skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...med mig av lycka mitt i eländet.
Mitt barn berättade att jag ska få ett barnbarn,alldeles färsk nyhet för dem och jag lyckades komma dit när stickan visade positivt!
Ger mig ilningar.livet är underbart!
Kram
skrev Sorgsen i Hur går vi vidare?
..förstår att du läst runt innan du börjat skriva själv, så gjorde jag också.
Fortsätt vägen du slagit in på.
Lelas vet vad hon pratar om, hon är en klippa!
Lita på din magkänsla!
Kram från mig, Sorgsen men hoppfull
skrev Lelas i Hur går vi vidare?
Hej Ylva! Så bra att du tar steget och skriver ett inlägg - det är en bra metod för att reda ut sina tankar... Så, välkommen ombord! :-)
Jag bestämde mig vid ett tillfälle för att aldrig mer tvivla på min "magkänsla". Vi medberoende anhöriga VET, och vi skall lita på den känslan. Men samtidigt så är det ju inte samma sak som att vi hela tiden skall vara misstänksamma och må dåligt själva. Faktum är att jag har hittat ett lugn i att så länge jag inte känner just den där övertygade känslan, ja då finns det heller ingen anledning till oro. Alltså kan jag släppa taget. Låter det konstigt? Jag vet inte om jag uttrycker mig "flumigt"...
I det du skriver ser jag flera positiva "frön". Det är bra att du har tagit upp drickandet med din sambo. Det är bra att han har kontakt med Beroendecentrum. Det är bra att du ställde ett ultimatum, och det är bra att han tog det på tillräckligt stort allvar.
Så, även om du känner dig förtvivlad just nu, så verkar ni ha kommit en bra bit på väg.
Jag undrar några saker. Hur ser din sambos Antabus-behandling ut? Tar han tabletter själv eller tar han dem hos någon läkare (eller motsvarande)? Och när det gäller dig själv: får du någon hjälp i samband med sambons behandling? Har du letat upp någon Al-Anon-grupp där du bor?
Du undrar hur ni skall gå vidare nu. Jag tror att det absolut bästa du kan göra är att se till att du själv mår bra, genom att söka hjälp för din egen skull. Er relation kommer att behöva att du mår bra, även om jag vet att det känns konstigt att fokusera på sig själv när alkoholisten fortfarande mår dåligt.
Skriv igen, så fortsätter vi resan tillsammans!
/H, tillfrisknande medberoende
skrev vill.sluta i Behöver hjälp att vara konsekvent
En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........
Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...honom har lämnat honom i hela hans liv.
De enda som finns kvar är hans gamla mamma och jag.
Jag har bestämt att inte berätta för min familj, det får han göra själv om han vill.
De tar emot honom med öppna armar, alltid, och då är han alltid klok och trevlig. Berättelserna vi har tillsammans blir så som jag ser dem även i hans mun med hans ord då. Han ler och skrattar, mår och myser och jag bara spinner. Både han och jag är envisa och det gör väl att vi inte ger upp mer än tillfälligt. Det är jag glad för.
Det är de goda stunderna på andra platser där alkoholen inte står i fokus som jag lever vidare på. Annars hade jag inte sett någon mening med förhållandet.
Nu har jag lyckats bryta spänningarna och tar mig till barnet, utan maken, men det är ok. Nu är det bara timmar till kontakten mestadels kommer bestå av traditionell, gammeldags brevväxling. Det ser jag fram emot.
Kram på er
skrev Adde i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
så är det som du skriver : "Men han litar inte på det..."
Jag litade inte på någon överhuvudtaget när jag var aktiv, det fanns inte tillstymmelse till tillit åt nåt håll. Mina skyddsmurar var oändligt höga och rejält starka och byggda i övertygelsen att ingen ville mig väl. Att släppa nån över den lilla rangliga bron in i mitt skyddsverk var inte aktuellt, det kunde ju vara farligt.
Förmågan att lita på andra kom först när jag själv hade fått tillbaka en liten gnutta självkänsla och insåg att jag dög som jag är och att jag är värd att älskas bara för att jag är den jag är och att det är helt ok att visa sig svag och samtidigt så stark att jag klarade att ta emot vänskap och kärlek. För en trasig alkis är det en enorm omställning som måste få växa fram tillsammans med den växande självkänslan.
Rädslor kan sitta i länge av olika anledningar som kan vara svåra att förklara, åtminstone för mig. Jag har bestämt att jag ska närvara i ett sammanhang i kväll som ingår i en rad olika manifestationer i samband med Förintelsens Minnesdag. Det är ett samtal i en miljö som jag inte alls är van vid eller varit i tidigare och av någon outgrundlig anledning känner jag en viss spänning inför detta. Jag går dit av 2 anledningar : Jag tror att det kan tillföra mig klokskap och insikt samt just för att jag är rädd för att gå dit.
Idag vill jag ha ett öppet sinnelag och lära mig om andra och jag måste fortfarande påminna mig om att jag måste gå emot mina rädslor om jag ska komma nånstans i mitt liv.
En ständigt pågående förändring :-)
Kram igen !
skrev Sorgsen i Behöver hjälp att vara konsekvent
...på dig sen du for iväg.
Härlig läsning från dig.
Varm kram
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...gick tillbaka hit för att skriva att jag just fick honom att le lite. Jag bara höll om och efter en stund kramades han tillbaka.
Jag fattar ju att han är rädd och ensam, men jag orkar inte alltid vara den kloka, förståndiga med överskott och drivkraft.
När jag andats klart i min vrå tog jag tag i honom. Frågade om jag fick låna honom en stund. Tog honomtill mig och höll om och talade om att jag älskar honom...
Han är så skadad och har målat in sig själv i en liten ask där ingen kommer åt honom. Där sitter han i sin ensamhet och vågar inte ens ta min hand. Jag vill honom bara väl, han vet det, jag säger det ofta och visar så gott jag kan. Men han litar inte på det...jag hoppas han innerst inne känner att jag verkligen älskar honom, trots alltsom hänt och sagts.
Man kan alltid göra om och jag är kvar för att jag inget hellre vill än att få älska honom, alla sidor, de vackra och de mindre trevliga. Såna har vi ju alla...
Adde, du är en ledstjärna, du sprider ett starkt ljus här ute ute i cyberrymden. Tacksam över varenda ord från dig...
Kraaaaam
...tårar i ögonvrån nu....älskar er här inne...
skrev markatta i Behöver hjälp att vara konsekvent
efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.
Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.
Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.
När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.
Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.
Denna dagen, ett liv.
skrev Adde i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
sista tiden innan jag skulle in på behandlingen var jag bara en liten rädd pojke utan stöd och tröst från något håll. Helt vilsen i livet.
Jag försökte ju som vanligt att kröka bort alla skrämselkänslor men tomheten och rädslan för det okända var gigantiskt mörk och farlig. Mitt betende var inte på nån punkt ett rationellt betende utan ett betende styrd av rädsla.
Inuti varje alkis finns en mycket rädd och vilsen liten, pytteliten, människa som inte vet att handskas med det som händer. Att följa deviserna är inte lätt då, innan jag ens fått ta del av dem.
Men med kunskap och erfarenhet så lär jag mig att fokusera på mitt eget mående och låta partner ta ansvar för sitt, inte lätt men, som sagt, med tiden går det enklare.
Lev och låt leva.
Kram !!
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
Det är just orken jag inte har, det är den som fattas nu. Han har lyckats förgifta denna helgen som är den sista innan han tar in på behandling.
Det känns inte alls bra...han lyckades dra ner mitt goda humör och min välvilja till fotknölarna. Han är bra på det och verkar njuta fullt ut av den dåliga stämningen. Han har i alla fallabsolut ingen skuld eller del i den enligt honom själv, han sa just att han helst sett att jag inte kom hem...och jag orkar inte stå emot, inuti, utanpå är jag oberörd och krusar inte, alltså ett tyst krig...så tråkigt...
Just nu pratade han med sin mor, med vänlig röst, den rösten får jag ingen del av när vi är i lägenheten. Detta tröstlösa får jag bära med mig, kanske för evigt om det slutar med separation. Jag känner skuld såklart, men vet ju han är sjuk och vilar mot det. Tänker på allt gott vi haft och hoppas han en dagkan fokusera på det.
Om en stund åker jag till ett av barnen och har trevligt. Jag hade gärna haft maken med, mest för att bryta spänningen, men det kommer inte bli så, jag känner honom.
Vill.sluta
Tack för att du läser och sänder omtanke.
Söndagskram på dig
skrev Anonymt i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A
skrev Anonymt i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A
skrev Sorgsen i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
...en liten stund på månen just nu.
Det är tyst omkring mig och jag vill inte störa lugnet och den rena luften runt omkring.
Andas och är stilla...
Önskar dig ro och värme
Kram
skrev vill.sluta i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
Heder åt dig att du orkar, att han inte ser vilken uppoffring och vilka ansträngningar du gör för att få vardagen att fungera för ER!
Du är en kämpe utan dess like, låt dig inte nedslås.
Sträck på dig du ÄR helt fantastisk i ditt kämpande, beundransvärd är ordet.
Ta det med dig........
Lycka och kramar sänder jag dig!!!!!
//A
skrev Anonymt i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...ett vackert ord och en skön känsla.
Just nu sitter jag med tårarna utmed kinden. Trots att jag vet, trots att jag inser, trots att jag förberett mig, trots att jag har anhörigveckans klokhet bara 7 dagar bakom mig så gör det så ONT!
Mannen är så elak, hånar och beskyller mig för, ja, allt. Allt som görs eller sägs får en släng av hans missyckade liv!
Jag känner mig bara ivägen, som om han inte vill må bra.
Jag låter mig inte bli överkörd utan bara nonchar hans barnsliga ord inför honom. Låter dem gå förbi mig och lämnar dem utan kommentarer. Jag SKA inte trilla ner i alla hans ruttna fallgropar, de är tätt placerade sen jag kom hem i fredags.
Inuti, nu, ensam i mörkret, gör orden och hans kyla så in i h----tes ont! Egentligen vill jag bara gå, gå iväg och aldrig vända om...men, först behandling, se tiden an, kanske är det möjligt att godheten jag fått smaka ÄR den äkta mannen. Det får jag inget svar på nu, inte imorgon, inte om en månad eller två. Till sommaren ska jag utvärdera, helt för mig själv, om det känns som det kan finnas nog hopp för en gemensam framtid, kanske jag fått svar långt tidigare, kanske jag inte står med vågskålen, kanske...vi till och med kan föra en dialog, tänk om, ja, tänk...det vore underbart, oavsett vad den dialogen skulle innehålla...oavsett om dialogen är på tu man hand eller med någon professionell...vore en dröm...
skrev Sorgsen i Hjälp! Vad ska jag göra nu?
...tack...utan er alla goa medmänniskor hade jag gråtit sönder...
skrev Sorgsen i Vägen vidare
..det är precis just de dagarna, med lugn och ro, helt friktionsfria, som jag längtar allra allra mest efter...
Kram till dig
skrev Sorgsen i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
...ja du, livet är oförutsägbart.
Anhörigveckan och ni här inne håller min hjärna och kropp från undergång just nu.
Kan inte sova, vilket jag sällan haft problem med i livet!
Maken är inte snäll men nu är behandlingen så nära att han börjat packa.
Jag har inte en susning om vi kommer ur det här som par eller inte, just precis nu känns det mindre troligt. Men dagsljuset är här om några få timmar och med det en ny dag.
Sitter ensam i mörkret och fokuserar på att andas lugnt, in och ut, ett andetag i taget....in och ut...
Genom dig inser jag att min smärta måste bearbetas länge oavsett hur livet ter sig om ett halvår, som är mitt andra delmål efter det första som är behandling.
En sak i taget!
Kram och tack för att du finns
skrev Lelas i Vägen vidare
De vanliga dagarna, som andra skulle kalla gråa och trista - de är de bästa! :-)
Godnatt, vänner!
/H.
skrev Anonymt i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A
skrev Anonymt i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A
skrev Sorgsen i Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten
...jag kan bara rekommendera anhörigveckan.
I min grupp fanns anhöriga upp till 75 år. Anhöriga som levt många år och försökt komma tillrätta med delar av sina liv och jag som var där före "min" alkoholist varit igenom sin behandling.
Dagbok eller bara skriva ner hur jag mår och vad som hänt, det har jag tagit till när jag inte funnit råd eller ro i mig själv. Att läsa orden har alltid gett mig mer klarhet och fört framåt.
Lycka till medberoende-syster
Kram
underbart - också! Så roligt:) Grattis!
Min man har också förlorat väldigt många, genom dödsfall, i sitt liv. Hans mamma dog när han var pojke och flera förluster har följt. Den vetskapen har påverkat och måste få påverka från olika håll och på olika sätt.
Hoppas allt är lugnt och bra nu och att det här blir den gången då det vänder, och faller rätt för din man. Det var den förändringen som var mest fantastisk i P-O Enqvists självbiografi. Visst skrev jag om den?
Njut av friden och det nya livet! Kram! / mt