Senaste kommentarerna i forumet

@neranil ps: hörde precis någon säga att det tar minst två år av konstant förändrade beteenden för att tillit ska kunna växa igen. Vet ej om det finns någon vetenskaplig grund för uttalandet, men det kändes rätt i min kropp. Det tar tid, och varje gång någon säger ”varför kan du inte bara lita på mig” eller ”du klagar bara” så raseras det som eventuellt byggts upp.

@wisteria Tack för förståelse och att du delade med dig av dina erfarenheter!
Tyvärr har det blivit så att jag har kraschat pga alldeles för mycket stress och press i mitt liv under en väldigt lång tid. Så detta äktenskap är inte något jag har energi till att ens tänka på hur det kommer se ut i framtiden, men jag känner att tilliten är förstörd och det borde ju kanske tala sitt tydliga språk..?
Nu är han ju såklart världens man och finns där för mig, men jag håller distans till det och ska verkligen försöka att inte glömma bort hans svek bara för att han är bra nu.

@neranil jag känner absolut igen! Har precis lämnat min man (igen) nu som nykter alkoholist.

För oss verkade allt så bra där i början av nykterheten. Och om det hade fortsatt så hade det kanske gått. Men jag tror det krävs väldigt mycket av båda parter, framförallt hos den som vill bygga upp tilliten hos sin partner igen.

Tillit är ju inte en present man får, eller något en kan kräva. Tillit byggs när bevis efter bevis visar på skillnad. Visst kan vi ”låtsas” att vi litar på någon, men kroppen vet.

Och att ständigt trycka undan vad kroppen försöker säga (”du är inte trygg här”) är ett väldigt högt pris att betala för att stanna kvar i en relation.

Att få höra att en aldrig blir nöjd tänker jag inte bygger tillit alls. Tvärtom blir du än en gång bekräftad i att din känsla inte räknas. Att det inte finns en trygg plats du kan dela din oro, bakgrund till den och nutida händelser som gör att du känner så.

Det jag haft nytta av på alanon är bland annat lev och låt leva. För mig har det mycket betytt att sluta plocka upp ansvar som nån annan (väljer?) att tappa. Att uttrycka mina behov och sen släppa taget. Om personen jag uttryckt mitt behov till inte tar upp informationen av olika anledningar så är det så.

Det betyder numera för mig att det är en plats jag inte ska stanna kvar på.

Så tillbaka till din fråga: hur får man tillbaka tilliten? Det tänker jag att man inte får, utan det är något som under lång tid åter måste byggas upp. Och du kan tyvärr inte överprestera i byggandet, utan låta din partner ta ansvar för sin del. Det kan betyda att han klarar det. Det kan betyda att han inte klarar det.

Och någonstans där ligger ditt ansvar och arbete: är det här en plats som är bra för mig att vara på?

Kram!

@flingis instämmer - det är helt galet! Så skönt för dig, det räcker gott att du förstår att du inte vill ha det hans sjukdom bidrar med runt dig.

Det är något jag börjat ta till mig, jag måste inte försöka få alla att förstå. Det räcker att jag själv förstår vad som inte blir bra för mig och göra kloka val utifrån det.

Stor kram!

Hej, ny här och svårt att leta i trådarna. Kanske någon har skrivit om detta? Jag har aldrig skrivit på ett forum.
I vilket fall. Lever sedan flera år med nykter alkoholist. Han blev nykter i julas och tagit ett återfall sedan dess. Vad jag vet. Och det är just det. Hur får man tillbaka tilliten? Går det att leva med någon som hela tiden vill bli applåderad för att han nu inte beter sig illa mot mig eller vårt barn? Och då alkoholen ersatts av en sötaktig doft var och varannan dag så känns det ju ändå inte helt ok. Men vågar inte klaga på det då jag "aldrig blir nöjd". Hm, någon som känner igen sig?

@NyDagNågonGång
Hej!
Jag läste precis denna tråd och känner igen mig väldigt mycket. Jag kände och känner exakt som du, att jag inte alls tappat bort mig själv utan stannat och kämpat för att jag trodde på relationen och ville ha det som fortfarande var fantastiskt bra. När det i vårt fall kom till en gräns i början av februari ledde det till att jag vägrade att vi för hundrade gången skulle försöka lösa detta själva, så som vi gjort många gånger förr. Inte minst hade min sambo tidigare vägrat söka hjälp eller samtalsstöd. Så jag pausade, drog mig undan, hade möjlighet att bo i en annan stad och tog hand om mig själv några veckor.

Idag, snart fyra månader senare, är min sambo mitt i ett tolvveckors program via Beroendecentrum/1177, jag har gjort Alkoholhjälpens anhörigprogram på fyra veckor, jag tog kontakt med en terapeut i ett tidigt stadium och vill fortsätta så länge jag behöver, min sambo har äntligen bokat tid för enskild terapi OCH vi har en tid bokad inom kort för parterapi. Inget av detta hade hänt om inte jag varit beredd att verkligen göra slut på riktigt. Har tidigare inte velat ställa ultimatum, eftersom jag så gärna ville att vi skulle hitta en lösning. Denna gång tog självvärdigheten över:) Jag ville kunna stå för mitt val av partner inför mina vuxna barn och tanken på eventuella barnbarn blev också en målbild, att orka leka, orka krypa på golv, vara frisk helt enkelt. Anhörigsituationen har fått mig fysiskt ur balans och jag har inte kunnat jobba på över ett år. Men nu finns det hopp! Min sambo dricker inte sedan ett par månader, jag har också slutat bara för att helt enkelt må lite bättre, oavsett hur länge jag väljer att vara alkoholfri.

Jag läste en massa under våren, lyssnade på poddar, slukade information, både om alkoholism och om medberoende. Det var otroligt givande och säkert avgörande i det stora hela att faktiskt förstå mekanismerna kring beroendesjukdomar. Min sambo är inte den klassiske alkoholisten och jag är inte den klassiska medberoende (vet att båda dessa åkommor kan ta sig helt olika uttryck, man kan känna igen sig mer eller mindre i typexemplen). Det hjälpte mig ändå så himla mycket att få kunskap utifrån och inte lita på enbart mig själv och de samtal vi hade inom parrelationen.

Så i korthet:
Sätt dig själv i fokus! Hur vill du att ditt liv ska se ut? Hur skulle det bli om ni gör slut? Släpp ansvaret för sambons val, han måste själv göra en plan för hur du ska vilja stanna. Ta hand om dig själv och dina behov, oavsett om det kallas medberoende eller något annat. För mig var det först när jag hittade ett sätt att separera mig själv från tvåsamheten som jag också såg klart och ville stanna kvar. Förutsatt att vi lyckas gå vidare i rätt riktning. Men just nu ser det hoppfullt ut och det står väldigt klart för mig att allt jag tidigare gjort och sagt helt enkelt inte gått fram, pga hur beroendehjärnan funkar. Det hade inte med mig att göra, vad jag sa eller inte sa, vad jag orkade eller inte. Det var helt andra mekanismer som styrde.

Startskottet blev att vi båda ringde Alkoholhjälpens telefon för stödsamtal och fick goda råd och puffar i rätt riktning. Om du inte redan gjort det, så rekommenderar jag det varmt. för er båda.

Hälsar Sanna

Förlåt att jag inte har svarat... men det har hänt mycket sen sist. Vi ska separera... jag har fått lägenhet så jag flyttar 1:a juli. Men han kommer bo kvar i bostadsrätten tills vi fått den såld. Jag ahr lite att fixa men kommer kontakta mäklare nästa vecka. men han sköter inte sitt jobb.... jag har hjälpt honom söka jobb och han fick till slut et som han ville ha och som är välbetalt. Men ha sköter inte det... jag knner ett ansvar eftersom vi har lån tillsammans. Dessa ska vi dela på tills lägenheten är såld. Det är bostadslånet. Det försvårar allt för mig och jag kan inte släppa så mycket som jag skulle vilja. Jag är så utmattad.. gått ner i vikt... sover dåligt... yrsel. Det enda han bidrar med är oro. Jag kan verkligen inte lita på något han säger. HAn skylle mig för sin dåliga självkänsla och självförtroende. Att han är en fiXXa... att han är en mes och att det vore bätre om han hade lappat till mig för att det är en sån man jag vill ha. 1.a juli flyttar jag... det känns som en evighet.

Tjohoo- han har flyttat till egen lägenhet!!! Efter mkt drama. Så skönt- lugn i kroppen- iaf jämfört med innan. Han ska bara bli frisk så tycker han vi kan försöka igen 😏, han dricker ju som vanligt så det ser ju inte så ljust ut. Men han kan inte förstå att jag inte vill ha honom och att jag inte ser allt bra han gör för mig-😅. Jag förundras väldigt mkt hur en alkoholist tänker- det är ju helt galet . Tack för ert stöd i en tung period

@sommar2023 ja vart hittar vi orken, kraften, energin…. Kram!

@vildrosen ja det är snårigt och krångligt. Kram!

Känner så igen mig. Lever med en alkoholist . Här dricka det ren sprit i små gömställen.
I flera år har jag kämpat för honom och för oss och vår familj. Men för ett tag sedan tog energin slut. Jag är kvar. Men endast för barnens skull. Fast jag vet att det inte är det bästa. Han är typ död för mig. Men orken att lämna å dra igång det finns inte just nu. Men jag drömmer om ett liv utan honom. Slippa all oro å gråt å skrik.

Du går igenom en jobbig tid Niina och det är svårt att hitta ett bra sätt att trösta såhär i text.....men tänk på att din far nu äntligen har fått ro och att du också efter ett tag kan känna att du får ett bättre liv.
Jag tillhör ju alkissidan och har haft 2 vänner som gått bort i missbruket och det blir så otroligt många frågor, samma frågor som du ställer. Tyvärr finns inga svar ! Jag hade inget bra, ärligt, svar på varför jag krökade som jag gjorde, inte ens nu i nykterheten kan jag svara. Ingen kunde nå in i mig när jag var aktiv så att känna ansvar i efterhand för nåt man inte gjort är meningslöst.

Se den kommande begravningen/gravsättningen som ett sätt att begrava även dina känslor. Jag vet att en del skriver ett brev om hur de har känt/känner sig och låter brevet följa med i graven så det blir ett definitivt slut.

Det viktigaste nu är att du gör bra saker för din egen skull !
Kram !!

@Åsa M Tack för att du vill stötta, det är klart jag uppskattar omtanke. Men jag vill ändå säga ifrån lite. Det landar inte riktigt rätt hos mig när du slänger in begrepp som “medberoende” utan att känna till hela bilden.
Jag har inte tappat bort mig själv i det här – jag har sagt ifrån, ställt krav och burit ett enormt lass i både relationen, studier, hälsan och livet i stort. Inte för att jag varit fast i något mönster, utan för att jag har kämpat. Och just nu är jag bara helt slut.
Det jag behöver nu är inte analys, utan att bara få vara i det – utan etiketter. Och om du menar allvar med att vilja förstå, kanske det börjar med att faktiskt lyssna och inte analysera.

@NyDagNågonGång jag förstår hur du resonerar, och jag vet att det är svårt att ta till sig konceptet om medberoende. En del i det är att fokusera så mycket på sin anhörigs problem att man minskar prioriteringarna av det egna mående. Till slut tycker man nästan att det är normalt att ens relation är totalt kaos, att man själv vantrivs och inte blir respekterad eller älskad, att allt handlar om kaoset och sjukdomen och att man liksom "måste" resignera och acceptera läget.
Det är ett sluttande plan. Det är många trådar i det här forumet som illustrerar det. Man blir väldigt ledsen av att läsa det, år efter år. Alkoholen är ett fängelse, både för den sjuke och den anhörige. Men likt Stockholmssyndromet så ligger det närmare till hands att stanna kvar i kaoset och må enormt dåligt av det, hellre än att bestämma att det här går ju inte längre. Kärlek botar inte sjukdom. Inte *någon* sjukdom. Hade ens anhörig haft cancer och inte sökt hjälp hade man inte tänkt "vi behöver bara prata om det och jag ska ge ett ultimatum". Missbruk är så lurigt.

@Niina åh vad tufft du har det just nu. Så mycket tankar och frågor som snurrar. Det är inte alls konstigt. För de allra flesta är sorgeprocessen en krävande tid och det kan vara extra komplext när någon går bort under de här omständigheterna. En del är hjälpta av något slags professionellt stöd för att ta hand om sorgen. Vad skulle du behöva just nu för att kunna handskas med allt?

Du är varmt välkommen att ringa oss på Alkoholhjälpen om du vill, om du behöver någon utomstående att resonera med. Vi finns här!
/Jenny, Alkoholhjälpen

Just att dela med nära vänner samt kontakt med kurator har hjälpt mig mycket! Om du inte känner dig redo för det, fortsätt dela här.

Jag har precis lämnat för andra gånger (min man slutade dricka för ett drygt år sedan och allt verkade gå åt rätt håll, men nu är flera av beteendena tillbaka så jag behövde lämna igen).

Jag tänker att när det känns för svårt att lämna direkt, börja ta ett litet steg. Ställ dig i bostadskö till exempel (om du inte redan står där). Fundera på vilka steg som skulle behövas för att det skulle kännas lättare/möjligt.

Läs på om alkolism, boken beroendepersonligheten tyckte jag var hjälpsam.

En dag, och ett litet steg i taget❣️

@Niina jag beklagar sorgen💔 och att den blir så komplex. Påminner om att vi inte kan hjälpa andra görs mer hälsosamma val, oavsett hur gärna vi vill.

Skickar en styrkekram!

Var börjar man…
Jag lever med en man med alkoholproblem. Han vet om att han har problem men har det ”under kontroll” enligt mig är det inte under kontroll. Finns det alkohol hemma dricker han tills det tar slut.
Jag har gett honom så många chanser men han faller tillbaka gång på gång. Jag orkar inte bli besviken mera men jag vågar inte ta steget att lämna.
Jag går och bär på så mycket som jag inte vill prata med någon om, saker jag skäms över och som jag är allt annat än stolt över, så att gå till en kurator eller psykolog bär mig emot väldigt mycket. Jag har försökt men det har inte funkat.

Ni som lämnat, hur har ni lyckats? Hur vågade ni ta steget?

Å vad jag känner igen mig idet du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det.
Jag är så förtvivlat rädd att lämna samtidigt vet jag att jag förmodligen skulle må så mycket bättre.
Jag önskar att jag hade några goda råd att ge dig men just nu är det enda jag kan ge mitt stöd och kanske en liten tröst i att vi är på ungefär samma plats. ❤️

@Åsa M Tack för ditt svar – jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva. Jag förstår vad du menar, och jag tror att det du skriver bottnar i både erfarenhet och omtanke. Men jag vill också vara ärlig, jag känner inte igen mig i begreppet medberoende.

Jag har inte tappat bort mig själv i honom, tvärtom. Jag har burit oss, ja – men jag har samtidigt hållit fast vid mitt liv, min utbildning, min vardag, min hälsa. Jag har aldrig försökt rädda honom. Jag har hoppats att han själv skulle vilja ta ansvar. Jag har varit lojal – men inte blind.

Så jag håller inte med om att lojalitet alltid är trauma. I mitt fall har det varit tålamod, kamp, och en stark önskan om att något ska bli bättre – tills jag inte orkade längre. Och det är där jag är nu.

Tack igen för att du delade med dig. Vi har alla olika processer, och just nu försöker jag bara hitta min väg ut med självkänslan i behåll.

@Åsa M tack för att du vill läsa ❤️ ja jag tänker så mycket på vad mitt ultimatum ska bli. Jag bär på så mycket oro denna måndag för jag tror han är på väg att krascha bokstavligen.

@Carisie tack för dina tankar ❤️ behöver fler perspektiv på vilken familjesituation som är tryggast. Min barn är absolut medberoende fast jag inte velat se det tillräckligt klart. Nu är de lite äldre så vi kan kommentera hans drickande. Varför han blir arg. Varför han skapar stress. Samtidigt som jag skäms över att det har blivit så här.

@längtan tack för att du ville skriva. ”så här kan vi inte ha det” fastnade hos mig. Det går inte att ha det så här längre.

Jag drack mitt vatten till middagen igår under tystnad.

Det är nog ingen tillfällighet att jag har börjat skriva här i forumet den här veckan. Det känns som om allt rämnar nu och att jag måste rädda mig själv. Orkar inte fokusera på jobbet. Stirrar på uppgifterna som inte blir gjorda.

@Carisie du uttrycker precis vad jag tänkte skriva. Ni är redan en "trasig familj" pga hans sjukdom. Barnen är redan utsatta. Det bästa är att bryta upp, ge barnen en lugnare uppväxt, söka hjälp för egen del, och lämna hans beroende där det hör hemma - på HANS ansvar.

Jag lider med dig!
Jag stod bara ut i relationen med en alkoholist i ett halvår. Lojalitet tycker jag är ett felaktigt ord. Det som händer är traumabindning. Man har INGEN skyldighet att vara självutplånande gentemot en vuxen människa som har eget ansvar för sin hälsa. Det är en helt självupptagen börda. Fungerar inte relationen så får man avsluta den, sjukdom eller ej. Löser samtal ingenting så slösar man bara tid. Det ät sin tid och ditt liv du slösar på denna alkoholist, och man kan inte diskutera någon frisk. Han är sjuk, behöver vård. Du är medberoende och behöver också vård, kurator eller liknande. Tänk mer på dig - det är du som ska orka hålla ihop och leva. Hans sjukdom kan du varken påverka, lindra eller bota. Tyvärr.