Senaste kommentarerna i forumet

dina ord. Framför allt blir jag glad över att du nu skriver utifrån dig själv, sätter ord på dina känslor, tankar och nu även dina styrkor. Häftigt Flygcert, snart kan du flyga!

Önskar dig den bästa av semestrar och att du får fortsätta njuta av dina nya upptäckter om dig själv.

Kramar!

Just nu känns allt ok. Det är lugnt hemma........tror jag.. Jag jobbar natt. Vi har haft en bra dag i solen. Jag tycker bara att allt känns så oäkta. Vet inte hur jag ska beskriva det..?! Det bara känns så. Jag försöker iaf att göra det jag mår bra av och det gör mig till en gladare människa just nu.
Kram

Vilken kämpe du är. Jag beundrar dig så! Ha nu en jättemysig och trevlig semester för det är du värd.
Kram

läsning!
Nu är du påväg att bli fri.
Jag har följt din resa, slitits mellan oro
Och att jag varit fly förbannad på exet och kexet.
Vet att det är fel väg att gå, men ibland vore det bra att lära sig hur man beter sig av någon utomstående.
Huvudsaken är att du tar dig tryggt och säkert ur den där avskyvärda relationen.
Du är stark, duktig och helt fantastisk.
Det är du som är vinnaren.

Kvar finns den sjuka förloraren.

Önskar dig all! Lycka till, du ÄR den bästa!
Grattis/A

är så underbart att läsa om din frigörelse och dina fantastiska framsteg så jag blir tårögd av glädje !

Kram och lycka till på din framtida väg och tack för att du delar med dig av ditt liv. Jag hoppas naturligtvis att du fortätter att hjälpa andra, och mig, genom att skriva här om dina framgångar !

Mt, precis det du skriver om projicering är det som min samtalskontakt pratar om. Och som sagt: jag går sönder varje gång. Jag tar ju åt mig såå mycket. Jag vet att du har så rätt: jag kan inte ändra honom, jag kommer aldrig förstå. Det är lätt att säga, som du skriver, men inte så lätt att efterleva. Men jag kämpar - och det är viktigt för mig som brukar bli beskylld av exsambon för att vara så negativ, inte vilja utvecklas osv. Jag utvecklas, jag är inte den han beskyllt mig för att vara.

Tack för dina parenteser -
jag gjorde mer än jag förmådde, det var ju därför jag bröt ihop.
jag kan inte bli annorlunda, och jag vill inte heller - jag känner ju nu hur jag växer in i den jag är. ***
jag kunde inte vara så som han önskade och jag vill inte heller!!
Detta är saker jag är väldigt säker på och ska försöka ha med mig när han stressar upp mig igen.

***Var på middag igår, med två par, varav ett par jag aldrig träffat innan. Hade det varit under tiden jag levde med exsambon så hade jag pratat en del med kvinnan som jag inte träffat förut, men inte "för mycket" och inte för glatt, inte berättat så mycket om mig själv, och absolut inte pratat med mannen mer än ett enkelt "hej" och kanske några artighetsfraser om han skulle fråga mig eller tilltala mig på något sätt. Det var "fri placering" och förut skulle jag ha suttit bredvid kvinnan jag känner eller kvinnan jag nyss träffat och som sista alternativ mannen som jag känner sedan tidigare, och helst inte mittemot mannen jag inte träffat innan... (Hjääälp - jag förstår itne att jag kunnat hålla så mycket tankar i huvudet på vad jag får säga, göra, hur jag ska bete mig osv osv, men det är tydligt nu, men var inte tydligt då).
Igår kunde jag vara den jag är: jag råkade hamna mellan männen. Jag pratade med alla! Jag frågade det nya paret var de kom ifrån, vad de arbetar med osv, vanliga artiga frågor, men det framkom att mannen hade ett jobb jag aldrig tänkt på/hört talas om - och jag kunde fråga mer, jag frågade om allt möjligt - och ingen sa någonting om det!!!!!!!! Det var LYCKA!

Jag har blivit nertryckt på många sätt, men jag har också växt under vårt förhållande: jag har fått ansvara för husbygge med allt från offerter, söka upp leverantörer, sköta överenskommelser gällande material, priser osv, jag organiserade/planerade stora fester för sambon och hans familj vid några olika stora högtider, och jag har ju blivit äldre och växt lite i det också - men detta är egenskaper som jag förvärvat och jag ser hur jag nu i frihet kan utveckla dessa än mer. Jag mår så gott i det - jag är ju i normaltillstånd en glad, skrattande, leende, öppen och nyfiken person, som frågar mycket och vill veta mer om saker/människor/platser jag träffar på!
Och inte minst så känner jag mig ibland oerhört stark av mitt livs svåraste beslut - att lämna honom.

TACK mt, jag har tagit mitt språng och mitt ansvar. Emellanåt är jag ledsen - men ååh, så lättad jag är i många, många stunder!!
Jag har läst din länk om Projektion och blir ju sååå ledsen - det är ju som tagit ur mitt liv - och samtidigt: så här sjuk(?) är jag - jag tänker att "det är ju inte alltid han gjorde så, det var ju inte varje gång/situation"... Min samtalskontakt säger ofta att just det är något som gör det ännu värre: hade jag vetat att han alltid blev arg för tex att jag träffade vänner så hade jag i alla fall vetat det och då menar hon att då är det större chans att man ifrågasätter, men istället så blev han det ibland och ibland inte, och då drog jag ju mig självmant undan och undvek allt oftare att träffa vänner.
Men oj, många saker i den texten är så slående lika - stycket som handlar om otrohet är som hämtat ur vårt liv, på pricken...

Markatta - jag menade inte att en separation tar 20 år att komma över - jag tänkte mer att vi kommer ha kontakt i många år framöver och när han håller på med allt sitt mot mig så fattar jag inte hur jag ska orka med sådana situationer i så många år framöver...
Bra-iga jag har äntligen gjort slag i saken i de råd jag fått förut, minns inte av vem - jag har skaffat en ny mail - vilken frihet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu har jag en mail som han mailar på, och som jag kan öppna när jag känner att det passar, att jag kan ta lite skäll, och så har jag en mail som jag kan öppna när jag vill utan oro för att det ska ligga arga mail från honom och bara vänta på att få försöka såra mig. Bra, bra! Det var så lätt fixat, men ändå så svårt...

Jag försöker alltid svara på endast det jag behöver svara på, jag har tagit råd av en advokatvän som säger att det är bra om jag då och då tydliggör att jag vill inte att han mailar om sådant utan bara nödvändiga saker, jag lindar aldrig in mig i konstiga/långa utläggningar, men det spelar faktiskt ingen roll - det tycks alltid komma olika nya saker från honom. Men nu kan jag välja när jag ska öppna och se...

Jag tar till mig av dina ord - jag har redan börjat jobba med dem. Igår fick jag en del ilska av honom och jag blev ledsen, men försökte också tänka att "så här ledsen är jag nu, men han får stå för sitt och jag står för mitt - och jag har gjort rätt, nu ska jag vara ledsen, men jag vet att jag kommer må bättre senare idag, igen!!"

Idag - Today is the first day of the rest of my life!
Idag är en stor dag - idag åker jag på semester! Jag är lite smånervös och lite pirrig, men jag vet att jag kommer klara det bra, jag tror att jag kommer att få det bra och jag ska göra allt för att försöka ha det gott!!!! Jag har laddat med böcker och sommarpratare!

Vram kram till er alla, nästan till hela världen faktiskt! Men extra go'a till bästa er, som betyder så oerhört mycket för mig!

En hälsning från mej till den som vill läsa.
Jag mår bra nu, mycket bättre än jag har gjort på länge.
Jag har funderat och nu kommit fram till vad JAG vill.

Jag vill ha en egen lägenhet där jag kan ha mitt eget liv.
Jag kan inte göra något som får min gubbe att sluta dricka, så nu vill jag ha ett eget boende på mitt sätt.

Jag sa till honom för två veckor sen att jag inte mår bra när han dricker varje helg.
Då får jag dricka mindre, fick jag till svar men verkligheten har visat något annat och jag vill inte ha det så.

Tyvärr kan jag inte göra något mer än vända ryggen till och hoppas att han själv vill ta tag i sitt liv.
Väldigt tråkigt men så sant, har jag upptäckt nu.

Ikväll var jag och sonen vid en sjö och grillade. Satt bara och njöt och det är så jag vill ha det.
Inte vara orolig hela tiden när jag inte är hemma och sen orolig för vad jag får se när jag kommer hem.

Ha en fin helg alla och ta hand om er!
Kram från tekla.

lever livet med gamlingen ?? :-))

på pricken så tror jag det är, som markatta skriver: "Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten." Kunde inte låta bli att understryka och kopiera. / mt

en separation tar inte 20 år för att läka. När ni väl har hittat/fått hjälp med att skapa en struktur för hämtning/överlämning av barnen så finns det ingen anledning att du skulle ha kontakt med honom varje dag. Går barnen på dagis eller liknande så ni kan hämta lämna där? Lägg på luren om han ringer om något annat än det som rör barnen akut. Du behöver inte lyssna eller diskutera annat med honom. Det att han inte anser han gjort något fel får du nog leva med, om du inte vill låta det dra in dig i diskussioner åter och åter igen om vem som har gjort fel.

Som mt skriver så kanske du inte måste kunna förstå hur han tänker eller varför han gör som han gör. Kanske är det så att så länge som du försöker förstå och tolka honom så flyttar du fokus från dig själv, ditt eget mående, dina gränser, ditt liv, dina processer, till att fortfarande ha en tankeverksamhet som kretsar mycket kring den här mannen, precis som när du levde med alkoholisten.

Kram på dig!

till dig från mig! / mt

- obs att det KAN vara - möjligt att han behöver dig för att projicera sitt eget illabefinnande på, sin egen otillräcklighet som han inte har förmåga att "se" och ta hand om hos sig själv. Inom psykologin kallas det projicerng (en försvarsmekanism) - och när den som blir utsatt för det tar det till sig eller på sig (som du gör) kallas det projektiv identifikation. Man tar till sig - identifierar sig - med det man får över sig. Alla vi mänskor "har" och använder försvarsmekanismer (det finns många och vi behöver dem) men sånt som projicering är meningen att man ska växa ifrån. Att en fyraåring som cyklar omkull sparkar cykeln och säger "dumma cykel" är som det ska men att en vuxen ser brister endast hos andra är inte sunt. Det här är ett sätt att se på saken.

Egentligen gillar jag inte att spekulera så här eftersom jag ju inte träffat honom/hört hans berättelse - men ta det som ett förslag. Diskutera med din samtalskontakt också. Oberoende om det är så eller inte, så är det viktigaste för dig att inse att du inte kan ändra på honom. Du kanske aldrig kommer att kunna förstå hur han tänker - och VIKTIGT: du kanske inte behöver förstå det heller? Släpp det och satsa på dig! Lätt sagt men jag vet att det är mycket svårt. Det är starka krafter - därför är det bra att du skriver av dig och talar med din kontakt.

Du är på en bra väg när du tänker "olika" - inte rätt/fel utan olika. Öva dig på att tänka - när han säger att du "inte visat honom tillräckligt med kärlek", att du inte stöttat honom: Ja, så kan det vara. Jag har försökt och gjort allt jag kan och förmår (mer än jag förmådde faktiskt) och jag kan inte bli annorlunda än jag är (vill inte heller). Jag kunde inte vara det han önskar och behöver (och vill inte bli det...?) På det sättet är det bra att vi är fria från varandra nu. (Parenteserna kan du fundera över:)

För visst är det väl så här från din sida sett?: Bra att du har ett eget hem, egen tid, frihet! Livsutrymme!
Du har tagit ditt språng och du tar ditt ansvar. Du har en vilja att se dig själv och din del. Att göra det bästa för flickorna - och för dig.
I mina ögon är du alldeles tillräckligt bra. Helt okej! Och det räcker. Du duger!

Hittade en rubrik "Projektion" på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/projektion.asp Läs!

Kramar / mt

... igen.

Hur är det möjligt att vi ser saker så olika?
Han beskyller mig för att inte må bra, att vara på väg att bli sjuk, undrar om jag verkligen orkar ta hand om barnen... Påtalar att han verkligen försökt vårda vårt äktenskap och att det är jag som förstört allt...? Jag är nog ingen lätt människa, men jag har inte haft ett missbruk, jag har inte hotat, skällt, ignorerat, kontrollerat, haft kontakter med andra kvinnor osv. Men han anser inte att han gjort något av det - det han gjort fel har han gjort "för att jag inte visat honom tillräckligt med kärlek, att jag inte stöttat honom".

Jag försöker hålla vår kontakt strikt kring barnen, inte diskutera annat, men han beskyller mig för allt möjligt. Är så ledsen att jag bara vill ge upp. Kanske har barnen det bättre med honom, kanske att jag inte ska kämpa emot, kanske att jag bara är så jävla dum.
Är så less. Fy faaan, han kommer vara prövningen i mitt liv i 20 år... Han kommer aldrig ge upp barnen - han kommer kämpa sig blå. Och ja, å ena sidan är det bra för barnen att få ha en närvarande pappa, men å andra sidan så tar han alla chanser att hålla på med mig. Åååå, blir så ledsen - han beskyller mig så gott som varje dag för att jag bara tänker på mig själv och inte någonting på barnen - men barnen är ju allt jag tänker på. På många sätt hade det varit lättare om han bara hade fortsatt vara sitt vanliga, sovande och frånvarande jag.

Ledsen ledsen ledsen.

och sååå braaa att han inte är en större del av ditt liv längre. Så bra att du kan distansera dig och se och beskriva hur du ser det, vad som är jobbigt och vad du önskar - vart du vill komma. Det är dit du är på väg! Heja dig, var stolt! Kram / mt

Jag tänker på dig! Jag hoppas att du får styrka här - det har jag fått! Säger som Markatta - dina ord berörde mig så - när man känner att man gjort allt, men inget har ändå fungerat... För det enda som fungerar är att ta bort skyddet - i detta fall dig själv.

Kram och stöd!!

... så kommer min känsla av "jag-vill-bara-dö" tillbaka.

Jag är så oerhört osäker på om jag har rätt - när han kör sin växlande stil av världens-snällaste-världens-elakaste-världens-mest-omtänksamma-ledsna-arga-ensamma-glada människa så går jag sönder en bit. När han talar om att han är minst lika bra för barnen som jag så tänker en del av mig, precis som tidigare, att han kanske är bättre. Kanske att jag bara skulle låta honom ha barnen så mycket som han vill och så bara låta det löpa på?

Var på samtal idag: hon påtalade för mig att hur jag eller någon annan än gör så verkar exsambon alltid skylla allt på andra - han tar aldrig på sig att han skulle ha gjort fel... och han tycker ju att han är sååå bra med barnen. Och ibland är han det, men jag vet också att han kan vara väldigt elak. Inte så att soc skulle ingripa tror jag, men tillräckligt för att jag inte vill att han ska ha barnen ännu mer. Och han menar att jag har inget skäl att vilja ha barnen mer - men oavsett om jag skrev en hel lista på varför jag anser det vara bättre så skulle han aldrig säga att han gjort så med/mot barnen...

Är så glad för så många saker - men fy faaan, vad jag önskar att han inte behövde vara en del av mitt liv längre.

Har nyligen fått veta att en hel drös uttag jag hade trott var skimmade kort hade gjorts på mitt eget (riktiga) kort - runt 18,000 kronor totalt som hon har tagit ut och handlat för (inte bara alkohol, måste jag påpeka, men kanske 500-600 i veckan).

Hon säger att hon inte känner igen de uttagen och inte kan minnas att hon gjort några såna uttag. Det ligger lätt till att förmoda att hon ljuger - det vore inte första gången - men med hennes diverse psykproblem vore inte något dissociativt helt främmande. Vi ska till hennes psykolog i morgon, så vi får se. Och hon har lovat att betala tillbaka allt, så vem vet.

Välkommen hit!

Det första jag reagerar på är att du skriver "Vi - eller jag, det varierar - har testat lite av varje". Känner igen mig i det. Jag har också testat ransonering, förbud, allt möjligt. En gång sa jag till och med till min sambo att jag kunde vara hans antabus, att jag skulle gå varje gång som jag märkte att han druckit, vilket bara resulterade i att det inte var så ofta jag kunde vara hemma alls. Tyvärr så tror jag idag inte att sådant funkar.

Ansvaret för hennes drickande måste ligga hos henne själv, det gör det ju inte när det är du som tar fram alkomätaren, du som ransonerar och "bestämmer" hur mycket hon får dricka. Om du läser i trådarna här så ser du att det är väldigt vanligt att man som anhörig försöker med allt möjligt men att gränserna liksom flyttas fram hela tiden, t.ex. att man som anhörig säger att om du inte slutar dricka så kommer jag lämna dig-alkisen slutar inte att dricka-den anhöriga säger du får bara dricka på helgen-alkisen smyger i veckan-den anhöriga säger du måste berätta varje gång du druckit o.s.v. Alla de här "tricken" vi tar till leder just till ingenting så länge det inte blir några konsekvenser för alkoholisten, så länge de inte själva behöver ta ansvaret.

Din sista mening, "Ärligt talat, som det ser ut nu, så skulle jag skilja mig från henne om det inte vore för sonen. Jag vet att jag har varit alldeles för vek med henne, men jag vet inte vad mer jag kan göra", berör mig. Jag tror många här kan känna igen sig i det, den där uppgivna känslan av att man har provat allt och vad mer kan man göra. Kanske är det så att det faktiskt inte finns något du kan göra för att få henne nykter, att viljan och styrkan att be om hjälp måste komma från henne själv? Det finns inget som säger att man måste stanna hos en alkoholist bara för att man har ett barn tillsammans. Däremot finns det massa forskning och kunskap kring att barn far illa av att leva med en förälder som är alkoholist. Flygcert har skrivit mycket i sin tråd om att ha barn med en alkoholist, rädslan att lämna och processen dit och efter.

Fortsätt läsa och skriva här så kommer dina tankar och känslor förhoppningsvis bli lättare att sortera. Har du någon irl som du kan prata med om det här? Det tar mycket energi att leva med en alkoholist och det bästa vi kan göra både för alkoholisten och oss själva är att se till att vi själva mår bra och fundera ut hur vi själva vill leva våra liv.

Ta hand om dig!

för de varma orden i min tråd!
Ja, du är verkligen på väg - var stolt!
Jag önskar dig en härlig resa, en skön sommar och allt gott i framtiden! Du äger livet!
Kramar / mt

Hej, vänner!

Jag har inte varit inloggad på ett tag och ser att det har hänt mycket i flera olika trådar. Många olästa meddelanden.

Mitt liv handlar om så mycket annat nu, än om (o)nykterhet och medberoende. Forumet är inte längre en livlina för mig, på det sätt som det var när vi hade det som svårast, jag och maken.

Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat förut. Hon ställde en utmanande fråga till mig som lyssnare: "Om du skulle dö imorgon, skulle du dö lycklig då?".

Mitt svar är ja.

För ett par år sedan hade svaret varit ett annat...

Kram vänner! Jag hoppas att ni kan njuta lite av solen mellan skurarna!
/H.

Jag förstår att det gör ont, jag förstår att du känner som du gör. Han borde fan varit död för länge sen. Jag har däremot svårt att förstå hur en så sjuk människa inte sitter på mentalsjukhus.

Det hjälper ju inte dig att jag talar skit om honom, men det finns inget i dina tankar som är hemskt eller fel.
Kan du inte ensam få vårdnaden om dina barn? Jag vet inte, men det verkar så sorgligt. Han kommer troligen aldrig att vakna upp heller, med tanke på det jag läst i din tråd.
Jag tror det kommer bli bra för dig snart, han kommer sluta hålla på med dig.

Stor kram från mig, försök vara stark.

LillPer

Ja, det är ju bara att det gör SÅÅ ont. Som ett brev på posten så är han sååå arg idag. Han smsar och skäller och jag går igång som det värsta. Jag vill svara arga saker tillbaka, men jag vet ju att om jag svarar så får jag bara ännu mer tillbaka.

Just nu håller han på med barnens framtid och jag vill bara säga kallt att då tar vi en stämning då, kör på bara. Men jag vet inte. Jag går sönder. Det känns som att varje gång jag börjar känna att det känns rätt ok, jag känner mig rätt stark, så är det tillbaka till ruta ett - han skäller och hotar och jag blir så himla rädd och så är allt ledsenstadie igen.

Fy fan, om han bara hade gjort allvar av alla sina hot om att ta sitt liv... Jag är sååå hemsk som känner så, men så känner jag. Om han bara hade slutat hålla på med mig...

Det är jättebra att du börjar få perspektiv på hur en god relation kan vara, en där man inte är rädd för varandra. När man är mitt uppe i det så är det svårt att se allt det sjuka då det sjuka är normalt just då. Nu är det inte så för dig längre och det är jag glad för.

Först när man lämnat den hotfulla situationen kan man bearbeta. Där verkar du vara nu. Det hjälpte mig mycket att skriva ner olika situationer då jag varit utsatt för psykiskt eller fysiskt våld eller bara varit rädd för att det ska hända, så detaljerat som möjligt. I och med att man gärna förtränger jobbiga händelser är det bra att plocka fram dem igen, läsa dem flera gånger tills man lärt om hjärnan till att förstå att minnena och känslorna de väcker i sig inte är farliga. Därför tänker jag att, hur ont det än gör att minnas nu det som kommer upp, så är det positivt just att det gör det. Man får välja mellan att möta sina demoner och se dem i ögonen tills de inte kan skrämma en längre eller ha dem flåsandes i nacken resten av livet och ständigt gå med oron att de ska komma ikapp.

... och ibland är jag så nöjd, men ibland är jag så ledsen ändå.

Jag har haft några mycket fina dagar. Jag har varit hos mina grannar som jag tycker så mycket om. Vi hade en så härlig kväll. Jag har träffat en gammal vän som jag inte sett på länge. Vi satt ute på en restaurang och det blev sent, riktigt sent. Jag har inte varit ute så sent sedan innan jag träffade exsambon (för om jag var ute sent så betydde det att jag inte ville vara med honom... hmm, inte mina ord). Och jag blir lika förundrad varje gång jag träffar vänner - ingen kommer kommentera att de stannar för länge hos mig, att jag är borta för länge, att jag är på restaurang istället för hemma osv osv. Jag tänker på det varje gång - och jag blir lika förundrad varje gång. Det känns knäppt, men det är så det är.

I veckan var jag hos en kollega. Hennes man skulle montera en möbel. När han var färdig säger min kollega "Men den är ju sned?!" och jag trodde att jag skulle trilla ner död på fläcken, jag såg framför mig att nu blir hennes man såå arg...Om jag hade sagt så till exsambon så hade han blivit så fruktansvärt arg. Jag var alltid tvungen att berömma många, många gånger och tala om hur fint han hade gjort, hur duktig han var som hade fixat det och hur bra det blev. Sedan, efter ett par dagar, så fixade jag i ordning det, eller kanske att jag kunde linda in typ att "men ser du, det verkar som det har blivit lite snett, tror du att den blev sned när jag flyttade den eller kan barnen ha gjort något?" annars var det fullständigt j-a kaos och strid på kniven à la "Hur f-n kan du säga att den är sned, gör det själv då din j-a.... Jag har stått här och kämpat och vad f-n har du gjort under tiden? Och så har du mage att säga att det blev snett......" och så kunde han i värsta/bästa fall åka iväg i bilen och spendera natten på hotell...
Fyy faaan, jag har varit så himla rädd så många gånger... och det verkar ju aldrig som att det lägger sig - jag tycker att jag får distans, men det bara kommer upp så himla många situationer och händelser hela tiden. Och det gör sååå ont. Jag försöker tänka att det komemr ta ett tag och jag måste få bearbeta under lång tid, jag har ju bara tryckt undan allt så länge, men det är en balansgång. Ibland är det så svårt att tänka att det inte gått så lång tid sedan jag flyttade - det känns som en livstid...

... var konstant under lång tid - oro över att de inte skulle få det bra, att jag inte skulle få med dem, att jag inte skulle överleva när jag inte skulle ha dem osv osv, jag har full förståelse för din oro, jag trodde ju inte jag skulle överleva allt det där så som sagt - jag har full förståelse!!
MEN - om jag önskar att jag hade gjort något annorlunda (jag försöker tänka att det är ingen idé att tänka så för gjort är gjort!!) men - då skulle jag ha gått direkt när jag började förstå att jag måste gå. Istället stannade jag flera månader och lät barnen utstå ännu mer.
Men - nu blev det som det blev och jag är fortfarande arg och ledsen ibland, men till slut gick jag och allt löser sig. Ibland är jag så ledsen så det är inte klokt, men jag gick. Jag är fortfarande lite rädd för honom, för hans ilska (han dricker ju inte längre men har ett väldigt narcissistiskt beteende) och jag trippar på tå, men jag jobbar mig framåt - jag står inte kvar och tar hans skit.

När exsambon hade skrikit åt barnen, slitit saker ur deras händer, slängt saker, förstört massa av våra saker, sagt hejdå till barnen och sagt att han skulle ta livet av sig mm mm mm INFÖR BARNEN så sa stora flickan taget ur luften en dag - "Jag gillar inte pappa när han blir så arg". Dagen efter flyttade jag. Jag hade trott/intalat mig att barnen inte förstod, att de skulle glömma, att de inte såg riktigt, att det ändå var bättre att ha både mamma och pappa med sig än en i taget osv osv, men så blev det så solklart - barnen bar ju detta med sig hela tiden, inte bara när det hände, de kände stämningen hela tiden, de hörde, såg och var nästan med i grälen...
Mina små vill inte alltid åka till pappa (och en gång har den stora inte velat lämna pappa för att åka till mig), den stora vill alltid att jag ska åka med när pappa hämtar, hon vill att jag ska komma och hälsa på osv, men det blir bättre. De har en mer deltagande pappa nu. Och jag kan ibland vara ledsen över att ingen annan ser den sidan han visar mig - jag vill ju ibland skrika ut till hela världen för att de ska förstå, och inte minst att barnen ska förstå varför jag lämnade - men jag håller fast vid samma historia till barnen när de frågar - mamma och pappa tycker så olika om saker att vi inte kan leva ihop. Till utomstående säger jag ingenting - bara till mina vänner eller när det passar sig. Jag jobbar mycket med att inte skämmas över nederlaget att jag inte klarade av att leva i nöd och lust hela livet... Jag stod upp för mig, jag arbetar hårt med att uppnå lycka och en dag tror jag att jag kommer lyckas

Ibland tänker jag att "man får inte mer än man klarar av" - Lelas har skrivit till mig att det är ett citat i Bibeln, men det spelar int så stor roll vart det kommer ifrån - det känns ofta skönt att tänka att jag prövas för att det finns någon eller något som vet att jag kommer att klara det (ibland är jag inte stark nog att tänka så, men ibland är jag det!!).
Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat och hon sa att hon strävar efter att om hon skulle dö nu så skulle hon dö lycklig, eller något liknande, och så frågade hon typ "skulle du dö lycklig om du dog nu?". Mitt svar är inte solklart, men det är i alla fall så mycket mer positivt nu att jag inte har ord, jämfört med hur det var när jag gick i totalstress varje dag, fick så mycket skit och inte trodde att jag skulle överleva men ändå mitt i allt stannade för barnens skull (som ju måste ha känt att jag höll på att gå under?)

Ojoj,nu blev det långt, men jag hoppas det är ok!
KRAM