Senaste kommentarerna i forumet

Jag blockerade när de där ömkliga, gråtmilda sms:en började komma mitt i natten.
I mitt fall var det han som hann göra slut först. Självklart hade vi en diskussion om det, där jag sa att det var inte jag som valde att avsluta relationen men jag accepterar inte att du stalkar mig med din ångest. Sök hjälp, jag blockerar dig om du fortsätter med det här.
Sms:en kom ändå så då blockerade jag. Det pågick i över ett år efter att relationen tog slut.
Han förstår säkert inte ännu att hans beteende är problemet och att han måste JOBBA för att bli av med problemet. De där sms:en är tecken på panik. Att sluta dricka i några dagar löser inget.
Heja dig!

Han vill dricka 2 gånger i månaden, ska det stå.

(Detta kan bli ett långt inlägg och det är mitt första inlägg)
Hej! Jag lever ihop med min sambo som har ett stort alkoholproblem. Vi har varit tillsammans i 1 år och flyttade ihop ganska fort, allt kändes så himla bra och visa stunder känns fortfarande bra. Men så kommer dessa stunder som jag bara vill fly. Han är världens finaste person när han är nykter men när han dricker så kan han börja tjafsa för små saker
(dessa tjafs slutar inte katastrofala men ändå dom är onödiga.)

Det hände en sak för 2 veckor sedan, han åkte iväg med en kompis till ett annat land, dom skulle bara vara borta i några dagar. Den dagen dom skulle åka hem så kom min kille inte med flyget eftersom han var för full så han åkte dagen efter men skulle mellan landa i ett annat land. I stället för sätta sig på flyget från det landet så fick han inte komma in (igen) för att han var för full, detta pågick i några dagar.
Tillslut kom han hem, hans familj kom hem till oss och vi satt oss alla o pratade om alkoholen och att han behövde hjälp. Han höll med oss att detta måste ta ett slut, han har kontakt olika organisationer för alkoholproblem. Han lovade även oss att ta medicin för suget men nu vill han inte ta dessa tabletter och börja säga att vi försöker kontrollera hans liv.
Som jag har förstått det så har han varit beroende i över 10 år.
Jag vill så gärna hjälpa honom gör att jag älskar honom otroligt mycket, han har börjat säga att jag vill styra hans liv och jag vet inte vad jag ska säga eller göra när han säger så, det är ju inte så alls. Jag vill bara hjälpa den mannen jag älskar. Han vill ha barn och jag vill inte ha barn med honom pga alkoholen och det har jag även sagt till honom men då säger han att jag förstör hans liv om jag inte vill ha barn med honom och det gör så ont i mig.
Han vill inte dricka 2 gånger i månaden och även om vi blir bortbjudna på middag. När jag säger att det kan han inte göra pga sitt beroende då säger han att hans liv är skit tråkigt, han har inget normalt liv och allt känns som om det är mitt fel eftersom han säger på ett indirekt sätt.

Ursäkta för ett rörigt inlägg. Men jag hoppas att någon kan/vill svara och berätta att det är fler som har varit om samma sak eller går igenom samma sak.
Hur har ni gjort och sagt.
Ha en fin lördag!

Exakt samma sak hände mig, gång på gång på gång.
Han insåg att han inte förstår hur sjukdomen hade grepp om honom, hur mycket jag betydde, hur illa han gjorde mig om och om igen samtidigt som att spred rena lögner om mig till andra.
Han ville ha medlidande från andra, han ville ha kvar mig och han ville fortsätta supa. En väldigt manipulativ man.
Fint att du ser så klart på allting och fint att ni får nycklarna tidigare ❤️

Hej @Greta.G!
Välkommen hit till Alkoholhjälpen! Vad bra att du skriver och ber om stöd när du funderar över att ställa ultimatum. Du har också fått en del stöttande råd redan. Precis som ni skriver kan ett ultimatum ibland ge en person så pass mycket motivation att balansen tippar över och personen väljer att ta steg mot förändring. Ibland räcker det inte hela vägen och precis som @Kärringen skriver så blir det aldrig den anhörigas fel.

Det kan finnas olika vägar att gå och det finns ingen fel väg. Det är du som bestämmer! Men generellt kan det finnas många strategier (även småsaker) som kan betyda någonting. Kolla gärna in vårt program för anhöriga (du hittar det via "stöd - anhörigstödet"). Ibland är ett ultimatum det enda som finns kvar att göra, eftersom man redan provat allt.

Hoppas att du hittar mycket hjälpsamt här! Fortsätt gärna skriva.
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@kattunge12 Känner med dig. Du har gjort ett stort kliv i rätt riktning genom att kliva in här. Egentligen vet man så lite om beroende. Även om man vuxit upp mitt i det som även jag gjort. Det går lätt i arv. Som man hatat på sin förälder och sedan plötsligt sitter man där med ett beroende och är deprimerad.

Jag har glada nyheter! Det bästa jag gjort i hela mitt liv är att helt sluta dricka. Den energin jag fått, självinsikten, förmågan att hantera egna känslor plus att depression försvann betyder ju 180 graders sväng i livet.

Ta inte första glaset och ut med alla lik (gömmor). Håll dig sysselsatt och på med löparskorna. Ut och spring 5 min när du känner att hjärnan vill blåsa dig så du motar Olle i grind.

Jag kan ärligt säga att jag inte saknar vin överhuvudtaget längre. Har inget behov av det och har inga problem att ta för mig av livet. När man har tillgång till alla sinnen inser man hur lurade vi blivit gällande alkohol. Bara en lång marknadsföringskampanj som är helt vilseledande. Finns inget behov av alkohol i något avseende. Mycket lyckligare utan. Livet har återvänt.
Välkommen hit!

Förstår din oro. Men tänk såhär då, om du inte ställer något ultimatum - hur stor är då chansen att han söker hjälp?
Du vill rädda din pappa. Det enda verktyg du har är ett ultimatum och det är också det som kommer vara kännbart för honom. Här finns en chans, men inga garantier. Kram

@Takpanna En sak. När man dricker bedövas känsloregistret och vissa delar kan bli lite överdrivna. När man sedan slutar står man där naken helt oförberedd på hur man ska hantera sina känslor. Det kan bli lite överdrivet och vingligt innan man hittar balansen. Det tar tid så var beredd.

Det där med sponsor är bra. Någon som checkar in och ser till att man landar med sina frågor. Här inne finns fantastiska personer. Be honom kliva in och läsa stories från början från de som idag finns under - Det vidare livet och @Varafrisk på Alkoholfri. Det ger ju väl insyn i vad detta handlar om. Här finns många som är värda sin vikt i guld!

Ett missbruk leder inte sällan till ensamhet. Att sluta blir som att backa bandet till innan man började dricka. Man blir barn på upptäcktsfärd på nytt. Väldigt nice på många sätt.

Det jag önskar jag kan förmedla är att det finns hopp. En person som tidigare varit beroende utvecklar ett extra sinne. Man blir bättre på att läsa av sig själv och andra. I USA premieras det. Man blir ju tvungen att gå igenom sig själv och lära om och nytt. Som de flesta som varit med om svåra saker utvecklas när man ställs inför ett vägval. En oerhört berikande process om man väljer att se det så.

Tankarna är i början väldigt invecklade. Svåra att reda ut. Idag kan jag lätt säga att denna process är det bästa som hänt mig. Jag är definitivt inte samma person som för 5 år sedan. Jag har fått med mig en verktygslåda som jag helt saknade innan. Jag är evigt tacksam. Däremot bidrog inte soc alls i mitt fall. Tvärt om. Jag har utgått från Internet i mitt sökande på svar och sett hela allt som en läroresa. Jag måste inte göra allt rätt idag men jag har hela tiden strävat efter att lära mig mer för varje dag som går. Å det är en kul resa! Så visst det finns många varianter på hur man kan gå tillväga. Man måste inte ha ett nätverk för att lyckas. Är man nyfiken så finns de flesta svaren en googlesökning bort. Bara man vill.

Sist men inte minst. Tänk på att det är väldigt lätt att plocka upp sin partners känslor. Speciellt i kris. Man tar över dem och allt låser sig. Om man istället tar ett steg åt sidan och funderar på vad som tillhör mig och vilka känslor jag själv tar över så blir det lättare att sortera vad som är vad vid hårda meningsskiljaktigheter. Sedan tror jag på krav. Att någon är elak och då även mot sina barn är aldrig ok. Så ska du inte behöva ha det. Lycka till nu.

Lilla vän
Missbruk är så komplicerat och du kan bara göra det som är bäst för dig
Är inte din pappa med på tåget så beklagar jag verkligen men det är inget vi runt omkring kan påverka mer än ställa ultimatum
Ditt fel blir det aldrig ❤️

@Lora
Stort tack för input. Jag tror att anmälan (gjord av ungarnas skola) dels handlar om hans smygsupande, men även om hans psykiska mående. Han har betett sig elakt och ansvarslöst mot ungarna.

Det här är en människa som saknar socialt skyddsnät helt. Han har sitt jobb, men absolut inget annat (utöver mig och våra barn). Han har ingen neutral person att ta med. Jag hoppas verkligen att han äntligen kan få hjälp. Därav försöker jag filtrera bort den stora ilska jag känner över situationen och ge honom det stöd (som jag orkar ge, prio för mig är att stötta ungarna) han behöver för att förändra sitt liv.

Jag har fått fint stöd och erbjudits stödsamtal då hans beteende utöver drickandet gränsar till psykisk misshandel.

@Takpanna Vad är det för tankar du har kring det?

Vad jag förstår ser det lite olika ut från kommun till kommun hur uppstartsprocessen ser ut. De har lite fria tyglar i hur de vill hantera processen.

Vissa börjar med kontakt med personen ifråga för att bilda sig en uppfattning och skapa förtroende. Andra kallar till ett uppstartsmöte där barn och föräldrar finns med där tanken är att processen ska kommuniceras. Det finns även fall där man gått bakom ryggen på den alkoholberoende och gjort upp processen utan att involvera den som har problem och istället gjort upp allt med dennes partner innan. Det blir lite kuppartat och leder lätt till totallåsning under processen. Undvik det.

Tänk på att den det gäller har rätt att ta med någon neutral som stöd. Kräv det om ni känner att det kan hjälpa. Skam är det stora hindret här. Gör vad ni kan för att undvika den fällan. Kommunen kan försöka neka att man får ta med en extern vilket blir väldigt kontraproduktivt. Här behövs förtroende. Att man kan sätta sig in den alkoholberoendes situation för att komma framåt och undvika låsningar. Det kräver fingertoppskänsla för att undvika möten som snarare liknar charader och inte ledet någonstans.

Väl på uppstartsmötet är ju tanken att alla ska bli informerade om processen. Vissa kommuner tar med en alkoholexpert i uppstartsmötet som berättar vad kommunen kan bidra med. Detta då inför barnen. Även det lite kuppartat och blottande speciellt om man kuppat in individen där den inte fått säga sitt först. Blir då dömd utan att vara hörd. Väldigt obehagligt om det sker speciellt inför ens barn. Bättre att ta detta med individen i enrum för att undvika skampåslag inför alla.

Efter uppstartsmötet kopplas nästa profil in som intervjuar alla inklusive barnen. De kan även ringa massa andra personer så som psykologer och föräldrar. Efter det avläggs en rapport och man beslutar om man ska gå vidare eller ej. Det är inte ovanligt att det hela läggs ner. Det ska ju en del till för att spinna vidare.

Problemet här är att den processen kan bli väldigt lång innan man vet. Typ 3 månader. Det är lång tid för den som det berör att känna sig svävande och granskad under lupp. En person i kris. Här kan krävas att det finns en plan för att plocka upp individen och relationen.

Denna process sätter hårt tryck på relationen till sin partner. Kan lätt bli en förtroendekris. Detta när personen fortfarande kanske aktivt missbrukar eller försöker sluta. Kan kännas som processen slår på den som redan ligger. Att gå till soc är ju inget man skriver i CVt precis...

Har du tur är maken redo att ta hjälp annars skulle jag föreslå att han kliver in i detta forum för att prata av sig eller anlitar en helt egen psykolog. En sponsor är inte dumt. En som tidigare missbrukat och kan räta ut massa frågor.

Jag skulle starkt avråda till ett uppstartsmöte där alla finns med. Det blir för skamfyllt. Låt maken gå först själv och gör dig sedan tillgänglig för diskussion. Lyssna och var noga med att inte trycka till. Visa förtroende för din partner så att han inte behöver kämpa med det med. Man är för skör för att känna sig totalgranskad utan något förtroende. Det är en svår process. Låt personen vara i den med värdighet.

Till dig ger jag rådet. Se till att ni som par får stöd direkt. Det är många som skiljer sig. Man är på olika planhalvor och båda behöver stöd. Från vänner, psykologer eller anhöriga och gärna omgående.

De vill framförallt utreda att barnen är ok. Sedan har de sin process som de följer oavsett om man gillar det eller ej. De har i och för sig inget speciellt mandat. De ska stödja och deras stöd kan man strunta i om man inte anser att det bidrar.

Tack för ditt svar, Jag har tänkt så också, skriva ett brev, så han kan få fundera och tänka över det några dagar för att sedan ringa honom och se hur han vill ha det, Jag är bara så rädd att han kommer att välja den enkla vägen, och att jag sen sitter där och känner skuld i att det var mitt ultimatum som gjorde att han söp ihjäl sig.

En vän skrev ett brev till sin mamma! Ett helt öppet och ärligt brev av hur hon led av sin mammas alkoholism och gav ultimatum. Hennes mamma tog hjälp och blev nykter av detta

Nu tänker inte jag lova att detta händer men tror det är det enda du kan göra ställa ultimatum och sen stå för konsekvenserna

Stor varm kram

Har inte gjort någon orosanmälan men barnet i mig ville säga tack till dig ❤️

Tillägg
Jag får också ångest när min är berusad , en riktigt obehaglig känsla i hela kroppen som jag tror härstammar från min barndom då det ofta blev slagsmål, men tror dom flesta av oss får denna känsla även utan barndomstrauma

Restaurang branschen är hemsk, så mycket alkohol som flödar där

Och som vanligt med någon som har missbruksproblem så brukar dom bli arga när vi nuddar vid problemet, framförallt när dom själva är i förnekelse!

Vad vill du? Tänker jag ,hur mycket till orkar du?

Måste nog tillägga att min far dog dagen före julafton. Vi hade inte världens bästa förhållande men jag gav upp mitt liv för att finnas där vid hans sida dom sista månaderna i livet
Det är det bästa och det värsta jag gjort i mitt liv, så mycket känslor som befästes i mig där och då , han led så mycket på slutet att när han tog sina sista andetag så fick jag en stor frid, hur sjukt det än mår låta

Men jag förstår också att jag kanske inte kan tänka rationellt just nu på grund av mitt sorge arbete

Exakt samma hände när jag gjorde slut. Han sa att han inte kunde leva utan mig, att han verkligen förstod nu, att han lovade att det var sista gången, att det enda han ville var ett liv tillsammans med mig osv. Blandat med ilska över att jag fattat detta ”felaktiga” beslut som jag borde ta tillbaka, blandat med prat om vår gemensamma framtid och hem, och total-förnekelse över att det faktiskt var slut. Slutade också dricka, men började igen. Men nu har han slutat på riktigt tror jag. Iaf. Jag själv blev väldigt förvirrad av hans olika inställningar till det som skedde, det kunde skifta varje dag. Han sa
Att jag levde i en illusion och att det inte alls var så som jag sa att det var: att han hade ett allvarligt missbruk som gick ut över våran relation. Så ja, jag skulle säga att det är den manipulera delen som nu inser att du faktiskt menar allvar den här gången, och gör allt Indien makt för att du ska backa tillbaka. Det kommer säkert en annan fas i hans processande i det här. Jag själv tyckte det var fruktansvärt jobbigt och jag undrade om jag hade hittat på, överdrivit och ”övergav” honom. Hade mycket skuld och skam. Men tvingade mig att göra det ändå. Så kör på, hela vägen. Och försök att inte lyssna för mycket på honom. Ni kan prata sen när ni fått distans till uppbrottet och er nya tillvaro.

Och nu har han inte druckit en droppe sedan jag berättade att jag tänker flytta. Det gör att han tror att han nu är fri från sitt beroende. Jag tror inte att man kan bli frisk bara sådär efter ett så långt gravt alkoholmissbruk. Har ni också upplevt detta när ni lämnat att de "skärper" till sig?

Min pappa är ganska ordentligt alkoholiserad, varit i över 40 år. Han har nu dom sista åren fått div. Allvarliga sjukdomar pga detta, han har varit nära att dö några gånger. Hela mitt liv har präglats av oro för honom. Hopp och förtvivlan om vartannat. Han har supit bort sina familjer och barn. (Barn med flera fruar)
Han lever i förnekelse.
Jag känner nu att jag kommit till ett vägskäl,
Jag vill inte vara med när han super ihjäl sig. Känner att jag måste ge honom ett två alternativ nu, välj spriten och dö ensam, eller sök hjälp och bli nykter för att ha kvar mig och sina barnbarn i sitt liv.
Men jag är livrädd för att det kan få honom att ”tippa över kanten” och skita i att leva.
Det finns inget ont i honom, han är så snäll, det hade vart lättare om han var elak. Han är bara så förlorad till alkoholdemonerna.. Hur går man tillväga?

Nu, nu kom orosanmälan på barnen gällande min makes beteende och smygdrickande. Han har under år ”självmedicinerat” sin depression med alkohol, självfallet med effekten att han blivit ännu mer deprimerad och ännu mer irritabel och verbalt aggressiv.
Mitt i all ångest jag känner, känner jag även lättnad, framförallt eftersom jag så sent som idag hittade en bag in box under hans säng.
Någon annan här som varit i denna situation och vill bolla lite tankar med mig.

@Snödroppen självklart kommer jag uppdatera här hur det går. Det är min terapi att skriva här med er❤❤

@Självomhändertagande tack för dina peppande ord. Nu har vi äntligen fått nycklarna. Hyresvärden frågade om vi kunde tänka oss att städa och få avdrag på hyran. Ja!!! sa jag självklart. Ju snabbare ifrån mitt ex desto bättre. Jag har valt att låta honom behålla de mesta möblerna (vi har köpt allt gemensamt). Jag har skaffat lite nytt och resten får jag av mamma och pappa. Jag kommer Vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Saken är att jag vill inte dela upp möblemanget. Jag vill börja om på nytt och inte bli påmind om det gamla dåliga. Lyckan är stor när jag inser att jag kan bjuda hem vänner och familj utan att skämmas eller vara nervös❤

Tack Blenda ❤️
Vi har inga al-alon möten här i närheten, närmast ca 10 mil , men ska kolla om jag hittar på nätet!
Jag läser just nu Slå dig fri, och jisses jag fattar ju varför jag inte kommer vidare…
Hela min personlighet är ju skruvad min offerkofta är nog stickad av pansar plåt!

Kan verkligen inte sova just nu…väntar nog bara på någon signal från drogen så jag kan stå givakt . Acceptera det du inte kan förändra! Hur sjutton gör man det? Mitt liv känns så tomt saknar katten som är kvar för jag vill verkligen inte slita upp honom från hans trygga punkt och så länge drogen arbetar vet jag att han inte missköter honom, och jag vet grannarna hör av sig om dom ser han missköts.

Försöka fylla dagarna när man är sjukpensionär är inte lätt men hoppas bara våren kommer på riktigt att det omöjliga känns möjligt

Kram

Tänker att du beskriver varför du får ångest precis: för att det är otryggt och obehagligt. Det är en relevant känsla då det är precis den miljön som en berusad partner ofta skapar. Din känsla är relevant oavsett hur mycket av eran gemensamma ekonomi han tjänar ihop. Dock låter det som att han själv inte tycker det är ett problem alls, då är det svårt att nå fram. Kanske ni kan försöka ta ett gemensamt samtal med en terapeut som kan vara en objektiv tredje part? För att undvika att ni fastnar i samma diskussion och inte komma vidare.