Senaste kommentarerna i forumet

...Blir VÄLDIGT LÄTT dubletter på det häringa forumet med mobilen... ;-)

Fortsätt så det ger bara mer känsla och du fixar alles!
Kul att läsa, kul att veta!
Youre the one!
/A

där vi har lite intresse. Pubafton. Jag körde, ska jobba i morgon. Det gick fantastiskt bra, sambon klämde förvissom fem öl, och kommer må efter det i morgon, men jag ville inte ens lukta på hans öl. Hade roligt, dansade och skrålade nästan lika duktigt som de andra. Det GÅR alltså att ha roligt utan sprit, vilket härmed torde vara bevisat, hi-hi, jag brukar inte ens dansa när jag är full. ;-)

Framtidsdrömmar!
Jag kan inte ge några råd nu på grund av min egen situation men jag förstår vad du menar.
Just nu håller jag på att fixa vårt hus som skulle bli vår dröm! Nu gör jag det för att fortsätta ensam.
Ville så gärna detta med min sambo och nu känner jag mig ensam.
Tack för att du skrev det om att det känns som ett misslyckande. För det är precis så det känns.

Ser inte ljuset i slutet av tunneln än men jag hoppas för min, din och alla andra människor att det ljusnar snart.
Tänker på dig och det känns skönt att veta att man inte är ensam och det känns hemskt då jag önskar att ingen ska behöva ha det så här!

Kramar till alla!!

Jag läser runt här i trådarna och kan känna att många lider dessa våndor som jag inför att lämna. Stigsdotter har planer i sitt huvud och sitt inre, Sjöstjärnan förstår inte varför och hur hon älskar sin sambo.... Jag har också köpt saker för att på något sätt kompensera den jobbiga tillvaron emellanåt (såsom Stigsdotters säng-köp-funderingar). Man tror någonstans att bara vi gör detta så blir det bra...ett tag sen är man i samma rulle igen. Återigen kan inte lycka och kärlek köpas för pengar. Jag känner också igen känslan av att inte förstå varför det är så himla svårt att ta steget och lämna en dålig relation. Jag fick en annan tanke kring detta ned separation när jag var på mitt senaste nöte med min terapeut..Jag har alltid sett en separation som ett misslyckande (att man ger upp) från min sida, att jag inte lyckats hålla ihop familjen och göra alla glada och lyckliga. Kanske är det den känslan som jag sliter med varje dag. Dock fick min terapeut mig att se det hela från ett annat håll; "se det inte som ett misslyckande och som att du ger upp utan se det som ett val att gå vidare i livet och öppna upp verligeheten för nya roliga saker, ni kanske faktiskt kan bli bästa vänner". Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt.

Läste också "familyportrait´s" tråd. Jag fastnade i meningen att hennes pappa alltid sagt att han vill ge sina barn allt han själv inte fick. Dessa ord har min sambo också alltid sagt, han har därför överöst barnen med saker av alla de slag men egentligen sällan FUNNITS där för de i vått och torrt. Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??

Kram där ute!

som du lever med, den som gör att tankarna virvlar, det låter som ett höljutt babbel i huvudet när man ska sova, man orkar ingenting konstruktivt - jag känner igen det. Ett ständigt adrenalinpåslag, som gör livet oerhört komplicerat. Skogspromenader låter som en fullständigt lysande sysselsättning. Tänk inte då, lyssna på musik, lyssna efter fåglarna, följ bäcken och lyssna på vattnet, töm huvudet.

Men framför allt. Lämna den relationen du lever i. Kramar!

Hej framtidsdrömmar!
Du ahr rätt, han ÄR rädd och förvirrad.. HAN vill ju inte ha någon förändring.. NU har DU bärjat förändras och det påverkar honom..
Det han vill, är att allt ska "vara som förut" igen..
Och naturligtvis vill han att du säger: Jag mår bra, även om det är helt uppenbart att du inte gör det..
Egentligen har han dåligt samvete, för att han VET att hans beteende påverkar dig. DET vill han naturligtvis inte ha, så han försöker på alla sätt få DIG att ta på dig någon form av skuld..

När jag skildes från min förra man, så sårade han mig otroligt djupt.. Ändå insisterade han att jag skulle säga att jag mådde bra och att allt var okej!
Han blev urförbannad, när jag sa, att det kan jag inte göra, för att jag mår inte bra, och det är inte okej! Det kommer säkert att bli, men jag är inte där än!

Det slutade med att han vände på klacken och smällde igen dörren bakom sig, muttrande om "tokiga fruntimmer.."

Din "man", vill tillbaks till sitt vanliga intag av alkohol, och nu trycker han på ALLA knappar han kan hitta hos dig.. Såväl gamla som nya..

Ta hjälp av din terapeut! Ge dig inte in i en massa "strider" som egentligen inte leder någon vart.. Framför allt håll dig till budskap i jag-form och fortsätt förändra DIG SJÄLV!

Det är trots allt det enda du kan förändra!
stödkramar/ trollis

ps. boken är BRA! har den själv och den är inget man läser som en roman.. Brukar gå tillbaks och läsa om.. Då har jag ändå haft den i flera år

tror jag är två viktiga ingredienser för mej. Jag kommer aldrig i h-e att lyckas om jag inte kan vakna på morgonen och tänka "hurra! Jag är inte bakis! F-n vad jag är bra!"

En förenklande omständighet i vårt "par- missbrukande" är att vi sällan eller aldrig numera dricker samtidigt, det ska ju döljas för barnen, så jag har mina - förlåt HADE! ;-D mina burkar och flaskor i garaget, och sambon väntar tills barnen sover. Han vet nu också om att jag vill lägga av, och hoppas han tycker såpass mycket om mej, att han bara köper hem till sej själv...

Jag är bara i början av mitt nya liv, men hittills är det över förväntan, jag vaknade glad och pigg, med första medvetna tanken "Yessss!!! Jag slipper dricka mer!" (Har nog Allen Carr att tacka för denna inställning, slutate röka med hjälp av hans bok "Äntligen ickerökare"), och kommer att somna i kväll med samma mening ringande i öronen på mej.

Trollis: Jag är glad och tacksam för all pepp jag kan få, för ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi blir med tanke på ovanstående. ;-D

Försöker nu att ta till mig det som min terapeut säger, de råd hon ger mig och jag har börjat lyssna på ljudbok "att välja glädje" med Kaj Pollack. Jag känner mig ibland provocerad av det han säger i boken tex. "det är ingen annans fel att jag blir irriterad, sårad, arg eller störd. Det är mina tankar som styr hur jag reagerar och om jag tillåter mig själv att såras". Jag kan köpa detta till viss del och jag försöker tänka på det när jag nu har provat prata med min sambo..igen..
Min terapeut gav mig rådet förra veckan att be om ett inbokat möte hemma med min sambo där jag skulle inför detta "möte" be honom skriva ner vad han behöver i livet för att vara lycklig, vilket liv han vill leva och vad han behöver av mig för att bli lycklig och jag skulle göra samma sak.
Han har inte heller efter förra mötet jag var på frågat mig hur det gick eller hur jag tycker att det är. Jag känner mig ledsen för det.
Jag har så svårt att få fram ord när jag är i närhet av honom så jag bestämde mig för att skriva ett sms igår för att visa att jag behöver prata. Jag skrev: att jag är förvirrad, ur balans och att jag tappat bort mig själv och den jag vill vara men att jag nu börjat min resa för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Det jag behöver på min väg nu är att sitta ner och prata, förslagsvis på lördag kväll eller så snart som möjligt. Skrev att det jag känner inte är hans fel, mina känslor är mina. Berättade att jag måste börja stå upp för det jag själv vill och börja fylla mitt liv med positiva saker och känna glädje igen. Vill inte ramla ner i det svarta hålet. Jag bad honom att skriva ner det jag angav ovan.
Detta var i korta drag vad som stod i mitt sms, jag anklagade inte honom för någonting utan försökte beskriva hur jag mår och varför jag just nu lever i en bubbla.
Han kom hem sent efter sitt jobb, vi stressade iväg till ett möte på skolan och när vi kom hem satte han sig vid datorn. Jag gick dit och frågade om han sett mitt sms.. Först nekade han sedan sa han att jag förstört hans dag med detta sms, att jag är lat och inte vill göra något överhuvudtaget att det enda jag vill är att springa i gårdarna och fika, jag vill aldrig göra något med honom osv. Han hamnade i självömkan och försvarsställning direkt. Han upplyste mig också om att han inte hade tid att prata med mig för det hade han minsann försökt med i 3 veckor men inte fått någon respons (i min värld har han inte gjort några stora ansträngningar). Just nu har han förmycket jobb. Han skyller hela vår situation på mig och jag försöker att inte ta åt mig, det är mitt fel att vi aldrig gör något tillsammans, det är mitt fel att vi inte pratar med varandra.
Jag höll mig lugn även om det bubblade inom mig av frustration över att vi inte kan mötas. Detta är ett första steg till förändring hos mig själv; att inte bli arg och attackera tillbaka. Svårt.

Det har varit nyktert i 3 veckor nu....i morse stod det en ny starköl i kylen. Vet inte hur kvällen kommer att bli, kanske vit eller vad vet jag.

Förövrigt så har jag börjat titta på vad djurens språk innebär. Just nu tror jag att de försöker säga mig något.
Jag måste nu ha mod att fortsätta stå för mina känslor för mina känslor kan jag inte råda över. Han är ju sur för att jag berättar vad jag känner, troligtvis är han jätterädd.
Min hjärna arbetar på högvarv och jag sover dåligt.

skriver av mig

jag har gjort en test.. vill inte skriva om vad ja gjort för det är lite känsligt.. men det handlar om mannen... det vart till min fördel, och jag känner mig lite taskig mot han men det va de värt...

Det tar en stund, innan poletten ramlar ner (med en skräll) och vi INSER, att vi är just det vi inte ville vara..
Av med "skäms-hatten"! Det går att "medicinera" den här sjukdomen med, fast INTE med alkohol!

Det är som Lelas skriver, viktigast att ta ett beslut i taget. Och det viktigaste för oss, är vår egen nykterhet! (andras, kan vi tyvärr inte råda över, hur gärna vi än vill..)

Ta EN dag i taget, bestäm dig för att "just idag, ska jag INTE dricka!"(vad som än händer)

Gå gärna in på forumet och läs (för att vaccinera dig)
Skriv! Det hjälper oss med våra egna tankesnurror, inte minst när vi försöker "övertala oss själva", att dricka igen

Var SANN mot dig själv!
Vi är så otroligt bra på att ljuga för oss själv, om hur mycket vi dricker, varför, hur ofta, och vad som skulle vara "normalt"..

kram / trolis

Hej igen!
Ja, det kommer säkert att bli tufft, men du har tagit det viktigaste steget redan! Du har bestämt dig för att du vill förändra ditt drickande, och utan det beslutet funkar det ju inte alls. Så, pepp och lyckönskningar! :)
/H.

Tack, Lelas! Jag kommer att hänga runt på forumet, samt använda den här tråden för att peppa mej själv. Jag kommer prova själv först, ser just nu drickandet som ett passerat (ungdoms-)kapitel, får anpassa mitt liv efter att var sak har sin tid. Har deltidsalkisar i släkten som kommit ur skiten, så jag har bra förebilder. Dessutom har jag hjärtproblem i släkten, mormor gick bort redan vid 49 års ålder, flera andra har inte blivit 70, så det är bara att välja... Men jag anar att det kommer bli tufft!!!

Grattis, anhörigdelen av forumet! Det här blir inlägg nummer 10.000!

Hipp hurra för oss, mina vänner! Tillsammans är vi oslagbara! :)

/H.

Välkommen ombord, Mammy!

Jag tror att din situation är ganska vanlig faktiskt, alltså detta att vara både beroende och medberoende på samma gång. Många vittnar om det, inte minst här på forumet (tydligast just nu tänker jag på Dompas berättelse, har du läst den?).

Ett par av de allra viktigaste levnadsreglerna inom AA och Al-Anon är "En sak i taget" och "Det viktigaste först". Just nu är det viktigaste för dig att själv bli nykter. Allt annat får komma senare. Så, du är på rätt spår! :)

Har du funderat på hur du skall göra för att klara av att vara nykter? Har du sökt någon hjälp? AA? Jag tänker att det kan vara extra viktigt om din man fortsätter dricka, så att du kan vara väl rustad för att stå emot. Eller, vad tror du?

Fortsätt skriva här, och läs vidare, så följs vi åt längs vägen!
/H, tillfrisknande medberoende

... med mer detaljer om mitt drickande, har efter att ha läst, läst och läst kommit på att det verkar som om svårigheterna kommer längre fram när man har glömt/ förträngt VARFÖR man ville sluta dricka, och det är då den lille Dj- en på axeln börjar viska i örat på en att ETT glas kan väl inte vara så farligt?...

Så - fram tills i söndags drack jag alldeles för mycket, ledig lördag- söndag, och konsumtionen - inte helt ovanlig för en tvådagars ledighet: fredag kväll: en flaska vitt (köpt själv, gömde tomflaskan i min jobbryggsäck, dottern hittade flaskan under lördagen...) plus 2 öl från det gemensamma som sambon köpt. Lördag: började redan vid 14- tiden med tre snabba öl för att komma iform inför kvällens släktkalas. Alla skulle ta med egen stark- dricka, tog med en BIB. Drack nästan halva själv, plus ett par snapsar. Stöp isäng när vi kom hem. Söndag: Det fanns tre öl kvar av det gemensamma, så dem drack jag upp. Sambon drack upp resten av BIB:en...

En ganska normal "helg" för mej, men oftast är BIB:en utbytt mot en 50cl spritflaska, mer lättdrucket och lättgömt.

Skriver det här för att jag själv ska veta vad det är som drivit mej att sluta, det rosenröda skimmer som omger alkoholen för de flesta ickealkoholister finns inte för mej NU, men det kanske kommer om en vecka, en månad, ett år, och då är det bra att kunna gå tillbaka och konstatera varför jag bestämde mej för att sluta.

Tack till er =)

... som poppar upp i huvudet hela tiden när jag läst den här tråden är Linnea Henricssons låt "lyckligare nu"
"Jag har vakat många nätter, förhandlat med mej själv,
jag har sagt du borde lämna denna mannen nu ikväll.
Det tog allt för många år för mej att äntligen bli fri,
Det har slitit mej itu
Det fanns ingen, bara du
Men jag är lyckligare nu"

Stå på dej, Nana!

PRECIS det handlar det om, rädslan för ensamheten och ångesten som tar över och säger -här kommer du sitta själv och glo... i veckorna går det ganska bra men nu närmar sig helgen.. det är en pina. Jag försöker uppskatta det lilla och ta en dag i taget, andas djupt, verkligen känna smärtan för att den inte ska ta mig...men...det är så vidrigt!
Jag är egentligen en männsika som trivs väldigt bra ensam och har behov av det, men det är nog när jag vet att jag har någon. Nu skrämmer det mig får anstränga mig för att inte tänka framåt på alla ensamma helger - du sätter ord på allt jag känner markatta!! Just det där med att sakna någon fysiskt (inte bara sexuellt) gör att det blir ännu mer tomt. Men jag ska hämta styrkan i det lugna...en dag i taget...nu har jag hanterat 68 dagar...det ska gå för mig oxå
kramar

Och trollis, få kan peppa som du! Du är en väldigt fin människa.

jag förstod vad du menar, så försöker jag också tänka i detta virrvarv av tankar och känslor men jag känner ändå att det ökar för varje dag jag inte har kontakt med honom, styrkan och orken alltså.

Blir glad av att se dig här! Tycker mig ana en starkare och mer bestämd nickan titta ut bland höstlöven...

Lägg upp en plan för hur du ska kunna stå emot, gå igenom olika scenarion i huvudet där du handlar klokt, efter din inre visshet för den finns där.

Tror för min del att det jag fallit på har varit rädslan för att vara ensam. Bjud över en vän/bekant/farmor på fika. Även när jag träffar människor jag inte känner så väl, man behöver ju inte alltid prata om sina jobbigaste problem, så känner jag mig stärkt i att inte vara just ensam. Tror just nu att det är viktigt att ha så många sociala kontakter som möjligt så man inte faller dit igen. Bara en sådan sak som att i flera år fram tills nyligen så hade jag ju någon att sova bredvid, att hålla om. Därför kan jag uppleva saknaden väldigt fysiskt, som att det är min kropp som saknar och då menar jag inte sexuellt. Då hjälper det verkligen med en kram.

Kram!

heheh ja det är bra att du/ni tycker det är intressant att följa... är som en utvecklingsfas i hjärnan.. tvättad ska bli ren typ...

o fan verkade ja så där osäker o hunsad mm oj nej nej det vill jag inte tas som.... inte konstigt jag mår dåligt för det stämmer inte med mig alls...

tack för dina fantastiska ord och till er andra här med..
jag fortsätter mina steg o uppdateringar

kram nana

Wow, vilken filosof du blivit!
Det är så himla fantastiskt att få följa din resa här!
Från en osäker,hunsad, nedtryckt figur, som knappt vågade andas rätten till ett eget liv!
Till en stolt klok och underbar person, som börjat tycka om sig själv och som börjat hitta sitt EGET rätta värde!

Fortsätt så Nana! Ha ett underbart liv, för DET är du värd!
Bamsekram /trollis

Vilket jobb, du gör, med dig själv!
Jag ÄR helt imponerad.. Och jätteglad.
Ju fler gånger du står emot, desto större inre styrka skaffar du dig!
Snacka om mental styrketräning ;-D

Fortsätt så! och fortsätt höra av dig på forum!
Bamsekram/ trollis

du gör så rätt!! och du tänker så rätt!!
sen har du den bästa tröst man kan ha, en härlig hund som bara gör att man måste upp ur sängen och ut i den härliga naturen oavsett väder, visst känns allt lite lättare efter en promenix?
Bara att sitta och klappa på vovvsingen höjer allt serotonin i kroppen...

Jag försöker tänka så här just nu, att lugnet jag känner utan honom gör att jag hämtar styrka så jag kan hantera ångestdipparna när saknaden blir för stark, alltså jag hämtar styrka av att stå emot honom genom att jag är utan honom och inte blir svag/orolig av det...hmmm inte så tydligt men jag tror ni fattar vad jag menar
styrkekram från nickan som kämpar för att stå emot att blir lurad ännu en gång