Senaste kommentarerna i forumet

Jag undrar också hur det gått? 💕 Ska själv på en längre semester med min man och två barn om ett par veckor. Det blir första semestern på 10 år tillsammans som han bestämt ska håll sig nykter. Tycker det är så svårt, är nervös inför resan. Tror han klarar det men är rädd att han ska få ångest och starkt sug när vi är där.
Låter kanske sjukt men jag själv hade ju så gärna tagit en Pina Colada på stranden någon dag men det känns ju som en skam nu.

@CarolineG så stark du är som står fast vid ditt beslut. Skönt att du har möjlighet att bo hos dina föräldrar. Måste vara underbart för dig och din son att kunna få lite lugn och bli ompysslade till skillnad för hur läget är hemma hos sambon. Hoppas det kan lösa sig snabbt med nytt boende.
Här hemma längtar jag bara att helgen ska ta slut. Sambon har suttit hemma i soffan hela helgen. Jag har fått fixa mat till barnen och deras aktiviteter. Hur hamnade man i denna tragiska situation, avskyr mitt liv just nu. Vill bara få vara själv med barnen. Avskyr mannen just nu, han och hans beteende äcklar mig.

@Samsung50 klandra inte dig själv att du blev arg på barnen, de vet att du älskar dem oavsett. Jag har också haft frustration som tyvärr ibland har gått ut över min son. Han är vuxen nu 20 år och vi har pratat om allt och han förstår att jag gjorde det bästa för att skydda honom från allt❤. Vi har en väldigt fin relation min son och jag. Trots att jag nu separerat från min sambo tvingas jag bo med honom tills jag hittar lägenhet. Igår var han så packad så jag drog till mina föräldrar. Han ringde 14 gånger igår full som en kastrull och tjatade att han skulle ändra sig och sluta dricka så mycket och att han vägrar acceptera att det är slut. Och han sa att han vägrar flytta. Men jag är benhård och står fast vid mitt beslut. Så nu får jag och sonen ha nödboende hos mamma och pappa tills jag hittar lägenhet. De stöttar mig fullt ut och jag vet inte vad jag skulle göra utan dem och mina vänner som stöttar mig. Jag ska ringa min hyresvärd imorgon och fråga om hon har en nödlägenhet åt mig. Jag har en jättebra hyresvärd. Jag är så glad att du också tagit beslutet att lämna. Massa kramar till dig ❤❤

Hej, jag ställde samma fråga som du gör för snart ett år sedan, efter påsken 22. Då var det ett år sedan jag för första gången kommit på min man med skåpsupande - och det hände alltså igen. Det är svårt att tänka att den man älskar är det där otäcka ordet! Och jag tyckte det var svårt då, ibland med de som skrev lämna , lämna direkt! Det vi gjorde var att söka hjälp. På VC , samtalsstöd Min man ville också det, vilket väl var förutsättningen för allt. Men, jag fick bra hjälp hur jag skulle vara mot honom och prata med honom genom Anhörigstödet här på Alkoholhjälpen , webbutbildning! Rekommenderas! Lycka till!

Här är det också vidriga elakheter, han har varit nykter drygt 2 v o tycker att allt ska va bra då. Jag e stukad o ordentligt less o har fått lägenhet o flyttar 1/4... när han hörde att jag ska titta på lägenheten fick han spader o nu blir det tufft resten av tiden fram till flytt. Han vet att jag behöver/vill ha eget o jag har pratat särbo o fortsätta ses men när han blir elak så blir det nog att släppa taget helt...
Hur överlever man tiden fram till flytt?? Jag bor i ha s mammas hus med honom o de är såååå tighta så jag kan bara härda ut. Har 3 katter som ska me sådan inte flytta nånstans emellan tyvärr

Här är det också vidriga elakheter, han har varit nykter drygt 2 v o tycker att allt ska va bra då. Jag e stukad o ordentligt less o har fått lägenhet o flyttar 1/4... när han hörde att jag ska titta på lägenheten fick han spader o nu blir det tufft resten av tiden fram till flytt. Han vet att jag behöver/vill ha eget o jag har pratat särbo o fortsätta ses men när han blir elak så blir det nog att släppa taget helt...
Hur överlever man tiden fram till flytt?? Jag bor i ha s mammas hus med honom o de är såååå tighta så jag kan bara härda ut. Har 3 katter som ska me sådan inte flytta nånstans emellan tyvärr

Känner verkligen igen mig i detta, fruktansvärt att trippa på äggskal, aldrig veta vilket humör han var på, ibland var han helt svart i ögonen och jätte elak, nästan varje dag faktiskt, kanske två dagar i veckan var han ”normal” och trevlig som om inget hade hänt. I väntan på min lägenhet till jag kunde flytta med vår son vågade jag inte ens säga till honom att vi skulle flytta, var så rädd att hans drickande skulle bli värre om jag sa nåt. Nu har vi bott ensamma i tre veckor snart och jag kan andas mycket lättare, mitt liv känns lättare även om han fortfarande påverkar en negativt. Men än hur jobbigt det är när man är där i det…, flytta, det är verkligen det ända rätta. Man ska inte bli sjuk och må så dåligt pga att dom inte kan ta tag i sitt beroende.

@Hallonpaj igenkänning på den!
Jag tänkte och jobbade med mig själv medan han söp och hade andra relationer. Grundlurad, gaslightad och ja maximalt utnyttjad.
Gå, är mitt råd med eller mer spring.
Ta vara på ditt liv, du har bara ett ❤️

@Självomhändertagande tack snälla❤❤

@CarolineG Han hade druckit så var onykter när han kom hem men inte stupfull. Känner också att jag har mycket ilska inom mig som jag tar ut på barnen. Den kvällen när han var ute själv och åt och jag var hemma med barnen så blev jag frustrerad på situationen och när det var läggdags och barnen inte lyssnade på mig utan började knuffas så att ena barnen gjorde illa sig så blev jag arg på dem fast egentligen är det ju inte dem jag är arg på. Jag tänker att när jag bor själv med barnen kommer jag inte behöva lägga tid och tankar på vad han gör utan endast på mig och barnen. Vad mycket tid och kraft det tar från en som man lägger på sin alkolist. Så mycket mer energi man måste få när man kan koppla bort denne från sitt liv. Jag pratade lite med honom igår. Han sa att jag varit så arg på sistone. Jag svarade att jag inte är arg men att hänga tagit ett beslut nu att det räcker och inte vill fortsätta detta längre. Tog upp alkoholproblem också men då vände han sig bort och började fibbla med telefonen, pratade om att han ska börja träna.

❤️❤️❤️

@lindaab
Tack ❤️
Att få en diagnos, behandling, stödsamtal och patientutbildning förändrar mycket i en sjuk människas liv.
Jag har träffat flera med missbruk bakom sig. Som efter att ha fått diagnos och en medicinsk behandling kan fungera bra igen. Arbeta, bilda familj osv.
Men vissa mediciner har så svåra biverkningar att en del ändå väljer att missbruka.
Och de skulle jag hålla mig långt ifrån.
Jag förlorade min bästa vän i suicid. Han hade typ 1 och jag har typ 2. Jag visste inte ens om våra skillnader för jag fokuserade endast på min resa, att bli frisk igen. Och idag finns det typ 3, 4 och 5. Har ingen aning om skillnaderna. Men den medicinska behandlingen ser olika ut. Och det kan ta flera år att hitta rätt dosering utan besvärliga biverkningar. Men för en del mår de bra väldigt fort, från omedicinerad till medicinerad.
Om han har adhd så får han inte medicin så länge han missbrukar.
Men jag medicinerar inte. Jag använder motion utifrån dagsform och behov. Och så har jag lärt mig att hantera min adhd med KBT och mindfulness.
Allting går, bara man vill.
Ta hand om dig.

@Åsa M
Jag minns nu, att du skrivit tidigare om att ditt ex skulle kunna ha en bipolär diagnos.
Det som är så sorgligt med stigma kring den diagnosen. På arbetsplatser och i de flesta "vanliga" rum, är att de som lever med den inte alltid söker hjälp.
Det är en livsfarlig sjukdom obendlad. Jag hade inte överlevt om jag inte hade fått litium under mina första år. Det tog mig flera år att lära känna hur min bipolaritet och jag skulle balansera den sköra linan av utanförskap tillsammans. Jag gjorde karriär, men jag sa upp mig i ett hypimaniskt skov. Stod helt utan skyddsnät. Allt föll. Men jag hade föräldrar som räddade mig. Flera gånger om.
Och jag insåg att jag inte skulle kunna skaffa barn då jag behövde en pappa som var stabil och verkligen ville bli en pappa. Men mitt ex ville bara dricka.
Och det var i mitt medberoende som jag valde att arbeta med mig själv. Och ta mig ur alla mediciner.
Allt vi gör är val. Men utan verktyg gör vi inte alla val medvetet.
En människa med bipolaritet behöver hjälp. Och det finns jättebra hjälp att få, när man söker den. Psykiatrin ser tyvärr olika ut beroende på region. Men det har blivit mer öppenhet. Och det finns bra utbud av litteratur. Det finns en patientförening som heter Balans, dit man kan vända sig med frågor. De har haft anhöriggrupper och kanske har det ännu. Det finns jättebra stöd att få, både för den som är sjuk. Och för den som är anhörig.
Även om du släppt taget om ditt ex, så kanske det kan vara skönt att höra andra berätta och förstå. Somatiska sjukdomar är lättare att förstå.
Den med obehandlad bipolaritet förstår inte själv vilket lidande omgivningen kan uppleva.
Man har fokus på överlevnad. Oavsett missbruk eller nykterhet.
Förstår att du inte orkar med väninnans cirkus.
Jag har lärt känna många och jag har ett fåtal vänner med diagnosen.
Däremot så pratar många vänner med mig, om att de är anhöriga till någon med bipolaritet i familjen.
Det är så vanligt. Och det är så viktigt att få rätt behandling. Alla är unika. Och fungerar olika.
Sen är sett upp till varje människa, att ta ansvar för sin problematik. Hur den än ser ut. Vem en människa än är!
Bipolär, alkoholist, diabetessjuk, cancersjuk, utmattad osv.
Vi är alla ansvariga, för vår egen hälsa.
Du är en inspirerande människa, som sätter riktigt bra gränser!
Tack för att du inspirerar mig!

💕💕
Kram.

Höj blicken. Om ni separerar nu är ni på en annan plats i livet om ett år! Det är ett stort steg men när det väl är gjort önskar man ofta att det skett tidigare och ett år går fort.
Det kommer bli bättre! Det går!
Börja leta boende, heja dig🌸
Vh en som är skild sedan 2 år

Mitt råd är: ’Jag vill leva med dig nykter, särbo i två år medan du lär dig leva nyktert och sen ser vi’.
Alkoholisten måste ha druckit klart, för min har det hittills tagit tre återfall och det är 1,5år sedan jag bröt. Jag tänker att en dag är han klar för sitt nyktra liv börjar han bli bra på nu.
När jag var mitt i det var perspektivet kort, jag önskar ngn hade sagt ’vill du ha det såhär i år framöver?’ För det blir inte bättre förrän alkisen själv tar tag i sitt liv. Tyvärr.
Kraft till dig!

Undrar hur det är med dig🌸

Jag löpte linan ut. Fick aldrig ett muntligt svar men i handling - flera gånger ...
Jag fattar att det är ett helvete komma ur missbruk, men jag vill ju må bra.

Fick för ett tag sedan veta att han blivit hotfull mot ett äldre par han kände, hände mitt på ljusa dagen. Det hela slutade dock bra. Tänkte då att har han en "hälft", vad gör han inte mot henne.

Så obehagligt då det blir denna aggressiva sida och total personförändring. Dr Jekyll, Mr Hide. Mitt ex var också väldigt elak. Jag kom dock fram till att det liksom var alkohol som pratade men man blev ju ledsen ändå. Tänkte först att bry dig inte vad han sade, gjorde han var onykter men med många påhopp tar man illa vid sig.

Sköt om dig. 🌹

@Snödroppen tack snälla för dina peppande ord❤❤

@Samsung50 du är absolut inte misslyckad för att du är i en dålig relation. Det är så vi gör vi som är drabbade att vi lägger skuld och skam på oss själva. Det är inte vårat fel att vi är i denna situation. Typiskt att han kommer hem och lägger skulden på dig genom att säga att du beter dig konstigt till barnen. Var han full/onykter när han kom hem? Massa kramar till dig och dina barn

@Samsung50 du är absolut inte misslyckad för att du är i en dålig relation. Det är så vi gör vi som är drabbade att vi lägger skuld och skam på oss själva. Det är inte vårat fel att vi är i denna situation. Typiskt att han kommer hem och lägger skulden på dig genom att säga att du beter dig konstigt till barnen. Var han full/onykter när han kom hem? Massa kramar till dig och dina barn

Hej och varmt välkommen till Alkoholhjälpen @sauerkraut!
Du har växt upp med en far med alkoholproblem, det brukar kunna vara tungt. Du har aktat dig för att hamna i samma hjulspår men då hamnat in på annat istället som det hörs att du inte alls är nöjd med. Du är oroad över sättet drogerna kommer in i ditt liv och skulle vilja hitta andra sätt att få den där mentala semestern som du beskriver. Angånde vilka forum vi har är är just detta du startat din tråd i just inriktad på att vara närstående eller anhörig och inte fokus på att förändra sina egna vanor, kanske skulle du hellre vilka ha din tråd i förända alkoholvanor, även om det inte är alkohol är det kanske mer likt. Dock förståeligt att du också jobbar med att hantera detta med din far, det är ju många gånger så tyvärr, dubbelt det är du inte ensam om. Säg om du vill att vi flyttar den så hjälper vi dig med det!

Vill också tipsa om Drogjhälpen ifall du inte har hört talas om dem förut, också en anonymtjänst, dit kan en ringa, skriva frågor och chatta https://droghjalpen.se/

här hos oss har vi också ett program för anhöriga som kanske kan vara något jag länkar till det här så kan du titta lite och se vad du tycker: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Varma hälsningar,
Rosette, Alkoholhjälpen

@Hjärta6
Läser just ditt inlägg när jag ska gå ner och göra min frukost. Fastnade i din text. Som att "kastas" tillbaka en massa år och jag undrar hur det är möjligt, när jag räknade ut åren för mig själv.
Mitt ex körde också med det där, blanda ut. Snacket. Manipulationen. Elakheterna.
Jo då, han både kissade ner sig. Och det hände att hans mage pajade ur. Efter att han flyttat ut från mitt hem. Han ringde en gång och sa, att han gjorde ner sig.
Det där är inte ovanligt när det gått på tok för långt, för någon som satt i finrummet och drack findricka med fint sällskap en gång i tiden.
Jag är inte ironisk. Men för en alkoholist så går det ju bara utför. Oavsett vilket yrke, titel eller förmögenhet man än må ha.
De kan inte kontrollera sig när de är helt nedsupna.
Och något jag inte har skrivit här tror jag, är att mitt ex stank så illa, så jag började förstå att vissa män som sover ute i hemlösheten och blivit utsparkade, luktade så här illa hemma en tid.
Det var så illa, så jag behövde kasta en stol han ofta satt i.
Och på den tiden som jag skötte allt då han bodde hos mig, då upptäckte jag att han inte längre skötte sin hygien. Och vårt samliv hade varit obefintligt i flera år. Han var inte längre den man jag var kär i.
Jag kunde bara inte kasta ut honom.
Men jag pressade honom att aldrig mer dricka i mitt hem. Och att aldrig komma hem berusad. Då fick han ta in på hotell. Och sedan så ville han äntligen flytta ut.
Det här är 5 år sedan. Idag förstår jag vilken tur jag hade.
Att jag fick honom att själv vilja flytta.
Jag har observerat andra relationer, där detta finns och en del blir aldrig fria från sin alkoholist.
Jag blev aldrig en mamma. Det var priset som jag fick betala. Och jag trodde att jag valde rätt man. Och då hade jag dejtat för att just träffa rätt man som kunde bli den pappa som jag önskade till mitt barn.
Men jag förstod inte att han hade alkoholproblem när vi träffades.
Och han var den enda som accepterade att jag hade en diagnos, på den tiden.
Så det är som det är.
Jag blev friskare då jag tvingades att ta hand om mig, i relationen till honom.
Och han fick flytta hem till sina föräldrar.
Och de fick se att jag hade rätt, när jag bad om hjälp kring deras sons drickande.
Sen bröt jag kontakten, då jag träffade en frisk och sund man.
Och idag lever jag ett sunt och balanserat liv.
Det liv som jag alltid önskat.
Men tyvärr inga egna barn.
För att jag såg att jag inte ville att han skulle bli pappan.
Men jag kunde inte kasta ut honom.
Mitt övande på att säga stopp, tog runt 6 års tid.
Det är mycket man ska lära sig i livet.
Ett steg i taget.
Det som du kan göra, är att ta hand om dig.
Och skaffa det stöd som du behöver.
För att ta bra hand om dig.
Om det är verktyg.
Eller stödsamtal.
Eller skriva här.
Gör det som du behöver.
Så blir det bra.
Så småningom.
Om du lär dig lyssna.
På dina behov.
Och önskemål.
Men behoven först.
Dina behov.

@minresamotlugnet
Du skriver att du hamnat i en depression igen. Har du samtalsstöd kring detta? Om det är en mild eller måttlig depression så kan fysisk aktivitet fungera som medicin.
Om du har tid, ork och möjlighet att träna på ett gym, så kan du kanske få rabatt eller köpa ett kort om du får utskrivet FaR recept av din läkare.
Läs Hjärnstark av Anders Hansen om du inte gjort det. Där förklarar han hur den fysiska aktiviteten påverkar vårt mående.
Och om du kommer iväg till ett gym regelbundet så kan du prata med människor du möter där. Jag har medicinerat för depression tidigare, då jag inte hade tid att träna. Men det fanns egentligen tid, det vara bara jag som var slut efter att jag hade svårt att prioritera. Jag arbetade nästan bara med män och då var jag yngre. Jag blev deprimerad av att höra deras kvinnosyn. Och jag blev deprimerad av att förstå vilka som ville ligga med mig, då jag var på konferens och mina manliga kollegor inte kunde hantera alkohol. Många år senare förstår jag att många män med alkohol beter sig som svin. Det var inte bara jag som hörde den skiten. Men jag kunde inte jobba kvar i den världen. Så jag slutade, utan någon plan.
Min räddning var faktiskt att den antidepressiva medicinen kickade igång min bipolaritet och jag blev hypomanisk. Jag sa mer eller mindre "F U" till alla och sa upp mig. Valde en bransch där jag i stort sett bara arbetar med kvinnor. De män som var där är alla gay.
Men jag ville inte äta mediciner. Och balansen var urspårad. Så jag började investera i mig själv.
Jag sökte upp olika träningsställen. Och hittade flera trevliga studios med pilates och yoga. Dyrt tyvärr, men jag hade råd. Idag tränar jag på ett folkligt ställe, då jag tröttnade på att möta överklasskvinnorna eller fruarna som valde män med förmögenheter.
Den här resan med mitt mående tog mig många år att landa i god hälsa. För mig är den fysiska aktiviteten allt. Den gör att jag kommer igång, stärker kroppen, jag står emot stress och andra utmaningar, jag har roligt, jag får energi och jag träffar andra människor där, då jag är stammis sedan flera år.
Men innan jag kom dit, så var jag helt slut. Jag var nerbruten av mitt ex som manipulerade. Han som jag trodde att jag skulle bli förälder med. Och så var han en parasit och narcissist.
Jag började promenera. Och lyssna på ljudböcker. Och sommarprat. Och jag sa nej till alla vänner som var negativa och bara klagade. Jag sa nej till det jag inte hade lust att göra. Och jag sa ja till livet. Och jag sa ja till mig själv.
Jag var ensam länge, men jag skrev - till mig själv. Jag skrev och skrev och skrev. Och jag skriver texter idag. Jag skrev om det liv jag ville ha. Jag skev hur jag ville leva.
Och jag gick skrivarkurs efter skrivarkurs. Träffade andra författare. Vi skrev och läste våra texter för varandra. Jag skriver med andra författare. Och vi läser varandras texter. Och ger feedback.
Jag skapade mig det liv som jag alltid velat ha. Och jag hade förmodligen inte gjort det om det inte var för att jag levt med mitt ex.
Om jag inte hade levt med honom, då hade jag förmodligen orkat och klarat av den utbildning som jag ville gå, men det gick inte då jag var slutkörd, bara av att leva med honom.
Så gå till dig själv. Och var i nuet. Vad vill du göra just nu?
Vad är viktigast för dig, just nu?
Hur vill du bli sedd?
Vill du träffa en man som blir bonuspappa? Gör det!
Det finns jättefina män som vill bli bonuspappa.
Är du redo, att dejta och finna den mannen.
Eller ska du börja se dig själv, som den fina kvinna du är.
Och som ger ditt barn så mycket kärlek.
Kan du bli sedd och bekräftad i ditt jobb?
Jag förstår dig precis.
Vi behöver alla människor bli sedda. Några mer och andra mindre.
Det kan vara en idé att stanna upp ett slag och fundera, vad är viktigast just nu.
Jag har adhd och jag har pratat med alla hela livet.
Tills jag började sätta gränser för "att prata med alla" för ett år sedan.
Jag har övat och jag övar fortfarande.
Idag så kan jag se, att jag har blivit sedd av alla tanter och damer som bor i mitt hus och i grannhusen.
Jag insåg för några veckor sedan, att nu slutar jag stanna för en av dem.
Hon är alltid så negativ och sist pratade hon så illa om svenskar.
Men hon är från ett land där jag har bott och jag har alltid tyckt att det har varit roligt att höra om hennes liv där.
Men nu väljer jag att bara vinka och gå vidare.
En liten sak, som gör stor skillnad, för mig.
Jag slipper höra om negativitet. Och jag har övat så bra, att jag inte stannar och hälsar bara för att jag alltid har gjort det. Det i sig är en insikt som gör mig glad. Och tacksam. Att jag förstår innebörden av att öva på det som är svårt.
Jag reflekterar mycket och tänker att det var en vinst att göra den beteendeförändringen för mig.
Att inte stanna bara för att jag kan.
Och jag tänker, att du kanske bor i en stad.
Där det finns många människor som ser dig.
Och då kommer frågan upp igen, hur vill du bli sedd?
Hur vill du se på dig själv.
Det är frågor jag har jobbat med i halva mitt liv.
Och jag har landat i den frågan.
Efter att jag har utforskat den i mer än 20 år.
Och jag förvånades en del.
Jag vill inte bli sedd av någon annan än den jag älskar.
Jag skriver inte ens i mitt eget namn.
I de texter som publiceras.
Då jag inte vill bli sedd.
Som mig själv.
Men tidigare så drömde jag om att bli sedd.
På ett annat sätt.
Och det där kan förändras.
Livet förändras.
Så fråga dig själv.
Och ta gärna hjälp.
Av en professionell.
Som ställer frågor och ger verktyg.
Hur du kan gå vidare.
I ditt sökande.
Hur du ska leva ditt liv. Med din dotter.
Hur det ska bli.
Hur du vill ha det.
Ta kontrollen.
Genom att utforska dina behov.
Och då vill jag tipsa dig om yoga och mindfulness.
Meditationer.
I grupp.
Och lyssna på andra.
Och dig själv.
Och en dag.
Ska du landa i.
Att du lever som du vill.
"Fly" inte in i en tillfällig relation.
För att du vill bli sedd.
Och det blir en man.
Som du inte vill ha.
När han sett dig ett tag.
Då du kanske ser.
Att han inte var rätt.
För dig.
Ta reda på vad du behöver.
Och lyssna på det.
Så ska du se.
Att allt blir som du önskar.
Och allt det här skriver jag förstås, till mitt yngre jag.
Som gärna hade sluppit den långa resan.
I att finna mig själv till slut.
Men vi är alla olika.
Så du plockar ut det du vill.
Och behöver.
Och gör det till ditt.
Ta hand om dig, på alla sätt.
Du är viktigast, i ditt liv.
❤️

Hej,
Jag känner såå igen mig i din situation och det har pågått i många år! Vi har också två barn.
Min dotter (20 år) och jag har tydligt talat om hur vi känner men det tycks inte bita! Att han överhuvudtaget inte reflekterar över eller verkar bry sig om hur vi mår gör mig heligt förbannad och frustrerad. Det känns som ett låst läge så med detta sagt, jag förstår din känsla och den är DIN och helt rätt. Kram till dig