Senaste kommentarerna i forumet

Önskar jag kunde hjälpa dig.
Vill bara uppmuntra dig att fortsätta skriva.

Kram
Miss K

Ny vändning: Han har stuckit igen, nu till en storstad med gott om pubar.
Jag vet inte riktigt vad jag känner. En hemsk tanke att nu har han bestämt sig för att nå botten, dö? eller en befrielse att sluta vara rädd i mitt hem. Också en vrede för all energi som jag/vi lagt ner för att hjälpa. I vilket fall som kan jag inte låta bli att kolla telefon och dator flera ggr om dagen.

Samtidigt är jag nästan som vanligt, sköter mitt jobb och umgås med min dotter som är på besök. Ska nog försöka leva som om inget har hänt.

Miss K

till dig tekla - alltid välkommen hit! / mt

Hej på er!

Känner för att skriva här igen.Gubben ligger och sover sen klockan sju. Onykter!
Jag sitter här och känner mig ensam och misslyckad, och det är fredagkväll.

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen, inget går ju fort.
Hade så stora förhoppningar eftersom nyår var nykter men jag förstod att när jag jobbade förra veckan så började han dricka igen. Inte så att han sa något men jag såg ändå.
Sen några dagar utan och sen igår var det dags igen.
Varför ska det vara så förbaskat svårt att sluta dricka??

Jag vet att jag inte kan göra något utan att han måste jobba med det själv.
Men att veta och att intala sig det är två olika saker, tyvärr.
Han är medveten om att han dricker för mycket men det är sättet han tar till när det blir jobbigt.

Hoppas det inte blir så många dagar denna gång men det är bara att vänta och se.

Känns skönt att skriva av sig det jag tänker på och hoppas att nån läser.

Ni är många som kämpar på alla sätt med era liv och jag vill sända en KRAM till er alla.
Ha det gott och ta en dag i taget.

Kram tekla

du fäster på papper, formulerar, att du får nog. Varje gång du skriver det blir det lite tydligare. / mt

Jo, kanske lite har hänt: jag får ju nog.

Vart har vi kommit nu?
Ingenstans.
Jag står kvar i obeslutsamhet och ångest. Skäms över att skriva här: att jag står ut och stått ut med så jävla mycket och ändå inte kan uppbåda kraften att lämna, och istället känna att jag inte kommer räcka till för vår flicka, att hon behöver pappa mer än vad jag kan förstå. Och dessutom skräcken i att sambon skulle använda flickan emot mig, att jag inte skulle få skydda henne den största delen av tiden...

Jul- och nyårshelgerna har inneburit åtminstone fem stora gräl då jag varje gång är fast besluten att lämna sambon. Men däremellan vill han att allt ska vara som vanligt, och jag accepterar inte det, vi är långt ifrån varandra, men samtidigt vet jag ju att jag ger signaler om att jag accepterar det eftersom jag inte sätter ner foten.

Emellanåt kommer min dödsångest och dödslängtan in. Känns så sorgligt, jag är så sjukt rädd för döden, både som en ren skräck men också som ett resultat av att vara mamma till den allra finaste, underbaraste och bästaste flickan i hela världen. Men samtidigt så har tanken på döden blivit någon slags tröst, känner ju att jag är rädd att lämna flickan kvar, men jag tror ibland att det skulle gagna henne om inte hennes pappa skulle kunna använda henne mot mig.

Har pratat med brorsan om julens händelser och han säger att han och svägerskan är inte beredda att bjuda hem min sambo om inte han ber om ursäkt för sitt uppträde på jul. Först blev jag så knäckt eftersom det innebär att det skulle skära sig på så många sätt; så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon... Men samtidigt så försöker jag tänka Al-Anon-vist: vänta och se, det kommer lösa sig, jag måste inte lösa det och det måste inte lösas nu på en gång.

Förstår inte; all min tillit är borta, jag har insett att han inte har någon respekt för mig och därigenom har jag tappat respekten för honom, jag har fått nog av alla gräl som blir så makalöst förstorade osv, och jag kan ibland se att sambon är fin med barnet, men också att hon ibland blir ignorerad, ifrågasatt, utskälld, och ändå kan inte jag säga att jag är bättre för henne...

Jag står fast vid att jag tror att han är sjuk på något sätt.

Ångest. Jag trodde alltid att jag var för stark för att bli utsatt för sånt här, och så plötsligt så står jag mitt i det utan att ha förstårr att det händer: känns ju so in jag skriver o någon annan.

Framtidsdrömmar, fint att höra av dig. Jag har kopierat hela min tråd "Att vara medberoende" till en Wordfil och skrivit ut delar. Det blir annars också lättare att läsa så i datorn.
Du skriver att du pausar för att du inte tillför något nytt... tänk över det! Visst kan det vara så - kom bara ihåg att du har all rätt att skriva och ta plats bara för din egen skull, för att det är bra för dig. För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig framåt till nånting som jag inte visste när jag började skriva. Kram på dig! / mt

Fint att se framtidsdrömmar!

Jag förstod det, att du inte kände du haft lika stort behov av att skriva.

Jag är en person som oroar mig och jag måste erkänna att jag tycker det är lite jobbigt när personer jag följt här och som inte verkar må så bra plötsligt bara slutar att skriva efter att ha varit aktiva. Jag känner ju inte er egentligen, har inte ens ansikten på er men jag tänker på er och bryr mig om er. Men sådant är det anonyma internet, folk ploppar upp och försvinner utan att man vet vart de tar vägen.

Kram

Ja, det är tyst på anhörigdelen av detta forum just nu. Detta innebär inte för mig att jag inte läser här för det gör jag verkligen, varje dag.
Jag känner medlidande, tröst och förståelse och det är så skönt.
I min egna process så känns det som att jag inte tillför något nytt här och därför ligger jag lågt. Jag återkommer när jag har något nytt att skriva. Jag måste nu börja agera utifrån alla tips och behjärtansvärda råd jag fått här och av mina vänner...
Agera är rätt ord, måste sluta älta och sluta att försöka förändra det jag inte kan förändra. Varför klamrar jag mig fast, likt en igel....

Jag bifogar ett ordspråk som jag hittat (kanske hittat det här, jag minns inte):
"När någon säger att du har förändrats- kan det innebära att du bara slutat leva ditt liv som de vill".

Tänkvärt.

Ps. Är det någon här inne som har provat skriva ut hela sin tråd? Jag skulle tycka att det var lättare att läsa den på papper. Ds.

Kram där ute!

Är inne varje dag och läser. Tack för omtanken, känns bra att någon tänker på mig.
Kram

Hallå där markatta!
Det nya året har rivstartat utan mig (jag var förkyld) så är lite efter.. ;-D

Faktum är, att jag inte kännt så stort behov av att skriva, men jag brukar gå in och läsa med jämna mellanrum.

Stor kram tillbaks! Hoppas att du känner att det går åt rätt håll för dig?/ trollis

Tycker det har varit dött på anhörigdelen nu ett tag, kanske är det helgerna som varit eller att de nu är över. Jag tänker på er i alla fall och hoppas att ni mår bra, Sorgsen, Miss K, Nana, flygcert, Framtidsdrömmar, nickan. Stor kram skickar jag till er!

Morron Sorgsen!
Läser lite om hur du haft/har det...

Min käre gubbe har minskat ner r e j ä l t (för stunden) men jag känner igen lite av beteendet (när han inser att han gjort bort sig)

Det blir nämligen lite av "tagelskjortan på"..
Sist, för några månader sedan, blev det ett "krypande" som inte kändes bekvämt för mig, så jag tog faktiskt upp det med honom.

För i botten finns lite av en härskarteknik som jag kallar "känslomässig utpressning".
Den går ut på att man visserligen vet att man gjort något dumt, men för att flytta över skammen, så förstorar man alla sina fel och brister (en del bokstavligen "utplånar sig själv") för att den andre ska få dåligt samvete och "ge med sig"..

Har haft god träning av min egen mor, som var en mästare i martyrskap.. Om hon hade varit orättvis, eller felaktigt bestraffat mig för något jag inte gjort, så kunde hon inte bara be om ursäkt (det slår mig, att jag aldrig hört henne uttala det lilla ordet "förlåt"..)utan hon gjorde en stor affär av att själv vara "offer"..
T.ex. kunde hon säga: Ja, jag vet att du hatar mig nu..
varpå jag försökte säga att jag var arg för att hon slagit mig..
Och då kom det ett Ja, DÄR hör du. Du hatar mig visst..annars skulle du förlåta mig.. (och vips, så var JAG den "skyldige istället, som inte kunde "förlåta" henne..)

Hoppas att du kan få ut något från mitt svammel..
många styrkekramar/trollis

kloka - att leva en dag i taget nu. Så skönt för dig att komma till en plats där det finns kunskap och erfarenhet att möta dig med det du behöver just nu - och mannen när det blir hans tid. Det är så att var och en måste ta ansvar för sig själv och sitt mående (i huvudsak) - man kan inte vara så att det blir "rätt" för den andre. Så självklart och så svårt att förändra när man fastnat i medberoendeträsket. Snart får du hjälp att göra dig fri - hoppas innerligt att också han kan ta till sig hjälpen denna gång. Minns nu P-O Enqvists bok som jag läste nyligen, han var också på flera resultatlösa behandlingar innan han kom rätt. Varm hälsning, känns bra att vi är fler som följer lessenfrun och ber när det inte finns annat man kan göra. Varm kram / mt

skickar jag till dej. Mer har jag inte att ge, jag befinner mej på "fel sida" än så länge eftersom jag är alkis själv.

Kram! /MB

...släppa mannens senaste vredesutbrott men det har inte funnits utrymme för nya. Skönt!

Jag hoppas jag/vi hittar tillbaka till värmen jag kände förr och som kom tillbaka runt nyår...
Jag märker att mannen är väldigt beroende av mitt mående, om jag inte är på topp drar han sig undan.
Det är tungt, jag orkar inte alltidvara motorn i förhållandet.
Är det hans dåliga samvete pga missbruk som gör att han sällan tar initiativ?
Han väntar liksom på tillåtelse för nästan allt förutom basbehov som vakna-kaffe-cigg-varmakläder...hans skrämda blick finns där men han vill absolut inte erkänna den.
Vi pratar inte om det där eller annat, vi bara lever en dag i taget nu. Snart är jag på behandlingshemmet, senare maken...där ligger min mentala trygghet just nu..

Skönt han inte stinker av alkohol, de rädda, deprimerade, ångestfulla ögonen har funnits där länge men nu är alkoholen borta, ett befriande steg.
Jag tror däremot att de kommande kan vara svårare att sticka hål på....så känner jag just nu...

Han har ju gått igenom behandlingar förut, hoppas den kommande blir hans sista...

Ber en bön, i den finns lessenfru med hopp om bättring.

Kram på er därute

Tack, du sammanfattar läget nu. Ja, jag börjar acceptera att det måste ta tid och att vi kanske aldrig blir tillsammans igen. Men tänk om vi också kan hitta tillbaka så som ni gjorde, men tvivlar på att jag är så stark så jag kan säga "att vi ibland vandrar tillsammans".

Jag har också läst om din "resa" nu. Det slår mig att vi (och säkert många andra) har gått igenom samma saker. Jag tänker då på svårigheten med att ställa ultimatum, känslan av att knarka någon och beroendet av bekräftelse.

Glad att du har kunnat släppa taget. Lycka till med din samtalskontakt!

Miss K

Har läst din tråd från början till slut nu och det är ju inte konstigt att du känner sorg, snarare sunt. Du har gått från att skriva om din alkis som "sambo" till "tillfälligt särbo" och nu senast som "ex". Det är ju en smärtsam process och när man är mitt uppe i helvetet så ger man sig inte alltid lov att känna efter, det kommer först efteråt. Är kropp och huvud inställt på kamp/flykt så ges ju inget utrymme för tårar.

Du skrev tidigare; "Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre".
Nu kan du det och det är bra. Det betyder nog, tror jag, att du har accepterat att det är så här nu och först när du har accepterat det så kan du starta sorgeprocessen. Har man väl startat den processen så betyder det också att det kommer att gå över.

Kramar!

Bra tips, Markatta. Ska bara ta tag i städning etc här hemma (jag har tusen undanflykter). Alla verkar så upptagna, men jag kan ju fråga ändå.

Jag har fått samtal från mitt ex. I och för sig lugnande att veta att han lever, men han låter likadan som innan, samma svaga tycksyndommig-röst. Har ibland en känsla av att han förföljer och spionerar på mig. Jag är glad att han saknar mig, men måste han ringa 5 ggr i stöten? Har bestämt mig för att bara lyfta luren 1 gång.

Jag brister lätt ut i gråt, som t.ex. om jag hör en alkoholist skrika. Jag är mitt i en sorgereaktion, tror att det är viktigt att jag tillåter mig att vara ledsen. Ser nu fram emot samtalskontakter i veckan.

Kram / K

...jag förstår ju att det är så Adde. Det känns skönt läsa dina ord, du är så direkt, en egenskap jag uppskattar hos medmänniskor.

Jag (och maken) har mått så bra av de nyktra dygnen men jag förstår ju att missbrukaren bor i honom, med eller utan alkohol i blodet.
Hur han tänker vet jag inte men när vändningen kom och han började bli kontaktbar så har min alerthet försvagats.

Efter beskedet om behandling så kände jag att det fanns en räddning inom räckhåll. För bara en månad sen kunde han ha supit ihjäl sig och nu
(sen22dec)har vi succesivt haft det bättre än på länge länge.
Hans utbrott innehöll så mycket och jag var inte förberedd alls. därför tog orden och beteendet hårdare än tidigare, skyddsmekanismen var inte aktiverad.

Nu är det lugnare igen, men jag längtar verkligen efter den där veckan för mig och att han blir inskriven.

Tack för att ni finns med tankar och värme!

Kram på dig Adde

spritfri är inte detsamma som att vara nykter !!

Att få förmånen att få jobba med sig själv utan alkoholens påverkan är en av grundpelarna i 12-stegsprogrammet och den förmånen är lika för både beroende och medberoende. Alla gamla beteenden hänger kvar om jag inte gör en grundlig förändring i mitt liv utan fortsätter att leva som när jag var aktiv Och återigen gäller detta både beroende och medberoende. Att diskutera med en som inte har förstått vad saken gäller är att slösa bort sin energi helt och får mig bara att komma ur balans.
Jag ser nu att det är flera här som använder Al-anon för sin utveckling och jag hejar på de som gör det för det är en bra och enkel väg att gå.

Att inte slösa tid på diskussioner framgår så väl av detta citat :

"Write down again what I told you:

The Warrior of the Light needs time to himself. And he uses that time for rest, contemplation, and contact the Soul of the World. Even in the midst of a battle, he manages to meditate.

Occasionally, the Warrior sits down, relaxes and lets everything that is happening around him continue to happen. He looks at the world as a spectator, he does not try to add to it or take away from it, he merely surrenders unresistingly to the movement of life.

Little by little, everything that seemed complicated begins to become simple. And the Warrior is glad."

- Taken from the book, WARRIOR OF THE LIGHT by Paulo Coelho

Och du måste ju vara med på Familjen så du kan vara med på GiG's vårträff :-))

är inte mina ord. Det var en bekant som kallade mig det en gång på en fest, poetiskt träffande. Låna på du.

Angående dina bekanta på dansen, varför inte fråga någon där om de vill ta en kaffe efteråt? Ingen blir ju sur över att man frågar, ens efter flera år. I det här landet finns det nog många sådana nystan som bara blir glada om någon börjar lirka lite i de lösa ändarna.

Och du, jag har vänner både uppåt och neråt i åldrarna, det berikar.

Kram!

kommer att göra dig gott! Fick en impuls att föreslå dig att ta in på hotell om han går på så där... Men du kan säkert bedöma själv var gränsen går... För nånstans når man sin gräns. Kram / mt