Senaste kommentarerna i forumet

visst beter vi karlar oss som småpojkar i kortbyxor ibland :-)) Då kan det räcka med att "mamma" klappar oss lite på huvudet och säger att det blir bra igen :-)
Kram !!

varm och innerlig grattiskram till ditt fina besked ! Belöningarna trillar in :-)

Eller vad säger man? Känner i alla fall igen känslan. Var på mammografi i våras och när beskedet kom så kände jag mig så nöjd, så odödlig. Läste i skavllerpressen om att ett antal kändisar har opererat bort boobsen i förebyggande syfte. Jag skulle kunna tänka mig det. Har eller ska aldrig amma. Snyggt? Ja, kanske om man är en bröstfixerad mammagubbe. Men jag tror att det kostar. Man kan nog inte bara knalla in på vårdcentralen, betala 150:- och säga "ta bort dom". Så grattis till dina cancerfria!

Fia

Var på mammografi och ultraljud idag och det jag känt är bara förstorade lymfkörtlar. Skönt. Men. Jag blev faktiskt förvånad.
Fortfarande inställd på att när det känns bra så måste något dåligt hända, för det gör det alltid. Och kanske är det så, att dåliga saker liksom alltid kommer att hända. Oavsett hur mycket man kämpar med att vara så bra man kan mot sig själv och andra så sker olyckor, folk blir sjuka, dör, samhället är ibland orättvist, saker man faktiskt inte kan styra över.

Men desto bättre man mår i sig själv, ju bättre kan man ju hantera allt det där svåra som är livet och det behöver inte betyda platt fall och tillbaka till gå. Det man har åstadkommit försvinner ju inte bara för att man stöter på motgångar. Det är något jag måste påminna mig själv om när jag börjar tänka och bli rädd för att "allt kommer gå åt helvete". Länge har jag gömt mig bakom det tankesättet, att det inte är någon ide´ jag kämpar på för att det ändå alltid blir skit i slutändan. Jag ska fortsätta bevisa för mig själv att det inte är så, att det blir bättre även om dåliga saker skulle hända, kommer att hända.

Hela tiden jag väntade på sjukhuset hade jag den där Alanis Moirsette(?)låten Ironic på huvudet "it's like rain on your wedding day, a free ride when you've already paid..." och tänkte att vore det inte för jävla ironiskt att jag har gått hela livet med till och med en önskan om att dö och sedan när jag väl bestämmer mig för att jag kan, vill, ska leva så får jag en dödlig sjukdom. Ödets ironi liksom. Men så var det inte! Efteråt var jag glad men kände mig lite dum för att jag tänkte så.

Jag firade beskedet från läkaren med jordgubbsmilkshake. Färska jordgubbar är en sådan lyx!

Markatta-Destiny 2-0

...dagen med sura toner från maken.
Kanske är det vanlig trötthet, kanske är det nerver inför uppgifter, kanske är det sug, kanske något annat som skaver, ingen aning!
Jag valde avsluta samtalet, han var bara vresig. I min värld säger jag att jag är sur, arg, irriterad, trött, glad, ledsen...i hans värld låtsas han allt är bra i orden men är kort, näsvis och allmänt syrlig...gör mig bara förbannad. Jag är inte orsak till hans sinnesstämning, inte vad jag vet. Om jag skulle vara det anser jag det är det han ska framföra istället för nåt småtjurande som en förpuberterande tonåring!

Tack! Så fick jag ur mig den gallan!!!!! :)

...jag läst ikapp din tråd.

Skriv, skriv så mycket du vill och orkar. Skriv mest när känslan hos dig är att du tror du ältar och inget av värde finns att få ner i skrift.
Jag läser och tar del, vi alla läser och allt är lika värdefullt åt båda håll. Så känner jag och har känt.

Vad jag läser är att du tar dig framåt, det är inte lätt och det tar tid men du rör dig i rätt riktning.
Jag tyckte det var svårt att se min make förstöra sin kropp och sitt liv.
I det destruktiva försökte han förstöra mig också. Om det är medvetet eller ett destruktivt rop på hjälp vet jag inte. När spriten gick in försvann förståndet och då menar jag inte bara i det aktiva supandet.
Förändring är bara möjlig om din man slutar dricka, inser och vill sluta dricka. Att han är elak mot dig har säkert många bottnar och gör ont, det är säkert också menat så i stunden. Jag tror, helt utan att veta, men jag tror att det är ett sätt att få mer tid och plats för alkoholen. Både att slå sig fri och samtidigt skapa sig nya orsaker till mer sprit.

Var rädd om dig.
En sak i taget, viktigaste först!

Kram

att läsa om er samvaro nu! Jag känner igen mycket i er resa även där ni är nu. Jag är också glad att vi möttes här och följts åt en bit på vägen.
Varma kramar och allt gott! / mt

..så aktiv här sista veckorna. Smitit in och läst någon gång då och då men mest varit nergrävd i arbete och i underbar tvåsamhet.
Jo, vi har hamnat på en väg som är så behaglig att det nästan känns overkligt.
Vad som orsakat vändningen vet jag inte och kanske får jag aldrig veta. Vi börjar växa samman på ett helt nytt sätt. Samtal och mängder av humor, vakenhet och vilja, lugn, ro, insikt och överseende känns nästan självklart nu. Enda jag märker är viss blyghet och försiktighet i vissa lägen, jag förmodar det är lägen som varit lättare att "behärska" med sprit i kroppen.
Jag är så stolt över honom och över oss. Faktiskt över mig själv också, att jag gått emot mina egna principer.
Utan er här inne, allra främst utan er men även familjeveckan, Al-anon och allt jag läst och lärt, utan hade jag inte varit gift med mannen nu. Det vet jag med säkerhet!

Därför är jag glad att forumet öppnats igen.
Min situation är ju inte unik eller ovanlig på något sätt. Forumet gör skillnad för många och oavsett hur utgången blir så gör den skillnad!
Ensamheten är så oerhört stor när man står mitt i helvetet, för alla inblandade så är ensamheten smärtsam. Att alltid kunna ta sig in här och läsa om andra i samma situation är ovärderlig.

Var rädda om er där ute och välkommen du som eventuellt hittat hit och är ny. Ge inte upp!

Kram kram

...allt det där med och runt separationen är påfrestande, allt bottnar ju i ett stort misslyckande, att inte förmått uppnå den där fungerande tvåsamheten.
Varför det inte fungerar i ditt fall har du ju klart för dig men inte gör det mindre ont för det.

I min separation kunde jag klandra mig själv över många saker, mest att jag utsatt barnen för eländet. Men, det kom till en punkt när jag kände tydligt vad jag kunde påverka och vad som inte låg i min makt. Det var en befrielse! Även stunden när jag accepterade att jag inte förstår, att jag inte måste förstå, att jag inte måste förutse. Mycket var ju tydligt som en barnbok men exets alla elakheter och skitprat blev blekare med tiden inför mig. Jag tyckte det var mest sorgligt att han inte la sin energi på kontakt med sina barn. Det hade varit en god investering, den missade han och har nu i princip ingen kontakt med de vuxna barnen.

Vill bara säga att du måste inte förstå, inte klandra dig själv, inte veta. Livet är ju fullt av oförklarliga vändningar och turer, var tacksam över det du har.
Du har ju frihet, njut den!

Kram

blev kvar i mina tankar... Avslutningen: "Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen."

- Du äger rätten till alla dina känslor och tankar - han äger rätten till sina
- Du är den enda som kan ta makten över dina tankar - och över ditt liv
- Varför tillåter du att hackas på och bli nertryckt?
- Och än en gång: Vad hindrar dig att gå?

En bra länk: http://www.systembolaget.se/Alkohol-och-halsa/Fakta-och-forskning/Full-…

Kramar / mt

Framtidsdrömmar - du närmar dig den där styrkan du söker i din rubrik... Vi har alla vår egen väg, vårt eget sätt. Jag tänker ibland på "dina" julsaker, om jag minns rätt gjorde du nån sortering där... eller kanske jag minns fel? Ta hand om dig! Kramar / mt

Nu ska vi inleda någon slags bodelning och det kommer ju ta evigheter. Å ena sidan vill jag inte ha mer med honom att göra och skulle nästan kunna tänka mig att bara skita i allt för att slippa ha den kontakten, utöver det jobbiga med barnen. Å andra sidan vill jag ha allt jag ahr rätt till - fast det kommer jag nog aldrig få ut i vilket fall...
Åh, så surt.

Är inne i en svacka - känner mig rätt dämpad och lite småledsen och dyster. Känns som att en del saker kommer över mig och då känns det tungt. T'nker på vår första tid tillsammans - hur otroligt förälskad jag var, och hur arg han var redan då - hur snabbt jag lade mig platt och anpassade mig med förhoppning om att han skulle förstå hur mycket jag älskade honom... Hur arg han var för att jag inte köpte blåbärssoppa när han var febrig vid ett tillfälle, att vi aldrig ens pratade om att jag fick hämta honom på tillnyktringsenheten, hur han knäckte en DVD-film för att jag inte grät under det sorgliga slutet så som han trott... Fy faan. Ibland ekar det verkligen i huvudet, det bara väller fram gamla händelser, samtidigt som jag knappt kommer ihåg varför han blev arg från början så många gånger...

Jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Hur blev det så här?
Min samtalskontakt säger till mig att jag kommer inte kunna förstå varför han gjort som han gjort, sagt som han sagt osv. Hon menar att alla utgår från sig själva, hur de skulle reagera i liknande eller motsvarande eller samma situationer, och jag och exsambon verkar vara från olika ras, olika planeter, olika allting - för jag förstår verkligen ingenting.
En vän säger att jag kanske ska vara tacksam för att jag inte förstår, för det betyder ju i så fall att jag inte är psykiskt sjuk...
Ibland kan jag stoppa tankarna och bara låta det vila i att så här är det, jag kan inte göra mer nu. Ibland äter det mig - jag tror nästan att jag ska bli galen ibland, av alla tankar på att jag kanske gjort fel, att jag överdriver...
Åh. En dag kommer jag må mycket, mycket bättre, hela tiden. Hoppas jag, för annars kommer det bli jobbigt...

... kanske få känna sig själv lite bättre för en stund? Men vad vet jag...
Min ex-sambo sa väldigt ofta till mig att "passar det inte så kan du dra för huset är ändå mitt", eller om vi bråkade så sa han ofta "du ska ut, huset är mitt"... För att han hade investerat mer i huset, men vi hade ändå båda lagt pengar och det fanns papper på det. Det är ju lite samma sak som din man gör uppfattar jag det som?! Kanske att det är ett sätt att visa att de har makt över en?

Jag förstår precis hur ledsen du blir - been there, done that...
Att dina föräldrar har möjligheten att ge dig (och din bror) förskott på arvet är ju jättefint - nu kan de ge dig glädje och själva få ta del av den genom att se den, istället för att vänta. Det betyder ju inte att du är bortskämd, men det din man säger om och kring allt detta säger ju en del om honom - otrevlig och elak verkar han vara. Kanske beroende på sin alkoholism, kanske även pga av andra orsaker...

Ta hand om dig! Ditt bilköp säger en del om dig och din framtid - du verkar vara på väg på egna ben!
Kramar

Jag har i hela mitt liv, ända sedan jag fick börja jobba, haft sommarjobb, helglov och lovjobb. Har sparat ihop till mina utlandsresor som jag gjorde när jag var ung och till andra saker som jag ville ha. Gick 3-årigt gymnasium och sedan 3 år på högskola och sedan en kurs på ett halvår. Fick efter högskoleexamen och denna kurs ett fast jobb där jag jobbar nätter och dagar omvartannat. Jag jobbar många timmar när jag väl är på jobbet och det resulterar till många lediga dagar trots att jag jobbar min heltid. Detta jobb har gjort att jag har kunna vara hemma med mina barn mycket genom åren- jag har kunnat byta dagar om jag absolut behövt vara ledig för att göra något med dem eller för mig själv. Jag har det bra, klagar inte- tjänar bra med pengar (iaf så att jag klarar mig).
Jag får ofta höra av min sambo att jag inte har nåt att klaga på för jag har det så himla bra. Han får det hela tiden att låta som att jag ska vara så tacksam över att vi kan ha ett fint hus, en fin bil och den standard vi har. Jag bidrar faktiskt också till den standarden med hälften. Dock har jag inte överflöd efter att allt är betalat men jag har mycket tid med mina barn och det värdesätter jag mycket. Jag har under alla år önskat att även min sambo ville lägga mycket tid på familjen men han har oftast jobbat eller varit borta. Nu ska jag absolut inte säga att han aldrig varit med oss för så är ju naturligtvis inte fallet men jag har hela tiden känt det som att "han köper sig fri". Min mamma och pappa har alltid funnits för mig, oss och barnen så även för min bror och hans familj. Vi har en bra relation. Min sambos relation till sin mor, broder och syster är ju långt ifrån bra, vilket jag har berättat om tidigare. Det är mycket tack vare min mamma och pappa, som kunnat ställa upp som barnvakter genom åren, som min sambo har kunna vara borta.
För en tid sedan sålde vi vår gemensamma bil som var dyr i försäkring, dyr i drift och dyr i avbetalning. Jag ville sälja den pga att min sambo på senare tid börjat tycka att bilen kan skrivas över på mig eftersom det är jag som åker i den. Han skulle minsann inte betala mina bensinräkningar då jag åker på jobbet (till saken hör att då den drog mest bensin var/är väl ändå alla kortresor till och från skolan, affären, aktiviteter och kompisar...). Så med det i bagaget och att jag inte har råd med en så dyr bil om jag ska betala allt själv så såldes bilen. Jag har sedan dess fått låna min mammas och pappas bil men det blir också krångligt i längden. För några veckor sedan så berättade min mor och far att jag skulle få ärva pengar- de ville ge mig och min bror en del av arvet. Nu tyckte de att det var ett bra tillfälle då jag behövde en bil. Jag har nu köpt en bil, med hjälp av min pappa. Min sambo har inte vetat vad jag ska köpa och att jag har köpt en. Kanske är det väl därför som han är sur nu- han inte fått vara med och bestämma. Till saken hör att jag ALDRIG fått vara med och säga något om alla hans fordon han har köpt genom åren och alla saker som det har investerats i- jag har hållits utanför allt. I lördags när han var på fyllan igen så kom det ju fram att han tycker att jag är en bortskämd snorunge som aldrig behövt göra rätt för mina pengar, att jag bara kan gå till mamma och pappa och gråta en skvätt så får jag pengar (jag har aldrig bett mina föräldrar om pengar). Till saken hör att han just nu håller på att få ärva en massa fastigheter av sin morfar, men det räknas inte.
Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen.

att läsa på mobil som jag alltid gör.
/MB

att magnus öppnat forumet - men kan inte riktigt orientera mig:) Hoppas allt väl med dig och hos dig. Kram / Mt

Här lite nytt att vänja sig vid!
Det var välkommet, efterlängtat och jag är övertygad om att många kommer finna hjälp och tröst.
Tillsammans i anonymitet är det enklare vara helt öppen och ärlig mot sig själv.

Ska klura ut hur jag kan vända så senaste meddelandet visas först, nån som vet?

Kram

var det i vårt liv - så länge jag tjatade, bönade, bad, skällde & skrek, sa att han skulle säga när något var jobbigt så skulle jag hjälpa... så länge hände inget annat än att det blev långsamt värre - med kortare bättre perioder emellan. På slutet innan jag lämnade gick det snabbare utför. I och med att jag gick och avsåg att flytta vände det - men efter det var det ännu en lång väg innan han var nykter av egen inre vilja och önskan. I samband med en svår situation sa jag också till honom att jag inte kan hjälpa honom, "jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Lelas och Mr-Pianoman har gjort samma resa. Jag har inte ältat så mycket här... när jag började skriva hade jag redan flyttat ut och tillbaka - men processen fram till det steget varade flera år med inre ältande och en rad olika saker som jag lät hindra mig. Om det vore enkelt skulle inte forumet behövas.
Styrkekramar! / mt

Det är just ältandet som är det viktiga!!
Jag höll ju på i flera månader att älta här, och innan det hade jag ältat länge också... Det är det som gör att det blir lättare att komma fram till något!

Jag förstår precis din helg, jag minns så väl när man hade varit ute på något, eller för den delen att sambon "bara" drack själv på natten - å ena sidan var det skönt att han sov länge nästa morgon för jag orkade knappt se honom, å andra sidan så himla sorgligt, tråkigt och jobbigt att han sov eftersom jag ville hitta på något roligt med familjen. Men - hur det än var så hade jag som du svårt att hålla tyst - och det jag fick tillbaka var ungefär som du:
"jag har inga problem, men jag måste ju dricka för jag får ju ingen bekräftelse från dig... Dina föräldrar har ju inte fostrat dig så du fattar ju inte hur jobbigt jag har det..."

Precis som Markatta skriver: så länge vi tjatar men ändå stannar så är det kört. Han kommer inte fatta att han måste förändra något så länge du står kvar. Jag vet att det låter hårt, jag har själv fått orden till mig och kände då att det var hårt, men samtidigt så rätt.

Kanske är han "bara" alkoholist och kan reparera sitt skadade liv, och ni kanske kan få det som Mulletant eller Markatta!

Kramkram!

..på räkneverket att andra har läst det men inte mäktat med och svara, ta det som en liten bekräftelse att någon har läst dina rader.
Det funkar för mig, jag läser allt, men svarar sällan numera, så vi finns härute...

/Berra

kramar i min tråd! Du är "hörd" och sedd och finns i mina och andras tankar...
Kram / mt

Jag hör mest till alkoholistdelen av forumet, men delvis hit också eftersom min sambo - barnens far - fortfarande dricker.

Vad jag jan tillföra i detta vet jag inte, mer än erfarenhet av hur man tänker som alkis. För min del tror jag att det största problemet man har som alkis är allt störande brus runt omkring, dvs alla som tjatar på en att man ska göra saker, gnäller för att man dricker för mycket etc, samtidigt som man har en liten, liten tunn röst inne i huvudet som tycker att man dricker för mycket och borde sluta.

Alkoholisten i en har väldigt selektiv hörsel, hör bara det den själv vill höra och är totaldöv för allt annat. Ett försök att prata om något annat än vädret är meningslöst.

Sett ur det perspektivet så är det bästa att ignorera en full alkis, för det är ändå som att prata med en vägg.

Resten av familjen, den nyktra delen, kan klara sej bättre utan att blanda in den med öronproppar och skygglappar försedde alkisen som ändå inget hör eller ser. Dessutom är det nog bättre att ignorera alkisen av en annan anledning: om man inte hela tiden måste försvara och bortförklara sitt drickande, hitta på lögner, gömma och blåneka, så kanske, kanske man hinner lyssna till den där tunna, svaga rösten som säger att man borde sluta dricka?

Jag har så smått börjat förstå vad jag utsatt barnen för, om jag inte haft både öronproppar och skygglappar på hade jag varit tvungen att sluta dricka för många år sedan, så blind och döv för omgivningens protester är ett måste för att vara alkis.

Tillför ingenting till din situation kanske, men jag tänker på dej, förstår lite hur du mår.
Kramar!
MB

Tänk vad det är skönt när någon svarar och reflekterar på det jag skriver. Känns alltid så himla bra. En sorts bekräftelse på att nån ser en....

Kram

Härligt att läsa dina rader. Du är så positiv trots allt som händer kring dig.
Ha det så bra, båda två!

kring det här med att lära sig att tycka om sig själv. Jag separerade från min sambo, bröt kontakten helt ett tag. Idag är han nykter och vi umgås som ett par men jag är inte redo att flytta ihop ännu, det känns fortfarande nytt.

Just den tiden som vi var isär och inte hördes/sågs tror jag var avgörande för att jag skulle påbörja processen till bättre självkänsla och självförtroende, en omtumlande resa jag fortfarande gör. Under en period så var jag tvungen att acceptera att vår relation var slut och att han inte ville/kunde sluta dricka. Självklart kände jag en massa kring det, sorg, ilska, lättnad, skuld, saknad. Men jag lärde mig också att jag inte gick under av att vara "själv". Jag både överlevde och levde, började leva MITT liv. Jag tror det är en viktig punkt i att börja gilla sig själv, att man kan definiera sitt eget liv utifrån sig själv och inte bara genom någon annan.

I den dysfunktionella relationen jag då levde i så upplevde jag bara att jag fanns som människa de få gånger jag fick bekräftelse av min sambo och jag upplevde att det bara var han som kunde ta bort det onda som han utsatt mig för. Jag skapade en meningsfullhet för allt lidande genom att gå och vänta, hoppas på att han skulle ta bort det, göra det bra igen. När jag lämnade honom så var jag tvungen till att ta hand om mitt mående själv, kunde inte lägga det i hans händer längre och efter ett tag så märkte jag att det gick att "sprida ut" bekräftelsen så den inte stod och föll på en enda människa, en kram från en vän, en snäll kommentar från en främling. Sådant jag inte var mottaglig för då jag levde med min alkoholist. Jag började få konturer helt själv, kunde se att jag kunde göra saker för att själv må bättre.

Kram