Senaste kommentarerna i forumet

Funderade på om jag skulle ta bort mitt tidigare inlägg om skam, tänkte att det kanske var "lite för mycket". Men nu när jag loggade in och läste era kommentarer blev jag stärkt, att låta det vara kvar. Tänker att det är skit samma om någon skulle känna igen mig som läser, den som heter något annat än markatta alltså. Det värsta som kan hända är att hårt virat nystan av integritet rullas upp.

Tack för vackra och starka dikter/citat. Påminner mig om det skrivna ordets kraft och att jag har en halvskriven roman som legat gömd och glömd på hårddisken alltför länge. Verkar som att jag kan komma att bli arbetslös inom kort så den ska jag ge mig själv tid att arbeta med framöver. Stänga av mobilen, kaffeknarka och bara låta mig gå in i en fantasivärld ett tag. Jag har inte haft ron att göra så på ett tag men känner nu att jag saknar det.

Dompa; visst har du lika stor "rätt" att kommentera här som någon annan! Jag tror att det bara är bra om vi inte har ett "vi och dem-perspektiv" och istället för att fokusera på våra olikheter kan mötas i det vi faktiskt har gemensamt. Du må vara en alkis(eller hur du själv nu väljer att definiera det), jag en medberoende, men det finns också många likheter där vi kan dra lärdom från varandra. Båda har ju levt delar av livet runt ett missbruk, eller hur? Adde har kommenterat här ibland och det har bara varit positivt. Det har också hjälpt mig att förstå hur en alkoholist kan tänka. Jag läser också i de andra delforumen ibland, just därför. Och tack för det du delade om din pappa.

Har varit sjuk ett tag i någon slags dunderförskylning men känner mig piggare idag. Skönt. Det ska jag fira med att köra ett lagom hårt pass på gymmet. Försöka rensa ut skallen lite för att kunna komma fram till hur jag ska göra med den här jobbsituationen.

Kramar på er!

inte undan härifrån :-) Du behövs här !

...egentligen är det ganska enkelt.

Jag ska bara vara tyst och inte bry mig!
Så får det bli. Hur länge det håller vet jag inte...

Gemenskap har jag massor med mina syskon och härliga öppna ungar, vi lever tillsammans utan nedvärderande kommentarer.
Kollegorna ger mig massor av gensvar. Idag har två oberoende av varandra tackat mig för jag är den jag är, omtänksam, rak, tydlig och aldrig oförskämd.
Detta är ju mer än många medmänniskor får uppleva i vardagen.
Nu sen lunch och sen vidare med jobbet och dess utmaningar.

På anhörigveckan ansågs jag varm och omtänksam, tom klok ;)
Ger mig lite egen peptalk som ni märker...
Håller mig undan och ser tiden an.

Kram på er

att ditt samtal med mannen gick "bra" - att han inte reagerade så att du tillbringat natten i rädsla. När jag läste så var min tanke: Nej, varför säger du, så här inför natten? Vänta tills imorgon...

När du skrev "ska jag vara den som förstör för vår familj?" - har du då gått in i hans bild och tankemönster? Jag ville att du tänker efter om du verkligen tycker så. Är det så, att i TANKEN vet du att alla bidrar, till bra eller dåligt, men ändå så tar du ANSVARET på dig? Så blir det för mig när jag läser. Han verkar inte vara beredd att vilja se på sin del...

Jag anade och befarade att det är så som du beskriver med barnet och barnets behov... hans oförmåga att möta dem. Och jag förstår din oro att lämna barnen till honom utan att du är med som stötdämpare... Att du känner dig som fångad i en rävsax. Du är inte ensam om det. Och så skäms du för att inte kunna välja...

Nu hoppas jag att du haft en lugn natt och åker till kära bror eller annan trygg plats när dagen kommer. Och att du gör ditt bästa för att lägga skammen i första bästa sopkorg närhelst den dyker upp. Kram / mt

"Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången"

Idag sa flickan plötsligt i bilen "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner förra gången" och efter lite öppna frågor om vad hon menade, hur hon tänkte osv så var det att hon blivit rädd, att pappa varit dum osv... Svider.

Återkommer till rubrikvalet längre ner...

Ja, Lelas: skammen i mig är djupt rotad: under våra år tillsammans så skämdes jag i början över att jag levde i ett förhållande som gjorde mig så lycklig, men som också kunde trycka ner mig så, och skammen låg ju i att jag alltid försvarade/sa att allt var bra. Till och med på en rak fråga om sambon slog mig svarade jag övertygande nej (trots att han då hade slagit mig, något som inte händer längre). Och skammen har varit kvar, men är idag vänd till att skämmas över att nu har jag berättat för en del om hur det är, men ändå stannar jag...

Lelas, du stärkte mig idag: när jag läste dina ord om mitt hot om att separera och hur han kommer bara se det som tomma ord så kände jag att jag måste stå på mig. SItte roch laddar precis nu för att säga till honom att jag imorgon kommer bo hos brorsan ett tag (orkar inte nu säga att jag inte kommer tillbaka, eller i alla fall inte planerar att komma tillbaka).
Om du visste vad dina ord var viktiga, Lelas!! Just idag tog de skruv så otroligt!

Sorgsen, så rätt du har:
Nästa gräns? Min samtalsterapeut ställde mig frågan vad som skulel krävas för att jag ska lämna och det är tragiskt för jag har ju så många gånger bestämt mig för att lämna och sedan inte följt det. Jag har ingen gräns längre, för alla mina gränser har bara flyttats bort, jag har passerat allt, så det är för sent: jag måste lämna nu.

Mt: Jo, alla är delaktiga, alla bidrar, men sambon är såå snabb med att tala om att han bidrar med allt det positiva och jag med inget, jag försöker ta upp att han inte helelr verkar nöjd, men han tar bara upp att han vill leva med mig... eh...

Innan vi träffades så hade jag bestämt mgi för att leva ensam resten av livet, eftersom jag blivit bränd i en tidigare relation.
Jag brukar var väldigt säker på vad jag vill och hur jag tänker, men i relationen är allt tvärtom... Vet verkligen inte varför?

Jag vet som du skriver att "barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder", men det är just vad som händer när de säger att de behöver kissa, äta eller fryser: ibland går det bra, ibland blir pappa väldigt arg och gapar om att "du kissade ju förut, eller vi har ju ätit... Det gör ont.

Nu kommer han hem och nu ska jag säga något... puh. Smårädd. Lycka till, till mig själv, kära N!!

och en sak i sänder räcker. Det viktiga är att vara i rörelse... och gärna i en riktning som känns rätt. Kram / mt

Jag inser när jag läser runt..Att jag är så himla dålig på att prata i jag-form. Att tala om vad jag behöver. Egentligen har jag verkligen gjort mina försök; jag har deklarerat redan för några månader sedan att jag ville prata med honom då, den helgen....ingen tid avsattes då från hans sida och sedan har det inte blivit något av detta samtal. Jag skrev ett brev i jag-form..detta brev är inte öppnat och läst ännu... Jag har så svårt att prata med honom- skjuter hela tiden upp det och lägger det åt sidan och försöker leva som om problemet inte finns. Gör det jag själv vill göra och involverar inte honom så mycket i mitt liv- han har ju sagt för inte så länge sedan att han inte är intresserad av vad jag gör eller hur jag har det.
Jag vet ju att det inte går att trycka undan allt detta hur länge som helst. Så som vil lever är inte ett samboförhållande.
Jag hade faktiskt bokat en tid på min bank igår för att gå igenom min ekonomi. Att få lite klarhet i hur jag skulle klara mig vid en separation, vilka möjliga boenden jag skulle ha råd med osv...
Tyvärr blev min kontakt på banken sjuk men jag har en ny tid i början av mars.
Ett steg i taget och en dag i sänder.

Läser om din kamp... Du gör det bra.
Att prata JAG-språket är nog väldigt viktigt.... Det måste jag bli bättre på.
Jag följer dig och det du skriver.

Ville bara titta in och säga att jag följer dig i dina tankar!
Kram

Skrev igår och suddade, skrev i morse och tappade bort det. Kanske meningen så - jag blir upprörd när jag läser... Jag måste fråga: är det en (1) person som skapar en bra relation? Är det en (1) person som förstör en familj? Är det inte så att alla bidrar, alla är delaktiga i det som är? Alla (utom små barn) har ansvar i ett sammanhang. Inte kan väl din sambo heller ha det bra i relationen?

Jag måste fråga igen - och du behöver inte svara:
Hur har ditt liv gestaltat sig före du träffade och gick in i relationen med sambon?
Vad bär du med dig?
Var finns ursprunget till ditt (över)stora ansvar?
Var har du lärt dig att just du ska bära så tunga bördor?
Är du så här villrådig i andra frågor också?

Jag menar att fråga av omsorg, inte alls som kritik!

Vet du, barn klarar av att kissa vid vägkanten, begära mat när de är hungriga och att ha "fel" jacka enligt årstid och väder - mer bekymrad är jag över ignorerande, skuldbeläggande och skäll. Jag förstår och tar din oro på allvar - men du hjälper ingen genom att gå under själv. Ta till dig ALL hjälp du kan få i din näromgivning. Ni behöver det. / mt

att skriva en favorit-meditations-ramsorna-medan-jag går... med fötterna stadigt mot marken

Du ser din storhet genom ditt elände
Tro är fritt fall
Kärlek är att stå stadigt på ingenting
Friden finns i virvelns mitt
Gud bor där han blir insläppt för han är redan där

Martin Lönnebo

Har nu läst igenom hela din tråd. Jag kommenterar sällan på anhörigsidan...känner att jag inte har ngn "rätt". Men du berörde mig så mycket så jag måste skriva det. Vilken resa... Att du orkar. Skammen känner jag igen. Skammen över ngn annan...även i mitt fall pappa. Ett minne av hur jag är ca tio år. Vi är på väg hem från ngn vuxenfest (läs fylla, på den tiden drog sig inte vuxna för att ha med sig barn på fyllefester). På gångbanan har ngn parkerat en bil. Pappa blir fyllerasande och klättrar över bilen som givetvis inte ska stå där. Han hoppar på biltaket och skriker...och givetvis kommer några klasskamrater förbi. Jag vill bara försvinna. Skam! Den svartmuskige fyllegubben på biltaket hör ihop med mig!

Sen det där med Gud och kyrkan. När jag var typ 19 och jobbade på krogen i Stockholm så var jag oftast pank. Trots den höga dricksen för den hade jag ju druckit upp efter jobbet. En pank dag går jag in i kyrkan och "ber" Gud om åtminstone matpengar till mig och katten. Fem meter utanför hittar jag ett halvt rikskupongshäfte. Till mat! Inte öl, inte cigg...bara mat. Nästan läskigt. Men Gud kanske hör uppriktig bön? /R

är nog inte helt på det klara med vad som händer inom dig nu ? Och det är absolut inte menat som kritik utan precis vad jag skriver : JAG fattar inte ! Med risk för att uppfattas "egoistisk, självisk och empatifattig" :-))

När jag lärde mig att prata i "Jag"-form stärktes min självkänsla för jag får ju själv ta ansvar för mina ord och åsikter och det var en väldigt nyttig lärdom. Jag hade ju i mitt aktiva liv alltid haft nån annan att skylla på, att lägga ansvar på, en "man". Det inger också respekt hos andra när jag pratar i jag-form eftersom det inte råder något tvivel om vad jag vill. Tänk om våra politiker kunde lära sig detta ansvar !!

För mig var också ett öppet sinnelag en förutsättning för en bra nykterhet. Hade jag fortsatt med mina gamla vanföreställningar om hur andra skulle vara för att passa mig så hade jag nog inte klarat mig. Jag kan lugnt säga att jag förändrat många, de flesta, saker och åsikter från grunden och att jag också lärt mig att hålla mig från saker/personer som inte är bra för mig. Att kunna sätta gränser har också varit en förutsättning jag fått lära mig.

Det första året i nykterhet händer så ofantligt mycket inombords hos både alkisen och den medberoende och det händer så snabbt. Att kunna ta ett steg tillbaka och bara var åskådare till skeendet är inte lätt men går att öva upp och är nog en förutsättning för att själv kunna hänga med i svängarna. Att lära sig att använda deviserna är en mycket bra hjälp (åtminston de 5 första säger jag dårå som inte är religiös :-)) ), min favorit var "Lev och låt leva" i början.

Jag behövde inte ha alla förklaringar på en och samma gång utan fick lära mig att låta saker ha sin gång och få ta tid. Många var de ord som jag inte alls förstod innebörden av bara för att jag inte var mogen för att förstå just de. Inom AA och Al-anon är ordstävet "Jag får det jag behöver när jag behöver det" en rätt vanlig förklaring till vad som sker. Ibland har det tagit år för mig att fatta vad någon sagt på ett möte tills min egen peng trillat ner i myntfacket. Och då har det ofta slagit mig att lösningen varit så enkel men att jag inte var klar nog att se den, jag hade helt enkelt inte kunskapen att se den just då.

*Tag det lugnt* och *En sak i sänder* Det hjälper en hel del !!

Kram !!

tankar om gemenskap... eller frånvaro av gemenskap... om utrymme eller frånvaro av utrymme att dela. Jag känner igen hur man kan (vi kunde) trassla in sig (vi oss) i resonemang på en abstrakt nivå... om ords betydelse om känslor och annat som inte går att kategorisera i rätt eller fel ... Jag måste skriva långsamt nu... som du. Det var efter ca ½-år av nästan-total-nykterhet, dvs korta återfall med små mängder - inte fylla, som jag hade så starka upplevelser av att svåra teman upplöste sig och vi kunde lämna det som inte hade svar. Oerhört starka upplevelser - befriande! Jag "såg" hur molnet upplöste sig till intet... Just den här dimensionen har vuxit sig allt starkare i vårt liv - och ändå har vi en lång och stark gemensam bakgrund i att tala om "allt".

Så bra att du ringde! Du måste ta dig den rätten och platsen.

Ingen kan säga att någon är "egoistisk, självisk och empatifattig". Den enda man kan uttala sig om är sig själv. När jag läser om din gårdag känns det som om din man har en ganska lång väg kvar att gå... Fortsätt dela med dig av hur det ser ut på din väg, där du går. Jag tror på Jag - Du - Vi och det ligger ingen, eller möjligen en sund egoism i det.

Nu ska jag för tredje gången skriva till flygcert... Igår suddade jag och idag blev jag av med hela texten.

Kram till dej! Efter mörker kommer ljus, det vet du... och det är mörkast före gryningen. Nötta ord - men jag har faktiskt lärt mig att leva med att dagar är olika. och det betyder inte att finna sig i sånt som är fel. Hörde ett intressant program häromdagen, länkar till dig - kram! Vi följs åt! http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/153304?programid=1272

...Lelas.

Om du är kvar nu gräver du ett nytt djup i gropen du redan sitter i.
Var ska du dra nästa gräns för att lämna om du inte går nu?
Vad finns kvar att förödmjuka?
Vilka kärleksfulla handlingar i tvåsamheten har du fått uppleva sista månaden?
Ställ upp en för och emot lista om du känner dig villrådig. Då ser du vilket som väger tyngst.

All din oro är normal.
Skäms gör du för att du inte vill kännas vid hur du egentligen lever, om jag uppfattar det rätt.
Varför ser ditt liv ut så?
Vad har du gjort?

Måste lägga in ett veto i din kommentar om "förstöra min familj". Så ser inte jag på det och inte de heller, de är lyckligare och gladare än sista åren de var kvar i sina respektive äktenskap.
I mitt barns fall så var den skilsmässan ett föredöme, också deras nya förhållande...jag och äldste pratade igår om just kombinationen mitt barn erfarit. Min totalt katastrofala utveckling av separation mot deras nästan friktionsfria och den nya partnerns mera "normala" med lite smågnabb. När jag skrev hade jag mer i åtanke att de kommer stå inför en ny familjebild med nya ställningstaganden. (Nya har tonårsbarn och mitt barn är småbarnsförälder fortfarande, lite skillnad ;) )

Livet rör på sig, blandar gott och ont.
Själv ser jag det som rikedom!

Kram

...över medmäskligheten jag möts av här...
Tack mulletant
Tack Adde
Tack Lelas

Tack ni som orkar läsa...

....inte om eller hur jag ska skriva....men börjar mitt i så får vi se var detta hamnar...

Det var underbart att träffa maken, jag är lika kär i honom nu som jag alltid varit. Egentligen har det hänt alldeles för mycket negativt för att det skakunna vara så.
Bara det krånglar till det i mina tankar och alla varför???? Vad håller mig kvar? Det gör ju ont? Så jävla ont att stå vid sidan om-och ändå mitt i- allt som hänt och händer. Det goda är det jag tar till mig och vårdar. Hjärtat vinner alltid när hjärnan försöker strukturera. Längre fram, någon gång, får jag väl veta om 'det goda' uppfattas lika hos oss båda och vart förhållandet strävar mot. För en gemensam utveckling krävs ju att båda har ungefär samma uppfattning om riktning. Även om var och en tar hand om sig så måste ju viljan om gemenskap finnas.

Vad är gemenskap?
Ja, där hakade tankarna upp sig...
Innan jag fick Lelas ord på "du, jag, vi" sa jag alltid att min partner är min bäste vän och älskare. Så vill jag se det, inte som något självklart. Jag önskar vara hans bäste vän och han min, en god vän som vi kan dela allt med, bli accepterad för den jag är även när jag är svag eller gör fel, säger fel eller är sjuk hos.
För mig känns det viktigt att det finns en förståelse för varandras olikheter.
Men a och o måste väl vara att sinnet är öppet? Att man inte behöver tycka lika eller tycka om allt i varandra. Ifrågasätta men inte se ner på eller tillintetgöra kunskap eller brist på detsamma??? Om den känslan, den negativa, finns-oavett i grostadie eller i full blom-så är det väl omöjligt att få en sund utveckling? Då blir det väl ett undvikande eller krig? Det betyder ju, i så fall, att enda sättet att få röjt det negativa är att ta upp det-känna på det-smaka-dryfta-väga för och mot, annars ligger det ju kvar för evig-orört eller i kronisk infektion??? Eller?

Igår fick jag detta till mig, som jag uppfattade det.
...paus....att jag generellt inte ska dela med mig av mina tankar eftersom mitt är mitt och hans är hans och inget vi ska dela med varandra. Hm...förstår att en process är vad det är och den är antingen full av saker eller bara ordlösa känslor, ett sammelsurium av allt och/eller inget. Det kan vara helt personligt och inte delamedsigmöjligt för stunden eller aldrig.
Men, kommunikation i någon form, är det bara av ondo?
Behövs den för uppnå "gemenskap"?

Nästa gårdagsupplevelse
När jag pratar i jag-form, inte "man", då uppfattas jag egoistisk, självisk och empatifattig.
När jag säger jag är så tacksam över anhörigveckan och att jag känner att jag fick bekräftelse över mycket i min historia, att min egen logik fanns i terapeuternas föredrag, så har jag inte fattat innerbörden av medberoende och jag är absolut inte är färdig med min historia!
Det menar jag ju är en evig process men att jag har accepterat min bakgrund och lärt mig leva med den. En stor bekräftelse för mig att luta mig mot i min process! Jag har känt jag inte behövt älta för att förstå längre och fick inte ont i kroppen av att bli påmind under anhörigveckan. Jag har lärt mig leva med att jag aldrig kommer förstå allt som hänt eller händer runt mig, i mig eller långt från mig. För mig betyder det att jag inte omedvetet har förträngt utan vågat ta upp smärtan och låta den värka över. Med det inte sagt att jag är färdig, blir man någonsin färdig???

Igår blev jag dessutom rejält rädd.
Jag fick kryptiska ord och "borde" förstå dess betydelse...
Orden kunde uppfattas på två sätt...
Bra! I så fall är ju dörrarna öppna för påverkan
Dåligt! I så fall är samma dörrar låsta på insidan och ingen kommer in och det destruktiva slutar i död...

Åååhhhh...som jag gråtit....

Tagit kontakt och pratat om min oro. Kunde inte bära detta själv....så nu blir jag anske halshuggen för all framtid? Valde ta den risken, på anhörigveckan påpekades att jag skulle lita på min magkänsla och ta tillbaka mitt självförtroende...

Pratat med maken, berättade om min oro, den känns som det viktigaste nu...svamlandet runt gemenskap är sekundärt idag, imorgon och nästa vecka, månad...livet först!

Kanske är oron bara min...idag vågade jag inte chansa...

Kram från en förvirrad

Nu blir detta virrvarr ivägskickat...tagit mig hela kvällen...

flygcert-vännen. Nu skriver du att du skäms, igen. Jag önskar så att du skulle kunna sluta med det! (Ja, alltså, inte att skriva utan att skämmas, såklart...) Du har ingenting att skämmas över!

Och jag tänker så här (kanske låter jag lite hård nu, men du vet att det är av omtanke om dig, eller hur?):

Du har sagt till sambon att du vill separera. Bra! Men, om du nu inte gör verklighet av det, så kommer sambon att tolka det som: "Hon överreagerade, jag kan fortsätta som innan, för hon menar ju ändå inget med att hon hotar om att lämna mig. Och om hon inte har nått sin gräns ännu, ja då kan jag ju till och med öka takten lite i mitt beteende mot henne. Hennes gräns är inte nådd, och alltså behöver jag inte ändra på någonting."

Alltså: du MÅSTE ta dig ur det här.

Du tror att du stannar för flickans bästa, men du behöver inse att det är att lämna som är flickans bästa. Att stanna nu det är att bevisa för både dig själv, henne och sambon att det är ok att han beter sig så här. Hon kommer ha en bild av att en relation får lov att innehålla våld, hot, trakasserier, missbruk och skräck.

Du. Måste. Lämna.

Du är på rätt väg, vännen min. Ge inte upp nu. Du fixar detta, du kommer att få den styrka du behöver.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

Nämen?

Kram!
/H.

Fick ett samtal från en kollega idag. Några kollegor vet lite om min situation, och jag skäms nu - nu är lugnet här och jag tänker återigen att jag överdrivit.
Jag mår så dåligt och vet att det hänt/händer, men oron över att flickan inte ska få det bra raserar hela min plan. (Jag skulle bo hos kära bror nu, men jag är inte där...). Som du skriver Mt, jag tror inte att sambon skulle orka med barnen, men bara tanken att han skulle göra det är hemsk, att han skulle orka känna å ena sidan bra men samtidigt tänker jag då själviskt nog att då kommer jag ju vara utan barnet så mycket, och sista grejen som också SOrgsen är inne på: alla delade familjer, allt "mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer" - åh, ska jag vara den som förstör för vår familj?

Men som du skriver Mt:
"Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga." Ja, för så här kommer jag inte överleva. Jag klarar inte av oron, oro över missbruk, oro över hur jag behandlas, oro över vad som komam skall för barnet, oro över relationen, fasa för att leva ett liv i total avsaknad av lycka.
När jag är med flickan så är jag lycklig, men jag har en ständig hjärtklappning av oro över hur det ska bli. De gånger jag känner mest harmoni, mest lugn och mår som bäst är när jag och flickan är själva och jag vet att sambon kommer vara borta några dagar - och där har jag svaret svart på vitt: jag mår bäst när sambon är iväg. Och ändå vågar jag ju inte - av rädsla för att jag inte ska få göra det bästa för mitt älskade barn...

Rätt Sorgsen: vi har ju ett lugn ibland, men det är ändå något slags standby-läge där jag är beredd på att antingen behöva försvara mig, anpassa mig eller hålla mig undan. Den största delen av tiden just nu är det ju absolut lugnt, men känslan finns ändå där. Och på många sätt är han kvar i ett starkt missbrukande och jag vill inte vara en del i det, jag har gjort min del av det. SJälviskt kanske, men ...

...delar åter med sig av klokhet, tydligt och varmt.

Ett delat boende ändrar ju sig också hela tiden. Mitt äldsta barn träffar en annan och de har börjat planera flytta ihop. Jag kan bara hoppas att det inte får tråkiga följder, det blir mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer. Allas vägar kommer ju någon gång korsas...

I er nuvarande situation läser jag det som att det inte finns något utrymme för ett gemensamt lugn. Lugnet verkar vara mer ett standby-läge, ett läge jag kan känna igen mig i, den där ro'n där man ständigt är beredd för antingen väja eller kontra.

Kram

skriva/prata av sig är fortfarande bästa medicinen.....

har hänt? Måndagskram / mt

...är förbi...

Måndag morgon med oro, magont, villrådig...

Ledsamt...