Senaste kommentarerna i forumet

@lillajag2003 Hej fina du! Här kommer ett väldigt sent svar. Hoppas du ser det här nu. Jag känner så mycket med dig och det du skrev. Och visst är det jobbigt med julen varje år. Jag önskar jag kunde ge dig en stor kram. Om jag kunde gå tillbaka i tiden och ge mig själv råd när jag var 22 skulle jag säga. Det är inte ditt fel, det finns inget du kan göra, pappa har blivit sjuk. Det viktigaste är att skydda dig själv. Så du inte också blir uppäten av hans sjukdom. Att hitta acceptans, ta avstånd. Öva på självkärlek. Du är värd att få må bra. Vi får sörja våra pappor levande och det är svårt. Men kanske börja med att försöka fokusera på dig själv. Skapa en kontakt med din pappa som känns hanterbar på dina villkor. Fortsätt skriv i forum och sök hjälp på andra plattformar. Stor kram

Det här har pågått i flera år. Hon äter väldigt dåligt. Har svårt att gå utan någon form av stöd. Mager som en fågelunge. Vägrar flytta till mindre boende.

Min mamma har vikt sitt liv till alkoholen. För mig har kraften börjat rinna ut. Jag själv jar problem med kroppen och lever med värk. Mamma tycker att hon behöver hjälp med massa grejer. Som jag ska göra. Skjutsa hemne till affären. Slänga sopor. Byta batterier. Administrativa grejer. Deklarera. Osv…
Hon dricker ungefär en halv whiskeyflaska om dagen.

@has nej det är nog inte bara alkoholen som är problemet jämt. Lever med min partner som varit nykter i ca 2,5 år nu. Jag känner igen mig såväl i det du skriver att partnern förstod en mer i början men nu när tiden gått är det ”glömt”. Men för mig är det inte glömt. Jag påminns dagligen om tiden som var, olika händelser mm. Det räcker med att jag ser en byggnad,kommer tänka på en grej och inser att jaha det var därför det blev så då eller att barnen säger något. Jag jobbar med det dagligen men känns inte som min partner gör det.
Och så ofta jag fortfarande känner av min partner så humör och uppsyn och tar hänsyn till det innan mig själv. Som tur är kommer jag på mig själv.
Jag vet inte men det känns som beroendepersonligheten alltid finns kvar. Det är hela tiden fokus på den som är beroende. Även när den är nykter så ska den ha bästa förutsättningarna för att vara det och det blir sånt fokus på den. Dens jobb, dens fritidsintressen mm. Vad behöver den för att må bra. Man kommer själv lite i skymundan och det är svårt att ta att steget fram när man satt sin partner framför sig själv så länge.

@Katten om natten tack för dina tankar, så skönt att höra att det kanske kan fungera ibland, att hitta tillbaka till varandra alltså. Ha en fungerande relation där den ena är spiknykter. Min sambo/särbo har varit nykter i några veckor, påbörjat seriösa nykterhetsprogram, lämnat diverse prover i olika instanser, är bipolar och alkoholist. Han vill vara hundra procent nykter nu, även om han tidigare försökt hitta ett måttlighetsdrickande. Vill att jag ska kunna dricka vad jag vill när som helst, att det inte spelar nån roll vad jag gör därvidlag. Men som du skriver, man blir inte så himla sugen, jag kan ta ett glas med vänner om jag absolut vill. Som hans AA-kontakt uttryckte det: du måste komma fram till ett 100-procentigt beslut, det räcker inte med 99,8%. Och det är ju det jag saknat tidigare, att han fattar ett beslut själv istället för att vara mig till lags eller försöka dricka mindre mot sin vilja. Och sen är det ju ändå en dag i taget och en läkningsprocess och allt det där, men jag känner i alla fall visst hopp! Och är samtidigt väldigt uppmärksam på att inte hamna i kontrollbeteende eller vilja ”hjälpa till”, jag får ta hand om mina egna önskningar och behov. Livets läxa….

Som rubriken lyder så undrar jag alltså hur orkar ni med vardagslivet? Jobb m.m? Hur hanterar ni allt?
För mig är min anhörig en förälder och vi bor inte ihop så jag kan såklart ta en viss distans men allt kring alkoholen,oron och allt kaos som skapats påverkar mig så mycket.

Min man är nykter alkoholist sedan ca 2,5 år. Jag dricker vin hemma när jag känner för det (ett glas ett par kvällar i veckan eller varannan vecka, en flaska räcker länge). Det är inget problem för min man. Men i början kändes det konstigt, jag avstod helt ett tag. Han jobbar mycket med sina problem, sin beroendepersonlighet och sin bakgrund. Han vill verkligen själv må bra, vilket kanske är anledningen till att det fungerar att ha alkohol i öppna flaskor hemma? Behöver du helt låta bli, inte förvara alkohol hemma och inte kunna dricka ett glas själv, då har han ju inte tagit ansvar för sig själv och gör inte heller jobbet med att bli nykter själv. Jag tänker att man inte ska behöva göra det åt någon annan.
Sen kan man vilja hjälpa till och i en kortare period kanske det är till stor hjälp, jag vet inte. Min man har aldrig uttryckt det.
Bipolär sjukdom har jag erfarenhet av på lite distans, det verkar väldigt svårt. Jag kan ibland tänka att min man har sådana drag, att han blir väldigt igång i jobbet eller i projekt hemma, han är en samlare och nördar in sig i sina intressen, han blir lite ner i perioder och passiv, milt handlingsförlamad, särskilt när livet är jobbigt. Mycket upp eller mycket ner. Men det kanske bara är normalt, han har ingen diagnos. Han jobbar mycket med sin bakgrund, går på ACA-möten och i 12-stegsprogram och terapi för att lära sig hantera sina reaktioner och känslor, som han själv säger dysfunktionella reaktioner.

@unicornsarebeautiful Hej! Bra att du återvänder hit! Jag står med ett ben i vardera lägret, jag är både nykter alkis och sambo med en alkis. Jag vet därför också att anhöriga inte kan göra ett skvatt tyvärr för att få en alkis att lägga av - man måste själv fatta ett beslut att vilja sluta. Det enda man som anhörig kan göra är att prata om de alternativ som finns, lämna telefonnummer, adresser etc. Sen får alkisen själv välja. Självklart kan man vara stöd när beslutet tagits, men man får aldrig någonsin som anhörig "ta på sej" sin anhörigs nykterhet. Man är som alkis nämligen oerhört snabb på att hitta orsaker till att dricka, och risk finns att man då själv som anhörig blir den orsaken vilket kan förvärra allt. All styrka till dej!

Lita på din magkänsla. Lita på det du ser och hör. Mitt ex kunde svepa 9 glas vin på en kväll men han hade minsann inga problem. Snacka om att de ljuger för sig själva och ljuger för alla andra. Jag skrev ner vad jag såg till slut. Helt bisarrt att läsa igenom det sen. Men då visste jag med 100% säkerhet att det var så det var.

@LAO
Förlåt för segt svar, är inne här så lite känns det som. Eller hur, 3 åringar är ljuvliga. Så mycket bus och fart och roligheter! Men ja.. Jag hade ett samtal med min pappa om det igår, han har slutat dricka just nu ( iaf ett par veckor in fick jag veta) vilket gjorde gott i själen att höra. Vi pratade länge och öppet om mammas drickande, vilket va en lättnad. Jag fick höra hans synsätt på de hela & hur han har det. Vilka problem han ser med drickandet etc. De va uppfriskande och väldigt skönt faktiskt.. Skönt att höra att du ändå haft en fin kontakt med dina morföräldrar och att du själv slutat dricka. Jag tror de kommer ge mycket i slutändan ❤️ barnbarn ska ju vara livets efterrätt, och jag lovar att de kommer ge dig mycket att vara en pigg och glad mormor som alltid orkar leka & göra roliga saker ihop med barnen 🙏

Japp, reflekterandet känns helt nödvändigt! Titta på sig själv i spegeln och kolla om man städar eller inte... 🤗

@Åsa M så sant! Det värsta är att även när medvetenheten finns så sker det nästan reflexmässigt.

Jag har behövt flera dagar av egen space för att få upp ögonen för det jag fortfarande gör och inte gör (säkert finns det mer!). Det blev en rejäl ögonöppnare. Väldigt mycket förebyggande ”städande” från min sida, inte så mycket räddningar i stunden.

Låt livet hända! Kändes mycket lättare när jag levde själv. Det blev tydligt att jag behöver mycket tid att reflektera för att kunna se vad som händer 🧹🪣🧽

Det är nog det som är kärnan i problemet när man är anhörig till en sjuk person. Mönstren sitter djupt och man försöker jobba sig runt dem, men de har väl funnits där hela tiden, kanske? Man söker sig kanske omedvetet till dem för att man gar ett behov av att lösa problem? Även fast man borde förstå att vissa problem kan bara lösas av den som har problemet. Och det är ju även den som anhörig som har problem. Jag minns en användare här som beskrev sitt eget problem som att hon var den som gick runt och städade i allas trädgårdar för att det skulle sec trevligt ut, men ingen hade bett henne om det. Jag känner igen mig väldigt mycket i det. Jag städar i allas trädgårdar, eller försöker, och undrar varför ingen städar i min. Sen inser jag att 1) ingen har bett mig städa och 2) jag har inte bett någon om hjälp att städa. Anhöriglivet i ett nötskal!

@j79 Tyvärr är han precis som alla alkisar (jag också...) benägen att skylla ifrån sej och ljuga för att skydda sin bäste vän, alkoholen. Det du KAN göra är att fundera på om du kan ställa någon form av krav på honom, men givetvis måste du i så fall vara säker på att du kan backa upp det med att göra det du lovar/ hotar med. Det funkar inget bra att hota med att flytta om han dricker igen och sedan inte flytta när han druckit. Ta hand om dej.

Du är inte ensam.
Jag har två barn med min partner som även inför barnen lovat att bevisa att han kan sluta dricka. Men bröt det ikväll- igen. Men påstår att han inte har druckit, som om vi alla tre inte ser det. Han tror jag försöker baktala honom. Att det är jag som tutat i barnen att han har alkohol problem. De är 12 o 16 och har egna ögon att se med. Men han vägrar se det. Utan jag är den som förstör. Jag har bett honom att ta hjälp utifrån. Men han säger att han inte behöver någon.

Ikväll har jag fått nog! Men vet inte hur jag ska ta nästa steg. Men måste för barnens skull.

Gråter floder.

@Zowie Hur har du det nu?

@ANARv Jag tillhör "andra sidan", är nu nykter sedan tio år drygt. Jo,man blir riktigt,riktigt elak,självcentrerad och en fanatisk lögnhals när man dricker, man tar bara hänsyn till sej själv, tyvärr. Så den enda som tänker på dej är du själv. Gör det - tänk på dej själv.

Får du någon hjälp av vården, psykolog eller så, för egen del? @Norrsken10019

@Skogsfrun77 du överdriver inte. Troligen dricker din man dessutom mer än du vet om.

Känner igen allt väldigt väl från hur det var hemma hos oss. Samma kommentar om att han väl aldrig gjorde mig något: var han elak? Slog han mig? Så vad var så problemet?

Problemet var precis det du beskriver: att kväll efter kväll umgås med nån som inte riktigt är där. Väldigt ensamt!

Hos oss eskalerade det snabbt på slutet och till sist drack min man varje gång jag lämnade hemmet. Hade då också börjat dricka sprit (men till mig sa han att han bara drack öl).

Du gör rätt i att ta det på allvar. Egentligen spelar det inte någon direkt roll hur många öl han dricker och när (det är ofta där vi fastnar i en ständigt pågående analys av vad som pågår) utan hur hans beteende påverkar dig och ditt mående.

Ta hand om dig!

@LAO
Vänner och familj i min närhet har sagt till mig i många år att jag måste lämna honom för att rädda mig själv och mitt eget sinne när han är i sina depressiva episoder. Och det är väl den känslan som kryper fram när vi dalar,att jag inte orkar,jag håller inte ihop och blir deprimerad själv och det är en hemsk känsla,för vem är jag att hjälpa en som mår dåligt när jag drunknar själv?

Vi har haft sååå många samtal om hans mående genom åren och varje gång han tar tag i det,ser till att få hjälp och känner sig bättre så är det så klart fantastiskt,men inom mig så är det liksom en oro "när blir nästa gång,när kommer han krascha igen" och hur lång tid tar det innan vi är på banan igen efter den gången och hur ska jag orka med det igen. Iom att vi har två barn som dessutom tränar 5 dagar i veckan och jag jobbar heltid så är det extremt påfrestande att inte kunna lita på sin partner,jag vet inte om han kommer sova hela dagen i morgon,jag vet inte om han kommer kliva upp dagen efter det och jag kan inte planera in en middag med en vän om två veckor för jag vet inte om han kommer vara vaken och ta hand om hundar och barn den dagen.

Ja du förstår. Även dom perioder när livet är på topp så är tilliten liksom borta. Inte för att han super och är bakis utan för att han bara stänger av världen och sover bort när han "känner för det". Så klart har det byggts upp en extrem ilska genom åren pga detta också.

@Flarran oj vilken rörande berättelse! Min han har inte visat några tecken på maniska episoder men han pendlar rejält mellan att vara extremt positiv,framåt och drivande (främst i arbete) till att totalt krascha och sova flera dygn i sträck utan mat eller andra väsentliga behov. Han fick adhd diagnos i vuxen ålder efter en episod av suicidtankar och har ätit medicin för den om än i extremt höga doser men ändå inte märkbart effekt på problemen vi haft i alla år. Alltså den dalande motivationen till livet.
Det var av en slump som en vän till mig sa i förbi farten att han kanske va bipolär iom dom maniska episoderna. Det återstår att se vad vården kan hjälpa oss med. Han har varit utan alkoholen sen mitt första inlägg och jag tycks ändå kunna se dom där klara ögonen när vi först träffades en aningen tydligare nu än tidigare. Jag håller i och håller ut och hoppas att det här kan vända livet och rätt håll!

@ANARv detta är INTE ditt fel! Jag lever med en man sedan flera år och vi har även barn ihop. Har haft det samma som dig och känner igen mig så mkt! Alla dessa lögner och skuld som läggs på mig att det är jag som är fel och jag som är problemet och jag förstör osv osv. Allt för att man ska få dåligt samvete och tro på lögnerna.
Nu är han sedan snart tre veckor nykter och ska ”aldrig dricka mer” och har tagit hjälp, men mina känslor av svek kvarstår ändå…

@Idafri tack för din igenkänning & pepp🙏🏼

Man vill inte att nån ska behöva uppleva samma och samtidigt är det så skönt att inte vara ensam.

För det känns som en väldigt ensam plats att vara på.

De senaste dagarna har jag helt gått in för att (också) köra mitt eget race, känns lite obehagligt men samtidigt känner jag mig så fri! Kräver en del att hålla fast vid frihetskänslan och inte dras med av obehaget.

Jag är en helt egen människa. Jag räknas och det jag känner och behöver räknas med!

Gick in på en affär jag inte besökt på länge häromdagen och kassörskan lyste igenkännande upp och sa hej! Min kropp kände: jag finns!

Hur sjukt?! Att behöva en anonym kassörska för att känna att en finns.

Till saken hör att jag är sjukskriven, har (nyligen) utflugna barn och bor långt ifrån min ursprungsfamilj. Har också blivit mer selektiv med vänner de senaste 10 åren, och släppt sånt som skaver så blir väl lite isolerad här hemma. Isolerad och osedd.

Hoppas du och ni också hittar en väg framåt.

Kram❤️

@has kan verkligen känna igen mig!
När jag ser tillbaka är det jag som sett till att vi gått på möten, fixat å trixat. Sett till att vi gått som familj på motiverande möten för att få min sambo, barnens pappa att förstå konsekvenserna av drickandet och att det är en sjukdom.
Vid första omgången allt uppdagade sig, var han noll motiverad!
Andra craschen började han fatta..
Han var med på tåget i början…gick på AA-möten, talade med psykolog.
Men ju längre tiden gick tyckte han inte det behövdes längre.
Och som du skrev, inget man pratar om, är som att det var då och man glömt.

Bra att du jobbar med ditt, det är det vi medberoende äger!…vi har ett stort jobb att göra för att fokusera på oss själva!…att stå upp för sig själv och sitt mående!❤️

Hoppas ni hittar en väg att gå!
Styrkekramar ❤️‍🩹

Även när ens partner blivit nykter känns det som det ändå är lätt att hamna tillbaka i liknande mönster. Fler som upplever det?

Känner att jag behöver jobba hårt kring mitt medberoende just nu, helt utan alkohol i hemmet. Jag märker att det fortfarande är svårt att ”låta livet hända”.

Det är också svårt för oss att mötas i det som varit. Mycket enklare i början (min man förstod mig) men nu känns det som att han tycker att det borde vara glömt.

Tillit är ju inget men bara bestämmer sig för att ha, det är något ömtåligt som behöver byggas upp igen när det raserats.

Ibland känns det som att jag försöker ta mer ansvar än honom för byggandet. Trots att jag ju inte kan göra den delen av jobbet. Den är ju hans.

Nånstans tänker jag att om det är så här svårt att läka en relation där den som druckit valt att sluta helt, hur svårt måste det inte vara med någon som fortfarande dricker.

Nu kan jag ändå ofta uppmärksamma och göra mer aktiva val, inte fastna i grubblerier om det ena eller andra. Exakt vad som gör det svårt är inte det viktiga. Det viktiga är: hur blir det här för mig? Men ibland hinner reflexen slå till utan att jag märkt det och jag ser tillbaka på saker jag gjort för att förebygga olika händelser.

Det gäller att fortsätta fokusera på det egna jobbet även ”på andra sidan” känner jag. Livet. Och känslan av ”är jag inte klar med det här redan?”😅

Det är svårt och frustrerande. En dag i taget…

Ps: lyckades trycka bort min första kommentar, men det här sammanfattar den egentliga kärnan. Att vi inte får glömma bort oss själva. Någonsin❤️