Senaste kommentarerna i forumet

Oron för ett barn som missbrukar är något av det mest smärtsamma och ofta tyvärr även skamfyllda man kan uppleva som förälder. Precis som du säger missbruk leder till döden förr eller senare och man är maktlös. Inte lätt att acceptera men ändå befriande (låter kanske motsägelsefullt) för man gör allt för att hitta lösningar och inget funkar.
Som jag ser det kan du göra en orosanmälan till socialförvaltningen där din son bor. Kan göras anonymt om du vill. I bästa fall anmäler läkaren på psykiatrin. Jag hade nog kontaktat psykiatrin och bett dom göra en anmälan.

Det allra viktigaste är att du får hjälp att hantera situationen. Alanon tex, anhörigprogram som kommunen brukar erbjuda. Själv var jag på en anhörigvecka vilket förändrade mycket. Vet inte hur jag skulle överlevt utan den hjälpen. Min son är i samma ålder som din och har väl missbrukat lika länge. Han är drogfri idag efter att han fått flera hjärninfarkter med mycket stora hjärnskador som följd.
Dock inte missbruket som är orsaken. Oron jag upplevde när min son var aktiv i missbruk glömmer jag nog aldrig. Finns inte ord för hur plågsamt det var.
Ta hand om dig!

@Såledsenså vilken tuff situation 💔

Jag hoppas någon kan ge dig kloka svar här. Min erfarenhet säger mig att det inte går att hjälpa någon med beroende om den inte själv har kommit till insikt och vill ha hjälp.

Samtidigt går mitt föräldrahjärta sönder när jag läser om din son och förstår att det måste vara fruktansvärt att ”släppa taget” om sitt barn, oavsett ålder.

Jag har som sagt inga råd att ge, men vill skicka värme och styrka till dig❣️ Om du själv inte redan har kontakt med någon inom beroendevården, eller har ringt och pratat med Alkoholhjälpen så tänker jag att det kanske kan vara ett första steg i att börja bena i allt det svåra.

@Ullabulla verkligen❤️

En dag i taget…

Märker också att det kommer tillbaka till mig nu när min man inte längre är aktiv i sin sjukdom.

Möjligheten att stanna upp och reflektera kring vad som händer i en själv.

Under åren han drack handlade så mycket om det att kroppen ständigt var i fight-flight läge, det fanns inget utrymme att känna efter. Handlade mer om någon slags överlevnad.

Din text påminde mig om hur viktigt det är, så tack för att du delade🙏🏼

Min son har missbrukat alkohol och droger i ca 15 år. Han är nu 35 år. Han och hans tjej flyttade norrut för ett år sedan och där jobbar han hemifrån. Kändes inte bra att veta att han är ensam om dagarna. Nu har det eskalerat han är full och gör bort sig överallt. Hon slängde ut honom för en vecka sedan. Han har inget socialt nätverk där, bor lite överallt bla på hotel men nu klivit portad därifrån pga sitt beteende ( väldigt onykter) igår hämtade polisen honom från stan då han inte kunde ta hand om dig själv. Han kördes till psykiatrin. Känns hemskt! Jag är så ledsen. Ringde honom men han vill inte ha hjälp från nån. Vad ska jag göra? Han kommer att dö om han inte tar emot hjälp.

Javisst är det så.
Man vet,men klarar det inte riktigt.
I alla fall så jobbar jag framåt dag för dag och befinner mig oftast i min rätta verklighet.
Och det handlar väl om att erkänna de här svaga punkterna stunderna också.
Det är då man får syn på dom och kan försöka hantera de på ett bättre sätt.

@Ullabulla jag känner kanske inte exakt igen mig i det du skriver (har mer en tendens att ”stänga av” när det väl verkligen gått över min gräns).

Däremot kan jag känna igen den där energin som riktas utåt mot annat och andra. Att man växte upp utan hjälpen och bekräftelsen på att de egna behoven var viktiga och skulle tas på allvar.

Vilket, precis som du skriver, leder till slöseri med energi.

Jag vet att jag ofta känner mig mest ”hemma” i krislägen. När det stormar ordentligt runt mig är det som att jag helt tappar mig själv och går in i hjälparläge. Ibland har det varit nödvändigt, oftast var det inte min sak att lösa.

Undra hur det skulle bli om vi istället la energin på att ta hand om oss själva och ge oss lite av det vi längtar efter och hoppas få av andra?

@Inovi Min fru är numera nykter och har gått på antabus i två månader. Det hon säger tyder på att hon har sjukdomsinsikt men samtidigt vet hon ju också att det är exakt vad jag vill höra. Om jag får gissa tror jag inte att hon på riktigt insett hur destruktiv hennes relation till alkohol här. Och det är inte mitt jobb att övertyga henne. Det känns skönt: jag är med min fru för vi, just nu, har det bra. När vi inte längre har det bra får jag omvärdera. Tills dess kan jag bara ta ansvar för min sida av relationen.

Om jag kan få dig ett litet välmenade tips så skulle jag kräva en ursäkt när han är elak mot dig. När jag började läsa om medberoende insåg jag vikten av röda linjer. Jag tolererar inte elaka kommentarer oavsett om min fru har druckit eller är nykter. Hon får be om ursäkt dagen efter. Gör hon inte det är det slut. Det låter hårt med är viktigt för mig. Varför ska jag spendera mitt liv med någon som aktivt trycker ner mig?

Hur känns det nu när det gått någon vecka och han inte är kvar? Tänkte på dina erfarenheter du skrivit om i denna tråd idag. Jag och min sambo jobbar inom samma bransch och idag blev jag erbjuden ett jobb på samma enhet som henne. Lönen och villkoren var faktiskt avsevärt bättre än vad jag har nu. Och även fast hon är nykter nu tänkte jag på dina erfarenheter du skrivit här. Vad händer om hon får ett återfall? Vilken sits hamnar jag i då? Så jag tackade nej. Det kändes surt men efter vad du skrivit om här känns det som rätt beslut.

@Inovi jag tror att man ska inte underskatta kraften i att hemligheten nu är känd, så att säga. Om det har gått att förneka det tidigare för att man inte har pratat om det så går det inte att göra det längre.
Han kommer säkert vara arg länge, för han känner sig förstås sviken, men du har verkligen inte gjort något fel. Du har uppmärksammat ett problem som har funnits där länge och som inget annat har bitit på.
Mitt ex levde också i total förnekelse, trots att han haft rejäla alkoholproblem tidigare i livet så klarade han inte av att erkänna att han var där igen. Han blånekade, försökte släta över, bortförklarade, ljög. Jag fick rådet att prata med hans chef och det gjorde att han blev ålagd att påbörja behandling. Han blev sjukskriven, var inlagd, kom tillbaks för att arbetsträna, men allt blev pannkaka. Detta pågick i fyra år. Nu har han just sagt upp sig mitt i ett fyllegräl med sin chef mitt i natten.
Vad vill jag säga med det här? Hans resa kan vara väldigt lång. Din verkar ha inletts redan, du vill inte vara medberoende och det är väldigt sunt. Om du kan, försök lägga lite avstånd mellan er, både fysiskt och mentalt, så att du kan få ro att fundera på vad du vill. Vill du rädda relationen? Eller orkar du inte? Vill han verkligen skiljas? Man måste kunna prata med varandra i en relation för att den ska fungera. När mitt ex blev sjukare kunde vi inte längre prata. Jag försökte hjälpa honom ändå, men dwt gick inte. Så här i efterhand kan jag känna en stor sorg över hans bristande sjukdomsinsikt men det är ju så den här sjukdomen fungerar. Vill han inte ha hjälp, och förmår inte att göra någon ändring på egen hand, så blir det väldigt svårt att klara relationen.

@Letlive jag försöker verkligen att inte gå in i debatt med honom för pajkastning har vi hållit på med i åratal, jag har föreslagit parterapi så vi han få tips om hur vi ska kommunicera med varandra men sån skit och flum och dårdoktor tror han inte på… hur ska någon som inte känner mig kunna ge tips om det är hans svar.
Hur har det gått med din fru? Har hon kommit till någon insikt?

@has ja det är väldigt konstigt att man känner så.
Når jag bott i sommarstugan så börjar jag tänka att det kanske inte är så farligt ändå, misstror mig själv.
När han är på sitt jobb som han sköter jättebra , och det är ju klassiskt svar att jag sköter ju mitt jobb, jag har inga problem, då kan han låta precis som vanligt så jag blir manipulerad och tvekar på om detta var rätt beslut.
Jag känner också sådan orättvisa och sorg över att det är jag som måste lämna vårt hus, vi bor i hans föräldrahem, min trygga punkt, nära till mitt jobb för att han inte kan inse att alkoholen är problemet och han blir elak när han dricker. Eller jo han erkänner att han blir elak mot mig men det är ju för att jag är som jag är och tjatar.

@Åsa Jo de har märkt i flera år hur han har ändrats, ivarje fall hans mamma och syskon. Ringer ofta syskonen när han druckit och de hör att han sluddrar och upprepar sig. Hans pappa är väldigt konflikträdd så honom manipulerar han direkt.
Jag vet inte min plan just nu… som jag skrev har jag bott i sommarstugan men flyttade hem i måndags( han frågade ifall jag skulle komma hem) för jag trodde vi kunde prata men möttes av iskyla, ilska och hot om att han vill skiljas.
Så naivt av mig, men det där hoppet som man har livar att nu låter han annorlunda.
Så nu funderar jag på att flytta igen.

Hej igen greengirl! Det är tydligt att din oro är fortsatt mycket stor för hur ditt barn har det med sin pappa, så frustrerande att de anmälningar som gjorts till Socialtjänsten inte hittills lett någon vart. Det vi alltid säger i de här lägena är att Socialtjänsten behöver ta ställning till all ny information som kommer in. Så, om han fortsätter att vägra kommunicera (och samarbeta?) kring ert barns välmående och behov och du är fortsatt orolig så ska du fortsätta berätta om det. Det är viktigt att ni kan komma överens om hur barnet ska ha det, så om han vägrar prata blir det sannolikt aktuellt med samarbetssamtal som du redan varit inne på. Ju mer han vägrar och inte svarar och deltar vid sådana saker, desto mer allvarligt ser Socialtjänsten på det. Så bli inte tyst, fortsätt prata och berätta även om det är tufft. Du gör rätt.

Det är också tydligt att ditt barn verkligen behöver en mamma som inte går sönder. Vad kan du göra för din egen del, för att fylla på med energi så att du orkar?

Alkoholberoende är en progressiv sjukdom. När en närstående får en progressiv sjukdom blandar man in familjen. Tycker det var bra att du kontaktade hans familj. Du ska inte behöva bära på allting själv. Mitt tips är att ignorera hans anklagelser och inte gå in i en debatt om verkligheten med honom. Det var ett misstag jag gjorde med min fru. Jag sa att ”du försover dig alltid till jobbet eftersom du inte kan kontrollera ditt drickande” och hon svarade direkt att alla försover sig ibland och det har ingen med hennes alkohol att göra. Det är en pajkastning som leder ingenstans. Verkligheten är verkligheten oavsett vad han tycker. Vanliga människor dricker inte flera öl eller glas vin nästan varje dag. Inser han inte det har han fel. Och jag tror innerst inne att han vet han har fel. Och vet han inte det kan du inte göra så mycket.

@Inovi visst är det lite ”lustigt” att vi känner så? Att vi får dåligt samvete och tvivlar på att vi gjort rätt, när vi bara sagt som det är?

Det låter som det var väldigt klokt och bra att till sist ta det steget.

Förnekelse, lögner och manipulation är kända symptom på alkoholism.

Du har all rätt att göra det som blir bra för dig, och det är inte du som orsakar kaos!

Hoppas dina val kan hjälpa din man att komma till insikt. Om inte så har du tagit ansvar för den du verkligen har ansvar för - dig själv.

Ta hand om dig!

Anfall är bästa försvar... klart han reagerar kraftigt om det gäller något han själv aktivt förnekar. Bra gjort av dig att du involverade familjen. Hade de inte märkt något? Vad är din plan nu?

Sitter och försöker identifiera det som sitter i mig.
Jag har precis skrivit med en väninna som funkar som mig.
Jag skapar energi,eller fantasibubblor om man så vill.
På det jag önskar,vill eller behöver.
Och det får hänga däruppe och trängas med det verkliga nuet.
Det skymmer och hindrar mig att se mitt liv och hur det verkligen är.
Speciellt när jag är i abstinens som jag är nu.
Jag har bestämt mig för att det får vara slut med trånande från min sida.

Jag gör k get,men längtar gör jag.
Efter något som jag vet knte ger mig det jag behöver.
Energislöseri på hög nivå.
Men det är som att jag behöver dessa ballonger för att orka genom vardagen.
Men egentligen hindrar de mig bara.

Någon som känner igen sig?

Hej jag är ny här inne.
Lever med min man sedan 35 år, har två vuxna barn som flyttat hemifrån och har egna familjer.
Min man har alkoholproblem, dricker öl eller vin i stort sett varje dag, blir otroligt lättirriterad och grälsjuk på mig.
Försökt att prata med honom om detta men får till svar att han inte har några probem.
Hans familj har sett problemet i flera år men stoppat huvet i sanden.
För två veckor sedan så flyttade jag till vår sommarstuga för jag inte stod ut längre, då hade jag pratat med hans föräldrar och bror de pratade äntligen med honom.
Nu I är han så förbannad och kränkt av mig att jag har basunerat ut en lögn.
Hur kunde jag? Vad ska du ljuga om nästa gång?
Säger att han aldrig kommer att förlåta mig för detta…
Nu sitter jag här med enorma skuldkänslor för att det är kaos i familjen.
Gjorde jag rätt som involverade hans familj?

Det handlar om att söka hjälp för att du ska må bra.Får du även förslag på hur du ska förhålla till din mamma är det ännu bättre. Maktlösheten har jag upplevt är det svåraste att acceptera. Fundera på varför du inte ska sök hjälp.

Igår så fick vi se morfar i ett avskedsrum. För tre år sen i September stod vi där för att se pappa för sista gången. Det är lite bisarrt.

Men det är så fint. Och tacksamt. Morfar var iordning och städad. Han såg ut som han sov fridfullt. Vi hade samma känsla med pappa. Så skönt att sista minnet av dom kan bli fina, och glömma allt trasigt som varit.

Det är tungt men det blir bra. Han ska få vila bredvid farmor och pappa i askgravslunden.
Då har vi dom tillsammans. ❤️

Vill gärna höra hur man går vidare när socialtjänsten inte kan göra mer?
Har blivit en orosanmälan från polisen och från min terapeut. Men pappan till mitt barn svarar inte när de försöker nå honom och han kom inte på socialtjänstens möte, utan jag var där själv. Sen lades utredningen ner.
Problemet kvarstår med hans psykiska ohälsa och drickande så fort han inte är ensam med barnet. Enligt mig mår han sämre när han är nykter vilket jag tycker går ut över vårat barn som dessutom är så pass liten och inte kan prata för sig.
Han vägrar kommunicera med mig och jag går sönder av oro över vårat barn! Någon som har tips på hur jag kan komma vidare?

Jag tror du måste bestämma dig för åtgärder som du kan vidta. Hans beteende kommer du inte åt. Kan du sätta i system att bo hos vänner, boka hotellrum? Har du sagt vad dina gränser är? Man kan älska någon och ändå välja att inte bo ihop, det låter som en bättre lösning för er tills han tar emot behandling.

@tiredoftrying har inte suttit i samma båt (men levt med en alkoholist). Och blivit dödshotad av ett tidigare ex. Låter väldigt obehagligt och farligt. Hur går det för dig?

@rororose hur går det för dig?

Ville mest titta in och säga att du självklart även har rätt till att lämna och gå vidare som du skriver. Hans drickande är inte ditt ansvar.

@moln vilken tuff situation du beskriver! Min erfarenhet är att även en person med aktiv alkoholism säger sig ha kontroll även när den dricker dagligen.

Jag tror vi (medberoende) behöver bli bättre på att se verkligheten som den är, istället för att lyssna så mycket på vad den sjuke säger. Eftersom lögner och manipulation är en del av sjukdomsbilden.

För mig var det hjälpsamt att prata med utomstående, jag hade kontakt med vårdcentralen samt ringde hit till Alkoholhjälpen.

Läste också på mycket om alkoholism.

Innan vi helt landar i att vi inte kan påverka personen med beroende är det väldigt svårt att göra val som blir bra för oss (och våra barn).

Vet inte om du redan sökt någon form av hjälp, annars kanske det kan vara ett bra första steg?