Senaste kommentarerna i forumet

@has tack för svar och råd🙏
Han verkar inte förstå varför han skulle sluta dricka innan jag tar tillbaka honom då han nu enligt honom själv dricker för att jag lämnat honom.
Jag är självklart orolig för barnen, på helgerna är jag oftast hos honom med barnen eller hos mig med barnen då jag vet att det kan bli lite mycket på just helgen.
Han säger att om det "bara" är hans drickande som är jobbigt för mig så slutar han med en gång. Det är bara det att den dagen kommer liksom aldrig och jag är trött på att vänta..

@ankan123 vilken jobbig situation! Jag tänker att det kan vara bra att läsa på om högfungerande alkoholister (vilket det tyvärr låter som din man är).

Sjukdomen är progressiv och jag märkte, precis som du skriver, hur humöret blev sämre och mer ostabilt med tiden.

Till sist gick det knappt att säga något utan att det blev bråk.

Ta väl hand om dig♥️

@Anayh5 när jag läser ditt inlägg blir jag lite orolig för barnen (förstår förstås att du också är det) som är hos sin pappa som dricker.

Utifrån det du skriver är det helt klart för mycket. Att det håller någon vecka efter att du påtalat problemet tycker jag berättar att han inte kan sluta, utan har fastnat.

När jag lämnade min man och han sedan insåg att han drack för mycket avvaktade jag tills han på egen hand förstod att han inte kunde dricka mer alls och sökte hjälp.

Han har nu varit nykter i ett år och vi lever tillsammans igen, men jobbar fortfarande med det som gick sönder i relationen av hans drickande och alla märkliga beteenden som hör till sjukdomen alkoholism.

Så var rädd om dig, om du vill att det ska vara alkoholfritt så tänker jag att det är bättre att avvakta tills det eventuellt blir så och att det förändrade beteendet håller i sig över tid.

Har du själv något stöd runt dig? Det är väldigt tungt att bära på allt själv så en egen samtalskontakt eller liknande kanske vore ett hjälpsamt steg för dig?

Med omtanke♥️

Hej! Jag har levt ihop med en man i nästan 8 år, innan jag lämnade honom. Vi har 2 barn tillsammans.
Vi har inte haft den mest kärleksfulla relationen men vi har alltid älskat och funnits för varandra.
Jag växte upp med en mamma som var alkoholist och har generellt haft många personer i min omgivning med alkoholproblem genom min uppväxt.
Nu till mina barns pappa, han har alltid sen vi träffades druckit ganska mycket folköl. Jag kan inte komma på en enda helg då han inte druckit förutom om han varit sjuk. Mängden folköl har ökats på efter tid. I början var det bara på helger, sen blev det ett sexpack även nån vardag osv. I dagsläget har han druckit i princip varje dag sen över ett år tillbaka. Ett sexpack och 2 större flaskor per dag och sen 2-3 sexpack per dag fre&lör. Det är "bara" folköl men jag märker att han blir påverkad. Jag har sagt till honom otaliga gånger att jag mår dåligt när han dricker så mycket, att jag kommer lämna honom osv osv, men det hjälpte kanske i en vecka max, sen var vi tillbaka på ruta 1 igen. Tillslut lämnade jag honom och har nu en egen lägenhet, men jag har svårt att släppa honom. Han lever på ett sätt jag inte vill leva. Men det är en omställning att vara själv och inte ha barnen på heltid. Tryggheten är liksom borta. Han säger att han ska sluta dricka, men bara om jag först tar tillbaka honom, vilket känns som alla andra gånger han lovat att sluta...
Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Kanske lite input, tips och råd av nån som varit med om liknande. Allt känns bara förjävligt hur jag än gör.
Jag vill inte leva resten av livet med samma skit jag växte upp med. Men jag lyckas inte heller gå vidare...
Hur gör jag?

Min man har haft ett osunt drickande i många år men han hanterar vardagen. Tidigare hade vi fler vänner som vi umgicks med, då blev han ofta väldigt berusad, nu har vi nästan inga kvar som vi umgås med längre. Vårt förhållande har blivit sämre och sämre och vi pratar nästan inte med varandra längre. Vi har två barn och har levt ihop i 16 år. Han börjar ofta dricka när jag går och lagt mig vid 22-tiden och fram till ca 02-03 på nätterna, han sitter i källaren och tittar på serier och dricker några glas vin varje natt. Han klarar av vardagen och gör det han måste, men han är oftast sur och vresig och han är oengagerad i mitt och barnens liv, han har inga vänner utöver de gemensamma vännerna vi har och som jag ser till att hålla vid liv. Jag är så trött på att dra runt allt, även om han gör det han ska och när jag ber honom om saker så är det jag som är själva motorn och tar yttersta ansvaret för barn och att få vardagen att rulla. Han är okänslosam och ointresserad av mig, vi har slutat att ligga, jag känner mig inte attraherad av honom, han försöker ibland men jag avvisar honom, då blir han sur och går oftast och lägger sig i källaren.
Eftersom han ändå sköter vardagslivet så är det ingen katastrof även om jag många år känt att jag behöver ta mig ur vårt äktenskap, men jag håller kvar vid det ändå eftersom det är mer praktiskt att vara två föräldrar som delar på vardagsbestyren. Vi har pratat flera gånger om han drickande och han har flera gånger sagt att han ska söka hjälp men det händer inget. Jag är uppgiven och vet inte vad jag ska göra.

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️

@Blomhåret
Har inte varit med om det som du går igenom. Men har arbetat med alkolister och missbrukare i några år tidigare. De som ofta glöms bort är dem anhöriga. Dem som står bredvid och får kämpa, ta hand om hem, barn och allt annat däremellan. Som får ge ursäkter till andra, eller försöker skydda sin anhöriga som är sjuk, dricker etc. De är en hemsk känsla att känna sig ensam i hela de lasset man får dra hemma. Speciellt med barn och allt därtill. Att du känner som du gör är fullt normalt. Och de kan ta extremt lång tid innan han inser allt han orsakat dig, barn och folk runtomkring.. Va rädd om dig själv och försök att hitta lite andrum. Lite tid för dig där du får ladda batterierna & bara vara. Jag förstår att de är svårt och jobbigt, men de kan bara bli bättre. Kanske kan du få stöd någonstans?❤️

Heja dig!! Du klara det här!

@LAO Tack snälla för ditt svar! Tycker absolut du har rätt idéer om att man ska umgås där man kan åka hem, och inte låta barnen utsättas för vissa saker.. Jag har inte vågat låta min yngsta son sova där en enda gång.. Sen är de väl också kanske för att min mamma säger ” han får iallafall inte sova här förrän han är äldre för de orkar jag inte med ”… ( han är faktiskt inte jobbig för att han är 3år, han är bara en busig och rolig liten busunge som gör allt han inte får och mer därtill.. men totalt ljuvlig och underbar ändå! Äldsta sonen är snart 14 och väljer lite själv när han vill åka dit.. Dock har jag begränsat de i perioder när hon inte undviker att dricka när jag sagt ifrån.. Förr i tiden undvek jag att ens prata med henne pågrund av drickandet, sa tillfälligt upp kontakten. Tog nog 2-3 månader, sen ringde pappa och böna och bad att vi skulle komma hem och umgås. Då höll hon sig nykter ett bra tag. Jag var betydligt yngre då och trodde såklart att mina tvång och utpressningsmetoder skulle hålla längre. Men efter ett tag var de klippt igen. Jag är ledsen att du behöver gå igenom detta, de är absolut ingenting kul att behöva gå igenom. Är också ledsen att dina barn behöver gå igenom.. Men ändå skönt att dem kanske förstår en del. Vet inte hur gamla dem är. Jag hoppas att de blir bättre och enklare för er ❤️

@Kristoffer
Vad tacksam och glad jag blev över din kommentar! Känns på något sätt skönt att få bekräftelse på sina egna tankar och känslor även om kanske inte folk kan hjälpa en.. Man känner sig ganska maktlös och hjälplös när man heller inte kan påverka situationen.. Jag vet ärligt talat inte om jag hade vågat ringa.. De känns som att allting blir så mycket mer verkligt när man verkligen ” tar tag i det” .. Men de kanske är det som behövs. Kanske behöver man få lov att sörja sina egna känslor och sättet man uppfattar saker på för att kunna ta sig vidare.. Jag uppskattar verkligen din kommentar och din omtanke ❤️

@Rådvillmamma Det klart han använder alkoholen för att fly från jobbiga känslor även om det du nämner - 3 liter - på den tiden i och för sig inte låter extremt mycket. Varför flyr han? Mår han dåligt?

Heja!!!

Vad är det som hänt dig. Varför vågade du inte ringa hem.

Bröt fotleden förra fredagen. Men vågade inte ringa hem förrän lördag och hörde då att det var kört🥵! Vad gör man? Sviken gång på gång, lögner mm!

Hej, Är i exakt samma sits. Slått mig vilket ledde till dom, och nu är han sur över att jag sa till polisen att han örfilat mig. Det är såklart inte hans fel...

Jag fattar inte hur vi ens ska kunna ta oss ur detta och fortfarande kunna vara trygga och i kärlek med varandra.

Jag har sagt åt honom att det är alkoholen som gör honom såhär och agressiv. MEN han säger bestämt att det är INTE det. Han dricker varje dag... jag räknat ca 3-4 flaskor i veckan och kanske 20-30 starköl halvliters per vecka.
Han kommer typ in i en psykos när det är som värst och det varar i kanske några dagar.
Han är elak säger att det är mitt fel att han blivit som han blivit.

Tro mig, jag har funderat på att lämna, men jag är inte riktigt där ännu. Troligen så tror jag att allt ska bli bra. På ett sätt så vet jag att det inte kommer bli det. Och nu med dommen så är det ännu värre. Han har iaf inte rört mig efter dommen. MEN det finns ju alltid en risk.

Hur go och snäll som helst när han är nykter... ett monster när han druckit (för mycket).
Han säger han behöver lugn och ro, men DET kan man ju inte alltid ha, tänk om någon dör i släkten. Det kommer ju perioder i livet allt ställs på sin kant, då kan man inte dricka, då måste man vara klar i huvudet. Han säger att han inte bearbetat sitt ex och sitt hus som han sålde osv. Nej de fattar jag eftersom han dränker allt med alkohol.

SÅ TRÖTT.

@ChangedMe Tack för att du tog dig tid att svara! Även om jag inte önskar någon att ha det så här så känns det ändå mindre ensamt när någon faktiskt förstår av egen erfarenhet hur det känns.
Vi får se hur länge jag orkar om han fortsätter såhär, även om han blir nykter. Våra barn har bett mig lämna honom länge. Om jag går så blir han väldigt ensam eftersom barnen kommer vända honom ryggen. Det är såklart mitt medberoende som ger honom nya chanser hela tiden. Jobbar hårt med att bryta det och snart är alla barnen vuxna, då tar nog mitt tålamod slut. Det känns som det är hans sista chans nu…

@MarieLis Förstår att det kan vara svårt att veta hur du ska ta upp det här med din son, bra att du skriver här! Ett generellt råd är att prata när situationen inte pågår, alltså när personen inte har druckit. Det brukar också vara bra att utgå från hur man själv upplever situationen, att berätta om sin oro och försöka undvika att konfrontera och skuldbelägga. Vad tänker du om det?
Här finns mer information kring kommunikation om du vill ha fler tips: https://alkoholhjalpen.se/kommunikation

@Livetpåpinnen Heja dig 🤗

Efter många många år blev det till sist stopp. Jag packade väskan, tog på mig jackan och gick. Var det inte svårare än så??? Så många år av vånda och förtvivlan, stötta och skydda den som är fast i alkoholens bojor. Nu har jag lämnat. Tack till mig.

@Blomhåret I feel you. Känner igen dessa känslor av stor besvikelse över att den beroende inte ser vad deras skit ställt till med hos de runtomkring och inte heller tar ansvar för vare sig sina ord eller handlingar. Min mans drickande drev mig till utmattning och depression och jag trodde väl jag skulle må bättre när han väl också tvingades till behandling, dock av våra barn och i längden vården. Han vill efter 13 månaders nykterhet (varav ca 4 månader på Antabus) fortfarande inte se eller erkänna hur alla dessa år påverkat mig och barnen och kan till och med nästan hånskratta åt att jag mår dåligt, ännu sämre nu faktiskt. Han anser att han är offret, det är honom vi alla ska tycka synd om. Tar på sig offerrollen mest varje dag och har en uppsyn som visar att vi ska minsann tycka synd om honom, och en negativ attityd generellt. Han är nykter ja, men jobbar inte med det mentala överhuvudtaget så någon beteendeförändring har inte skett. Han tycker också att vi bara ska stryka ett streck över de senaste 13 åren. Precis som du så har allt detta gett mig både fysiska och psykiska besvär och jag mår uppriktigt riktigt dåligt, men någon förståelse från honom finns inte. Jag drog hela lasset ensam med barn och hus och hem i 12 år. De kan vara otroligt egotrippade även som nyktra. Läste någonstans att det kan ta två år som nykter innan de kommer till insikt om vad deras beteende gjort mot andra, tidigare om de genomgår något program men om de "bara" tar antabus och inte är öppna för någon behandling för övrigt så vet jag inte om de någonsin kommer till insikt faktiskt. Jag orkar inte. Står på kanten varje dag. Så tyvärr kan jag inte ge någon råd om hur du ska orka mer än att försöka se till dig själv så mycket du kan, älska dig själv och inte förvänta dig någon validering från honom för han har förmodligen inte kapacitet att se någon annan än sig själv just nu. Ville väl egentligen bara säga att du är inte ensam om att känna så som du gör. Kram

Nu när det gått så långt att maken börjat gå till beroendemottagningen och tar antabus, tvingad av vården. Då känner jag bara besvikelse. Jag är så besviken på att han verkar ignorera allt jag gjort under flera år när jag behövt ta allt ansvar för familjen och det han tog på sig att göra viste man aldrig om det skulle bli gjort eller om han skulle supa istället. Försöker ha tålamod, men när han säger att han gör allt här hemma så brister det. Jag blir så besviken och arg för han beter sig som att det bara är han som har mycket med att bli nykter. Att jag drar hela lasset med barn som behöver stöd på olika sätt och allt vad hans drickande gjort med mitt mående verkar han inte så bekymrad över. Han verkar tro att vi kan stryka ett streck över allt och börja från nu. Jag kan inte göra det för hans drickande har skadat mig psykiskt i så många år och gjort mig sjuk med spänningshuvudvärk och ständigt stresspåslag av att alltid behöva vara steget före. Jag behöver att han förstår vad jag gått/går igenom.
Jag försöker såklart stötta honom och förstår att det är en tuff tid för honom nu. Det som gör så ont är att han inte verkar bry sig om hur jag mår. Han är bara irriterad över att han är tvungen att ta antabus och infinna sig på beroendemottagningen.
Ni andra som varit (eller är) där jag är nu. Hur har ni orkat?

Min son är nygift har ett litet barn och ett på väg.och hans drickande eskalerar och hans fru har vänt sig till.mig för hjälp,, hur tar man upp detta på ett korrekt och bra sätt

@Hanni godmorgon! Hur gick det för dig igår? Hur mår du nu?🧡

@hanni
Jag blir orolig för dig när jag läser ditt inlägg. Det är tydligt att djuren och du inte har det bra och blir utsatta för våld. Du har fått många bra tips här om var du kan få hjälp här och jag hoppas innerligt att du tar dig själv och djuren i säkerhet och trygghet så fort det bara går.
Tänker på er..

@Hanni vad tufft du har det och vad bra att du skriver här. Precis som de andra som svarat med fina tips blir vi på Alkoholhjälpen också oroliga för dig. Det är fint att höra att du har gjort planer för hur du ska kunna vara i säkerhet. Det är det viktigaste just nu, att du kan känna dig trygg oavsett om han dricker eller inte. Du är väldigt hjälpsökande för din partners del, jag vill stämma in i kören som säger att det även är viktigt att DU får stöd i det här tuffa du går igenom!

Du skriver att ni ska gå till Socialtjänsten för hans del, där tycker jag även att du ska berätta om din situation och hur rädd du är. Kvinnofridslinjen och kvinnojourer som tipsats om ovan är också jättebra alternativ, de är experter på hur du kan göra och tänka för att kunna vara så trygg som möjligt. Vad tänker du om de alternativen? Om du vill prata direkt med oss är det bara att skriva under "Stöd > Skriv till oss" eller ringa oss på 020-84 44 48. Ta hand om dig och fortsätt skriv här!