Senaste kommentarerna i forumet

skriver av mig

det ja inte förstår o det som gör att ja fastnar är just det här säger menar men väljer annat...

ja vet ju själv hur det är när jag tycker om nån... vill ja inte träffa den så säger ja inte att ja tycker om den...

om jag älskar nån vill jag vara med den PUNKT SLUT... då förstår jag inte att en man kan säga det o mena det just då han säger det... o skicka sms när han är nykter jag älskar dig...

han träffar mig inte.... är inte det konstigt....va är det för fel då...

gör man så? funkar män så? varför?
kaqn en man älska på avstånd o en nära eller VAD??????
hur funkar det här...

jo jag ska välja själv hur jag villleva hur jag vill göra... o vill den inte det ja vill kan den dra jo ja fattar det ja är inte dum... men ja vill ha ett svar nu.. det är det ja inte kan fatta..

hur i helvete man kan säga sånt o inget göra

ja sant ja lägger ner mycket energi på hur han gör tänker osv... kan bli vansinnig över hans val... förstår inte älskar dig nana till att välja att göra allt annat med andra...

sova här full, ringa full säga han är rädd vet inte osv.. gör att ja lindas in i förhoppningar.. ja ursäktas med att vänta på den där skithögen...

nu har ja tagit ett till steg o skrivit då har vi inget mera...
jag orkar inte sitta här o vänta.. ja vill ha mig o mitt liv...

han tillför bara mitt hjärna problem...

när jag läser vad du skriver verkar det som om du lägger din mesta energi på att fundera över honom och hans val - varför han säger på ett sätt och visar helt annat i handling. Att bli fångad i sådant tänkande hör medberoendet till, i boken "Bli fri från ditt medberoende" definierar Melody Beattie medberoende så här: "En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende." Vi är många som känner igen oss i det och vet hur svårt det är, vilket stort arbete, att lära sig tänka på ett annat sätt, styra sina tankar i andra banor. Att fundera över sig själv, över sina egna val och önsknngar om livet. Att inte låta sig domineras av en annan.

Även om vi är lika varandra i medberoende eller missbruksbeteende är vi ju alla olika som männsikor. Jag har haft mycket stöd av att läsa de här raderna i Carina Bångs blogg - och tänka "Vad betyder det här för just mig?" Så här är texten - ifall du inte fick fram den:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer)

Styrkekramar / mt

håller helt med föregående talare.
DRA SÅ SNABBT DU BARA KAN!
/A

tack har gått in där ett antal gånger o fattar noll...

var är skriften??? det står så lite om det

- det är också min erfarenhet. Dels för responsen men också för att det är annorlunda att skriva när skrivandet har en riktning utanför mig själv.
Fint att ni finns här markattan och hösttrollet, vi är ett trivsamt sällskap - i vått och torrt:) / mt

att tänka på DIG och DITT LIV. Sätter länk till en sida jag hämtat mycket stöd ifrån.
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
Kram / mt

ja fattar inte hur han tänker... sitter o berättar med heeela sin kropp hur mycket han tycker om mig.. hela hans uttryck säger sanningen då...

men klart ja tänkt på mulletant!! att han är kvar i kk stadiumet... men ändå kommer han inte hit o vill ligga...

ja helt skruvat är hela grejen...

du har det nu Nana... och innerst tror jag att du vet att det är så här det måste bli. Han har gjort, och gör dig så ont. När jag öppnade din tråd fäste jag mig vid den första raden där du skriver att "det började med att vi bara va så kallat kk....." Kanske det är så ert förhållande har varit för honom hela tiden? Att du utvecklats och längtat i en riktning medan han stannade kvar i det som det var från början. Jag vet ju inte... en tanke bara.

Jag hoppas din "friska", kloka sida snart tar överhanden, den som "tycker det här är viktigt nu o på tiden..." Att du kan lämna tankarna om att vara "bortkastad, utnyttjad, lämnad" och hitta ditt starka, sanna jag. Värdefull är du alltid - det är han som beter sig ovärdigt.

Det finns många här som varit med om detsamma som du, det ser du om du läst här. Sök gärna hjälp för att helna och läka. Kramar! / mt

skriver av mig

det är riktigt tungt nu...
har ångest nu o haft det i några dagar... min kropp är sjuk o det känns konstigt allt

han har verkligen inte svarat nåt på mina allvarliga medelanden...

han sa sist att han va ledig en hel vecka o inte ens under den tiden har han tagit tag i det här... va är det för man egentligen...

det börjar brytas nu... o det känns i hela mig.. ja är helt krossad o det gör förbannat ont =(
ena sidan av mig tycker det här är viktigt nu o på tiden...

men ena sidan är rädd o ledsen... det är tungt att ta i det här nu
det känns förfärligt.. bortkastad, utnyttjad, lämnad

Vad skönt att se att du är kvar på forumet! Började sakna dig..
Hmm, du tar upp det här med ordet "Gud".. Jag har upptäckt att just själva ordet, är som ett rött skynke för många människor..
Tyvärr har de svårt att som du, referera till någon "högre makt" ett högre jag, inre vishet, eller vad man nu vill kalla det..
Synd att SÅÅÅ många väljer att "kasta ut barnet med badvattnet", för att de retar sig på ett sketet ord, istället för att lyssna till budskapet!

Eftersom jag själv är väldigt intresserad av fysik/vetenskap, har jag i olika sammanhang haft förmånen att få samtala med diverse kända personer inom olika vetenskapliga områden.
Deras gemensamma budskap har varit, att det finns inget inom vetenskapen, som utesluter en gud! Och det verkar som om gud inte utesluter vetenskapen heller..

Det vi retar oss på, är nog R E L I G I O N E N ! Alla dessa religiösa dogmer, som människor (och tyvärr flest män) hittat på för egen profan vinning skull!

DET har ingenting med gud och tro att göra.. Oj. här borde jag kanske ha bytt ut ordet gud, mot höre jag, högre makt etc.. Men jag tror att du förstår vad jag är ute efter..

Jag vet att du kommer att lyckas, annars hade du inte varit kvar här!
kram /trollis

Jag har varit på ett till möte och jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen. Kändes väldigt bra att ha gått på mitt andra al-anonmöte, (första gången var jag så nervös att jag knappt kunde säga mitt namn) men jag rycker liksom till varje gång de säger "gud". Vet att det är många som går där eller på AA som inte är religiösa men det sitter ändå en liten antiauktoritär filur bakom mitt öra som reagerar på orden "gud" och "makt".

Jag träffade en psykolog för några år sedan som sa att jag skulle "lyssna till min inre visshet". Det hade jag lättare att ta till mig och jag försöker ersätta "gud" med det. Egentligen inget problem, bara dit tanken gick för stunden.

Bara att ha skrivit förra inlägget, tryckt på spara och sedan gå tillbaka och se att någon dessutom har svarat, underlättar jättemycket. Bättre än en dagbok där man tillåts att älta oemotsagd i en evighet. Nu kan jag i alla fall släppa det något så att jag kan sova.

Sov gott och tack för att ni finns!

Hej vännen!

Du sätter fingret på en hel rad med saker...

"Jag knarkar honom" - så klokt sagt! Det där skall jag komma ihåg. Det är ju precis så det är. Vi är beroende av deras bekräftelse och ömhetsbetygelser, på samma sätt som de är beroende av sin drog. Och konsekvenserna blir lika tunga.

Vet du, det är faktiskt ganska vanligt att anhöriga inte klarar av nykterheten. Alltså, när missbrukaren blir nykter så blir skillnaden så stor, rollerna så förändrade, att den medberoende inte klarar av att hantera det. Jag har hört berättas om anhöriga som övertalar alkoholisten att börja dricka igen efter en tids nykterhet, för att det är enklare med den invanda situationen. Det är, precis som du skriver, svårare att vänta på återfallet än att leva med en aktiv alkoholist.

Så bra att han har gått till AA - det är ett viktigt första steg. Har du varit på fler Al-Anon-möten? Fortsätt gå dit!

Ett tips kan vara att backa tillbaka och läsa igenom din egen tråd här på forumet. Läs igenom hur du har skrivit i olika faser, det kanske kan hjälpa dig att reda ut dina tankar lite... Så har det i alla fall funkat för mig många gånger.

Var rädd om dig!
/H.

PS. Och skäms inte, det blir inget bättre av!

Ja, jag bröt mitt ultimatum. Igen. Känns som om jag knarkar honom.
Kände mig så stark och säker. Kände en lättnad, en frihet över att kunna gå vidare i livet.

Men, så skulle jag till att hämta mina sista kartonger hos honom, trodde att jag dragit på mig stålmasken före jag gick dit, men så var det som att bara hipp happ så satt jag där och drack kaffe, och hipp happ så satt jag där och skrattade, och hipp happ så började jag hoppas igen.

Börjar fatta innebörden av att vara medberoende nu, som sagt, jag knarkar honom, sopar undan långa stunder av ångest och rädsla för de där tillfälliga stunderna av glädje, samhörighet, bekräftelse.
Han har inte druckit sedan jag ställde mina krav, vad kan det vara 2veckor kanske. Vet att jag spelar ett farligt spel, känner redan oron komma tillbaka, om det händer igen, hur lurad, sviken och dum jag känner mig då. Han säger att han inte vill dricka, han vill vara med mig men jag kan ju inte lita på något. Han har varit på ett AAmöte, som han tidigare bara hånat, och det glädjer mig såklart men det ligger ju där och skaver, den söndertrasade tilliten och besvikelsen över att jag inte klarar av att göra vad som är bäst för mig även om jag vet.

Förvirringens tid är nu.

Om han dricker igen så vet jag att jag kommer att lämna honom igen, men hur länge då? Då blir det ju bara som förut bara det att de nyktra perioderna blir längre men egentligen är det ju de som är jobbigast för under de onyktra perioderna så behöver jag inte oroa mig för att "det" ska hända.

Jag önskar att jag var bättre och att jag kan börja bete mig som en vuxen människa någon gång.
Lura mig en gång, skäms på dig. Lura mig tusen gånger, skäms på mig.

Hej Framtidsdrömmar!

Jag känner igen det där med att man jämför med andras berättelser och att man då är väldigt snabb att tänka att man själv kanske överreagerar.

På anhörigträffarna som jag var på fick jag höra hårresande berättelser. Precis som du berättar om 80-åringen så finns det människor som har levt hela sina liv i medberoende och psykisk misshandel. Det finns kvinnor (för all del även män) som är så rädda för sina alkoholister att de skakar.

Men... vad är det som gör att du (och jag, då) tror att du måste vänta tills det blir SÅ illa för att vilja göra en förändring?

Det är inte meningen att en relation skall vara inte-lika-illa-som-för-en-del-andra-som-är-livrädda. En relation skall vara BRA. Om den inte är det, så har du all rätt i världen att förändra den.

Eller hur? Kram!
/H.

Hej igen, tyvärr ser jag inte problemet längre. Detta har funnits i dina tankar så oerhört länge så.
I februari skrev du att ni haft dessa diskutioner i tre år..........
Tre år för länge, han vet om problematiken så det kan inte komma som någon nyhet!
Gör slag i saken.........

LÄMNA! Hälsa från mig
/A

Hoppas du hade en skön promenad, själv arbetar jag natt och har legat och dunat en sekund.
Men du?
Vad menar du med att du tror att du kanske bara förstorar upp "problemet", att det kanske inte är så farligt när du läser hur alla andra har det?

Skärpning, det ÄR ett problem så fort du får tanken i skallen. Och det bästa, det är inte du som äger problemet!'
PUNKT.
Problemet ägs och sköt av dinsambo. Det är han som äger problemet, vill han få ett slut på alkoholdiskutionen så är bollen hos honom.
Det kan aldrig bli så att det är ditt fel, att du bryr dig för mycket.

För brydde han sig det minsta om dig eller er så hade han respekterat dig i ditt ställningstagande.
Och om han hade gjort ett moget ställningstagande själv så hade dina "spärrar" minskat och han hade nog kunnat dricka lite öl.
ALLT ligger på honom.
Du har fastnat i en ond spiral där slutscenen är att det är du som är den elaka häxan.

Men glöm det nu, lär dig att se vari problemen ligger.
Vem som har problem.........
Gör dig själv en tjänst:

LÄMNA !!!!!
Du fixar detta och kommer gå vidare som en otroligt stark rakryggad tjej med gott självförtroende.
Du klarar allt!!!!!
Jag hoppas och tror på dig och vet att detta är i stort sett en baggis.
Kramar med massa energi!
Use it well now babe!
//Andréas

lyssna och gör som trollis säger, hon är så klok smart och vis.
Jag är med och hejar på dig!
kramar Nanna
/Andreas

Jag som alltid varit duktig på att skriva och formulera mig på papper i både glädje och sorg har plötsligt blivit helt analfabet. Mina tankar och funderingar snurrar runt i mitt huvud och jag får liksom ingen struktur. Jag har velat skriva ett brev till min sambo i över ett år men orden hamnar aldrig vid pennans spets eller på papper utan blandas i en grynig massa i mitt huvud där de blir svåra att sätta in i rätt sammanhang. Här på forumet känns det lättare på nåt vis även om jag känner att inläggen blir röriga här också. Just nu har jag funderingar som jag skulle behöva skriva om så jag får se om jag lyckas just idag när allt snurrar igen.
Funderar åter igen på varför jag har så svårt att lämna.. När jag läser runt på forumet och förstår att min sambo inte dricker ens hälften av vad en del andra gör så tvivlar jag ännu en gång på min egen magkänsla, överdriver jag detta? Använder jag hans drickande som nån slags ursäkt för att lägga skulden på honom om jag skulle välja att lämna detta förhållande. Att drickandet är en sköld för att jag ska slippa vara tvungen att säga att mina känslor är så förvirrade att jag inte vet om jag vill vara singel eller fortsätta vara sambo. Mitt i allt detta så plockar jag ändå fram episoder som hänt tidigare och även hänt nyligen och jag känner i min kropp och själ att vårt förhållande inte är sunt. Tänk om han faktiskt försöker bättra sig och jag vägrar se det eftersom jag är så alkoholanti att jag reagerar med ilska så fort han dricker en öl och då är hela cirkusen igång och han dricker ännu mera bara för att jag blir sur och tvär... Jag VET att det inte är mitt fel att han dricker men kan jag vara en bidragande orsak?
Jag har en bästa kompis vars sambo tog sitt liv för några år sedan. Deras dotter var då 4 år. Hon var, precis som du "vill.sluta." nere i det svarta hålet och har varit tvungen att klättra uppför stegen igen och ta tag i allt vad gäller praktiska saker och känslomässiga saker under dessa 7 år som gått sedan allt hände. Hon har gjort det jättebra och lever med en ny man idag och mår bra. Hon säger många gånger till mig "har jag klarat att gå igenom det jag gjort så kommer du också att klara av detta". Jag vet att jag kommer att göra det men jag tror att när man har möjligheten till att planera den närmsta framtiden och har möjligheten att vara rädd för olika konsekvenser så blir startsträckan så lång. Skillnaden mellan en plötslig händelse och en mera utdragen är väl att man inte har nåt val om det händer plötsligt. Då måste man göra något åt situationen här och nu. Har det som i mitt fall pågått i flera år så bromsas man av om och men, av rädslor och farhågor och egna fantasier och rädslor. Med detta menar jag inte gradera vad som är värst i olika situationer, jag försöker bara förstå mig på mig själv. Jag måste lära mig att leva för dagen och vara närvarande. Jag kommer ofta på mig själv att tänka på helt andra saker när jag egentligen gör något annat.

Min terapeut berättade att hon hade en 80-årig kvinna med på anhörigträffarna. Denna gamla gumma hade sagt när hon kom "jag har levt i detta helvete i 50 år, nu ska jag leva bra de resterande åren jag har kvar av mitt liv". Jag rös när jag hörde berättas om henne, vilken kraft och vilket mod att i den åldern bestämma sig för att leva och må bra.

Jag tror att jag håller på att ge upp, jag orkar inte kämpa mera. När jag tänker på det så knyter det sig i magen och som jag skrev förut så får jag dåligt samvete för att jag känner så här och rannsakar mig själv...Har jag verkligen kämpat tillräckligt, är jag för känslig vad gäller hans alkoholkonsumtion?
Hans mamma och bror har ju också problem med alkohol. Hela hans familj är så trasig. I detta är min sambo medberoende och försöker hjälpa. När han visar att han är less på dem så kan jag tycka så synd om honom som inte har en fungerande relation till sina nära och kära + att relationen till mig är dålig. Han har ju verkligen ingen kvar om jag skulle försvinna. Jag har provat att hitta nyckeln till hans hjärta men aldrig hittat den stora som verkligen leder ända in i det djupaste rummet. Han har aldrig släppt in mig.

Rörigt inlägg men det var allt för nu.
Nu ska jag ut på en långpromenad för det är något jag tycker om att göra.

tack trollis

ja det känns bra för mig att skriva av mina tankar o genomföra arbetet som det faktiskt är när man tar sig ifrån ett destruktivt förhållande...

tänker också samtidigt att ni får vara med på resan... lite hur det kan gå till. Finns ju flera än mig som sitter/tar sig ifrån sånt här liknande... o så här är det för mig nu...

nej klart han inte kan skylla på sina andra förhållanden... då är han inte därifrån läkt.. o det ska inte heller ursäkta hans nuvarande beteende... han skulle kunna säga så här... ja har blivit sårad men ja är villig o vill nu försöka med dig... kan vi göra de här tillsammans nana??? då vore de skillnad...

men han gör mig illa gång på gång o kommit undan med att han "är" så =/
det känns bra att gå min väg... att släppa de här mer o mer

Vad bra att du skriver och resonerar här på forumet..
Att han har känslomässiga sår och svårigheter, kan inte du göra något åt!
Som jag ser det, vill han inte göra något, för då måste han ju sluta att dricka och det vill han inte..
Om man blivit sårad av någon, så kan man aldrig skylla på en tredje eller fjärde person, för att man fortfarande väljer att gå och älta..
Inte heller kan man bestraffa andra människor känslomässigt, för att må bättre själv! DET är inte sjysst!

Det är bra att du står emot nana, för du är värd att må bra och du är värd en mycket, mycket trevligare man!
kram/ trollis

skriver av mig

tog tag i ett nytt sms... visade att ja går min väg...

skrev att jag börjar inse att han inte vill ta tag i oss.... skrev att han kunnat vart ärlig o sagt nåt..

som vanligt säger han inget!!!

ja har ingen aning om hur han tänker, de viktiga är att jag inte som, en sa faller som en stjärna!!!
en som vet vem han är påstår att mannen är mycket rädd, o att det här med alkoholen blir ju hotad... att han vill men orkar inte genomföra en normal relation....

ja vet att mannen blivit sårad av en kvinna han va ihop med för längesen o har sagt flera gånger att han blivit rädd för att binda sig efter det...

är det så kan bara tiden utvisa.. men ja tänker inte stanna o fortsätta vara vid han o det här ska pågå helg efter helg....

ja har satt ner foten nu o nu är det aningen allt eller inget som gäller här .... inge jävla fyllegrejer

tack tack <3 så fint

Att du fick dig ett andningshål mitt i all stress och som du beskriver det: KAOS!""
Trist att sambon inte bryr sig om hur pass dåligt du mår, trots att han vet att du är "down there" och att du faktiskt åkt iväg för att prata. Men skit i det.
Fokusera på DIG! Det är DU som skall bli mer up to date.
Du behöver komma till ytan och få i vart fall nästippen ovanför ytan.
Du kan klara det och det kommer gå galant.
Tro mig jag kan av egen erfarenhet själv säga att det går.
Jag har verkligen varit nere på botten och vänt, inte av mina dryckesproblem eller beroende men min tunga historia började med att jag genom en olycka låg i koma i resperator i nio veckor.
Och när jag vaknade ur koman kunde jag varken tala äta eller gå. Livet blev en kamp.
En kamp för att överleva.
Nu snart tjugo år senare sitter jag här, och bekymrar mig över diverse I-landsproblem............
Get over it!
Allt går med vilja och FRAMTIDSTRO. Och det är.......ju du!

Och om du tror i din enfald att du skall fixa det själv så tror du fel!

DU ÄR INTE SJÄLV!

Kom tillbaks och skriv och skriv och läs.
Tro på dina framtids drömmar och sakta men säkert kommer dom uppfyllas en efter en.
DU är inte själv, omge dig med människor som du bryr dig om och som bryr sig om dig!

Du är just nu den viktigaste personen, det är du som skall må som den sessa du är.
Världens bästa!

Tips, skriv ner några enkla framtidsdrömmar på ett papper. Inget stort men något du vill skall gå i uppfyllelse.
Och sakta men säkert beta av den listan. Den behöver inte vara lång, några uppnåliga mål.
När den listan är klar!

GRATTIS, gör en ny osv.

Du fixar detta och jag håller på dig, du är min forumkompis och bra kompisar skall man vara rädd om.

Och du är en av alla bra härinne!

Skriv skriv skriv jag väntar!
Men nu, skall jag duna in.
Kramar i massor till dig min lilla ängel!
Och ni alla andra här på forumet, STAY TUNED..................
//a

Jag håller på dig, du är snäll god och riktigt vettig!
För bra för att dribblas bort.
Stå på dig du är en stjärna, låt det INTE bli en fallen stjärna!
DU ÄR BÄST!!!
//A