Senaste kommentarerna i forumet

Hej Sorgsen-gumman! Det är så tydligt att du befinner dig i någon sorts berg-och-dalbana... och det är sannerligen inte enkelt. Men, håll i dig och åk med! Det lugnar sig, på ett eller annat sätt, så småningom.

Jag undrar en sak. Varför är det viktigt för dig att veta mer om de eventuella nervskadorna? Du behöver inte svara, och självklart får du lov att tycka att det är viktigt. Men, ställ dig frågan om varför.

Om jag får lov att provocera dig lite (jag vågar det eftersom du har med dig din anhörigvecka och har börjat bearbeta ditt medberoende - säg ifrån om jag är för gåpåig!)... Varför är det viktigt för dig att ha kontrollen över hans kropp, har han inte själv ansvar för den? Varför är det viktigt för dig att veta om nervproblem kan gå över om man slutar dricka, söker du bevis för hans nykterhet?

För min egen del hänger den typen av funderingar ihop med mitt medberoende. Jag övar mig i att släppa taget ("Leva och låta leva" som AA säger) genom att släppa de små tankarna som liksom drar mig tillbaka in i mitt kontrollbehov...

Så, även om du har en bra anledning att fundera över nervskadorna, så kanske det är bra att fundera över dina motiv? Förstår du hur jag menar?

Kram, vännen, jag tänker på dig!
/H.

lett

...också jag såg avvikelser tidigt i vår relation.
Jag gjorde ett medvetet val, detta ska gå, jag har alltid blivit så uttråkad i förhållanden som bara "rullar på".
Med honom tror jag, vill jag tro, vi båda såg utmaningarna, men valde dem framför enkelhet.

Om min make väljer börja dricka igen måste jag gå! Nu mest förvirrad men följer min plan så gott jag kan.

Nu känns det däremot som jag kommer hamna i samma situation som du och lillablå.
Jag vill verkligen inte det men att stanna om inget förändras är uteslutet...ovissheten är svår...

Stor varm kram

Fina flygcert. Det är så skönt att läsa om din stryka och dina framsteg (jo, du är stark och du gör framsteg!). Och samtidigt gör det så ont att läsa om hur illa han har gjort dig, och hur du plågas av all detta.

Men det är väldigt tydligt för mig att du har stampat ifrån ordentligt. Ytan kommer närmare, snart kan du andas! Ser du ljuset som glittrar uppe vid ytan?

Kram!
/H.

PS. lillablå-darling: jag är så oerhört glad att du tog dig ifrån T, för det där hade för eller senare gått illa. Puss!

...jag har mycket vara glad och stolt över men mår så dåligt nu.

Jag vill ingen något illa, allra minst de som står mig nära. Maken är den som sårar mig mest, ingen annan har gjort eller gör mig så illa som han lyckas.
Jag kämpar med att inte visa det och han gör nu som under tiden han drack. Stänger av mig helt, tror han till och med njuter av det.
Det goda i det onda är att vi är på geografiskt olika platser.
Ingen annan kan såra mig som han...han slängde på luren i örat med negativa ord. Sen har vi inte pratat...jag måste stå ut nu, inte frestas ta kontakt. Det kommer jag klara men det tär att han är så likgiltig...samtidigt visar det ju vem han är...

Skönt känna du tänker på mig, betyder så mycket när ensamheten är ofrivillig...

Kram vännen

Och vill bara skicka en extra kram!

Du är värd det bästa, du verkar ha ett väldigt gott hjärta!
Ta hand om dig och var rädd om dig!!

Kram

Ännu en tung dag...

Lider med dig i det du varit med om, Lillablå, känner igen mig i all anpassning... Och samtidigt som du skriver: "Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig...". Detta stämmer så väl in på mig: jag är inte så liten och svag, jag är egentligen inte ens speciellt konflikträdd (i mitt jobb, med min familj - inte så att jag grälar mycket, men jag har igna problem emd att uttrycka min åsikt även om tex en kollega tycker annorlunda), men med honom backar jag hela tiden, jag försöker förklara mig så att han inte ska bli arg osv.

Åh, kan se framför mig när du gömmer dig där bakom trädet så att han inte ska se dig... Lider med dig, det är inte friskt, och jag vet att jag är på samma bana... Känns så jobbigt att också inse att även jag är sjuklig i mitt beteende: jag har ju tagit på mig att vara någon jag inte är och hur jag än försöker så passar inte det, inte det heller...

Jag vet ju att du har så rätt: det är ju inte mitt fel egentligen, men jag känner mig så dum, så fruktansvärt dum som inte förstod direkt för det började ju hända saker tidigt... Mina vänner frågar om de skulel ha sagt något när de undrade varför han ringde så många gånger om jag var med vänner, varför jag började följa med mer sällan, men jag vet ju svaret: jag ahde inte förstått, jag ahde svarat att jag var lycklig, för i det dkedet av livet trodde jag att ingen någonsin skulle vilja ha mig, så jag blev blixtkär och överrumplad öav att det skulle kunna vara besvarat, då fick jag väl ta lite törnar...

Idag är knappt bättre än igår; han har ringt två gånger och jag går under, och hans bror har barnen... Iböadn tänker jjag att jag ska prova samma taktik som honom; när jag ahr barnen så ringer han , vill komma och hälsa på, ringer och vill prata med barnen, dyker upp osv, undra vad som skulel hända om jag gjorde så? Men jag skulel itne göra så, för jag ser hur förvirrade barnen verkar när han gör så, jag vill inte utsätta dem för det...

Vilken fin bild du ger mig av att sitta med er!!
Du skriver inte för långt, skriv mer!!

Kram

Hur går det?

Håll dig till din plan! Det är skönt när saker och ting går framåt och lika jobbigt när man möts av motgångar, men du är ju säker på din sam att låta honom få tiden fram till sommaren, det är ju skönt att känna att du kan ge honom det. Förhoppningsvis lägger sig allt till dess och ni kommer känna av mer harmoni!

Massa kram och en dag i taget som du lärt mig nu!

...Adde...kan vara det...
Ditt klampande försvann när du lät bli alkoholen,skönt.

Jag har googlat lite men hittar inget svar på om nerverna som skadats under alkoholintaget kan läka när man slutar dricka.

När jag googlade fick jag fler ord som lufttrampare utöver fylleben.
Minns mina barns farfar hade detta efter många år som alkis, trots långa vita perioder, och det jag minns särskilt var att han gick så även som nykter (senare alzheimers och rullstol på vårdhem under många år innan han gick bort)
Ena benet lyftes högt och liksom klampade okontrollerat, gissningsvis även för avståndet var svårt bedöma.
Gången är stel och lite ryckig, som jag förmodar, på de riktigt tungt och länge missbrukande?

Min undran är om tillståndet, den neurologiska skadan, går tillbaka när man slutar dricka?

jag faktiskt aldrigt hört talas om ? MEN när jag söp som hårdast fick jag ingen ordning på min ena fot, den hängde inte med i det naturliga steget utan jag "klampade" liksom fram. Irriterande som fan men inget jag kunde styra,ok, sluta dricka dårå men det var ju inget alternativ :-) Till skillnad mot skakningarna i händerna/armarna så gick det inte över med en folköl utan var så tills jag tog en vit dag.

Besvären var inte kroniska utan försvann helt när jag blev nykter.

Kanske inte det du menade men det är min egna erfarenhet.

...det som i folkmun kallas "fylleben", nervskador i benen, när visar det sig vanligtvis?

Jag ändrar mig, gryt är nog en perfekt beskrivning, jag köper det direkt!

Jag hoppas du fått en god natts sömn, trots allt...
Jag lider med dig...

Jag fick aldrig något fysiskt slag, men han tog ut sina aggressioner på sitt stackars hus istället...
Och oj vad liten jag blev... Mindre och mindre, mer och mer genomskinlig...
Psykisk misshandel? Jag var konstant rädd för hans mörka ögon och arga röst... Det första jag gjorde varje gång jag gick in genom dörren var att flytta på hans barns skor, så att han inte skulle bli arg, jag frågade aldrig hur han mådde, för då blev han arg, gick aldrig in i ett rum som han precis gått in i, även om jag egentligen var på väg dit, för då blev han arg... Kan räkna upp mer, men det blir trist för dig att läsa...
Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig, gav lite, men tog direkt därefter mer tillbaka...
Det skedde steg för steg, och jag kom till insikt när jag pratade i telefon med en god vän, och gömde mig bakom ett träd för att han inte skulle upptäcka mig där vid den lilla stadens busstation... Låter inte friskt, va?!
Hade du fått ett slag eller knuff den första månaden när ni precis träffats, så hade du garanterat bett honom fara, men tyvärr visar de sitt rätta jag i små, små bitar, och innan vi vet ordet har de tagit makten! Så kom ihåg, du bär ingen skuld, det är inte ditt fel att han slog, våld är aldrig ok!!!
Du är snarare fantastisk som trots hans utfall tagit dig därifrån!!!
Fantastisk!!

Hoppas idag blir bättre än igår!!
Sätt dig i solen med en kopp kaffe eller te, och välj ett bord med minst tre tomma stolar, och tänk dig att några av oss sitter där, vi löser av varandra, för alla vill njuta ditt sällskap! Du finns i mina tankar idag!!!
Kram!
Och förlåt, det blev visst lite långt, kanske borde skrivit av mig i min tråd först! =)
/k

Är precis lika kloka som någon annans....
Känn inte att du inte kan svara, för att någon annan redan gjort det, din synvinkel eller fundering kanske precis är vad trådens författare behöver?
Fast å andra sidan, skriv bara när du vill, annars trampar du över dina egna gränser...
Lite rörigt?!

Har inte läst tråden från början, det var rätt längesen jag var som mest aktiv här... Men det läcker positiv energi, som om ni båda vet vad som gäller framöver! Hoppas jag tolkar det du skriver rätt? Och snart kommer vårens varma sol hjälpa till lite extra!
Stor kram!
/k

Förtjusning i barnböcker, det är ju barnet i dig som komet fram. Och likt ett litet barn dunar du in.......
Inget fel i det, även jag är ju som ett barn imellanåt.
Skall hitta lite mer kompisar att lattja med, jobb nu och har en tand som värjer utav H-vete.
Dålig dag då det gäller idag när AV gör återbesök efter sin senaste inspektion.

Men men, bit ihop.......... Ajajaj faan det går ju inte.
Prövar din andningsövning......... Den hjälper!
Tack vännen.
Kram /A

Ja, jag har nog gått på högvarv, men trodde att jag hade vilat ut för länge sen.
Ska försöka att fortsätta skriva i någon form, om inte annat så för att påminna mig hur jag tänkt och kännt mig.

Min sambo är så trött nu efter jobbet, så det blir nog ingen massage. Inte idag iallafall :-)

Miss K

Sorgsen, kära, söta, rara!
Nu sitter jag och dricker ltie te, kanske du också? Hade varit fint att ses!!

Ja, dödslängtan/ångest är välidgt närvarande och ändå försöker jag verklgien bara låta mig vara ledsen när jag är det - det är oftast då jag känner att jag vill ge upp, men nu försöker jag härda ut (tror att det var du som skrev om det till mig för ett tag sedan?)

Maratta, du har så rätt: bara jag bestämmer mig - och det har jag ju gjort: jag ska ha det där första, lilla men mysiga grytet. Jag har handlat lite och förberett lite, men jag har redan en massa saker som också ska få plats.

Tror itne att jag komemr anmäla honom... Många ahr gett mig rådet att göra det, men jag vet attd å ställer han till ett helvete om barnen, och som vanligt så hoppas jag att om jag håller mig lite tillbaka så kanske vi kan lösa det... Sjukt: igår var han galen-arg och idag är han insmickrande och len som sirap - hur ska vi komma överens i vilket fall...?!

Tack för orden om allt som hänt och varför det kommer upp nu osv.Är såå trött, men har itne ro att sova. Hoppas att det kommer bli mer rofyllt när jag är själv i grytet (med barnen...) och har saker och ting som jag vill ha dem för att jag vill det, inte för att någon annan vill det.
Men ont gör det - kan inte sluta gråta...
Ledsna kramar!

Fint att höra av dig! Har tänkt på dig.

Tror som Sorgsen också att du behöver vila. Tänk dig vilken lång tid du har gått omkring med spänningar i kroppen, klart man blir trött.

Jag tror jag förstår vad du menar med att livet blir lite trist utan de akuta problemen. Man är liksom så van vid att ha hjärnan på högvarv att man inte riktigt vet hur man ska "bara vara". Om du har råd så tycker jag att du ska boka in dig på en helkroppsmassage, ibland kan man behöva lite hjälp att bara vara. Eller be mannen om en...

Kram på dig!

Vad gäller framtida huset så tycker jag att du ska gå på magkänslan där. Du hade ju hittat ett som du kunde se dig själv och barnen sitta i och ha mys hela veckan. För min del så tog det ju också ett tag att hitta något efter separationen. Jag var "hemlös" ett tag och fick bo tillfälligt i ett riktigt ruckel, utan mina grejer och där jag heller inte fick ha med mig min hund. När jag sedan fick skriva kontrakt på lägenheten jag bor i nu så gick det ytterligare några veckor tills jag fick flytta in. Från att inte alls ha varit intresserad av heminredning så satt jag och googlade på D.I.Y. sidor, sydde gardiner, bekantade mig helt ofrivilligt med begreppet "shabby chic" som förekom överallt. Det upptog mycket av min tid och det var skönt. Min poäng är att bara du bestämmer dig för vilket av boendena du väljer(låt inte både helikoptern och roddbåten passera) så tror jag att du lättare kan se att det finns en framtid som ser annorlunda ut. Låt dig se för ditt inre alla de där myskvällarna ni kommer att ha där, oavsett om det bara är 50% av tiden. Innan advokater och de eventuella processer som följer så kan du ju inte göra något åt det.

Sen är det ju skit samma vad du kallar det. Jag tycker "gryt" låter jättemysigt, varmt och omfamnande som något ur Tolkiens The Shire.

Har du pratat med någon om eventuell anmälan av misshandeln, advokat, kvinnojouren? Det är inte alls konstigt att minnen av den fysiska misshandeln dyker upp nu. När du levde med honom så gick ju all energi åt att tolka eventuella faror, då blir det inget över till att bearbeta det som varit.

Sedan tycker jag att du ska kräva utav honom att han inte hör av sig till dig mitt i natten, om det inte skulle vara något väldigt akut med barnen. Spela in samtalen ni har, spara sms. Det kan komma en dag då du vill/måste göra en anmälan för din trygghet.

Och vännen, du är inte sjuk som stannade trots hans misshandel. Konstigt nog är det just p.g.a. misshandeln man stannar så pass länge i en sådan dålig relation. Parförhållanden är ju konstruerade så att i och med den fysiska tvåsamheten så förväntas vi söka tröst och bekräftelse hos vår partner om något hemskt skulle hända. När det hemska råkar vara psykisk och/eller fysisk misshandel som den man lever i nära relation till utsätter en för så förändras inte detta. Tvärtom, då det också är så skamfyllt för offret att man inte klarar av att berätta för någon som står utom den här parrelationen, att det hänt så är det enda sättet man upplever att man kan få tröst och stöd, just ifrån den som står en närmast. I det här fallet från förövaren. Man upplever alltså att förövaren är den enda som kan "ta bort det onda", genom närhet och verbal bekräftelse. Det här är ju dessutom en process som kan gå långsamt och som du påpekade så minns man inte alltid ens vad som tidigare hänt.

Det var inte ditt fel och du var inte dum som stannade. Däremot är du jävligt modig som vågade lämna, som vågade berätta, trots att det kommer att väcka en del jobbiga minnen och tankar hos dig.

Kramar!

...vän...
Önskar vi kunde ta en kopp te ihop, prata, gråta, skratta tillsammans nu.

Men, att du finns här för mig och jag för dig, tillsammans med alla andra fina människor, känns som ett likvärdigt alternativ.

Smärtan är olidlig och viljan att bara försvinna vore en enkel lösning. Just i stunder kan det kännassom enda alternativet. Jag satt migi bilen, liknande en på anhörigveckan berättade. I 140, dimma, natt, och hopp om försvinnande. Den önskan försvann hos mig när jag hamnade i en ofrivillig olycka vid annattillfälle. Då kom känslan att jag vill hem, hem till barnen var det enda som var viktigt. Jag levde med en dödslängtan som var så närvarande och påtaglig att jag blev rädd för mig själv. Ställde mig långt från tågrälsen när jag väntade på tåg och sånt. Var rädd det skulle slå över utan förvarning och att jag skulle ligga söndermosad.
Det är, som markatta skrev, tankar. De egna tankarnas kraft som ibland blir för svåra att tygla. Min vändning var tydlig och sen dess har driften mot döden avtagit. Jag är inte rädd för den, jag har sett den nära, men det jag önskar är att ha förmåga få leva tills jag dör, förhoppningsvis till jag blir gammal och skrynklig ;)

En dag kanske vi tar den där koppen te tillsammans, i min oas eller i din :)

..till vardagslunken. Så behagligt det låter med ett liv utan överraskningar. Tänker på dig också och det gör mig glad höra från dig.
Sov och vila! Kroppen behöver antagligen det!

Tröttheten kom till mig när maken var på behandlingshemmet. Kanske det är den du upplever nu? Spänningarna släpper successivt och övertas av ren trötthet, så var det för mig. Jag har ännu inte sovit ikapp, ny oro spär på också.

Fortsätt skriv om dina upplevelser, även om du tror det skulle uppfattas som upprepningar.
Just nu skriver jag brev till mig själv, där står namn och sånt som jag inte nämner här. Skrift/dagbok har alltid funkat bra för mig.

Våren...den försvann under ny snö...men nu kan det inte dröja ;)

Kram

...mina ord...

Helt outtalat är läget inte.

Efter 2 korta telsamtal där luren slängdes på i örat messade jag.
Våra liv rullar vidare liksom allas men att jag hoppas våra utvecklas till gemenskap. Att jag känner mig respektlöst behandlad och att han får höra av sig när han vill.

...har jag, genom behandlingshemmet, fått namnet på en terapeut som vore lämplig för mig och i förlängningen förhoppningsvis oss.

Det känns skönt att veta det finns någon som har erfarenhet av missbruk och relationsproblematiken det drar med sig. Att gå till någon, vem som helst, skulle inte leda någonstans.
Om situationen blir akut blir det sjukskrivning och full fokus på lösningar i relationen, just nu står den i outtalad standbye. Han får höra av sig när han vill ( kanske blir det aldrig och då behöver jag inte göra något mer än bli utköpt från lägenheten).
Om jag orkar vänta, enligt minursprungsplan,till sommaren, blir det samtal, gemensamma samtal. Bara den vetskapen ger mig syre, frisk ny luft.

Ett steg i taget...
Viktigaste först!

Nu viktigast få något i magen, hoppade frukosten...fy på mig ;)

Ikväll middag med härliga vännen.

Finns nog hopp...måste bara hitta de rätta trådarna och hålla fast i dem.

Om jag fattade rätt fick jag ett gott råd av kvinnan på behandlingshemmet...ska fundera över orden några dygn samtidigt som jag läser ut "Gustavs grabb".

Hej alla medberoende! Har tänkt på er, Sorgsen, markatta, Lelas m.fl. Varit på väg att skriva till er men tycker ni fått så kloka svar, vet inte vad jag ska komma med. Som andra har sagt, det är en öppen stämning här, det känner jag också på Alanon. Ändå känner jag det lite jobbigt att berätta om mig själv.

Jag känner mig ibland ganska så långt från alla alkoholproblem, men tycker om att både skriva o läsa här. Det är som att livet blir lite trist när de akuta problemen är borta. Jag låter som en sjuk människa och det är jag kanske också. Den vanliga vardagslunken smyger sig på nu när känslan av mirakel har lagt sig. Kan inte fatta att för några veckor sen funderade jag över om jag skulle våga ha mina nycklar liggandes framme. Han har klarat av nykterheten jättebra, vi räknar knappt dagarna längre, 1 månad skulle jag gissa. Han har stannat vid lättöl då och då och jag dricker nästan inget längre. Det tar emot att dricka när han ser på. Däremot har kakor och annat sött en rykande åtgång här hemma, vi har börjat bli mulliga.

Nu borde vara en bra tid att ta tag i annat som att skaffa vänner och byta jobb. Det är som att min energi har tagit slut, dagarna bara går. Jag får väl hoppas på att våren ger mig nya krafter.

Kram
Miss K

Här finns tid och plats, människor som vill lyssna, vill förstå och är öppna för förändring.
Trivsamt? Ett märkligt ord egentligen eftersom det är illamåendet som för oss samman.
Trivsamt! Jo, för här vilar ingen bitterhet, alla försöker hitta vägar, ingen trampar på någon ( mer än möjligtvis sig själva ), och kommunikation!
Som jag saknar det, kommunikation, öppet, ärligt, vänligt, utan förutfattad mening, utan ont i magen, utan gliringar, utan suckar, utan elaka nedvärderande rörelser och blickar...
Saknar det så!

Nu är katt och råtta-stadie....igen sen i lördags...

Luren i örat och sånt...kvittar hur väl jag vill, precis som du känt/känner flygcert.

Min plan går i liknelse med mulletants tillitsövande.
Jag vet jag inte kan komma vidare utan hjälp utifrån. Maken har bestämt sig, sen länge, hur jag är, vem jag är och mina syften. Jag har sagt det till honom otalet gånger under vår tid. Det är omöjligt för mig komma ur hörnet han har målat in mig i i sin hjärna. Jag står inte där! Jag vet inte hur jag ska komma därifrån??? Jag vågar vara kaxig nog att säga det är så. Jag får det bevisat för mig gång på gång genom alla människor jag träffar, nya och gamla bekantskaper, goda vänner och familj. Alla oberoende av maken. Jag är sund och till och med trevlig och önskvärd ha med att göra.

Kanske, när jag skriver, är det just den upprättelsen jag strävar efter? Är det därför jag vägrar släppa taget?

Hm..tål tänkas på...

Lillablå...glad du tog dig tid skriva. Jo, vänner, de där riktiga vännerna (som markatta är de nära vännerna de som vågar vara öppna för rannsakelse, vågar se sig själva) har jag få av. Bekantskaper har jag många och alla är lika värdefulla och vi fyller alla olika funktioner. Vännerna här, i den osynliga världen, er är jag oändligt tacksam jag har funnit. Jättekram på er alla som vill och behöver.

Nu jobb och vän!

Kram

Ja, Lelas... Vad har hänt, eller vad har inte hänt...
Fy fan, jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas...
Men nu är det över: vi ska skiljas och den biten är sorglig och gör ont, men barnen - det är där jag går under. I helgen har jag fått så mycket skit igen, blivit kallad dålig mamma, fått höra att han är helt lugn och jag är den som är arg, han förnekar att han skulle ha kallat mig alla saker han kallat mig (men jag har ju tom en del inspelat...), och han kämpar sig blå och menar att han har lika stor rätt till barnen så nu ska vi ha dem 50-50, och jag bara dör... Jag försöker, åh, om ni bara visste vad jag försöker att tänka att det får bli som det blir, han är mer aktiv nu (men måste alltid ha sin familj här när han har barnen) och att jag hoppas de har det bra och så får jag göra det bästa av det när jag har dem... Men FAAAAn vad ont det gör... Och jag märker ju hur orolig den store är, vill itne lämna mig, vill inte gå till förskolan osv...
Och så alla beskyllningar om att jag är galen, att jag inte är lämplig som mamma osv...

Försöker, åh vad jag försöker att tänka att det är bra att jag kommer ur detta, men hur fan kunde jag låta det rulla på så länge? Jag förstör ju så för barnen...

Tack Lelas, jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag har länge tänkt att beroende på hur allt går med barnen så kanske jag måste gå tillbaka, men i helgen när han satt och bedyrade mig sin kärlek, samtidigt som han ömsom grät och ömsom skrek och talade om för mig hur hemsk jag är, hur mycket jag förstör, att jag behandlar barnen så fruktansvärt illa osv osv, så kunde jag lugnt säga till honom att jag inte längre älskar honom, och han ville ha en utläggning osv om det, men jag stod på mig och sa att så är det och nu är det färdigt. Men jag är såå rädd för honom, han är så ombytlig och så, ja, han måste vara sjuk...

Ytan känns oändligt långt borta, och jag känner mig ensam, trots att jag har min ursprungsfamilj och några vänner så känner jag mig så ensam, så ledsen och så utlämnad...

Tack Sorgsen, försöker andas, men luften blir till eld och bara bränner i hela mig... Å ena sidan har du ju så rätt: han kommer inte åt mig på samma sätt som när vi bodde ihop, men han kommer såå åt mig; han hotar, skäller, gråter, är helt lugn och sansad och bedjande, ringer & smsar några gånger halva natten och gör att jag inte kan sova och får pulsen att gå upp till 398.

Tack, fina Sorgsen, du känns som min ängel just nu, att du vet att det kan bli bättre, men jag förstår bara inte hur. Jag vill ju bara inte leva längre, jag vill ju bara bara drunkna, någonstans långt nere på botten låta allt bli svart... Känner mig som en så hemsk människa, att ha låtit barn komma in i detta, när jag borde ha förstått för länge sedan...

Tack Mt, han har ju pendlat, men nu är han bara kall och vi har pratat om en del bohag som ska delas osv. Men han pratar främst om att han ska ha barnen lika mycket som jag...

Lillablå, jag förstår att du tänker på något litet mörkt och småäckligt hål i marken när jag skrev gryt, men jag såg framför mig min lilla gömma, dit jag inte skulle behöva ta med någon annan än precis bara den som jag skulle vilja ta med, en liten bostad med lugn och harmoni där jag kan krypa ihop och bara vara, ingen som kommenterar mig, förväntar sig saker av mig, som bestämmer vad som är ok eller inte, som vänder ut och in på mina ord och alltid lyckas få mig att känna mig osäker. Det skulle ju vara mitt lilla krypin, min oas, mitt gryt... Nu orkar jag knappt tänka på det, men det är mitt om jag vill ha det... (Har också tittat på ett lite större hus, som förvisso ligger ännu bättre i förhållande till förskolan och egentligen har bättre ytor för barnen, men det är inte så mysigt och jag behöver hjälp av svåger i så fall med diverse uppfräschning och skötsel av tomt och källare och jag vill vara oberoende...)...
Lillablå, eller någon annan, har ni något bättre namn på mitt boende?

Tack, igen.
När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv", jag är ju sjuk, kanske har han helt rätt i att barnen inte har det bra hos mig heller, så av två onda ting så kanske det måste delas på 50-50...