Senaste kommentarerna i forumet

@CarolineG
Jag hade det under hela tiden vi var tillsammans och jag skulle lämna honom ca 1 gång i månaden. Jag satt fast.
Det var inte förrän jag förstod på riktigt att det här är inte kärlek, att ligga runt, att aldrig ta ansvar för sina handlingar, att aldrig vara fullständigt ärlig. Viss han var helt fantastiskt i ca tre veckor till han ville dricka igen. Jag fick läsa sms han skickat till en annan kvinna och när jag kopplade till allt han sagt till mig så förstod jag hur utomordentligt sjuk han var, manipulativ och egocentrisk. Jag tänkte på hur jag kämpat, vad allt kostat mig och då insåg jag att jag själv behöver hjälp försatt överleva.
Så nej, än idag, ca ett år senaste så känner jag ingen tvivel..

@esterest
Hej.
Vad behöver du hjälp med?
Stämmer det att du lever som anhörig till en i missbruk? Titta på socialtjänstens hemsida i den kommunen du bor i.
Så bra att du söker stöd, mig hjälpte det jättemycket.

100 % kan jag relatera till separationsångest, skuld, dåligt samvete, saknad, sorg över att situationen är som den är och att man inte kan påverka mer, rädsla för att göra fel val osv. Det är aldrig lätt att välja bort någon man älskar även om man vet att relationen är destruktiv och ohållbar för ens eget mående. Inget konstigt att du har massa blandade känslor. Jag försökte tänka att nu får hjärnan styra, hjärtat får komma ikapp senare. <3 heja dig!

@CarolineG
Hej.
Jo, känner igen mig. Mycket väl.
För min del så var det även andra känslor som jag först trodde var just denna separationsångest, men då jag tänkte mera på alla virrvarr av känslor handlade om något helt annat ...

Dels visste jag att det är svårt komma ur missbruk, dels visste jag att det krävs 2 människor som mår bra för att få till en sund relation. Man är ingen robot som orkar med allt. Dränerad blir man.
Och - alla förlåt började tappa sin tyngd. Mhm, tack då - igen.
Att en person till slut kommer till insikt och får inre driv, men jag orkade inte vänta. 😪 Och då har separationsångesten emellanåt kommit fram, var jag för hastig? borde jag gjort annorlunda. Men innerst inne vet jag ju ...

Att bena ut alla känslor var jobbigt, men det går. 💕🙏
En dag i taget. Detta fixar du.
Och skriv, tror det är bra få ut det.

Kram.

Letar på 1177 men förstår inte vart jag bokar kontakt för mig som ar anhörig

Är det någon mer än jag som känt en fruktansvärd separationsångest när ni lämnat er sambo. Jag vet ju allt han gjort mot mig och min son men ändå har jag en konstig känsla av att tycka synd om honom och känna en enorm separationsångest. Känslorna finns ju ändå kvar efter 14 år. Och att jag letar lägenhet bakom hans rygg. Det är så mycket sjukt blandade känslor och jag gråter mycket. Jag vet ju att det inte finns någon annan utväg än att lämna men ändå, känslorna river i mig. Är det någon mer här som kännt/känner likadant?

@CarolineG det är väl ett sundhetstecken att inte gilla att ljuga o gå bakom ruggen. De ljuger ju helt obehindrat om sitt drickande och vad de har för sig. Man vill inte såra den friska personen men just nu skadar den sjuka personen oss och våra barn. Det är inte ok och vi ska lämna en sådan situation får vår skull och våra barn. Min sambo säger ingenting så han har accepterat eller så lever han i någon förnekelse. Vi behöver sälja boendet så bokat fotografering.

@Tröttiz tack snälla du❤

@Åsa M tack snälla du❤🙏

@Snödroppen tack snälla❤🙏

@Samsung50 han har dragit ner på drickandet. Fjäskar och skickar gulliga sms. Han vet inget om att vi ska titta på lägenhet imorgon. Han kommer bryta ihop fullständigt om vi tar den. Men vad ska jag göra, så många gånger han sårat mig med sitt drickande. Det konstiga är att jag känner mig elak mot honom som går bakom ryggen. Det är väl efter alla år av någon slags hjärntvätt. Går med ångest i magen trots att vi äntligen kommer vara fria. Så mycket blandade känslor. Det är väl en del av bearbetningen

@Hallonpaj Detta svar jag mig hopp. Befinner mig i syarten av en separation, ska sälja vårt gemensamma hem.

@Lillanna
Du har viljan inom dig. Det är därför du skriver här tänker jag.
Vad ger dig energi?
Ge dig det och fortsätt med det i alla stegen.
Det som funkar bra för mig är:
Promenader i dagsljus, mindfulness, medveten andning, springa, yoga, träna, skriva, sjunga och dansa.
Vad mår du bra av?
Gör det. Och upprepa det i din process.
Se till att ha ett nätverk med människor som orkar lyssna.
Utöver att skriva här, en psykolog kontakt?
En vän du kan prata med.
Kom igen, du klarar det!
Jag hejar på dig.
Och jag kämpade i ca 6 år på att få mitt ex att flytta.
Och nu är jag fri.
Njuter idag.
Av min frihet.
Ta hand om dig!

Åh vilka goda nyheter. Hoppas ni gillar lägenhet och får möjlighet att flytta dit.
Har mannen dragit ner på drickandet eller är han onykter när han bönar och ber?

@Vinca tack så mycket för ditt svar och din omtanke, det betyder så mycket ❤️❤️

Så bra att du själv är nykter sedan några månader. Som nykter tror jag man ser allting klarare.

Ja, de försvinner in i sin egen värld och det splittrar. Så mycket oro och besvikelse det kan innebära.

Tack, hoppas ni också får en fin helg ❤️

@Ellen19 tack för ditt svar och din igenkänning. Det betyder mycket att veta att man inte är ensam. Det är också så skönt att skriva här och få respons ❤️

Ja, era barn är äldre än våra. Våra är 5 och 9.
Åh vad fint att dina döttrar stöttar dig och ser dig. Blir rörd av att läsa det. Förstår deras besvikelse på sin pappa, så bra att de vågar konfrontera honom. Starkt.

Hur tänker du göra tror du? Blir du kvar i relationen när döttrar flugit ut? Om jag får fråga ❤️

Tack för allt hopp och all kraft du förmedlar

Så jobbigt det där med att ens partner dricker. Själv är jag nykter sedan några månader och har läst runt här på forumet och det har hjälpt mig mycket.
Jag har inte några barn som bor hemma längre så det gör allt enklare på ett vis men jag känner så väl igen det där att mannen super sig full lite då och då. Försvinner in i sin egen värld. Bara efter ett par glas är vi på helt olika ställen och det skapar en enorm ensamhet i mig. Jag vet att jag inte kan bestämma när han ska dricka men det skapar en enorm oro i mig. När det är ”läge” för att han ska dricka, fest eller annat så vet jag redan innan att jag kommer att vara helt nervös och kvällen är oftast förstörd för mig, jag vill bara att det ska vara över.
Jag känner för dig och hoppas att helgen ändå blir bra för er till slut. @Ishavet

@Ishavet
God morgon Ishavet
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Har varit gift med min man nu i 20 år och har en liknande historia som din. Förbannade jävla karlar som inte kan prioritera sina barn och familj före den jävla alkoholen. Tycker inte du ska låta honom köra barnen nu om några timmar. Tyvärr har han förstört den fina helgen ni hade planerat för alla. Om man inte får någon negativ effekt av sitt drickande fortsätter man. Det är hans fel att barnen blir besvikna idag, och det är hans fel att du är ledsen och behöver ställa in det du planerat med dina vänner. Det låter som att dina barn är lite yngre än mina som är 17 och 15 nu, två döttrar har vi. Den äldsta har börjat ifrågasätta sin pappa och de har ingen bra relation nu. Hon skriker till honom hur fan han kan välja sina polare och att dricka före sina barn. Och hon har rätt! Det gör så otroligt ont i hjärtat att inte kunna skydda sina barn från en drickande förälder. Att hon ska känna sig bortprioriterad av sin pappa. Viktigare att dricka än att vara närvarande och engagera sig i allt vad som händer i en tonårings liv. Och vi mammor som fixar allt och ser till att livet funkar för dessa män som fan inte klarar av att sköta sig. Ser till att de har en familj, fast de egentligen inte förtjänar en. Min dotter sa till mig häromdagen, Mamma jag vill att du ska vara lycklig. Du behöver inte tänka på oss längre, vi är stora nu och förstår om du vill lämna pappa. Barn är smarta och förstår allt som händer.
Jag har tagit hand om allt rörande familjen under deras uppväxt, deras pappa har kunnat fokusera på sitt jobb, och sitt sociala liv som alltid innehållit mängder av alkohol. Snart kommer döttrarna att flytta hemifrån och jag vet ärligt talat inte om jag gjorde rätt som höll ihop familjen under deras uppväxt. Känns som att hur man än gör förlorar man. Jag vill ge dig massor av styrka att orka göra det du vill och tror är bäst för er familj. Stor kram till dig.

@Anna85
Att vara medberoende är inte lätt. Och att ha barn med en som vill dricka kan inte vara lätt. Du skriver "han säger själv att det är tråkigt att aldrig få dricka mer" och jag undrar om du lyssnar på honom. Vill han sluta dricka.
Jag gjorde misstaget att tro att mitt ex ville det jag ville. Han manipulerade duktigt. Och jag lät honom bo på mitt hotell, ge honom full service och när jag väl fick honom att checka ut, så var det ingen poäng att ge honom notan. Han kunde ändå inte betala. Han levde fullt på mig, i flera år. Då han förlorade allt, i sitt missbruk. Och han hade det väldigt bra när vi träffades. Jag hade det också bra när vi träffades. Men jag var slut och på botten efter en misär med honom. Jag bad om hjälp för att överleva. Det är många som inte har en aning om hur jag har det. Eller hur jag har haft det. Det går inte att prata med vem som helst. Jag har pratat med professionella och det tog tid innan jag förstod att jag behövde det, gällande medberoendet.
Det jag inte såg som yngre var att en som inte vill sluta, slutar inte. Risken är att han kommer att dricka när du inte ser är stor.
Du behöver göra din resa. Ta hand om dig. Och ta professionell hjälp. Och lev ditt liv som du vill.

Hej på er alla,

Jag har varit på den här sidan i några omgångar genom åren eftersom min man länge kämpat med sitt alkoholberoende. Ögonen fylls av tårar nu och det blir svårt att se vad jag skriver. Det har varit en slitsam resa, men den har också på något sätt fört oss samman eftersom vi kommit varandra nära och kämpat mot alkoholen tillsammans. Fast när hans sug kommer eller han ”får anledning” att dricka så splittar alkoholen oss. Han vet om det, vi pratar om det, men ändå…

Jag ska inte dra vår historia här, jag tror den finns i mina gamla inlägg. Jag måste få skriva av mig om den här kvällen. Alla tankar och känslor bara snurrar. Samtidigt har jag en ny distans till allting. Det var värre förut, innan han fick behandling och han drack varje dag. Så är det inte längre. Han säger själv att han inte längre är beroende av alkohol. Hur som helst. Imorgon/idag (lördag) ska han ta med sig våra barn och åka till vårt sommarhus. De ska sova över en natt och komma hem på söndag förmiddag igen för att hinna i tid till barnens aktiviteter. Jag ska nämligen ha några tjejkompisar över och vi ska fira en barndomsvän. Min man har sett fram emot helgen tillsammans med barnen, och han och barnen har planerat lördagen väl. De ska hitta på roliga saker och åka hemifrån vid 10 idag. Min man jobbar mycket och har haft en hektisk period på jobbet, så även barnen är extra glada att få tid med pappa. Jag förstod redan på dagen idag att han kommer att dricka idag (fredag). Det märks på hans uppsluppna sätt och han åt dessutom lunch med en kollega/vän som är glad i drickandet. Jag säger att jag inte vill att han dricker ikväll. Vi behöver tid med varandra. När han dricker är det svårt att komma nära varandra, vi hamnar snabbt på olika plan. Jag dricker själv ingenting. Det räcker med att han druckit ganska lite för att jag ska se hans förändrade ansiktsuttryck och tal, och det är inte något jag tycker om. Jag avskyr det. Idag när barnen hade somnat efter fredagsmyset satt vi i fåtöljerna en stund. Whiskyn står på vardagsrumsbordet och han sitter bakåtlutad i fåtöljen. Glaset har varit med hela kvällen men han fyller på när jag inte ser. Hela hans uppenbarelse är förändrad. Hans sätt att röra sig, prata och se ut. Jag känner förakt. Det är det värsta i allt detta. Jag vänder mig ifrån honom. Det händer något i mig. Jag börjar bli klar. Jag stänger. Jag är inte ens rädd för vad det gör med vår relation, så känner jag nu. Samtidigt är jag rädd att jag ska bli klar. Att känslorna snart är borta.

Jag gick och la mig och det var ingen bra stämning mellan oss. Inga samtal kan riktigt flyta när han druckit. Jag somnade ändå efter en stund och han satt kvar i fåtöljen. Kl 03.24 kom han in i sovrummet och la sig i sängen. Stanken av whisky är slående. Han märker inte ens att jag vaknar.

Om han inte är beroende av alkohol, som han själv säger. Säg mig då. Varför dricker han sig full själv en fredag? Dagen före han ska ta barnen. Den ilska jag när jag skriver det. Det är så frustrerande att leva med någon som är så insiktsfull och klok ena dagen och sedan så… förändrad. Så överlägsen och förmer än andra.

En psykolog som jag haft kontakt med sa att det är väldigt positivt att min man har goda erfarenheter av att söka hjälp och få behandling. Det gör att han kan vara mer öppen och benägen att söka hjälp igen om det behövs, om han hamnar tillbaka i sitt svårare missbruk. Det har tryggat mig ganska mycket och jag har backat. Tänkt att det är upp till honom. Men djupt inne i mig skriker jag: JAG VILL INTE LEVA ALKOHOL.

Det var något jag lärde mig här för några år sedan, att jag inte kan kontrollera hans drickande hur gärna jag än vill. För bara någon helg sedan så uttryckte han att han överväger att sluta med alkohol helt. Han tycker det är svårt, eftersom det i sociala sammanhang ofta förväntas att man dricker. Vi pratade om alternativet att endast dricka i sociala sammanhang och aldrig själv. Det tycker han är ett gott alternativ. Vi båda har läst ’Alcohol lied to me’ och diskuterat just alkoholens ställning i samhället. Jag förstår att det pågår en kamp i min man. Han vill välja bort alkohol, men vill samtidigt ha det när han ”behöver” det. När han inte orkar hålla ut. Han har bett mig ha överseende. Bett mig låta honom få vara när alkoholen tar över, eftersom han håller ihop så bra annars. Liksom att jag får ta honom med den här alkohol-defekten. Han menar att hans hjärna behöver få släppa allt. Men han vet lika bra som jag att det bästa för honom i det läget hade varit att ta en löprunda och en lugn stund tillsammans. Jag försöker ha överseende, förståelse och möta honom med stor ödmjukhet. Det vet jag också att jag gör, så ofta. Men jag orkar snart inte mer. Jag åker bara med i den här berg-och-dalbanan.

Svårt att skriva när man är trött och känslor av ilska, ledsenhet och uppgivenhet blandas runt i en. Jag ska försöka sova igen nu. Önskar att vi hade ett gästrum så jag slapp ligga bredvid honom.

@Anna85 det låter som att han lägger ansvar för sina problem med alkoholen på dig. Jag säger det lite rakt på, det låter som att han inte alls mogen att ta ansvar utifrån det du skriver.
Jag kan ha fel men utifrån det dividerandet med att aldrig dricka mer och att det är du som vill att han inte ska dricka så tolkar jag det som att han kanske säger det han tror du vill höra.
Att det inte är så förankrat i honom.
På ett sätt har han rätt i att beslutet att sluta dricka behöver han ta för sin egen skull, fullt ut.
Du kan bara sätta dina gränser för vad du accepterar och fundera på var dina gränser går och sen hålla de.
Det är svårt men risken är att du dras in i ett djupare och djupare medberoende, vilket till slut går ut över hälsan, ja hela ditt liv.
Jag har själv varit där och det var ett helvete, jag nådde en botten där jag till slut bad om hjälp för att överleva.
Var rädd om DIG och DITT liv 🌸

@CarolineG håller tummarna för dig och din son på söndag 🌸

@CarolineG
Håller tummar - och tår.
😊

Så härligt att se en ljusning. Här hålls alla tummar!

Tänk att jag förhoppningsvis snart kommer flytta ifrån ångest och fylla. Jag känner mig så fri på något sätt. Det tog mig 14 år att ta steget. Nu ska jag ta hand om mig och min son och jag ska göra saker som får mig att må bra