Senaste kommentarerna i forumet

efter en jämförelsevis fredlig dag tillsammans med exmaken igår. Han gick ut hårt med en massa anklagelser och jag hade inte garden uppe utan bröt ihop och började gråta. Efter 20 år tillsammans har jag liksom två helt skilda bilder av den mannen, och det handlar faktiskt inte om den berusade och den nyktra, utan liksom mer om den jag skulle vilja att han var och den det om och om igen har visat sig att han faktisk är... Oerhört manipulativ. Efter att bråket igår redde upp sig och det känndes som om vi var vänner igen kommer jag hem och börjar analysera vad vi faktiskt sagt och kommit fram till och inser att jag än en gång har lovat bort mig själv, hela min ekonomi för all framtid och lite till, liksom... Klart att han var snäll på slutet...

Samtidigt bär jag en liten känsla av att jag är orättvis mot honom... Vill vara ärlig mot mig själv, vad är min del i det som har varit och det som är? Och hur kan jag förhålla mig till den här personen och fortfarande vara en med-människa, inte bli hård och omänsklig, och ändå inte ta skada själv?

Suck / M

Hejsan Anonymt!
Har följt dina inlägg här o känner igen mig så mycké i det du beskriver.
De är ju så att när man lämnar nån man har levt med p g a dessa problem,
vilket jag också gjorde så är de så att man fortfarande kan ha väldigt
starka känslor för den personen. Också så har man ofta upplevt även mycké
positiva saker tillsammans o de kvaliteerna kan va riktigt bra, många som
har dessa problem är otroligt snälla personer när de är nykter.

Man funkar ju också så som människa att man rår ju inte riktigt för sina
känslor heller, när jag lämnade mitt förhållande hade jag fortfarande
starka känslor för den mannen o de gjorde riktigt ont när man tänkte på
de som vart bra i förhållandet, för bra var de när han var nykter. Vi bröt
3 gånger innan o gick tillbaka till varann.

Skulle han ha gått med på o söka hjälp så har jag säkert stöttat honom
p g a mina starka känslor.

Känns som du fortfarande har starka känslor o de är ju inte konstigt
när man levt tillsammans länge men man vet inte vad som händer i framtiden.
Han måste ju komma till insikt o förändra sitt leverne för att saker
o ting ska förändras! Jag känner många som lever med en fd alkholist
idag o klart alla ska få en chans o ändra sitt liv. För syvens o sist
så är man ju långt ifrån samma person full som nykter!

Hade du fått nån samtalskontakt/tid än? tror de skulle lätta på trycket.

Finns här för DIG! Sköt om DIG! kram

Har inte läst hela tråden, men fastnade på första raderna. Känner så väl igen detta, hoppet om att det skall bli bättre, omgivningen som inte förstår då de inte lever med det hela blandat med den egna känslan om "har jag verkligen gjort rätt, denna gången lovar hon att det var den sista, jag överdriver säkert. Tankarna snurrar, jag blir osäker fram tills nästa gång då är jag tillbaks och känner mig grundlurad, frustrerad över att jag inte stod på mig. Varför lämnade jag inte henne förra gången. Åh jag blir trött på mig själv, men denna gången verkar hon uppriktig kanske har jag äntligen nått fram? Sen sveps mattan undan och åter igen står jag där frustrerad och besviken, arg på henne, arg på mig själv osv. Den onda cirkeln fortsätter.

Du har gjort rätt val, stå på dig. Men jag förstår dina känslor till punkt och pricka. Min snart exfrus familj och min egen ser den goa glada och alltid lika charmiga som visst inte tackar nej till ett glas men så farligt är det väl inte, inte är väl hon alkoholist inte. Men alla tetrapak då? Flaskorna som göms och dricks ur hemma? Att jag som medberoende (fick lära mig detta idag) planerar omedvetet mitt liv efter hennes drickande? Jag förstår att alkoholismen är en sjukdom att det inte är lätt att kontrollera MEN det gör inte mig mindre besviken, frustrerad, ledsen, skamsen, uppgiven

Hur många gånger har du täckt upp för honom?

Tack Louise1 för ditt svar och stöd. Jag ska se om jag kan hitta någon kurs i mindfulness,
det kanske kan vara något. Hjärta och hjärna hänger inte riktigt med varandra just nu.
Ska försöka ha tålamod och ge det tid. Kram till dig! //A

Usch vad jobbigt du har det. Men du får precis som en tillfrisknande alkoholist ta en dag i taget. Ge dig själv tid. Umgås bara med människor som ger energi och inte med dem som tar den. Du behöver den själv just nu.

Mindfulness är jättebra om du orkar det. Jag har i perioder haft hjälp av det. Att hitta det som är bra i det lilla. Så du har något som är positivt. Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det, och det låter som om du behöver lite vila emellanåt.

Mååååånga styrkekramar till dig Anonymt!
Kram
Louise1

är något man mår väldigt dåligt av! Framför allt är det jätteviktigt att barn får chans att berätta! Man måsta hjälpa dem med det! Även om man inte säger åt barnen att inte berätta så är de så väldigt känsliga för vad som är ok och inte ok att säga, och låter bli att tala om sånt som "man inte talar om". Därför tror jag att man själv måste aktivt prata med dem och också säga att de får prata med andra, kompisar, osv. annars tar de mer skada än de redan gjort! Barn är så väldigt lojala.

Hur går det för dig Tussilago?
Kramar / M

idag fick mig att se mitt typiskt medberoende beteende. Exmannen vill inte ha kontakt alls, plötsligt. Han som tjatat och nött ut mig och jag som försökt och försökt att hålla avstånd. Skönt. Vad gör jag då?... jo, jag måste nog baka en farsdagstårta och åka dit med barnen... Och hålla lite koll.. eller?

det är bra att du har berättat. Efter ditt första inlägg i somras har du beskrivit hur du mår allt sämre. Nyligen beskrev du hot och våld. Du måste få hjälp att komma bort ifrån den mannen och han behöver professionell hjälp. Det är bra att de människor du och ni har runtom er vet hur det ligger till.
Jag berättade första gången för en nära vän till oss båda när jag var orolig att mannen gjort sig illa i förtvivlan. DET var att överskrida en gräns! Jag berättade för honom att jag berättat. Han gillade det INTE men relationen till vännen finns kvar, med värme, för oss båda och tog ingen skada. En kvinna jag hjälpt att hitta tillfälligt boende för många år sen mötte jag av en händelse i somras - hon har en yrkesmässigt liknande situation som jag, vi vet, inga detaljer men vi vet och kan kontakta varandra. Den, vår gemensamma vän jag kan flytta tillfälligt till vet samt två av våra vuxna barn. Med några gemensamma vänner har umgänget tunnats ut betydligt - känns helt naturligt då bubbel och vin varit en så central del i umgänget. Jag har valt noga, att det finns människor som vet skapar en trygghet.
Kram och massor av styrka till dig Tussilago - gör dig fri! / mt

I vårt fall så började jag berätta för några få, väl utvalda, vänner. Maken blev jättesur på mig för det, då. Men jag hade helt enkelt inget val.

Sedan har han själv berättat för de allra flesta som vi har runt oss, och jag har berättat för dem som jag vill skall veta. Nu är det ett år sedan det var som värst, och nu är situationen ljusår bättre än då. Och nu är det många, många fler runt oss som vet än som inte vet.

Men berättandet har ju alltså till största delen maken själv stått för, och det hade ju alltså inte varit möjligt om han själv inte ville se en förändring.

Det fina är, tycker jag, att vi nästan uteslutande (det finns ett par undantag, men de är få) har blivit bemötta med värme, omtanke och förståelse. Väldigt många svarar saker som "jag vet vad du går igenom, jag har själv varit nykter si och så länge" eller "min pappa drack för mycket, så jag vet hur det är att vara medberoende". Det är otroligt egentligen hur många runt en som har liknande situationer utan att man vet om det... sorgligt, men ändå trösterikt.

Sov gott, vänner!
/H.

Alltså, jag berättade för mina närmsta vänner att min sambo var alkoholist och hur det var att leva med honom när livet blev ohanterbart för mig/oss. Det var ett sätt att överleva. Jag behövde deras hjälp och stöd och det var oerhört skönt att ha människor omkring mig som jag kunde prata med när det var som värst. Jag pratade även en del med hans föräldrar och närmsta vänner för att någonstans där och då så bestämde jag mig för att JAG ska ju inte behöva skämmas för hur han beter sig, det är ju han som ska skämmas, inte jag. Och jag/vi/han behövde ju all hjälp och stöd vi kunde få. Ju fler som vet om problemet och ser det och som inte möjliggör hans beroende, desto större press blir det på honom. Antingen måste han förändra sig, eller så blir han till slut ensam.

Jag håller med Lelas fullt ut. Du ska väl inte behöva undanhålla någon sanningen för hans skull. Du behöver all hjälp och stöd du kan få och då måste väl sanningen fram, hur smutsig och ful den än är. Att låtsas att allt är bra, trots att det inte är det, hjälper ingen. Allra minst alkoholisten.

Hur många och vilka har ni berättat för?

Glad att du har dykt upp igen Tussilago!

Kram på dig!

Louise1

Nu är det här hans allra bästa vänner. Det som jag tänkte när jag läste ditt inlägg Lelas var att det är ju just det som en medberoende gör, skyddar genom att inte berätta hela sanningen.
Tack för era svar. Det får mig att tänka efter vad min sjukdom gör med mig, som medberoende.

Kram till er

Du har nog rätt Lelas. Om det är illa och man själv inte kan ta sig ur så blir man nog glad i efterhand att någon satte stopp. En sådan här sak kanske leder till att man tar tag i sitt problem. Att söka hjälp är ju något som åtminstone jag har svårt för. Jag tänkte nog mer på att jag inte tycker om när folk berättar förtroliga saker. Jag glömde nog bort att se till hela missbruksproblematiken Kram på dig Lelas!

Nej, det är inte fel av dig att berätta! Du kan inte stå med allt det här ensam, det klarar du inte. Du MÅSTE berätta, hur jobbigt det än känns.

Med all respekt, Mickey, så måste man som anhörig emellanåt ta beslut som inte den beroende personen gillar, för att bryta mönster och för att helt enkelt överleva.

Och det här med skuldkänslor, Tussilago... fundera lite på det där. Vad är det du känner om inte skuld?

Kram, båda! :-)
/H.

Jag vet inte hur den här kompisrelationen ser ut. Men det är känsliga saker du tar upp och berättar om. Jag hade nog inte gillat det. Om jag var i hans sits. Du ville ha ett svar och du får mitt. Jag är ledsen om det är fel svar. Men jag svarar bara ärligt vad "jag" tycker. Sen spelar det givetvis roll hur allvarligt hans spelande är. Det kanske inte alls är så farligt och att det är under kontroll. Att inte ekonomin har flippat helt. Men du skriver "beroende", vilket borde tyda på att det är illa. Hoppas att det löser sig för er båda! Vänligen/Mickey

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

tänker Lelas och jag kan förstå (tror jag) din frustration (???) eller hur du vill benämna din känsla... Tänker spontant på att det du ser kanske kan jämföras med att se en en anorektiker som inte vill äta den goda, nyttiga, nödvändiga mat som finns framdukad.
Jag för min del skulle kunna söka hjälp, väl vald sådan... mannen är inte redo och så som livet är nu är jag klar över att vara kvar. Det finns en tydlig rörelse i en bra riktning.

"Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen." - Där var jag för snart ett år sedan när jag lämnade, tog kontakt med beroendemottagningen, träffade en terapeut som jag kan kontakta när jag vill. Det gjorde jag för att jag måste förändra min situation. Mitt liv är helt annorlunda, på många sätt, idag och därför väljer jag att vara kvar. Mannen måste få gå sin väg i sin takt.
Det är fint att få följa din och er väg. Att få dela varandras vägar. För mig är forumet idag ett "livsforum", en plats för äkta, genuina möten. Tack för att du finns där. Kram / mt

Så är det dags för anhörigträff igen... eller, ja, på onsdag. Men nu skall jag ut och fara och flänga till dess, så jag sitter här och planerar in träffen i min resrutt. Alltså känns det som att det är dags.

Jag är på träffarna en gång i månaden, och nu är snart mitt år av träffar över. Jag tänker gå dit nästa gång också, i december, men sedan skall jag sluta tänker jag mig. Hon som leder träffarna säger att vi får fortsätta om vi vill, och jag vet att vissa gör det. Vi är också välkomna tillbaka senare om vi skulle behöva återvända. Det är skönt att veta.

Det är ganska mycket runt mig som påminner mig om att det är ett år sedan det var som jobbigast. Men, jag känner mig lugn i det och jag känner en stor tacksamhet över att livet är så mycket bättre nu. Det skall bli skönt att kunna säga det på träffen på onsdag. :-)

Jag tänker mycket på Mullemannen och Mulletanten. Fast de (ni) kämpar så är det som att de (ni) gör det svårare än det skulle behöva vara. Jag skulle aldrig ha mått så bra som jag gör idag om det inte vore för att jag vågade ta emot hjälp. De (ni) säger att det är svårt på en liten ort och att ni vet för mycket om dem som i så fall skulle hjälpa er. Så är det säkert. Och så är det här i vår lilla by också. Vi är lite halvoffentliga personer här, och alla känner alla och pratar om alla, hela tiden.

Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen. Det är maken som håller sig nykter och arbetar på sin egen process, men det betyder inte att jag står fri från att behöva hjälpen jag också.

Hur som helst... en del av den där hjälpen är ju alltså anhörigträffarna. Jag ser fram emot att komma dit på onsdag.

Kram, alla!
/H.

barbalala! Skriver en rflektion med anledning av ett (till) av dina inlägg i min tråd. / mt

De mår nog sådär. Inte alldeles bra. Pappan vill fortfarande ha mycket kontakt med mig, att jag stannar och äter när jag lämnar och hämtar, och när jag gör det är vi ganska snabbt tillbaka i samma mönster igen, allt det som är skälet till att jag ville därifrån. Och tackar jag nej till lunch eller middag blir han rasande och ska inte ha någon kontakt alls. Hur mår barnen av det här? Är det lättare med en gradvis övergång där Han och jag som vanligt sitter och tjafsar i köket medan de är tysta som möss i TV-rummet, men bara ibland. Eller är det bättre att klippa, att konsekvent säga nej till alla inbjudningar och minimera kontakten...? För barnen? Jag skulle helst vilja att vi kunde ses som vanliga vuxna vänner och behandla varandra med lite vanligt hyfs, men det går liksom inte.

Jag funderar på att flytta till våren igen också. Till ett hus i närheten. Jag vet inte om det är för tidigt för barnen att genomleva en flytt till? Fast det kommer att vara till det bättre, och den stora förändringen är ju själva separationen...

Jag har i alla fall tid och lugn omkring mig och kan fundera igenom sådana här saker, och det känns helt underbart! En lång blank dag utan störningar ligger framför. Ska börja med en prommis!
Kram kära vänner! / M

Vad roligt att höra av dig blå-timmen!

Jodå! Jag har flyttat och det är sååå skönt! Hade aldrig kunnat tro att de där timmarna mellan fyra väggar där bara, bara jag var ifred kunde ge mig så mycket energi! Jag kunde hantera alla våra tjafs på ett helt annat sätt. Jag hade helt plötsligt makten över mitt eget liv!

Jag läste igenom min plan igen nu när du ställde frågan, och jo jag följer den fortfarande. Jag har betat av steg 1 - 6 :)

Igår var jag först på familjeterapi med Honom och sedan på Al-Anon på kvällen. Det har tagit till nu för honom att acceptera att jag verkligen flyttat och inte kommer tillbaka... Och just nu är han jättejättearg. Jag får ångest och åker direkt tillbaka i mina gamla känslor när han vräker sin ilska över mig, men det lättar mycket fortare än jag trott när jag lämnar honom och kommer hem till mig. Det rinner av mig ganska snabbt. Just igår var det ändå jobbigare än vanligt, och skönt med Al-Anon på kvällen.

Jag går i egen samtalsterapi också och har mycket kontakt med mina närmsta vänner. Utan dem hade jag aldrig klarat det! Ett råd är: om du har bestämt dig för att flytta, så prata med dem av dina vänner som är övertygade om att du gör rätt i det. Prata med dem ofta, och så fort du känner dig tveksam, t.ex. när du blir utsatt för makens reaktioner.

Bamsekramar och lycka till, och skriv och berätta hur det går!