Senaste kommentarerna i forumet

@Kevlarsjäl62 Tack för stöttning och tips vad jag ska vara förberedd på. Vi har haft samtal om alkoholen några gånger och hur det har tagits emot har alltid varit olika men han har oftast hållit med om att det har blivit mycket eller ofta på sista tiden och att han ska förbättra. Sen har det gått några veckor när det funkar ganska bra, då det bara blivit alkohol på helgerna och sen ökat stegvis tills det är i det dagliga och riktigt ordentligt varje helg. För en tid sen tog han upp samtalet med mig och sa att han har problem, att han trodde han kunde sluta men det var svårare än han trott, att han ville sluta men vill inte ta hjälp. Vi pratade om olika lösningar, planer att ha dagen efter, vad vi kan säga om vi är bortbjudna och nån erbjuder honom osv. 2-3 veckor alkoholfritt gick sen small det till ordentligt. Jag tog upp det men honom då och då hade han vänt, han ville inte sluta. Sen den dagen var det som att luften gick ur mig helt. Dels för att jag trodde på en vändpunkt innan och sen det var som att nån drog undan mattan under fötterna på mig. Därför kommer samtalet denna gång vara annorlunda, och därför måste jag känna mig förberedd och att jag gör allt rätt för i det här som det är nu, orkar jag inte allt för länge tyvärr och jag tror han är påväg till en väldigt mörk plats på den vägen han är nu. Det förtjänar han inte, sjuk eller inte så är han fantastisk och förtjänar att få må bra, jag vill få honom att förstå det.

@Åsa M tack för stödet, dina kloka ord och bra frågor som även får mig själv att tänka till och fundera. Jag känner mig lite mindre ensam nu och det hjälper mycket. Tack!

Jag drar mig för att skriva här. Jag är kanske rädd för att det inte hjälper. Att jag blottar mig för mycket utan att komma vidare.

Det var bråkigt igår. Jag vet inte vad som var hönan eller ägget. Till barnen säger jag att ”det nog är värmen”. En svarar ”och kanske jobbet”. Allt jag vet är att vad som var en mysig middag på terrassen blir något okontrollerat rörigt, där barnen flyr in med disken, en får nog och tar en långdusch. Han fortsätter att vara arg, upprepar lösryckta meningar, från olika sammanhang sista dagarna. Hur han är offret. Undrar om någon utomstående hade tyckt samma sak.

Allt jag har att hålla mig i är att inte dricka själv. Jag håller ihop bättre.
I lördags drack jag två glas rött till maten och jag känner mest att mitt tålamod försvinner så mycket snabbare när han han hakar upp sig, om jag har druckit alkohol. Istället dricker jag citronsaft, grönt te och svart kaffe. För att orka.

Hör mig själv säga, allt jag önskar är att han istället var en klippa. Ett nav. Ett ankare.

Känner mig vilsen. Har fått en tid hos min tidigare psykolog i slutet av augusti. Undrar vart de bokade minutrarna kommer att ta mig. Hur håller jag ut fram till dess.

Läser om hur man ställer ultimatum. Känner mig så liten. Läser om hur man ska prata om ”jag” och inte ”du”. Men han responderar ju inte längre till ”jag”. Jag går dialogen till mötes i förväg i mitt huvud och tänker hur det blir om jag säger ”jag känner mig …”. Att jag blir utskälld - för att det handlar om mig.

Jag känner så intuitivt att något kommer att hända. Som igår. Han lämnar grälet som han själv har skapat med en monolog som vi inte kan bemöta och försvinner ut med hunden. Jag målar upp så mycket tankar. Ramlar han? Skäller han ut någon? Somnar han? Hur länge orkar han? Kommer han nyktra till?
Vet de oskrivna reglerna, smsar jag så svarar han inte, så jag låter bli.
Sen kommer han. Han har druckit två öl på en bar bit bort. ”Träffat några mer trevliga”. Vi kommenterar inte kvällens bråk. Jag provar ett nytt te.

Hej!
Nyligen hemkommen från en kortare semesterresa med vänner. Min man blev som vanligt jättefull, sitter och hickar, somnar och beter sig allmänt konstigt. Börjar hinka öl vid 11 och sen bara fortsätter det i rasande takt. Han gjorde en gastric bypass för 12 år sen och det var då det började, han tål ingenting. Blir skitfull på 2 glas vin och sluddrar och svamlar. Han verkar inte ha kul utan det ser bara väldigt kämpigt ut och han kan sitta och tomstirra hur länge som helst.
Nu under resan var det en kvinna som frågade rätt ut om han var alkis och hade problem med alkoholen. Det hela blev väldigt pinsamt och JAG satt och kände skam och försökte avleda, hitta ursäkter och ALLT det där man gör som medberoende. Å ena sidan rasande inombords kring varför han gör så här typ hela tiden och å andra sidan förbannad över varför hon behövde ta upp det inför alla. Hade nog haft mer effekt om hon tagit det med honom när han var nykter. Själv mindes han inget idag. Jag har ont i magen, känner mig nedstämd och har slutat bjuda hem folk pga alkoholen.
Snälla, vad ska jag göra och vad kan jag göra? Min man är i total förnekelse och vill inte ändra på nåt. Jag fattar att den enda man kan ändra på är mig själv men vart söker jag hjälp och stöd för att få prata med någon kunnig?
Tack på förhand🙏🏼

Jag har precis genomfört en intervention för min pappa tillsammans med min familj. Det gick bra hoppas jag. Det kändes som att vi nådde fram. Men nu kommer styrkeprovet. Kommer det att hålla? Är vi viktigare än alkoholen? Jag är tyvärr van vid att det blir bättre ett tag och att det sedan blir det samma eller värre.
Det värsta är inte att jag oroar mig över mig själv. Jag kan stänga av mina känslor. Men min lillasyster har nått sin gräns. Jag är rädd för att hon inte mår bra av att fortsätta som vi gör. Jag har försökt skydda henne då samtidigt så har våra föräldrar haft en intensiv konflikt. Men det håller inte längre.
Jag vågar inte hoppas på att det ska hålla. Jag orkar inte med besvikelsen en gång till. Samtidigt så vill jag inte ge upp.

@hoppfullsambo Nu är ju inte alla alkoholister likadana, för det är såklart att alla är olika personer också. Däremot tror jag att vi har ganska mycket gemensamt. Jag har lärt mig från det här forumet när jag läst vad andra skriver att saker jag trodde jag var ensam om har andra gått igenom också.

Nu börjar jag närma mig 5 år som nykter, det är bara några få veckor kvar och alkohol har för mig numer blivit en ickefråga. Min fru dricker nästan aldrig men jag har varit och köpt en flaska vin till henne t.ex. på systembolaget och jag blir lika sugen på att köpa några öl till mig själv när jag är där som jag blir sugen på att köpa ett läppstift till mig själv när jag köper något till henne på Kicks, d.v.s. inte alls. Inte för att det är något fel på att män har läppstift, men jag funderar aldrig på att ha det själv. Det har alltså blivit till en sådan ickefråga att jag inte trodde att det var möjligt för fem år sedan.

En gång var jag i din sambos sits. Hur kommer man hit då? Ja, det är en väldigt bra fråga. Först måste man själv vilja ha en förändring. På något sätt var jag ju ganska längde medveten om att en förändring krävdes. Jag var inte den personen jag egentligen ville vara, men samtidigt var det otänkbart att få ihop ekvationen utan att alkohol skulle få vara med i bilden. Alkoholen var både den parameter som tvunget skulle få vara med och den parameter som gjorde att ekvationen inte hade någon lösning.

Min sambo då, vi gifte oss först ett par år efter jag blivit nykter, nämnde också att jag behövde en förändring. Jag är säker på att det var bra att hon tog upp det, men det är klart att jag då också felaktigt kände att hon överdrev och att det inte alls var så illa som det var för andra. Hon hade såklart rätt, men det är väldigt svårt att ta in. Till slut fick jag själv till stånd en förändring så jag vet inte hur det hade gått om hon hade ställt hårdare krav eller ultimatum. Helt klart är i alla fall att man på något sätt har intalat sig att det inte alls är så farligt så att när en sambo påtalar det så känner man någonstans därinne att man inte är den man vill vara och att det finns åtminstone en gnutta sanning i det som de säger, men det är svårt att erkänna det fullt ut, för det innebär ju att man måste få till stånd en förändring som skrämmer. Det kan vara ganska konfliktfullt däruppe i hjärnan och man kämpar för att få allt att gå ihop logiskt.

Jag vet inte om det hjälpte särskilt mycket. Det finns inte något egentligt bra svar och något magiskt trick som löser allting. Det kan vara bra att du stötar och det kan gå vägen, men det finns också många exempel där det inte hjälper och att man som anhörig istället bara dras ner och förlorar många år på det. Jag hoppas ju såklart att det går bra för er. Men förlora inte dig själv i kampen.

@hoppfullsambo Jag tycker inte att det låter sjukt, självklart är det viktigt för dig att veta att du nått fram till honom. Det kanske du redan har, men eftersom du ifrågasätter det som är det enda som ger honom den belöning som allas våra hjärnor suktar efter. Så funkar ju alkoholen, den kidnappar hjärnan och blir den enda dopamin-kicken. Allt annat blir poänglöst och "grått". Förbered dig därför på ett starkt motstånd som kan se ut på väldigt många olika sätt. Kanske försöker han skrämma dig, blir aggressiv och hotfull, kanske tar han på offerkoftan och anklagar dig för att inte unna honom avslappning och lite glädje efter en arbetsdag/arbetsvecka, han sliter ju för er. Eventuellt försöker han få dig att känna att det är du som är nojig och nervig och överdriver något som inte är något problem ö h t. Missbrukare blir ofta väldigt skickliga på att argumentera, manipulera och skuldbelägga. Jag anser mig vara en god kommunikatör och är bra på att lägga fram minakänslor och åsikter, men i samtalen med "min" missbrukare kom jag egentligen ingenstans.
Det låter jättebra att få stöd inför samtalet och egentligen tror jag att det vore bra att göra det här tillsammans med en beroendeterapeut eller liknande, men det blir nog inte lätt för dig att få med honom dit tyvärr. Jag håller tummarna för att du får till ett bra samtal och förbered dig på "motstånd".

@hoppfullsambo du låter som en fantastisk och stöttande partner! 🥰 Jag hoppas att du orkar stötta tills du ser vilken väg ni kan gå, oavsett om den är tillsammans eller var för sig. Men jag ber dig att inte glömma bort dig själv. Du kommer tacka dig själv för det sedan. Massor av kramar!

@Letlive Tack för tipset, det ska jag göra.
Din sista mening krossade mig, jag förstår att det är sant och det är det som gör så förbannat ont.

@Åsa M Ja jag vet inte. Det är väl kanske snarare en förhoppning om att jag ska ha varit otydlig i min oro för honom och mitt mående om hur det påverkar mig och att det därför inte blivit nån förändring.
Jag hoppas att jag har formulerat mig fel och kanske vid fel tillfällen och att det därför inte nått fram.
Det känns som att jag behöver veta att jag har gjort allt i min makt för att han ska välja sitt välmående, välja livet och välja att vara en förebild för sina barn. Men ja framförallt för att jag är så rädd för vart det ska sluta för hans skull oavsett om jag är med i bilden eller inte då han har en förälder med alkoholism som ständigt bor på behandlingshem och jag förstår att det inte finns en annan väg ur livet för.
Min sambo har en chans, han kan förändras, han har så stora potential.
Jag förstår att jag inte kan tvinga honom till förändring men jag vill göra vad jag kan för att få honom att inse vart han är och vart han är påväg om han fortsätter. Han är värd det bästa i livet men han måste bara inse det och vilja göra vad som krävs.
Jag vet inte, jag har inte pratat med någon om detta och det är kanske som du säger att man kan ha dessa samtal livet ut och det är jag såklart inte villig att ha men jag vill bara verkligen veta att jag gjort mitt. Att jag har stöttar, älskat, respekterat och försökt tills inget mer finns att göra.
Jag är inte redo att fokusera på mig själv och mitt egna välmående förren jag vet att jag har gjort allt och jag hör själv hur sjukt det låter men det är så jag känner.

@hoppfullsambo Alkoholhjälpen har en miniguide för anhöriga du kan få mailad till dig om du ringer upp dom. I den guiden står det konkreta tips på hur du ska göra för att ha ett sådant samtal. Men som sagt - hoppas inte på för mycket. Hade det gått att älska någon frisk hade detta forumet inte existerat.

Jag förstår dig 🤗 men jag tror du har varit tydlig. Den här typen av diskussioner kan man ha livet ut, utan att nå fram. Vad får dig att tro att du har varit otydlig? Lita på dig själv, låt honom inte manipulera dig. Om ni har pratat om det sporadiskt i flera *år*, vad finns att säga nu som inte redan har sagts? Jag menar inte att låta hård, men jag undrar verkligen. Hur känner du att diskussionen har gått tidigare?

@Åsa M Tack för ditt svar. Det betyder mycket att få ta del av andras perspektiv.

Jag förstår att det här är en svår situation utan enkla lösningar, och att varje resa ser olika ut. För mig känns det just nu viktigt att försöka nå fram på ett sätt som bygger på ärlighet, omtanke och respekt. Jag vet att det är en sjukdom, och att det inte går att förändra någon annan men jag vill ändå försöka öppna ett samtal där jag förmedlar hur mycket jag bryr mig, hur det här påverkar mig, och att jag finns här om han vill göra en förändring.

Visst har vi haft dessa samtal sporadiskt tidigare, i flera år faktiskt men jag tror inte jag uttryckt mig på rätt vis. Han tar emot det jag säger på fel sätt, det kommer från en plats med kärlek och oro och jag vill att det ska nå fram.

Det är inte för att jag tror att jag kan ta ansvar för hans hälsa, utan för att jag fortfarande ser något att hoppas på, och jag vill försöka innan jag tar andra beslut. Jag söker stöd för att förstå hur jag kan göra det på bästa sätt – hur jag kan uttrycka mig så att han förstår allvaret men också känner sig sedd och stöttad.

Tack igen för att du tog dig tid att svara. Jag är tacksam för att du delade med dig.

Det är svårt att få någon att välja att söka hjälp. Mitt ex söp och kaosade i åratal och inget jag sa hjälpte. Han visste rent intellektuellt att han hade alkoholproblem för han har haft det hela livet. Men söka hjälp -nej. När jag kom hit fick jag rådet att prata med hans chef och berätta hur det var. Hjälp och stöd sattes in, han fick vård, blev omplacerad och sjukskriven. Inget hjälpte. Relationen offrade han lättvindigt och jag är tacksam för det i dag. Det räddade mig. Mitt råd till dig är att vända fokus till dig själv. Hur vill du leva? Du kan inte påverka hans sjukdom, för det är det det är. Han är vuxen och ansvarar för sin egen hälsa.

Hej.
Jag lever i en relation med en man som jag älskar väldigt mycket. Han är fantastisk när han är nykter – omtänksam, rolig, närvarande och varm. Men han dricker ofta, nästan dagligen, och när han har druckit förändras hela hans sätt. Han blir irriterad, hård i tonen, distanserad – och jag känner mig liten, orolig och ensam fast att han sitter bredvid mig.

Han har själv erkänt att han tror att han har ett alkoholproblem och att han trodde det skulle vara lättare att sluta än det är. Det var ett ögonblick av ärlighet som gav mig hopp, men sen har det fortsatt som innan.

Jag har börjat känna mig helt dränerad. Jag längtar efter versionen av honom som jag älskar, och den ser jag bara när han inte druckit. Jag vill inte ge ett ultimatum – jag vill inte skrämma eller skuldbelägga honom – men jag behöver få honom att förstå hur mycket det här påverkar både mig och vår relation.

Jag vet bara inte hur jag ska säga det. Jag är rädd för att han ska gå i försvar eller sluta sig. Eller att han ska känna sig attackerad. Jag är också rädd för att han ska börja ljuga om sitt drickande i stället för att vara öppen.

Jag har insett att jag själv också behöver stöd. Jag vet att jag är på väg att bli (eller redan är) medberoende, och jag känner att jag börjar gå sönder inombords.

Har någon varit i liknande situation?
Hur pratade ni med er partner om drickandet?
Hur får man någon att vilja välja hjälp?
Finns det en väg ur det här tillsammans?

Tack för att ni läser.
/En trött men hoppfull sambo

Vet snart inte längre vad jag ska ta mig till, min osäkerhet min ilska och min ångest bara växer. Jag o min man har levt ihop i snart 13 år och han är verkligen inte samma person längre som jag träffade. Jag vet inte hur många gånger hans alkoholvanor nu har fått mig att få sparken från mina tidigare jobb. Och svartsjukan från han bara växer o dem där spydiga kommentarerna hela sablar tiden. Jag känner mig så otroligt dum och naiv jag har försökt prata med han om hans alkoholvanor vilket antingen svarar han mig inte eller så är jag bara psykiskt sjuk o vill starta bråk i hans ögon. Jag älskar han verkligen det gör jag men när ska nog vara nog hur ska jag få han till att förstå? Inte ens att han har satt mig i skiten hos fogden får han till att fatta. O i dag när jag nämnde att jag vill söka skuldsanering då fick jag så mycket skit för det. Hur ska man kunna hjälpa någon som inte ens inser va han säger eller gör att hans alkoholvanor har gått över styr?

Håller med ovan skrivna.
Försök att hålla fokus på dig och din dotter. Din beroende person kommer inte ändra sig innan hon bestämt sig själv att det är klar, att hon druckit färdigt.

Jag låter säker haha är mitt uppe i att hålla min beroende person på avstånd och det är inte lätt speciellt när de ber om förståelse och ger löften om bättring.
Själv har jag stärkt mig med att lyssna på böcker, poddar om medberoende, gått på Al-anon möten och har anmält mig till anhörigdagar på ett behandlingshem.
Allt till en början för att jag ville ha svar på alla VARFÖR, men nu landat i att lägga fokus och jobba med mig ( låter präktigt som fan 🫣) men det har hjälpt mig i min förtvivlan. Så försök hitta din tråd av tröst att hålla i även om den bara är en liten liten spindeltråd i början.

@Ak258 ja, du blir gaslightad. Alkoholen är hans snuttefilt och han kan inte vara utan den. Han är beroendesjuk. Du kan inte diskutera honom frisk. Det du KAN göra är att dra en gräns i stnadenoch konstatera att 1) ni har olika syn på alkohol och drickande, 2) det kommer inte ändras, 3) han VILL och MÅSTE dricka, för han är beroende. Om du vill leva ett liv där alkoholen inte förekommer i varje samtal kanske du behöver överväga en annan partner?
Mitt ex har supit mer än halva livet och jag insåg att inget, absolut inget, jag sa eller gjorde skulle ändra något. Och precis så blev det. Jag vände fokus till mig själv istället, och frågade mig själv: Hur vill jag leva? Vilka är mina värderingar? Och så lever jag efter det istället. Jag kan rekommendera lugnet som infinner sig när man slipper de eviga debatterna om dricker du, hur mycket och när, men du lovade ju, men du har druckit x glas eller y flaskor osv osv. Det är så tröstlöst. Fokusera på DIG. 🤗

@jonte1981 vilken jobbig situation! Det är ju precis som du skriver inget en kan göra för att ändra någon annans beteende och du har redan gjort mer än vad någon kunnat begära.

Men det känslomässiga är en annan sak, oavsett vad förnuftet säger.

När jag insåg att min exman var alkoholist hade jag stor hjälp av vad en barndomsvän, tillika nykter alkoholist, sa till mig när han varit nykter några år.

Han hade också varit inlagd ett flertal gånger men hamnat tillbaka på ruta 1 när han kom ut.

Jag frågade honom vad som hade hjälpt honom att till sist bli nykter. Han svarade att det enda som hjälpt honom var att människor tog avstånd från honom, visade att de inte kunde ställa upp på det han gjorde.

Vi hade då inte haft kontakt på några år, efter att jag försökt hjälpa honom på alla möjliga sätt jag kunde komma på (vi bor långt ifrån varandra). Till sist orkade jag inte ha kontakt med honom eftersom det gjorde för ont att se hur han skadade sig själv med sitt missbruk. Jag förväntade mig nästan en inbjudan till hans begravning, då det hade pågått många många år.

Men så plötsligt stod han en dag på min trappa och var nykter sedan ett par år och höll på att utbilda sig till beroendebehandlare.

Jag vet förstås inte om det är så för alla, men det hjälpte mig i valet att lämna min man. Som ett sätt att rädda mig själv, men också i tron att det var det bästa jag kunde göra även för honom.

I det här snåriga träsket (beroendesjukdom) behöver vi alla hitta vår egen väg. Har du något stöd kring din situation? För mig har det varit hjälpsamt att gå i samtal samt delta i alanon grupp.

Du har verkligen gjort allt du kan. Kom ihåg att ta hand om dig med!

Hej, min tjej är alkoholist.

Såg henne för första gången på mitt jobb, snygg välvårdad, jätte duktigt på sitt jobb tänkte inte mer på det för jag var gift själv på den tiden men ett fallande förhållande.
Några år gick jag skilde mig gick igenom en fas som många gör då, livet gick vidare på ett sätt. Försökte träffa några damer men ingen direkt klaffade. Tänkte inte mer på det trivdes ganska bra med mitt egna och min dotter som jag hade varannan vecka. Plötsligt började hon på jobbet skicka meddelande till mig att hon var osäker i sitt hem, hennes ex slog henne osv. Klart man ställer upp som medmänniska tänkte jag och åker dit samtidigt var det fler än mig som fått detta meddelande om hon kände sig rädd så vi var många som ställde upp såklart med "vad vill du ha hjälp med osv" . Lång historia kort jag och henne blev ett par efter det. Hur det gick till är en annan historia.
Så till en början var vårt förhållande först riktigt seriöst efter 2 månader så var jag alltid där hos henne efter det. Tyckte det var helt ok märkte inte att hon drack så mycket heller men det var ju problem på jobbet för det hade känt alkoholdoft på hennes andedräkt.
Där jobbar ju även jag, jag levde ju praktiskt taget med människan och att det var klart man tyckte det var konstigt med en ett glas vin på tisdag. Nackdelen var ju att hon drack mer än vad man såg. Och det gjorde hon alltid. Man såg aldrig när hon svepte i sig vinet eller spriten.
Så kom december jag och min dotter samt henne son skulle fira nyår på helt vanligt sätt. Men hon ställde in allt och sa att hon hade fått flunsan.
Ja så kan det gå tänkte jag och hon sjukskrev sig längre efter det. Nu bodde jag hemma hos mig själv ett tag.
Någon vecka efter det var allt som "vanligt" igen, saken är hon är rätt tyken och nedvärderande när hon har druckit bara lite grann. Och det började jag märka nu. Man lär känna sin partner.
Fortfarande sjukskriven med ångest och allt, dum som jag är stod jag ut med det i nästan 4 månader. Ibland var hon snäll sen var hon rent ut sagt elak. Hon sov mycket, jag jobbade, kom hem till henne lagade mat såg till hennes pojk fick mat och mådde bra osv. Jag hade blivit en medberoende helt klart.
Hon hade en dom mot sig som gjorde att hon fick samhällstjänst samt indraget körkort, efter det gick det bara utför.
Hon började dricka, sen drack hon tills hon däckade, om och om igen det fanns ingen stop.
Efter två dagar och inte ätit något började hon kräkas för hennes mage kunde inte klara av alkoholen. Vi började ta bort alkoholen och först då fick hon hjälp, åkte till en klinik och var nykter där och sitt goa vanliga jag. Pratade sig ur det och blev utskriven så gick det en vecka och tillbaka till ruta 1.
Nu kan jag säga att nu är det femte gången och hon vägrar få hjälp vi har skrivit orosanmälan hennes grannar har ringt polis för hon däckar utanför deras dörrar. Till mig skriver hon bara kom hit kom hit.
Idag åkte socialen dit för att tvångsinlägga henne för man har inget val man kan inte vara där för någon som dricker som hon gör. Ändå är hon hemma idag och dricker och ringer mig och skickar sms. Hon hade på något sätt tagit sig hem, fast hon åkte med polis in till sjukhuset.
Vad skall man göra, jag hatar det här, det gör ont i en. Jag vill bara att hon får hjälp.
Tack för mig.

Vad stark du är som tagit steget! Där är inte jag än.

Vi hade en diskussion igår igen och han menar på att eftersom han sköter jobbet och inte dricker i veckorna så har jag inget att klaga på, utan att jag överdriver. Kan man inte få njuta av några öl efter en hård arbetsvecka? Och vad är det för fel på att tycka att det är kul att bli jättefull med sina kompisar när det är fest? Jag slipper ju se det eftersom jag inte är där. (Logiken alltså…)

Men tänk om det är så att jag överreagerar för att jag har en pryd syn på alkohol? Eller blir jag gas lightad totalt?! Så sjukt förvirrad!
Nu har det iaf varit några nyktra dagar, men snart åker vi till Grekland och då vet vi ju hur dagarna kommer att se ut :/ Även om det inte skulle vara ett missbruk så är det ju definitivt ett riskbruk.

Hur reagerade din sambo när du tog pratet med honom idag? Förstod han allvaret eller blev det mest förnekelse & argument?

Åh! Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min situation är nästan exakt likadan, minus whiskeyn. Är i 40 årsåldern och har barn. Min sambo dricker i princip varje kväll även om det inte är mycket, det har dock spårat ur nu under semestern när han börjar dricka strax efter lunch.
Jag har nått min gräns nu. Jag har börjat söka eget boende. För mig är det tydligt att han gång på gång har valt alkoholen framför familjen och jag orkar inte mer nu. Vill inte att mina barn ska växa upp i detta.
Precis som du dricker jag väldigt sällan. Kan inte komma ihåg senast jag var full. Men så är det ju också jag som alltid kör och tar hand om barnen så det finns inget val.

Du får gärna skriva om du vill prata mer. Jag kommer prata med min sambo ikväll och berätta att jag kommer att flytta. Känner så starkt att det är sista semestern ihop.

Jag hoppas allt går bra för dig! Vi måste nog alltid sätta barnen och oss själva i främsta rummet.

Hej,
Vad bra att du har hittat hit! Skriv gärna och berätta lite mer vad som pågår i dina tankar. Att sätta ord på sina tankar är en bra början. Jag fick väldigt bra stöd här när jag inte visste hur jag skulle ta mig ur mitt tidigare medberoende.
Det händer att jag fortfarande går in och läser/skriver ibland. Många som skriver här delar liknande erfarenheter.
Och det finns väldigt fint stöd att få.
Hoppas att du också ska känna det.

@Ak258 Skammen är jobbig och så fel. Du har inte önskat detta och inte han heller, så klart. Vem som helst av oss kan hamna i ett beroende, det enda vi behöver göra är att dricka det första glaset, alkoholen är en lömsk följeslagare. Jag har själv inte haft ett bra förhållande till alkohol i yngre år, kände inte när det var nog och blev ofta alldeles för berusad. Turligt nog så slutade alkoholen ge mig en kick relativt tidigt och den följdes mer och mer av svår ångest dagen efter. Då är det inte särskilt svårt att välja bort den efter ett tag. Jag saknar kanske den gen som gör en mottaglig och sårbar inför sjukdomen, som det ju faktiskt är. Försök att inte skämmas, börja med att berätta för någon du litar på. När barnen blev lite äldre minns jag att det blev viktigt för mig att de inte skulle ta på sig den medberoendes uppgift att mörka och skyla över. Det gjorde att jag själv måste vara en förebild och öppnade upp om hur vi hade det. Det blev en otrolig lättnad.

@Självomhändertagande Ja missbruk finns i alla samhällsskikt. Ett missbruk vet inga gränser & bryr sig inte om status & pengar. Men det kan rasera det man byggt upp - rasera en trygg tillvaro.

Fint att du hittat trygghet & stabilitet i ditt liv. Tack för att du delar med dig.
Kram