Senaste kommentarerna i forumet

Hur gör man? Känner jag har tappat mig själv och blivit helt "blank". Jag vet inte ens hur jag ska ta upp diskussionen igen eller få fram min oro.
Jag känner mig helt kluven för jag inte har konkreta bevis på drickandet. Och han nekar alltid.

Jag börjar helt enkelt känna mig dum i huvudet, har jag verkligen så fel? Den här magkänslan som dyker upp eller små tecken som JAG upplever (talet, slöheten, hur han står, hur han tittar) är ju inga bevis. Jag vet om att han gömmer öl i garaget och i bilen men har aldrig sett han dricka eller kommit på han när han gör det.

Jag upplever att jag blivit helt avstängd på att vilja ta en diskussion, för det blir alltid förnekelse och jag känner mig förvirrad. Oftast slutar det med att vi inte löser något och det blir dålig stämning i dagar ibland veckor.
Som tex skulle jag iväg till en vän i fredags och förmodligen sova över, han är ensam hemma med sonen och ringer FaceTime av någon anledning (brukar vi inte göra på kvällarna då sonen är extremt mammig när han ser mig och blir ledsen)
Jag bara får en sån tung magkänsla och upplever att han sluddrar i samtalet. Vilket gör att jag får avbryta och åka hem. Dom sover när jag kommer hem men det är tänt i våra uthus vilket jag reagerar på och sambon kommer ner efter en stund och beter sig märkligt och ska gå ut för och röka. Jag går ut efter en stund för behövde ställa en fråga men hittar inte honom. Min hund är med mig och jag får kalla in honom då han försöker smita ut från gården. Då har sambon varit på baksidan och vid frågan varför så säger han sig varit där med hunden vilket jag säger är omöjligt men han håller fast och jag börjar tveka på mig själv om jag verkligen har haft koll på hunden hela tiden.

Så nu sitter jag och funderar på hur jag ska kunna ta upp det överhuvudtaget. Vet knappt vad jag vill komma fram till här ens, känner mig så rörig och snurrig. Känns som om jag alltid måste vara på spänn och ha koll men sen samtidigt har jag ingen bevis.

@cupcake9 Hej ❤️ Jag är säker på att du vet att den enda du kan välja åt eller rädda är dig själv. Tänk sinnesrobönen (med eller utan Gud)

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan;
och förstånd att inse skillnaden."

Jag tycker inte det handlar om att kasta bort någon man älskar utan att kasta bort den enda människan man måste leva med resten av livet - sig själv. Jag har själv levt i medberoende som i mitt fall senare ledde till ett eget beroende. Jag kan fortfarande undra ibland varför mitt värde var lägre än min partners.

Mitt förslag blir: ställ krav, sätt ner foten & håll den kvar och invänta respons. Jag vet att bla @has har en annorlunda historia avseende medberoende. Stor kram 🩵

Vad fan ska jag göra
Jag har vänt upp och ner på mig själv och försökt lappat ihop min pojkvän.

Försökt att se han för den han är och ibland behövt vara en kärring till flickvän för att styra han i rätt banor i livet. Han lovade så hårt på nyår att nu ska han bli en bra människa och inte behandla mig dåligt men vad hände i helgen? Jo han tog droger igen.
Jag fick reda på detta via annan person och han ljög för mig vart han var och vad han gjorde. Han kom aldrig hem vilket jag förstår att han ville dölja för mig vad han gjort. Jag orkar inte mer. Vad ska jag säga till han? Jag är så ledsen men vågar eller orkar inte ta upp det en gång till med han. Detta är inte första gången något sånt här sker och jag känner mig så ”van”. Men jag känner mig så sviken när ärligheten inte finns där och droger är inget jag supportar eller vill ha kring mig överhuvudtaget. Varenda gång lovar han att det aldrig mer ska ske.
Vad kan jag säga till honom som är bra och vettigt? Känns som att jag tjatar hela tiden men jag vill att han ska veta att dethär får mig att må pissdåligt. Jag vill inte låtsas som att jag inte vet om att han tagit droger , för då lär han göra det igen bakom ryggen på mig. Jag vill att han ska förstå hur jag mår i detta och att det inte är okej

Och varje gång han faller tillbaka till droger är när han druckit alkohol. Han har adhd och styrs mycket av impulsiviteten. Han är världens finaste kille nykter men så fort han dricker finns det inget stopp. Inte nog med att han har problem med alkoholen så händer det ibland att han dra en Lina eller tar något ännu allvarligare. Jag ligger ständigt med volymen på Max i telefonen ifall jag skulle få ett samtal att något händer.

Kommentarer om att jag borde lämna honom undanbes gärna, jag vet såklart om att jag förtjänar bättre. Men det är inte så lätt att kasta iväg någon man älskar. Det är så svårt att lämna när man väl är i en sån här situation, det är inget man bara gör sådär.

Jag bor med min sambo sedan 5 år, blev varnad om hans drickande tidigt av omgivningen men märkte inte av det, tänkte det var en jobbig period han hade efter tidigare uppbrott men va ok vid det laget våra vägar korsades...

Inte så jättelångt in i relationen uppstod första grälet om just alkoholmängden han hällde i sej. Grälet ebbade ut och allt fortsatte som vanligt. Jag uppmärksammade dock att det dagligen köptes hem 2,8 och 3.5 folkisar, mest sistnämnda.
Tog ett bra tag innan jag verkligen fick misstankar, en måndag och jag kommer hem från jobb och vi ska grilla, typ raglar han....men han va ju trött. Det har jag fått höra många ggr genom åren, speciellt då han låg borta på jobb och jag poängterade det, att det lät som han småsluddrade, trött igen. Konstigt att han inte sluddrade hemma då han va trött.
Plötsligt hittade jag öl gömt bland hans kläder, storbråk, gråt, aldrig hända igen, erkände alkoholproblem, pratade om det, jag stöttar och hjälper till 110 procent. Lugnt ett tag, men alltid folkisar hemma.
Sedan har det hållit på så här, hittat öl under kuddar i gästsäng, jackfickan, bilen, frysen!! Aldrig misskött jobb tack å lov.
Sista gången sa jag att nu fan räcker det! Jag orkar inte mer, då skulle han söka hjälp hos AA på måndagen, den måndan har inte kommit än.
Vi blev vänner igen å han lova att prata med mej då det blev jobbigt, han skulle fixa detta för han ville inte mista mej, vi skulle jobba på detta tillsammans.
Vid ett läkarbesök fick jag dra ur han va de sagt...hög alkoholkonsumtion
han har även potensproblem och hjärtrusningar, 3 barn, varav 2 tagit avstånd.
Så här har det hållit på genom åren. Utöver detta är han otroligt snäll, omtänksam på alla vis, jag älskar människan!
Nu har det varit en period som det inte varit nåt som jag hängt upp mej på eller misstänkt nåt, tills i förrgår, han hade varit å handlat, div jox plus 4 öl i en påse han tog in, 2 var till maten tänkte han sa han under helgen.
Han jobbar helg, så jag stökade på i godan ro, ölen stog kvar i påsen på golvet, å jag skulle ställa dom kallt...där i låg kvittot. Känslan i maggropen då det fattas 8 norrlands i påsen enligt kvittot.
Då gick det upp för mej, kvällen före,samma som inköpet, hörde jag han på övervåningen tussa runt, så jag gick upp för att leta reda på dom, men fann inget, däremot ser jag att soffkudden är i oordning, alltså, smugit upp öl å gömt i soffan, passat på att hälla i sej då han låtsas gå på toa, gömt tomburkarna på samma ställe till morgonen efter för att smussla ner dom medan jag ännu sover, men han lägger dom i pantpåsen?! Så då jag börjar luska i det hela finner jag ju dom där, 3 st, plus 2 från påsen , så 5 starkisar innan morgonskift! Han vet ju att jag ser ALLT men gör sej inte stort besvär att göra det osynligt, soffkudden tex.
Han kommer från jobb, jag låtsas som inget då jag vill se hur han gör.
Hittade ju ingen gömma hemmavid, men i skuffen på bilen va dom , under en annan påse, alltså, han smugglar in och upp till soffan. Luften går ur mej nu, han vet så väl att förra gången var sista chansen jag gav han, trodde på riktigt att han va på rätt väg.
Jag älskar han, men det känns som allt förtroende och alla känslor är förbrukade nu. Jag blir tom, så djävla tom och ledsen, så jag undrar, är det dags nu?.......

Hej.
Blir alltmer sällan jag skriver här, mycket för att jag kommit igenom och ut till en annan sida.
Då jag var mitt inne i "allt", kan tro att alla här förstår vad jag menar, så kände jag att det inte fanns någon väg till något - bättre. Eller ... "bättre" vet jag inte om är rätt ord, men jag var fast i någonslags fälla. Sunt liv? Lyckligt liv? Nu är jag ensam, känns bra med det. Att bara ha mig själv. Frid. Inre ro, fastän jag nog emellanåt kan sakna tvåsamhet, tillit, att planera roliga saker ihop, förtroende. Allt det jag inte fick tidigare då man var två. Hellre att vara ensam än i en relation där det grundläggande inte fungerar kom jag fram till.

Då man har facit i hand ser man vad man borde ha gjort långt tidigare, men efteråt vet man ju vad man hade gjort annorlunda - just då. Att ha lyssnat på vänner, att ha lyssnat på mig själv och inte fokuserat på den jag var tillsammans med, att ens böner, tjat, oro inte gynnat vare sig den andre eller mig själv. Alkoholen var stark.

Idag är han och jag vänner. Hörs nu och då. I kväll har jag lugnt kunnat säga att "vi hörs en annan dag". Jag gick inte närmare in på det med honom, men hörde ju att han var onykter.
Att lugnt säga de orden, ingen hjärtklappning eller oro, och att kunna fortsätta med ro i kroppen se Mello med en hund i soffan och med en mugg te.

Sköt om Dig!
Tänk på vad du behöver.
Kram!!

Hej!

Efter flera crasher om året har vi nu kommit till ett vägskäl. Ett löfte bröts (för tusende gången i ordningen) och jag fick nog. Jag har nu möjlighet att bo på annan ort när jag behöver, jag håller mig borta sedan några veckor men flyttar snart tillbaka igen pga jobb mm. Min partner har rasat igenom och äntligen faktiskt på allvar (verkat det som...) tagit tag i sitt alkoholproblem. Det är såklart fantastiskt bra och ger hopp för framtiden. Samtidigt är min tillit totalt utplånad och min kropp är helt ur balans.

Jag tampas med att få syn på det medberoende jag utvecklat under tio år tillsammans, försöker dämpa reflexerna att stå till tjänst och komma med lösningar. Samtidigt hyser jag stor medkänsla med min partner som nu går igenom sitt värsta i livet. Jag skulle säga att alla våra problem värda namnet har med alkohol att göra. Allt annat är småpotatis som vi kan lösa. Vi har väldigt mycket bra tillsammans, som ger hopp om att vi kanske kan hitta tillbaka så småningom.

MEN! Det kommer såklart bero helt och hållet på hur han går vidare. Han tar hjälp nu men jag vet inte exakt i vilket tempo, så att säga. Jag känner mig otålig och vill se resultat. Och jag vill ha nån slags upprättelse för all skit jag fått ta genom åren. Jag skulle vilja fakturera honom en halv miljon eller nåt för all tid jag inte varit i form, inte kunnat driva mitt företag som planerat, fått tacka nej till stora uppdrag pga utmattning etc. Det är först nu med lite distans som jag börjar förstå och lära mig att den som är anhörig ofta tar en större smäll än den som är beroende. Att det är så sjukt stressande att stå bredvid, önska kommunikation men vara hänvisad till gissningar, lirkande, anpassning, ändrade resplaner, grusade förhoppningar, förnedrande kommentarer, totalt mosande av tillit. Jag har svårt att se hur han någonsin ska kunna ta in vad detta kostat mig. Alltså vad HANS VAL har kostat mig. Det känns på något vis förnedrande när jag ser tillbaka på alla gånger jag hoppats förgäves, markerat men ändå kommit tillbaka. Om han skulle förstå på djupet vad det gjort med mig, vad jag bär på, vilka minnen jag helst inte skulle vilja ha, då måste han var jävligt modig och vidöppen. Och jag tror att det kanske blir för mycket för honom. Han klandrar redan sig själv ordentligt.

Så hur har ni gjort, ni som hittat tillbaka när partnern blivit nykter? Hur lång tid har det tagit? Går det ens att lita på personen igen? Eller sitter det som ett cellminne att det alltid finns en risk för återfall? För oss vet jag inte ens om det kommer landa i helnykter eller måttligt drickande. Men i nuläget känns det som om jag utvecklat en hyperöverkänslighet mot minsta tillstymmelse till både drickande, beroendebeteende och små gliringar eller anklagelser om att "jag är inte heller perfekt". Hur kan man nånsin ha en ärlig kommunikation igen när det blivit så oberäkneligt att tex kritisera ett beteende som sårar en?

@Hanni förnekelse är tyvärr ett av symptomen vid alkoholism. Min man upprepade om och om igen att han inte hade några problem och kunde sluta om och när han ville men jag hade inte med det att göra.

Han blev också mer aggressiv allt eftersom sjukdomen utvecklades.

När jag lämnade honom insåg han sin problematik och att alkoholen helt styrde hans liv (och därmed också övriga familjen).

Det jag ångrar mest av allt så här i efterhand är att jag la så mycket energi på att förklara hur det blev för mig, försöka förstå honom, mängden han drack osv.

Jag la så oerhört mycket energi på det vilket gjorde att jag brakade totalt och nu inte kan arbeta, knappt göra något annat heller.

Hoppas det finns någon som har erfarenhet av det du beskriver och kan ge dig bra råd om hur du kan gå tillväga för att få honom att flytta ut. Och framförallt för att du själv ska vara trygg och säker❤️

Ja det är jobbigt, jag känner mig så totalt lurad och sviken!!! Löften som ges och bryts på löpande band!
Men han har inga problem med alkoholen enligt han själv!!!

Jag har försökt förklara att varje gång han super till det, stjäl alkohol, blir aggressiv så jag och hundar får fly från mitt hem (har bott här sedan början av 90-talet) och som nu sist när han FaceTime från mitt konto med flera andra som han inte ens känner, styrelsen tex eller kompisar som blir förhörda av han om vad vi pratar om.
Han har en extrem svartsjuka och vanföreställningar, en av gångerna när han var så våldsam var han arg på killen jag var tillsammans med för 30 år sedan!😳😳😳😳
När han super till det ska han gå igenom min mobil, varse god säger jag, finns ju inget konstigt alls men ändå blir man ifrågasatt!!!

Varje gång av kaos-tillfällen så går ju ngt sönder hos mig….. 💔😔 och en liten del av min kärlek till honom försvinner och dör….
Jag har också försöket förklara att en sådan människa vill jag inte leva med…..inte heller ha i mitt liv!!

Han svarar bara, jag vet att jag gjort fel så tror han att allt är som vanligt….😳😳😳😳 Så vill han krama mig- och jag vill inte ens att han rör vid mig!!!

Igår blir jag igen anklagad för att jag skulle träffat någon annan när jag hade varit iväg och hämtat halm till djuren….
De finns inte ens på min världskarta!

Det finns ju ingen hejd på hur han dricker när han sätter igång, har hittat 20 flaskor som han dragit i sig på dessa 3 dagarna, allt från min samling med Blossa årgångs glögg, från 2008 och framåt, till starksprit, vin och även 5 flaskor 2,25% glögg. Jag fattar inte alls hur detta kan gå till….
Och hur jag ska bli av med honom vet jag faktiskt inte just nu…..
Alla mina strategier och planer faller i bitar, antabus anser han att han inte behövt….. prata med någon behöver han inte heller, han har inga problem….och kan kontrollera sin ilska, vrede och aggressivitet…..
Vi var på några öppna AA-möten men det behövs inte, han har inga problem!!! Han är inte alkoholist och kan sluta när han vill….
Mitt svar blir, ja men jag såg hur du hanterade allt när du fick nyckeln till mitt hus!!! Du söp så du var full som en kastrull och behövde vila i 2 dagar efteråt!!!
Jag kommer aldrig äta en middag med dig och dricka en flaska vin - för du kan inte hantera det och sedan räcker det att du får en fis på tvären och för en vanföreställning så ballar allt ut!!!
Men nej- han har inga problem!!!

Han har varit så arg i 2 dagar för jag inte vill att allt ska vara som vanligt….
Har igår lyckats tvinga han att räkna material på jobbet till kompisen, hoppas att de blir av snart så han får in lite pengar, så kan han köpa en biljett och åka tillbaka till Polen, sitt hemland, så kanske jag får vara ifred 😔🙏🏻 och han kan köra sin strutsmetod på annat ställe!!

Även om han inte super just nu och fixar en del saker, så vill jag bara inte mer, jag orkar inte mer och kan inte leva så här…..jag går sönder och det kommer sluta med en förskräckelse är jag rädd för…. Han är för våldsam när han dricker och har inga spärrar!!! Han är utom kontroll och vet inte vad han gör!!

Utan alkohol är han en helt annan människa!

@unicornsarebeautiful hej! Jag hade helt missat ditt svar.
Treåringar är inte jobbiga, dom är precis som dom ska! Mina barn är 18 och 21, och nu vet vi ju att hon dricker och så får det vara så. Jag har druckit med henne i perioder, men nu vet jag att hon dricker ännu mer då så nu är det alkoholfritt för mig när vi umgås.
Jag har haft värdens finaste morföräldrar och kan sörja lite att mina barn inte fick det (min pappa dricker också), men jag har andra bra vuxna i livet som känner mina barn.
Att jag slutat dricka nu tror jag kommer hjälpa mig att bli en bra mormor i framtiden, och det längtar jag efter.

Hur mår du? Hur går det för dig?

@Anayh5 du har all rätt att inte vänta längre! På samma sätt som han fattar sina egna beslut, så är du i din fulla rätt att fatta beslut som blir bra för dig!

Men jag förstår att det känns väldigt svårt att släppa taget, eftersom barnen är där och du inte vet hur de har det.

Det låter också som att en orosanmälan skulle behöva göras gällande barnen som förstås inte ska behöva vara med en pappa som dricker.

Hur ser det ut för dig med eget stöd? Det låter för tufft att handskas med allt det här själv❤️

@Hanni så himla jobbigt du har det!

Jag känner verkligen med dig❤️

Det (hårda men) enkla & samtidigt så svåra svaret är att man varken ska eller kan lita på någon som har en aktiv beroendesjukdom. Lögner och manipulation är en del av symptombilden.

Inget tyder på att din sambo är på bättringsvägen. Så tufft att du inte kände att du fick någon hjälp när du tog kontakt med utväg! Finns någon annan väg att gå? Jag kan tyvärr inte tillräckligt om det men andra kanske är mer insatta.

Jag känner oro för dig och din situation 💔

@ankan123 skönt att det blev ett bra samtal. Jag lyssnade på boken ”Beroendepersonligheten” när jag förstått att min man faktiskt var alkoholist (det är lätt att en blir förvirrad vad gäller normalt förhållande till alkohol när man lever med en alkoholist), den var jobbig att läsa men ändå väldigt hjälpsam tyckte jag.

Hur kan du se till att ta hand om dig under kommande halvår?

@Sisyfos Min sambo dricker också i smyg. nu köper han 3,5 öl och spetsar med sprit för att jag inte ska reagera på hans vindrickande. Nu för en stund sedan konfronterade jag honom och nu är det mitt fel för att jag går och rotar bland hans saker. Jag bad om ursäkt, vilket är helt sjukt, men bara för husfridens skull. Nu sitter han i vardagsrummet och känner sig kränkt. jag vet att jag inte gjort något fel egentligen. Men ändå känner jag en jäkla ångest och oro för att jag ställt till ytterligare en dag. Jag förklarade för honom att han inte behöver smyga. Men det känns som alkoholen är det viktigaste för honom. Inte vårat förhållande, inte hans barn .. ingenting helt enkelt. Han sa upp sig från jobbet i höstas och har därefter börjat dricka mer. varför han sa upp sig har jag inte riktigt fått klart för mig. Eller jag får det inte att gå ihop. Jag vet att den enda utvägen är att lämna. Ofta önskar jag att allt bara var avklarat men jag älskar den där mannen. Är så frustrerad och orolig och har ångest.

Jag förstår hur du har det,själv går jag runt och försöker hitta mod att lämna en man jag varit gift med i 35 år och som alltid druckit mycket men alltid på helger. Men nu sen en tid tillbaka dricker han ute i garaget och ofta mitt i veckan oxå och tror att jag inte märker det på honom. Varför är det så att vi kvinnor inte vågar/orkar lämna? Eller varför ska detta gift ha så stor dragningskraft. Önskar dig all lycka och hoppas ni lyckas med ert mål.🥰

Glömde berätta - kontakten med Utväg förra veckan ger inte så mkt.
Där är vi inte heller välkomna - men de vet lite bekymrade för mig…..
Helt sjukt när man väl ber om hjälp…..

Var börjar man och slutar med allt…..💔😢🙈
Mycket tankar och känslor…..💔😭

Tack för allt stöd och alla tips ❤️🙏🏻
Jag orkar inte just nu skriva till var och en av er men läser allt!
Så det blir ett tack till alla ❤️

Han har hållt sig borta från flaskan tills jag åkte i lördags.
Är tvungen att röja ur min döda mammas hus som ligger 3-4 timmar bort enkel väg beroende på väder.

Märkte när jag ringde om att jag kommit fram att han verkade påverka - men han nekade, självklart…då har man rejält ont i
magen när man sitter 4 timmar bort…..och är så trött och man vet att man inte klarar av att köra tillbak.🙈

Finns flera stugor på gården och den som han/vi bor i har inte huvudbrytare till strömmen.( Så jag var tvungen att lämna nyckeln till huset där han inte får vara själv eftersom det finns alkohol där….
Ni kan räkna ut resten tror jag….)
Och strömmen måste fungera till alla djuren och stugorna och med tanke på 13 minus måste man spola vattnet i huset så vattenledningarna inte fryser …..

När jag kom hem i natt orkade jag inte ens går ner och kolla på allt han mest troligen har stulit från huset…..

Bad han laga rutan han slug sönder i ena stugan sist han hade fest, och fixa lite annat …..
Inget har hänt….

Innan jag åkte den veckan så drack han inte. Men han vill inte gå till socialtjänsten eller till arbetsförmedlingen heller.
Vi var ock kollade på ett jobb hos en kompis - hon ska isolera sitt ena
Uthus- och han skulle räkna material åtgång…. De har inte heller gjort….

Vid ngt tillfälle förra månaden blev han arg och slog sönder sin mobiltelefon, så nu när jag åkte fick han låna min arbetsmobil som är parkopplad med min andra mobil. Måste kunna stämma av med tanke på djuren han skulle sköta om.

Han fick tydliga instruktioner- du får
INTE ringa någon annan än mig.
Ändrade konto a och tog och valde ena föreningens fb och messenger så det skulle vara lugnt där från den privata…
Trodde jag!!!

Han har kopplat tillbaka på min Messenger - ringt och telefonterroriserst min bästa kompis som lider av hjärtrötthet sedan en olycka.🤬🤬🤬
Han har kopplat upp med videosamtal till ena styrelsen där jag är aktiv, flera ansluter till videosamtalet ……där kräver han att de ska lämna ut mobilnummer till mitt vuxna barn som han måste få tag på?!😳😳😳 de undrar så klart vad som sker!!
Ringt uppdragsgivare och härjat med dem!🤬🤬🤬🙈🙉🙊
Och jag röjer för fullt hemma hos mamma och märker ju inget av de - tills jag tar en paus och ser att kompisen skriver att hon ska polisanmäla honom.
Jag ringer upp och får då lite mer klarhet….🤬💔😭
Styrelsen börjar ringa mig och fråga om jag lever om det hänt mig något…🙈
Då börjar jag förstå vidden av vad han har ställt till!!💔😭
Jag ringer min mobiloperatör - spärrar mobilen för utgående samtalat, stänger ner mobila bredbandet.

Vid 09.30 gick han ut och rökte - jag försöker prata med han.
Han tycker jag är asjobbigt…..
Jag får besked att han ska sova en timme till….

Så där står vi nu…..
Jag har ätit lite och ska gå och kolla i huset och kolla till gården.

Känner mig bara extremt ledsen och uppgiven! HUR ska/kan man lita på en sådan människa som sviker en så totalt?!?!
💔😭💔😭💔

Stort tack för att du kommenterade på mitt inlägg ❤️ och tack för tipset, jag ska läsa på om högfungerande alkoholister, jag har faktiskt inte hört den formuleringen innan.
Efter att jag skrev av mig igår så kände jag att nu har vi nått ett vägskäl och att en förändring är ett måste, så jag hade ett samtal med min man, om att han behöver bestämma sig själv för en förändring i sitt liv, vilket han verkar positiv till, han vill ju inte heller leva det destruktiva liv han lever idag, jag har sagt att jag ger ett halvår på att det skall bli en positiv förändring på flera plan, så nu håller vi tummarna att vi kan vända spiralen uppåt.

@has tack för svar och råd🙏
Han verkar inte förstå varför han skulle sluta dricka innan jag tar tillbaka honom då han nu enligt honom själv dricker för att jag lämnat honom.
Jag är självklart orolig för barnen, på helgerna är jag oftast hos honom med barnen eller hos mig med barnen då jag vet att det kan bli lite mycket på just helgen.
Han säger att om det "bara" är hans drickande som är jobbigt för mig så slutar han med en gång. Det är bara det att den dagen kommer liksom aldrig och jag är trött på att vänta..

@ankan123 vilken jobbig situation! Jag tänker att det kan vara bra att läsa på om högfungerande alkoholister (vilket det tyvärr låter som din man är).

Sjukdomen är progressiv och jag märkte, precis som du skriver, hur humöret blev sämre och mer ostabilt med tiden.

Till sist gick det knappt att säga något utan att det blev bråk.

Ta väl hand om dig♥️

@Anayh5 när jag läser ditt inlägg blir jag lite orolig för barnen (förstår förstås att du också är det) som är hos sin pappa som dricker.

Utifrån det du skriver är det helt klart för mycket. Att det håller någon vecka efter att du påtalat problemet tycker jag berättar att han inte kan sluta, utan har fastnat.

När jag lämnade min man och han sedan insåg att han drack för mycket avvaktade jag tills han på egen hand förstod att han inte kunde dricka mer alls och sökte hjälp.

Han har nu varit nykter i ett år och vi lever tillsammans igen, men jobbar fortfarande med det som gick sönder i relationen av hans drickande och alla märkliga beteenden som hör till sjukdomen alkoholism.

Så var rädd om dig, om du vill att det ska vara alkoholfritt så tänker jag att det är bättre att avvakta tills det eventuellt blir så och att det förändrade beteendet håller i sig över tid.

Har du själv något stöd runt dig? Det är väldigt tungt att bära på allt själv så en egen samtalskontakt eller liknande kanske vore ett hjälpsamt steg för dig?

Med omtanke♥️

Hej! Jag har levt ihop med en man i nästan 8 år, innan jag lämnade honom. Vi har 2 barn tillsammans.
Vi har inte haft den mest kärleksfulla relationen men vi har alltid älskat och funnits för varandra.
Jag växte upp med en mamma som var alkoholist och har generellt haft många personer i min omgivning med alkoholproblem genom min uppväxt.
Nu till mina barns pappa, han har alltid sen vi träffades druckit ganska mycket folköl. Jag kan inte komma på en enda helg då han inte druckit förutom om han varit sjuk. Mängden folköl har ökats på efter tid. I början var det bara på helger, sen blev det ett sexpack även nån vardag osv. I dagsläget har han druckit i princip varje dag sen över ett år tillbaka. Ett sexpack och 2 större flaskor per dag och sen 2-3 sexpack per dag fre&lör. Det är "bara" folköl men jag märker att han blir påverkad. Jag har sagt till honom otaliga gånger att jag mår dåligt när han dricker så mycket, att jag kommer lämna honom osv osv, men det hjälpte kanske i en vecka max, sen var vi tillbaka på ruta 1 igen. Tillslut lämnade jag honom och har nu en egen lägenhet, men jag har svårt att släppa honom. Han lever på ett sätt jag inte vill leva. Men det är en omställning att vara själv och inte ha barnen på heltid. Tryggheten är liksom borta. Han säger att han ska sluta dricka, men bara om jag först tar tillbaka honom, vilket känns som alla andra gånger han lovat att sluta...
Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Kanske lite input, tips och råd av nån som varit med om liknande. Allt känns bara förjävligt hur jag än gör.
Jag vill inte leva resten av livet med samma skit jag växte upp med. Men jag lyckas inte heller gå vidare...
Hur gör jag?

Min man har haft ett osunt drickande i många år men han hanterar vardagen. Tidigare hade vi fler vänner som vi umgicks med, då blev han ofta väldigt berusad, nu har vi nästan inga kvar som vi umgås med längre. Vårt förhållande har blivit sämre och sämre och vi pratar nästan inte med varandra längre. Vi har två barn och har levt ihop i 16 år. Han börjar ofta dricka när jag går och lagt mig vid 22-tiden och fram till ca 02-03 på nätterna, han sitter i källaren och tittar på serier och dricker några glas vin varje natt. Han klarar av vardagen och gör det han måste, men han är oftast sur och vresig och han är oengagerad i mitt och barnens liv, han har inga vänner utöver de gemensamma vännerna vi har och som jag ser till att hålla vid liv. Jag är så trött på att dra runt allt, även om han gör det han ska och när jag ber honom om saker så är det jag som är själva motorn och tar yttersta ansvaret för barn och att få vardagen att rulla. Han är okänslosam och ointresserad av mig, vi har slutat att ligga, jag känner mig inte attraherad av honom, han försöker ibland men jag avvisar honom, då blir han sur och går oftast och lägger sig i källaren.
Eftersom han ändå sköter vardagslivet så är det ingen katastrof även om jag många år känt att jag behöver ta mig ur vårt äktenskap, men jag håller kvar vid det ändå eftersom det är mer praktiskt att vara två föräldrar som delar på vardagsbestyren. Vi har pratat flera gånger om han drickande och han har flera gånger sagt att han ska söka hjälp men det händer inget. Jag är uppgiven och vet inte vad jag ska göra.

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️

Heja dig!! Du klara det här!