nu när jag vaknat nyktert, ändå intressant. Bara en dröm visst men jag undrar ändå om det var så här han kände då han drack och smög med det för mig, vilken jävla stress att dölja och rädslan för att bli påkommen och konsekvenserna, usch! Kanske John Blund ville att jag skulle få lite perspektiv, känna på hur det kan vara på andra sidan.

Kramar!

kl med bild :) "I vimlet träffades också de nära vännerna Adde och sorgsen... han i .... medan hon glänste i ... Oj, oj:)
Kramar till er båda, nu måste jag springa iväg med ett leende på läpparna :) / mt

gillar ide'n med en hatt :-)) Kanske en sån där joddlarhatt ?? Eller pillerburkar liknande de som engelska drottningen har på hästtävlingarna ?? :-)))

det du beskriver, så väl, så väl. Steget före för oss som delat hus och hem var när potentiella drama-ämnen löstes upp lika tydligt som när dimma löser upp sig... Som jag redan skrev så känner ja igen mig i din egen resa också. Kramar i hasten / mt

fortfarande, varma krya-på-dig hälsningar! Klokt att du fortsätter skriva, precis som markatta skriver idag så handlar det ju mest om mig själv...
Häftigt att du och Adde kommer att träffas:) Röda rosen blir fint:) Kramar / mt

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom för. Ni som följt mig här vet ju vem jag menar. Den person jag levt med och som ledde till att jag sökte mig hit till forum i förtvivlan. Då när jag började skriva här så trodde jag att det var just det jag behövde få hjälp med, få honom att sluta dricka. Nu vet jag bättre, att jag inte kan få honom att sluta. Jag vet också att i och med att jag sökte mig hit till forum så startade jag en process som visade sig vara så mycket större än att "bara" hantera en relation med en alkoholist. Vad är det Adde brukar skriva, en genomgripande förändring av mitt liv, eller något sådant.

Så här är jag nu, mitt uppe i en genomgripande förändring av mitt liv. Mysterium tremendum et fascinans. Jag skräms men dras till det på samma gång.

När jag läser tillbaka så märker jag att jag skriver numera alltmer utifrån mig själv än om min alkis och det är bra för det är ju mitt liv och allt det där. Men han är fortfarande en stor del av mitt liv. Det har nu gått en månad utan alkohol. Ingen av oss ropar hej för det men visst fan känns det jättebra. Aldrig tidigare har vi kunnat prata såsom vi gör nu, utan att det känns som att han lägger ansvaret för nykterheten hos mig. Han har mycket stöd, beroendecentrum, kurator och mansgruppen.

Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig. Han förändras. Har mycket lättare för att gråta, ja överlag närmre till hela känsloregistret men mindre arg. Är det vanligt? Jag har läst på alkisdelen att många blir griniga och irriterade alternativt går som i ett euforirus men jag ser inget av det. Jag försöker låta honom ha de känslor han har men det kräver också mycket av mig i förändring av gamla beteendemönster vi haft i varandras närhet. Det är svårt men jag vill lära mig för den mannen jag har fått se nu vill jag fortsätta lära känna.

Det jag gillar mest är ärligheten. Det lustiga är att ärligheten kunde komma först när jag själv slutade att döma. Den är heller inte så dramatisk. Ett exempel på hur det kunde vara för ett år sedan:
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag..." (Jag avbryter)
Jag: "Men är du helt jävla dum i huvudet! Gör du det så drar jag och kommer aldrig tillbaka!" Följt av bråk på bråk på bråk.

Nu
Han: "Jag funderade på att köpa några öl idag men jag kom fram till att jag bara hade haft en riktigt dålig dag på jobbet och gjorde x istället."
Jag: (kramar) "Jag är stolt över dig"

Och sedan behöver det inte vara något mer. Det här kanske är självklarheter för de flesta men för mig är det stort, inte dramatiskt men stort att kunna prata om svåra saker på ett vardagligt sätt. Alkoholen är varken en flodhäst i vardagsrummet eller en pågående explosion. Luften vibrerar inte längre av laddning när ämnet förs på tal utan kan talas om, ibland under förlösande gråt men oftast bara under en kaffe eller under en promenad.

Även om jag tänker att vi någon gång kanske kommer att bo tillsammans igen så känns särbolivet helt rätt just nu. Jag behöver utrymmet och tiden för mig själv. Det känns helt logiskt att nu när vi ska lära känna varandra på nytt att vi skyndar långsamt. Det är också härligt att kunna längta efter någon nu. Inte en desperat saknad bara en förväntansfull längtan till man ses igen. Det är viktigt för mig att kunna skilja på de känslorna.

Kram på er!

...tack för din omtanke. Du är en klippa!

Har nog sett samma filmer ;)
Fantasin flödar ofta, det är befriande och ger mig själv ofta leende i mjugg i olika sammanhang.

Skönt du finns kvar här inne men det är väldigt tomt på folk. Hoppas de som behöver hittar hit, tyvärr blir det ju inte så attraktivt om det inte snurrar...
Om någon läser och tvekar så vill jag uppmana att skriva och läsa, pocka på uppmärksamhet genom några få ord. Vi finns för varandra här inne!

Kram på er

jag kan se fördelarna och orsakerna med att kontrontationerna upphörde. Däremot skriver du att alla inte fick delta i anhörigveckan på din tid. Det får mig att tänka att någon hade erfarenhet och utbildning/kunskap nog att se vem eller vilka det gagnar och inte, individuell vård och hjälp. Det låter klokt och generöst i min värld. När det gäller konfronationerna skulle jag kunna tänka mig att vissa kanske skulle må bra av den formen framför papper och standardfrågor. Många har ju svårt att uttrycka sig i skrift och saker kan få fel tyngd beroende på att man använder just standardformulär.

Jag spinner fritt nu och det är ingen kritik, mest en undran och reflektion.
I mitt fall åkte jag till anhörigveckan för min skull. Jag var där före min man hamnade på behandling. Jag skriver här för min skull och jag informerar mig och går på alanon för min egen skull. Jag har träffat en vän för livet som är både missbrukare och anhörig, en fantastisk kvinna.
Processen kan jag kalla läkning av medberoende men jag tycker det är så mycket bredare. Jag kan plocka och fördjupa mig i vad jag vill när jag vill. En plats att bara vara här och nu betyder så mycket. Jag ser i grupperna, som är olika för mig, hur olika de är, hur jag ibland upplever små "orgier i illamående" nästan som om några bäddat in sig i sin egen sjukdom och tryggheten ligger i att få prata med samma gäng på samma sätt månad efter månad och för någon år.
Jag värderar inte det utan använder det jag själv har förmåga ta in och få ur mig där och då. En underbar plats!
Anhörigveckan satte ord på så mycket och att ha medmänniskor runt som förstod var behagligt i eländet.
Mycket kändes annorlunda för mig i gruppen eftersom jag då inte visste om mannen skulle/ville dit. Han söp under den veckan, något han senare försökte ljuga om gentemot mig. Kanske oväsentlig men jag undrar ju varför, för vem ljuger han?
Senare påbörjade maken behandlingen och jag blev lättad, Han skulle inte supa ihjäl sig just då! Början var han spak och ödmjuk men efter ett par veckor började han få tillbaka samma attityd som när han aktivt drack. Ett beteende han fortsatt med! Ingen vet om hur vidrig han blir, ingen kan förstå eller se det. Det är så fjärran den vänliga och intelligenta mannen han visar utåt.
Utåt, vad är det?
Jo, de gånger per vecka han går på AA, de timmarna han en gång i månaden är på gården och nu de få timmarna han visar sig för de nya arbetsgivarna. Resterande tid är han totalt avskärmad från livet och världen.
Under helgen träffade han tydligen sina äldsta barn, utan förvarning hade han kört till sitt ex. Där pratar han som om allt är normalt mellan mig och honom trots att han gapat, inte hört av sig i princip alls sistamånaderna och inte alls på 12 dygn. Dessförinnan 4 timmars samvaro. Tidigare 14dagar utan någon kontakt alls. Sommaren mycket sporadisk sen min födelsedag mitten av juni.

Blanketten
Visst, läkandet är hans eget, liksom mitt. Men, jag blev ombedd fylla i, hjälpa till? ,vilket jag gjorde. I mig bor inte hämnd eller elakheter, dömande eller dumförklarande. Jag var så tydlig jag kunde och kände mig tillfreds när jag postade brevet med säkert 10 sidor av mitt inre.
Detta används i makens behandling och var de enda papper som fanns som stöd i mannens läkande. Det fick naturligtvis skev fokus eftersom min man varit alkoholist hela sitt liv och har levt länge i missbruket utan mig. Efter förstod jag att det var mitt brev, mina ord, som fick mannen känna aggressioner mot mig sista veckan och sen dess har hans förakt vuxit. Varför ser ingen det?
Varför kollar ingen upp depressionen han blev diagnostiserad?
Varför får han sovpiller nu?
Varför har plötsligt ipren en strykande åtgång?

Jag klarar mig, mår bra, har det lugnt i min oas. Tänker inte utsätta mig för obehag, det har jag inte gjort mig förtjänt.
När jag märkte det var något som inte stämde tog jag kontakt med gården men ingen återkom till mig. Det lämnades över till "chefen" som valde inte höra av sig.
Helt ok och jag kan tänka mig att de förmodade jag var en sjuk jävel, vilket kan vara sant. Mitt syftevar bara att förklara missen som orsakade sängvältarförsöket. Där jag själv kunde blivit skadad och i förlängningen mannen som behandlades.

Just nu planerar jag mina nya kvadratmeter till tomten, alldeles lagom tungt när operationssåren läker. Datorn i sängen, musik från stereon och sömn när som helst på dygnet. Livet är värt levas!

Kram på er

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!

jag som alkis gör min behandling för min egen skull så har inte famijl/vänner plats i det arbetet. Jag ska koncentrera mitt arbete helt på mig själv och just därför finns det regler om första veckan och kontakter med omvärlden. Tex kostar det ju skjortan att använda mynttelefonen som finns och att man inte får ha egen mobil/dator med sig.

Och sen blev erfarenheterna från en konfrontation i familjen så pass stora om att fokuset flyttades från det egna tillfrisknandet till en oro/omsorg/vånda över vad man blev beskylld för av familjen. Jag vet ju själv så irriterad jag blev över hustruns ringande när hon fick börja ringa efter första veckan. Jag blev tvungen att begränsa hennes samtal och sätta en dag och tid för samtal för jag hade helt enkelt varken tid eller ork att älta hennes frågor. Jag hade tillräckligt jobb med mig själv, det var som ett jobb med ständig övertid. Och efter ett tag kom en annan aspekt in i livet och det var kontakten med gruppen och den samhörighet som växte fram och den blev starkare än samhörigheten med familjen. Det var ju gruppen som förde mig framåt mot tillfrisknande.

Och sen tror jag att många anhöriga törs skriva av sig lite mer öppet ensam hemma än att säga det öga mot öga. En sak som absolut spelar in är att det i många familjer finns ett våld med i sammanhanget och då törs man inte säga det rakt ut. Och för min del var det så att jag kände mig trygg med att ha en terapeut med mig när jag läste breven från familjen, jag var djävligt rädd när jag öppnade dem. Men vi kunde beta av dem i lugn takt, med tårar och förtvivlan ibland, men ändå lugnt guidad av terapeuten.

Jag fick förmånen att få vara med på familjeveckan (alla fick inte det då) och där var 2 ungdomar i mina barns ålder. Jag var så rädd att jag mådde illa när jag gick upp till lokalen (bredvid stora samlingssalen, där vi har våra GiG-samlingar ) där ena mansgruppen numera har sin hemvist. Jag kände mig som en riksalkis på väg till stupstocken och var helt övertygad om att jag skulle få all skuld som deras alkisar hade förtjänat.

Det blev inte så. Oerhört snabbt bildades det en gemensam grupp med ett gemensamt mål att vi tillsammans skulle se till vårt eget tillfrisknande delandes våra erfarenheter. Det var väldigt starka dagar med massor av tårar, det var nog där jag lärde mig att det är ok att gråta öppet utan skam.

Som vanligt glider jag ut i text men kontentan är att båda sidor ska se till sitt eget tillfrisknande utan att ägna sig åt beskyllningar eller "uppfostran" mot andra. Att ägna tid åt sitt inre och utveckla det utan att fastna på det som hänt. Kan jag se själv hur jag är så är det enklare att se hur andra är och acceptera det.

Att vara rak och ärlig är en förutsättning för vårt tillfrisknande och jag tror, tyvärr, att vi alkisar har det lite mer förspänt i och med att vi har så många fler möten att gå på. Det finns massor av orter i Sverige som inte har Al-anon vilket är så bedrövligt. Men det kräver att det finns anhöriga som inser att bara för att de blivit av med alkisen så blir inte livet en dans på rosor, taggarna sitter kvar. Länge, hela livet, om de inte jobbar med sig själva.

Jag har vänner som varit på behandlingshen som kör med konfrontation och jag är glad att jag slapp det och kunde lägga all tid på mig själv.

...dig hade jag nog inte undersökt konventets program så noga.

Själv har jag lärt mycket sista året. Läste just färdigt P-O s bok och står lite undrande till när man slutade med "familjegrillningarna" på Gården, menar när det gick över från live-möten som P-O beskriver dem till enbart ord på papper som jag som anhörig inte har chans att utveckla eller förklara. Flera saker förstod inte terapeuten pga det.
Ångrar inget av det jag skrev ner, var väldigt ärlig och personlig, men ångrar jag inte kopierade pappren.

Något du vet Adde?

stora konventen i Sverige så betyder Gullbranna mest för mig. Bara miljön med tex strandmötet gör det avkopplande och trivsamt och sen är det "bra" folk där. Numera blir det inte så många möten som det var i början för mig utan minglet och mötena mellan mötena betyder mer idag och jag tror att jag faktiskt går mer till Al-anon för att lyssna och lära mig mer än till "mitt" AA.

Och jag tror att det framgått att den helgen är min alldeles egna tid som bara är för mig :-))

En riktig måbrahelg !

Klart läkaren släpper iväg dig !!

...bra!
Ser det är samling kl 20 men börjar med möten 17 på Alanons sida.
Hoppas vara fit nog för detta :)
Har läkarkontroll under veckan så lovar meddela här om jag inte kan/får/bör.
Känns bra bara läsa ifenom programpunkterna...