Senaste kommentarerna i forumet

kl 20 på fredagskvällen vill jag inte missa så jag är på plats ca 18 för fika och mingel och kan vänta på dig direkt till vänster om tältet :-)

...har du en bra starttid?
Fredag? Kl?

bara säger en tid när du kommer till tältet så ska jag lyssna massor :-))

...visst pratadevi om det. Nu opererades jag i tisdags och stygnen tas först efter Gullbrannahelgen. Mår bra och läker fint så kanske kan det bli möjligt ändå och jag behöver ju inte stanna hela dagarna. När vi pratade om det i våras såg jag framför mig att jag skulle ha sällskap dit. Ja, vad vet jag, kanske mannen tar sig dit. Skulle vara mycket trevligt träffa dig och alla likasinnade där. Gissar du lyssnar till Adde vid kaffetältet? ;)

pratat om det tidigare i våras :-)) Du kollade tom hotellet ! Att investera i sig själv ger bästa utdelningen och jag ser verkligen fram emot att kanske få möta dig :-) Jag räknar ner för egen del nu......4 dagar kvar efter söndagen !!

...inne här på forumet några gånger under helgen!
Oj, så tomt det är här!
Verkar inte blivit snurr trots att det öppnades upp igen. Vilken megatabbe att stänga ner och hålka det blockerat så länge! Jag har ju svårt att tro behovet minskat även om det hade varit en dröm.

Tack för era ord.
Smärtan sitter djupt!
Jag älskar ju fortfarande...

Gullbranna kanske vore en bra investering???

Så vackert du beskriver det. Jag får sköna bilder i mitt huvud av ditt sätt att beskriva din promenad. Självklart fixar du ekonomi, boende och allt annat själv! Du är helt och hållet oberoende!

Kram till dig

LillPer

Och det är orättvist att du är ensam just nu. Fattar vad du menar med "Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!" men låt tårarna komma. Låt sorgen komma. Även om det någonstans finns någon logik så har du fortfarande rätt att känna dig ledsen.

Massor av kramar och styrka till dig!

gråta är förlösande. Sorgen är tung, jag är ju själv mitt i en sorgeprocess nu, och jag har fått lära mig att försöka använda verktygen jag en gång lärt i början av nykterheten. Återigen så känner jag att prata, prata och åter prata hjälper mig så mycket. Att jag får lasta av mig det som gör så ont.

Kramar ♥

Tårarna stockas!
Tycker det är så orätt att ligga här ensam och läka operationssåren!
Själen blöder trots att hjärnan vet och förstår!
Varför? Undrar varför? Vad ligger bakom det självklara?

Väljer stanna borta från ett släktkalas i eftermiddag, bara 4 dygn sen jag vaknade ur narkosen. Ingen frågar om mannen kommer trots att jag inte dyker upp. De känner mig så väl att frågor är överflödiga. Underbara familj...

Men ont gör det, tröstlöst ont!
Fan också!

...läsa era varma ord. Självklart hade jag önskat att mannen visat något men nu är det inte så och nu finns ingen ursäkt. Det hade ju känts vuxet och moget om han hört av sig, oavsett med vad. Jag gav öppningen så något tyst krig utövas inte. Allt känns så barnsligt, så lågt att jag egentligen helst inte vill skriva om situationen. Men, det är inte jag som ska ta hand om det där beteendet, bara han själv. Jag vet ju att han kör ett spel med mor sin, med sina nya abrbetsgivare och AA. Han berättar inget om hur han beter sig, vad han reagerar på och hur. Därför är han ensam, en självvald ensamhet och jag hoppas han valt det med eftertanke.
Jag tror mig känna igen mönster, både mina, hans och de som formats mellan oss i hela den här sörjan.

Jag följer min tidsplan och tänker bära med mig det positiva. Denna processen är jobbig men kulmen var i de värsta fyllorna där jag trodde mannen skulle dö. Nu rullar hans liv vidare och han har spelkorten för sin framtid. Hur han väljer använda dem är hans val och det jag får del av är baksidorna. Utåt visar han en helt annan sida och låtsas allt är bra. Märkligt för mig! Trots att mamman är gammal så påverkar hon mannen och därför tänker jag berätta för henne hur livet ser ut för mig. Hur sanningen ser ut men utan förväntning möta förståelse. Han har ju ljugit ihop historier så långt från verkligheten.

Jag mår sagolikt bra i mitt hus och är just nu tacksam över att vi inte hann nästlas in mer i varandras dåtid. Det gör uppbrottet mindre komplicerat, ja, om han inte vill krångla vill säga. Jag kommer fortsätta skriva här...mår bra av det...tack för ni finns...

Kram

Får gåshud när jag läser... Känner så med dig. När du är nyopererad hade det ju varit fint att ha mannen nära, att han skulle bry sig om, ta hand om och kanske göra något lite mysigt, så tänker i alla fall jag, men det hände aldrig för mig i liknande situationer, och jag minns besvikelsen. Du gör ju rätt som tar hand om dig. Jag minns när jag läste att du bestämt dig för att ge det till efter sommaren eller om det var början av hösten, och sedan när ni hade det så gott och jag var så glad för din skull, och önskade att ni skulle få ha det så gott!

Jag är ledsen att det inte blir som du hoppats, men jag är glad att du tar de steg du behöver för att vara rädd om dig.
Du är värd allt gott, precis allt!

Stor kram

för att ni delar med er så ärligt tillbaka. Det får mig att känna mig mindre som ett "freak" och lättare att närma mig en acceptans.

Flygcert, tack för att du skriver du också tänkt så. Jag har skämts för att jag tänker så ibland, man "får" ju inte tänka så och jag har ju inte kunnat säga något om det till honom. Tror inte han skulle förstå och det är ju inte hans sak att reda ut när han har mycket med att bara inte dricka och ta hand om sig själv nu. Jag kan ju förstå både det rimliga och det orimliga med att tänka så. När du skriver att du också tänkt så så blir det lättare för mig att inte döma mig själv, för att jag inte dömer dig om du förstår vad jag menar. Lättare att se det för vad det är.

Mulletant, jag har läst allt du skrivit. Det du skrivit tidigare om demonen och det mörker som ibland kommit över dig och hur du hanterat det har hjälpt mig oerhört att våga närma mig mina egna. Jag har känt igen mycket av det och genom dina ord fick jag hjälp att starta processen att särskilja och separera mina känslor och tankar. Kanske inte våga möta än men åtminstone inte fly helt. Som sagt en process.

Idag är en bra dag med många roliga aktiviteter som jag sett fram emot. Lite möta-demoner-lightvarianten, sådant jag tycker är lite läskigt men länge velat göra.

Kram på er!

och du också. Jag är glad att du ser det trots fysisk och psykisk smärta. Det lugn och den självklara rätten till ditt egna liv du förmedlar och har förmedlat här, har gett mig mycket. All respekt och styrka till dig.

Ta hand om dig och krya på dig!

...för omtankar.

Jo, jag orkar inte med turerna och jag bär inte ansvar för dem. Därför måste jag gå vidare!
Några ord över framtid har inte sagts. Tystnaden talar däremot tydligt i mina öron. Mannen är van andra springer runt och ber om hans intresse. Nu har han sin mamma, 82 år, som den ende som bryr sig. Det är väl minsta motstånd han söker, då ser ju världen ut som han önskar. Vet mina ord om honom nu är helt mina och inte nödvändigt en sanning, men det är min sanning utifrån hur jag uppfattar livet och dess värde. Jag anser livet är värdefullt och värt att leva!

Kram

kan bara beklaga utgången av din resa men jag hoppas att du stannar här och delar dina erfarenheter med andra som går efter dig. Och jag hoppas innerligt att dina gamla planer för hösten står fast.

Krya på dig min vän !

Kram ♥

befriande att höra av dig trots sorgligt besked. Jag tänkte intensivt på dig och hur du har det igår när jag skrev i min tråd... Det är skönt att få veta. Nu förstår jag att du har satt punkt. Eller var det han...? Du har verkligen givit tid och engagemang, tro och hopp till relationen. Jag önskar dig det bästa i ditt fortsatta liv. Kramar och tack för tiden då vi andades i samma rum och gav varandra syre. Allt det bästa, kramar / mt

I oasen är det varmt och tryggt! Där finns jag nu, nyopererad och omhändertagen av barn och svärdöttrar/söner, syskon och vänner. Mannen skrek åt mig efter 4 timmars samvaro, där fick jag nog. Gjorde jobben jag skulle och bad honom vara tillmötesgående. Det var han inte så fyra dygn utan ett enda ord från honom. Han var borta när jag kom hem efter arbete i söndags och kom inte till lägenheten under tiden jag var kvar.
I måndags em tog jag mina kläder och körde upp till mitt hus, så var bestämt.
Igår opererades jag och nu finns jag tillbaka i min oas. Inte ett ord från mannen så det får väl ses som ett tydligt tecken på att han inte vill bjuda upp till dans.

Jag kommer hämta resterande prylar under kommande veckor.
Behövde inga ultimatum eller snack. Löste sig utan! Tragisk alkis/psykiskt sjuk!

Mitt liv går vidare och jag är tacksam jag inte lät mig dras ner i skiten, inte längre ner än jag kan ta mig ur!
Tack alla här! Ni är/var mitt syre länge!
Kram

Hoppas verkligen att du får tag i roten till till det onda.
Du har börjat din resa till helning.
Jag önskar dig all lycka till på färden.
Kramar/A

markatta går rakt in i mig. Jag kan också intyga att demonerna släpper inte taget bara för att man låter dem vara ifred... Jag mötte en demon (jag vet hur min "ser ut"/tar gestalt numera) för kanske 1½ år sen och skrev om det här. Vännen victoria skrev då "när du möter demonen vik inte undan med blicken". Jag gör mitt bästa för att leva efter det... med varierande framgång men jag släpper inte taget. Jag har förvisso inte "sett" demonen trots att den har en föreställd gestalt. Dess närvaro förföljer mig mer när livet i övrigt är lugnt - så som jag uppfattar att du beskriver. Jag försöker numera möta med stadig blick och se den (fanskapet) rakt in i ögonen.
Systerliga kramar / mt

jag stämmer in i dina ord om beundran!

Så starkt Markatta att se och förstå samband.
Jag har full förståelse för att du ibland tänker att det var lättare när pojkvännen drack - så har jag också tänkt, många gånger! Men det bästa är när man kan ta tag i sitt egna!

Jag går fortfarande på samtal - det kommer upp så mycket saker och jag behöver hjälpen! Och - jag har också av olika skäl gått på samtal etc innan, men aldrig varit så ärlig som jag är nu!

Det blir många likheter som jag ser hos mig själv och din farsa. Jag har dock sällan missat jobb, eller varit sjukskriven för annat. Alltid druckit helger och ledighet. Konfronterats och anpassat mig efter den nya situationen ett tag.
Men det är bara så sjukt löjligt, lögnerna man håller på med.
Alla ärenden till köket för att spola vatten eller diska upp lite! Patetiskt.
Jag har återigen vaknat upp från min senaste förnekelse och försöker nu ta mig ur skiten igen.

Jag tror din farsa är medveten om sitt problem, men han tycker kanske inte konsekvenserna av sitt drickande är stora nog. Det är bra att du konfronterar, det har hjälpt mig mycket. Skam och uppvaknande. Sedan måste man hela tiden få näring i sin nykterhet och inse att man aldrig mer vill tillbaka. Inte romantisera bilden, att det kanske inte var så farligt.

Jag tror att om du verkligen kan få din far att öppna sig och berätta så är det en stor hjälp för både honom och er. Men det kräver att man är ärlig. Jag skriver inte alls detta som någon expert, bara vad jag vet funkar för mig. Öppenhet och erkännande av sitt problem.

Du ska nog fortsätta tjata på din far, men någonstans går gränsen, han måste vilja själv.

Lycka till från
LillPer

full av beundran för det jobb du gör för din egen skull.

Att vända blicken inåt och "förändra det jag kan" är/var nog det jobbigaste som jag upplevt nån gång. Jag trodde i min enfald eller, ja, okunskap, att när jag tömde ryggsäcken i början av min nyktra karriär så skulle allt vara bra men icke så. Det är förvånansvärt vad med skit som göms inom en och som pockar på uppmärksamhet vid de mest olägliga tillfällen. Saker som hände för hur länge sen som helst kan liksom knacka på och vill ha uppmärksamhet. I början försökte jag trycka tillbaka dem till hålan som de kom från men det funkade inte så bra, de måste lyftas upp i ljuset.

Och idag vet jag att det är livsfarligt för mig att välja den lätta vägen och fly från skiten. Det var ju mitt första, och bästa, val som aktiv alkis.

Jag försöker idag att ta emot dessa gamla spöken med öppna armar och se att jag idag har möjlighet att hjälpa dem till en bättre värld än i min gamla, misshandlade, och stundtals röriga kropp. Och oftast tackar de och tar emot hjälpen med att komma ut i ljuset efter så många år i mörkret.

Sköt om dig !

Jag har ännu inte tagit tag i det där att söka hjälp från annat håll än alanon. Jag vet att man aldrig "blir klar" med sig själv och sin självutveckling men det tar ändå emot. Jag har gått i så många olika behandlingar och terapier genom åren och någonstans tänker jag att herregud, hur fucked kan man vara. Egentligen så har jag svaret, bara att jag spenderat mer än halva mitt liv med att göra allt för att undvika det och lura mig själv. En händelse för många år sedan som har påverkat hela mitt liv. Det har jag aldrig berättat för någon av de terapeuter jag träffat. Jag inser det nu då stubinen till alkoholbomben inte längre är tänd. Den ligger där och kan kanske tändas en dag men just nu känner jag ingen risk för explosion.

Så nu när det är bra och lugnt och jag känner mig trygg på många plan så kommer jobbiga minnen från långt tillbaka, sådant jag glömt bort, förträngt. Det är svårt att inse att trots att det runt omkring mig är bra så mår jag inte helt bra, för jag har låtit detta styra mitt liv. Jag fattar nu att oavsett om mina nära blir nyktra så blir det inte bra förrän jag vågar bearbeta detta. Fan. Pusselbitarna börjar falla på plats och jag är säker på att jag aktivt valt att leva i destruktiva relationer och förstärkt detta just för att slippa bearbeta mina trauman och bekvämt låtit alkoholen bli syndabocken för mitt mående. Hela tiden ha något jobbigt och påfrestande att fokusera på för att slippa fokusera på det som är ännu jobbigare. Nu har jag inget sådant yttre att skylla på. Måste möta mina demoner. For real.

Det är så jävla inte ok att jag i smyg tänker att det var bättre när min pojkvän drack för att jag slapp känna och tänka varför jag mår dåligt och gjorde långt innan jag träffade honom. Kommer säkert ångra att jag skriver det här men det är den markatta som väljer flykt som kommer ångra och inte den markatta som ärligt önskar en förändring. Jag känner mig både lycklig över att ha knäckt nöten och rädd för att falla.

Ta hand om er

Du kommer att klara det, ingen järnvägsräls raskt fram.
Nä det kommer toppar och dakar hela tiden, men nu kommer du ha lättare att möta dem.
Nu kommer livet till dig.
Njut njut för det är du värd!
Kramar/A