Senaste kommentarerna i forumet

@has du är så stark, har har bemött honom så hittills och har fått samma reaktioner som du, "min" är lika manipulativ om inte värre så det gäller att vara på sin vakt.
Skönt att ha ditt stöd i ryggen när man börjar tvivla på sig själv :-)
Kämpa på och ta hand om dig också

Synd att inte redigeringsfunktionen finns som tidigare. Jag läser inte alltid innan jag sänder iväg det till universum.

Jag får öva på det. Att läsa innan jag klickar på spara.

Går in och läser här idag. Är sjuk och vill inte smitta min pojkvän. Stannar hemma från jobbet. Min pojkvän gick till jobbet och jag var kvar hos honom till efter lunch. Sedan ett år har jag en nyckel till hans hem. Vi är nästan bara där. En dag hos mig de senaste 8 månaderna. Han bor "bättre". Fast jag har det mysigt ändå. Men nu när jag är hos mig själv idag så kan jag känna ett slags obehag. En sorg. Som väldigt sällan är närvarande i mitt nya liv.

Det finns spår av att jag levt i ett förhållande med en man som levt i ett missbruk. Jag har ont i halsen och är trött. Att vara hemma idag känns tungt. Jag har ingen energi alls och jag orkar inte göra så mycket.

Det är intressant. Vart vänder jag mig då. Jag går in här och läser i din tråd @has.

Och jag tänker att det är inget fel på någon av oss. Vi har en erfarenhet som jag inte önskar någon annan. Men när vi väl inser hur det ligger till.

Då tar vi oss vidare.

Vi är starka. Och den här gemenskapen sveper om mig som en varm filt med värme.

Jag önskar att jag befann mig i en trädgård mer er alla tillsammans. Där vi delade god mat och berättelser. Där vi tröstade, grät och skrattade. Där alla fick sin tid att berätta. Och där alla lyssnade utan att någon avbröt.

Där tiden inte tog slut, utan där den stod still en stund.

I min värld tar jag hjälp av karaktär som blivit stöd under min tidigare process.

Jag är realistisk, men ändå så fantiserar jag om en vänskaplig förening där vi möts i det verkliga livet.

Det hjälper mig dagar som denna.

Det är inget fel på någon av oss. Vi trodde på kärleken och så fastnade vi i klorna på duktiga manipulatorer.

Ta hand om dig.

Du kommer få precis som du önskar. Du är på god väg.

Kram!

Och

@Stark2025 det är tufft att gå igenom helt klart! Om en av någon anledning behöver ha kontakt tycker jag att det har hjälpt att inte gå med in i något som helst känslomässigt.

Till exempel: han; det här är så tufft, det är så jobbigt, det är så tragiskt. Jag: jo det är besvärligt med skilsmässor.

Och sedan bara observera vad som händer.

För mig upprepades exemplet ovan under flera timmar, sen när jag precis skulle gå kom vändningen: han; du är det ok för dig att jag ändrar min status på Facebook?👀

3 veckor in i separationen var det kanske inte det som stod högst upp på min ”att göra” lista, speciellt som betänketiden är 6 månader, men manipulationen blev ju väldigt tydlig.

Visst svarade jag, inga problem! Gick hem och plockade bort honom från sociala medier, eftersom jag förstod att det var ytterligare en arena för honom att manipulera mig på.

Den här tiden av observation och att själv inte följa med in i några diskussioner eller emotionella samtal har verkligen gett mig perspektiv. Och ett rätt så brutalt uppvaknande!

Alla är kanske inte lika manipulativa, men det kan vara väl värt att observera och hålla distans (även om en känner sig kall och till och med lite elak) för att få en bättre bild av vad som faktiskt pågår.

Ta hand om dig❣️

@has
Tack för ditt svar, du beskriver så bra det jag känner och det låter nästan som om du beskriver mitt liv och min relation.
Som du beskriver att relationen blev så stor, allt kretsade runt honom, alla mina tankar var där och jag valde bort saker jag aldrig skulle offrat innan. Det är galet hur man kan tappa bort sig själv.
Mina tårar i helgen är nog mycket sorg för att jag förstår att jag måste bryta, han trollbinder mig så fort vi pratar och han inte är arg, när han är arg har jag så lätt att stå emot men så fort han ger sina fina ord om "kärleken" till mig smälter jag, men jag vet i min hjärna att jag måste stålsätt mig och inte släppa in honom igen. Men han är min egen "drog" som jag har stora abstinens efter.
Men det är så bra att läsa och känna stöd från andra. Det är min räddning att prata och lyssna på andra så hans lögner inte blir min sanning igen

@cluedo jag tänker att vi som levt med en alkoholist troligen har upplevt mer trauma än vi förstår? Att leva med någon där en aldrig vet vad som ska hända härnäst är otroligt påfrestande och skrämmande.

Kan det vara så att kroppen fortfarande bär på spåren av det som hänt och därför signalerar stress när den inte orkar ”det där lilla extra”?

Bara en tanke❤️

@Stark2025 jag har också precis flyttat ifrån min man för andra gången. Jag tänker att sjukdomen alkoholism innefattar så mycket mer än själva drickandet. Och kan ha andra underliggande faktorer som har resulterat i drickandet.

Jag har valt att bryta helt, enbart ha kontakt runt husförsäljningen.

För mig har det varit viktigt för att få perspektiv och komma ur den där märkliga trollbindningen där en så lätt sitter fast i den andra personen.

Där jag står just nu är jag mer förundrad över hur mitt liv kunde krympa så mycket att just den här relationen blev så stor. Nästan betydde allt för mig. Fast den innehöll så mycket som inte var bra, men jag har börjat förstå att det var just det som höll mig fast.

Topparna och dalarna. Längtan efter att komma tillbaka till det bra. Längtan efter allt det där som var lovat att komma sedan.

När jag gick tillbaka till min man visste jag att det var ett försök till. Om vi inte lyckades bygga tillit tillsammans kunde jag inte tillåta mig att stanna kvar eller gå tillbaka igen. Innan vi bröt denna gång uppmanade jag min man att på nytt söka hjälp, vilket han vägrade. Jag hade kunnat jobba på ett tag till, i äktenskapet. Tillsammans.

Men att bryta upp, flytta, börja om, flytta igen. Det tar för mycket kraft. Jag behöver ta bättre hand om mig själv än så, eftersom det finns mer i livet som är viktigt och jag bryr mig om.

Du efterfrågar råd om hur du kan stå emot, och mitt är tyvärr att hålla distans. Det pågår en märklig bindning mellan den som är sjuk och de nära runtomkring. Jag tror den behöver brytas för att vi ska få upp ögonen för livet självt. Allt annat fint som finns att uppskatta.

Jag kom aldrig riktigt ifrån den förra gången jag flyttade, så när maken fick sitt uppvaknande kändes det bara som att krypa ner i ett varmt bad att gå tillbaka.

När jag bröt på riktigt denna gång upptäckte jag makens väldigt märkliga beteenden, som i försök till manipulation och kontroll på ett helt annat sätt. Det var som att en slöja fallit bort från mina ögon. Och det var väldigt smärtsamt att se, för jag förstår ju att detta troligen har pågått en stor del av vår relation.

Ta hand om dig!

@@nhörig Jag sitter nästan i samma sits som dig. Tänka att det kan vara så bra när det är bra och så illa när det inte är bra, i alla fall för oss.
Han hade vart nykter i ca ett år så jag flyttade in med mina barn, sedan kom en smygande förändring..... Kändes som jag trängt in ett djur i ett hörn, han blev mer och mer irriterad på allt jag gjorde ( även saker jag inte gjort), han började störa sig på barnen mer och mer.
Tillslut visste jag knappt vilket ben jag skulle stå på för att det inte skulle bli spydiga irriterade kommentarer från honom, konstiga anklagelser som man inte ens viste hur man skulle försvara sig mot.
En dag när jag kom från jobbet var han helt plötsligt full..... Han svor på att han bara skulle sova ruset av sig, att han inte skulle vara elak ( han har tidigare i vårt förhållande gjort mig illa när han druckit) och att han var ångerfull.
Sedan tog det typ en minut så blev han aggressiv påstår att jag ligger runt på jobbet och överallt. Sedan tog han tag i mig hårt och gjorde mig riktigt illa.

Jag flyttade där ifrån, har lyckats få ut alla mina saker och har startat ett nytt liv med mina barn. Han har supit i 6 veckor nu.... Men i helgen så pratade vi och han är sitt fina jag. Han säger att han ska söka hjälp igen. Och han vill träffas......

Nu min helt galna fråga. Hur står man emot?
Inser ju nu när jag skriver att så kan jag ju inte leva med rädslan om att bli slagen för att han får för sig något eller ha en klump i magen varje dag för att mitt smink luktar för mycket eller jag tar fel skor på mig.
Men hela helgen har jag gråtit konstant för att jag saknar honom, vill bara att allt ska bli bra igen.
Så om det finns någon som kan hjälpa mig att stå emot hans fina ord, löften mm de går rakt in i mitt hjärta och smälter mig totalt.

@Kevlarsjäl62 tack fina du❤️

Ja, jag sitter med en så märklig känsla. Lite som: hur i hela friden kunde jag så totalt glömma bort vem jag är?!

Högutbildad världsresenär som bott utomlands och har vänner utspridda över världen.

Hur kunde jag och min värld krympa tills jag bara såg denna man och vår relation…

Min kontakt på kvinnojouren menar att det här inte har något att göra vem en är. Att man fastnar beror inte på vem en är eller ens bakgrund.

Det är våldets natur som håller oss fast. Normaliseringsprocessen som sakta vaggar oss in i något som till sist blir ”normalt”, hur onormalt det än är.

Det var fint att höra eftersom så många frågor landar i ”vad har jag gjort för fel?”.

Skammen i att känna sig ”lurad” och ”korkad” är väl ofta det som får oss att tystna tänker jag. Det är också det som gör att vi behöver varandra❤️

Ta hand om dig du med!

@has Läser din tråd och känner alla känslor. Sorg över din situation, ilska över hur du behandlas av mästermanipulatören = alkoholisten, glädje över att du lyckats skapa en viss distans och stolthet över ännu en fantastisk människa som reser sig och går 🧡 Alla härinne har sin egen resa, men ibland häpnar jag över hur mycket vi har gemensamt i våra upplevelser. Var rädd om dig

@@nhörig Det där låter inte bra utan rent av farligt. Var rädd om dig. Var särbo länge, länge och jag hoppas att du har ett ordentligt socialt skyddsnät. Lyssna på @Adde, gå på egna möten för anhöriga. Behåll ditt egna boende och se till att ha ett eget liv också, där han inte nödvändigtvis ingår. Lyssna inte på några löften, han försöker inte lura dig men han har inte kontrollen, den har alkoholen än så länge och bara tiden kan utvisa om han kan besegra den. Stötta honom gärna, men du kan inte hjälpa honom. Det kan jag med 100% säkerhet säja efter 30 år med en alkoholist som "slutat" många gånger. Vara bara rädd om dig, det är det viktigaste

@Mino Ja du, det liv du vill ha känns väldigt långt borta. Din fru har, vad jag förstår, inte ett friskt förhållande till alkohol. Säkert har den varit ett skönt sätt att känna självförtroende, den funkar ju tyvärr så, men nu handlar det nog om något mer.
Att dricka "lagom" tror jag är omöjligt när bruket gått över i missbruk och det är vad du önskar att ni tillsammans ska kunna göra om jag förstår dig rätt. Det kanske aldrig kommer att gå, risken är uppenbar. Det ställer övermäktiga krav på din
fru, eftersom hon inte rår över alkoholen längre. Om alkohol ingår i att leva 100% för dig, så är ni nog i en besvärlig situation. Jättetråkigt och jag hoppas att jag har fel så klart. Jag har ju bara mina egna erfarenheter att luta mig mot. Önskar att allt går bättre för er

@Lingonet Kära vän, det gör ont i mig att läsa dina ord. Jag har varit där du är och mäktade inte med att lämna. Det fanns inget våld eller annat skrämmande på det viset hos "min alkoholist", ingen misär där han låg avsupen någonstans, men vad jag önskar att jag lämnat i ett tidigt skede. Jag lät alla skadas mer än nödvändigt och vann absolut ingenting. Min kärlek dog för flera år sedan, mina barn vill som vuxna med egna familjer, ha så lite kontakt som möjligt med sin pappa och känner sig så svikna och bortvalda av honom, MEN även av mig. Varför valde jag inte dem? Varför tog jag dem inte därifrån?
Det är lätt att säja att du ska gå, men jag vet vilket enormt steg det är. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Var ska vi bo? Ska barnen bo hos honom varannan vecka? Allt känns omöjligt.
Ändå kan jag inte ge dig något annat råd, det vore att förkasta mina egna erfarenheter helt och hållet. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig. Jag känner alltid så när jag läser trådar där unga anhöriga har det svårt. Jag kom iväg på tok för sent och mina barn är allt annat än tacksamma. Jag önskar ingen annan detta

@Tröttiz ja det känns hopplöst just nu. Det dricks mer och mer. Han kom hem med en hel platta öl torsdag som han skulle ha ”hela” helgen men den var slut på fredagen. Lördag var vi på 20års fest och han drack sig full nästan direkt och när vi kom hem så hade tagit med sig hur mycket alkohol som helst.
Jag älskar honom men hatar den han blir när han dricker. Jag har ångest inför semestern för jag vet hur det blir. Jag önskar bara att det vore så enkelt att ta barnen och sticka men det är så svårt.

Det här var en otroligt bra tråd. Jag har också nått bristningsgränsen nu. Och även fast han blivit ”bättre” så fortsätter sveken. Och löftena är bara tomma ord. Ofta får jag höra att nästa vecka eller imorgon osv. Men så blir det aldrig så som han säger. Jag sa att nu gäller det vi eller alkoholen. Då sitter han med en öl ändå. Och jag blir otroligt sårad och sviken ännu en gång. Vill bara att han ska komma till insikt men det kanske han inte gör om jag faktiskt inte går?

@Kevlarsjäl62
Jag finns här. När du orkar o vill.
Lätta på hjärtat eller bara känna samhörighet genom nåt enstaka ord.

Har själv inte orkat skriva i min egen tråd på länge. Skriva är annars min ventil o det som ger mig mening o energi. Men inte orkat formulera min egen 'skit'.
Kanske blir det för verkligt. Kanske skäms jag.

Nu gråter jag lite också...
Men känner en stor värme inom mig att du finns där ute ❤️

@Kameleont
Tack. Du finns. Inser att det var den största anledningen till att jag skrev här igen. Gråter nu, men vi hörs. Lite senare 🧡

@Kevlarsjäl62
Kära vän!
Blir så oerhört glad att 'höra' din röst igen! Har tänkt ofta på dig o undrat hur du har det, hur du mår o hur det går.
Men blir samtidigt så ledsen för din skull, att läsa din känsla o uppgivenhet.
Vill skaka om dig o säga att Ditt liv inte är slut! Du får inte ge upp!

Tror mig veta, av tidigare kloka ord o resonemang, att Du vill finnas kvar o hitta glädjen till livet igen. Finnas för dina barn även framöver.
Livet är absolut inte över vid sextio.

Jag känner igen en del i min man. Vi är ca tio år yngre o alkoholen har varit en för stor del av hans liv de senaste fem åren snart. Fast det låtsas han inte om. Han ljuger för sig själv väldigt bra.
Han uttrycker sig som att han är gammal med krämpor o gubbgnäll, när det mesta eg är orsakat av allt drickande.
Tala för dig själv, säger jag, när gubbgnället tar fart!
Jag tar hand om mig själv o min hälsa, så gott jag orkar efter omständigheterna.

Alla dessa känslor som kommer o går o tar (o ger ibland) massa energi o ork.
Det är tröttsamt, jag vet.
Jag vill ge dig energi, om jag bara kunde, och ork att kämpa dig fri. Friare i alla fall, att ta tillvara livet o den tid du har fått.
Sådana som du behövs i världen.
Du är värdefull!

Jag vill ha dig kvar länge till.
Kram ❤️

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har gått liknande väg och försöker ta mig tillbaka nu också!
Det kanske är så att man behöver träna och lära sig att uppskatta det igen? Göra saker som är lite obekväma för att hitta tillbaka?

Två år sedan jag flyttade ut från vårt gemensamma hus där vi bott i 35 år och där våra barn växt upp. Min alkoholist har bott kvar, men ger upp nu och huset ska säljas. Han jobbar inte, han ser väldigt sliten ut, böjd, smal och skakande hasar han omkring. Jag vet inte hur mycket han dricker nu, men dricker gör han. Ibland får jag långa fylle-SMS, men vi träffas aldrig när han druckit.
Den man jag blev kär i, gifte mig med och bildade familj med är borta nu. Han är inte där längre, hans ögon säjer absolut ingenting och det gör snart inte jag heller. Jag blir någon annan när jag träffar honom, tyst och butter. Eller kanske bitter. Jag vet bara att klumpen i magen växer och ångesten ligger nära, nära. Vill egentligen bara gråta, men jag tror jag tappat den förmågan. Minns inte när jag grät sist. Inser plötsligt att det verkligen aldrig kommer att bli annorlunda, det kommer inte någon ny, mer positiv fas i vårt gemensamma liv (som knappt finns längre) och han verkar nöjd med det. Hans liv är slut och det är ok för

honom. Han antyder t o m att det är så det ska vara vid nyss fyllda sextio och jag känner att han börjar dra mig med sig. Är livet slut nu? Är det hans eller mina känslor jag känner? Detta j-a medberoende.

@marisr
Hej,
Tråkig situation, jag rekommenderar att du ringer anhörigstödet. Se detaljer på https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet.

Sedan så över tid är det endast din man som kan göra nödvändiga steg för att bli nykter/dricka mindre, du kan vara där och stödja. Jag tror inte att det finns en unik mall att följa. Folk är unika och det finns lika många anledningar dom personer till att dricka.

Hjälp! Jag är här för första gången, precis som många andra i samma situation kanske, där jag bara behöver skrika ut i etern HJÄLP. paniken inom mig när jag för 30 minuter sen upptäckte och kom på min man med att dricka alkohol på ett felaktigt sätt. Det är varken en lördagskväll till middag, en fest eller annan speciell tillställning som annars är socialt godtagbart för många.. det var i bilen, på väg hem från ärenden, som han stannade efter vägen och drack en starköl 6,8… alla mina sinnen flaggar nu och jag vet inte ens vad ett första steg mot hjälp är..
Han har en missbruksproblematik, han tar alkohol som medicin för att döva känslor och dåligt mående, så i morgon, då ringer han vårdcentralen? Men sen då. Han har ljugit för mig om detta i ett års tid. Och ja, jag är inte dum, jag har misstänkt en längre tid men inte haft konkreta bevis. Nu kom det. Idag. För 33 minuter sen. Jag som anhörig vill göra alla rätt, kan någon lista rätt väg att gå? Vilken hjälp finns det? Vad är bäst?

Ja när blir man det? Lever med min nyktra partner sen flera år nu men jag är fortfarande inte tillbaka?? Innan var jag social, älskade att resa med tåg och flyg och hade alltid något planerat med vänner eller familj.
Men det försvann under tiden. En del är tillbaka och jag känner igen mig själv, men bara tanken på en resa, speciellt med tåg eller flyg får det att vända sig i magen. Det gör mig ledsen och nedslagen. När blir jag mig själv igen? Någon med tankar/erfarenheter?

@hopplöshetens … det är jobbigt och befriande att skriva här. Ibland tittar jag in bara för att läsa vad jag själv har skrivit. Hoppas du startar en egen tråd här, kan hjälpa dig att sortera tankar 🌼

@Lingonet
Hej, hur går det för dig?
🌺