Senaste kommentarerna i forumet

Min fru har också problem och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Ett tips du kanske kan pröva är att (1) sluta köpa alkohol till din fru. Markera att du inte vill stödja hennes missbruksproblematik utan vill hon dricka får hon lösa det själv. Dessutom tycker att du (2) ska avlägsna dig rent fysiskt när hon dricker. När jag gjort detta har min fru sagt att jag tar avstånd från henne men då har jag bara sagt att jag tar avstånd från alkoholen men inte från dig och hade du varit nykter hade jag valt att vara med dig. Men gud vad många timmar man spenderat med sig odrägliga och elaka berusade partner. Till absolut ingen nytta. Vår hjälp under deras berusning gör enbart att de slipper möta konsekvenser de behöver möta. Efter två med min sambo där jag mer agerat personlig assistent än partner närmade jag mig och accepterade tanken att alkoholen nog kommer vara slutet på vår relation. Jag bestämde mig för att satsa på mig själv och sluta försöka rädda henne. Då blev hon för första gången nykter under en längre period.
Vad vill du göra? Har du någon gammal hobby att ta upp? Börja träna? Fiska med sonen? Att lämna det destruktiva och ägna sig åt sin egen rekreation en stund ger en nödvändiga perspektiv.

Igår drack min man 11 st 33 cl folköl under tiden han lagade mat, under middagen och efter. Jag kommenterade antalet burkar efter middagen och han svarar ”3,5:or är folköl”. Han var ”bladig” under middagen, glad i hatten, fånig. Somnade som en stock i soffan kl 21. Jag vill inte umgås prata med honom när han är så. Det är inte den personen jag älskar. Är orolig för nästa helg då jag ska på en grej med mitt äldsta barn och min yngsta ska ha en kompis hemma med bara pappa. Tror att han drack mycket förra helgen då han var på båthelg med en kompis. Helgen innan det var han borta på 50-års fest. Blev nog mycket alkohol då med. Blir ju orolig. 3,5:or är också alkohol, speciellt den mängden är riskbruk. Dricker aldrig vin hemma tillsammans. Det är en anpassning jag har gjort på grund av att han aldrig kan lämna ngt kvar i flaskan. Behövde bara skriva av mig.

Hej,

Ofta läser man väl att det är mannen i hushållet som har problem med alkoholen. I vårt fall är det min fru som har problem. Hon har brottas med psykisk ohälsa en tid, varit deprimerad p.g.a av olika anledningar en längre tid. Hon har sökt hjälp nog för sin psykiska ohälsa, äter tabletter mot depression.

Men förra året eskalerade hennes drickande, köper hon en box vin på fredag, är den slut på lördagkväll. Känner mig medberoende eftersom jag är den som handlar på fredag, med tanken att kanske man tar ett glas till fredagsmiddagen. För henne stoppar det inte där. Ungefär vid årsskiftet så spårade det ur på riktigt, och jag satte ner foten. Hon höll upp med alkoholen från januari till april ungefär. Det gick jättebra. Nu har sommaren gått och nu börjar det igen... Mängden alkohol ökar, och hon dricker även på vardagar efter jobbet, det kan bli en eller två öl... i soffan vid teven.

Hon klagar ofta på att jag är tråkig och säger inte alls snälla saker till mig och om vår relation då hon är full. Jag blir ofta ledsen och tar nog åt mig, fast man kanske inte ska göra det, och då jag påminner henne dagen efter vad hon sagt och om hon verkligen menar det så har hon glömt bort det.

Vet inte riktigt vad jag ska göra? Det är svårt att prata med andra om det, närstående, men jag har iaf börjat gå i samtalsstöd, för jag mår inte bra över allt det här. Har ont i magen, och är ledsen större delen av tiden. Känner mig uppgiven, och ensam fast jag är i ett förhållande. Har nog funderat på om det är vi i framtiden, om vi verkligen är rätt för varandra längre, vi har varit tillsammans i 24 år, har två barn och ett barnbarn. Ett av barnen bor hemma fortfarande. Men snart flyttar hen ut, och då blir det bara min fru och jag. Ska jag ha det så här resten av livet?

@Annann så bra gjort att ta barnet och sticka därifrån. Hur har ni det nu och hur går tankarna?

Det låter verkligen tufft. Jag känner också igen det här med elakheten. Den kan verkligen förvandla hela ens vardag till ett grått ångestmoln. Med det sagt tycker jag du ska prata med din mamma. Du skriver att det känns som att ifall du blandar in andra finns det ingen återvändo. Känns det som att det finns en återvändo nu? Och först och främst: vad vill du? En del av vårt medberoende är att vi tar på oss ansvar som inte är värt att bära. Vi vill inte att vår alkoholist ska framstå som dålig och behöva skämmas inför släkt, vänner och kollegor. Men det enda vi lär vår alkoholist är att den klarar att dricka utan för stora konsekvenser. Prata med din mamma. Det kommer din alkoholist säkert tycka är jobbigt. Då får han tycka det. Du behöver (och bör) inte ta ansvar för hans känslor.
Lycka till och fortsatt skriva i tråden!

@Siva
Hej.
Det är jobbigt med beroende, både för den med beroende och anhöriga ...
I egenskap av anhörig vill man ju gärna hjälpa till, som du skriver "att du vill hjälpa honom".
Det som kommit fram ovan är att det är den beroende som kan göra jobbet liksom, vill någon sluta så får man , som jag ser det stöda den i detta.

Så här spontant kommer jag att tänka på Craig Nakken, kolla gärna upp honom. Han har skrivit om just beroende. Beskriver bra tycker jag, tips till dig för att förstå mera.

Kram på dig,
och glöm inte bort dig själv!

@Åsa M Så är det, han har inget beroende säger han. Jag har sagt att jag vill hjälpa honom, men han har inga problem. Nu ska han inte börja dricka så tidigt säger han, för "husfridens skull" Jag vill ju att han ska sluta dricka helt för att vi ska kunna ha ett bra liv tillsammans. Jag läser och försöker förstå hur sjukdomen är, behöver veta mer för att kunna börja må bra själv.

@has Tack ❣️ man är inte ensam om att ha det så här, men när man sitter där så känner man sig ensammast i hela världen. När jag blir arg på honom så lovar han att bättra sig, för "husfridens skull", det är ju inte det svaret jag vill ha. Jag vill att han ska sluta dricka, men det kommer aldrig hända.

Jag har försökt söka upp fakta hur jag ska tänka och göra. Jag måste börja må bra själv för att orka leva vidare.

@ann74 Det är svårt att lämna, när han är nykter så älskar jag honom fortfarande men så kommer helgen och fyllan, då vill man bara lämna. tror hela tiden att efter ett samtal "nu blir allt bra", det kan bli lugnt en vecka sedan ser man smusslandet igen. Jag har bestämt mig för att jag måste må bra i första hand, men det gör ont när man får påhoppen som man inte förtjänar.
Ta hand om dig ❣️

@Letlive fint att få en uppdatering från dig! Låter som ditt fokus är på helt rätt ställe, framtiden får utvisa hur det blir. Det enda du kan göra är att ta hand om din sida av relationen och dig själv.

En dag, och Ett steg i taget.

@Annann en så tuff situation att vara i! Nu har du tagit första steget och börjat ”prata” här. Hoppas det kommer att hjälpa dig lika mycket som det hjälpte mig när jag insåg att min man var alkoholist.

Jag instämmer i det Åsa M skriver. Vill också lägga till att det är lätt att känna sig låst, både i tanke, handling och relationen. Det kan vara svårt att se någon väg ur det.

Min erfarenhet är att saker kan lösa sig på sätt man tidigare inte alls tänkt på. Bara man börjar ta stegen.

Att leva med en aktiv alkoholist är en utmattande berg och dalbana. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att dessutom ha ett så litet barn med, mitt i allt det svåra.

Du är på helt rätt väg, fortsätt bara ta ett litet steg i taget mot det som blir bäst för dig och barnet. Så här kan ni inte ha det❤️

Så starkt att du vågar börja prata här! Så började jag med, efter lång väntan och vånda. Det är en tung börda att bära men den blir lättare om man delar den med andra.
Jag tror du har helt rätt i att det inte finns någon återvändo. Frågan är då hur du ska bryta ner det här i hanterbara steg. Du kommer få mycket bra råd här. Jag skulle vilja föreslå att du dela fortsätter skriva och läsa här, sedan att du försöker öppna upp dig för någon annan anonymt. Jourhavande medmänniska, alkohollinjen, socialtjänsten, kvinnojour. Det blir lättare att prata om det för varje gång man gör det. Jag blev stärkt av alla råd här och informerade till slut mitt ex chef om hans missbruksproblem. Det har nu gått flera år men han är kvar i sitt kaos, och jag slipper det. Så det kommer bli lättare - men du behöver prata med människor som kan hjälpa dig att ta dig därifrån. Och du behöver skydda ert barn, det är prio 1.

Jag har tänkt vända mig hit en tid nu, men har nog aldrig riktigt vågat.

Min ettåriga dotters pappa, min sambo, är alkoholist. Under förra hösten/vintern hade vi ett rent helvete då han söp i stort sett varje helg. Han kan bli otroligt otrevlig och elak när han dricker. Efter jul någongång hade vi en incident där han betedde sig riktigt illa, och det slutade med att polisen kom hem till oss. Efter händelsen med polisen blev det bättre, han drack lite mindre och han slutade framförallt att vara elak mot mig och barnen (han har även barn sedan innan).

För ungefär en månad sedan hade han ett rejält bakslag där han var gravt berusad konstant i fem dygn. Då gav jag honom ett ultimatum. Jag berättade för honom att jag inte tänker bo med en alkoholist, antingen väljer han att vara helt nykter, eller så bor han inte tillsammans med mig och barnen. Sedan dess har han varit ganska nykter. Tills nu.

Igår började han dricka, han har supit hela natten till idag och hela dagen idag. Han gick inte till jobbet idag på grund av att han var full. När jag och dottern kom hem från jobb och förskola var han väldigt full och helt sinnessjukt jävla elak. Vi packade och tog oss därifrån.

Vi bor väldigt komplext, och det finns lixom inga andra boenden att hyra eller köpa i närheten eller i kommunen. Jag kommer därför inte kunna ta mig ur den här situationen på egen hand, utan kommer behöva hjälp från bland annat familj och andra i min närhet. Jag har aldrig riktigt pratat om det här med någon över huvud taget och det är riktigt tungt att bära på själv. Jag hade framförallt velat prata med min mamma, men vågar inte.. Känner nog någonstans att om jag öppnar mig finns det absolut ingen återvändo, samtidigt så vet jag att det ändå inte finns någon återvändo.. Han kommer aldrig bli bättre, han kommer aldrig bli nykter.

@Siva ja det är trist känner igen mig i din situation vi har levt ihop i 25 år och barnen bor hemma ännu. Jag fick mitt uppvaknande förra året och bor tyvärr fortfarande kvar. Varför vet jag inte. Jag trodde också jag ville leva med honom men börjar tvivla mer och mer väntar på en bra lägenhet för mig och barnen. Min jobbar tyvärr skift och gick på ledig vecka idag och nu är han redan halv full och så kommer det antagligen att vara 1 vecka nu. Och tyvärr ska inte han heller sluta dricka han har inga problem det är jag som har det för jag fattar ju inte att man måste få dricka efter att man jobbat. Men det tog lång tid för mig att förstå att detta var fel. Men lider med dig🤗

@Siva han verkar fullkomligt sakna sjukdomsinsikt och inget du säger kommer påverka hans konsumtion. Jättebra att du skriver här, vi är många som delar dina erfarenheter. Mitt ex kunde en vanlig lördag börja dricka tidig förmiddag och fortsatte fram till läggdags. En dag räknade jag vinglasen från ca 12.30 och han fick i sig 9 st. 9 st!!! Det var ett brutalt uppvaknande för mig.
Man kan inte resonera med någon som är beroende. Det är bra om du orkar prata med någon för egen del. Också bra att du funderar på vad du själv orkar med. Själv blev jag lättad när min relation tog slut (mitt i ett av hans fyllerants kl. 03.00) och jag har aldrig sett tillbaka. Det var som att få ett nytt liv.

@Siva Vill bara ge dig en STOR KRAM. Tror du ska söka hjälp och prata med någon. Du har rätt till ditt eget liv och lyckliga dagar. Förstår din ångest inför helgerna och hur de ska sluta. Ta hand om dig KRAM.

@Siva utifrån din beskrivning skulle jag tro att din man inte kan sluta dricka. I förnekelsen byts det gärna ut till ”jag vill inte sluta dricka”.

Om du inte redan är insatt i vad beroendet gör med den beroende, kan det vara bra att läsa på för att öka förståelsen och därigenom kunna ta det mindre personligt (väldigt svårt ändå, eftersom alla otrevligheter ju drabbar en själv. För mig blev det i alla fall lättare när jag kunde påminna mig om att det inte handlade om mig!).

Om du ska stanna eller gå kan bara du själv hitta svaret på. Att leva med någon som är beroende tar väldigt mycket energi, på flera plan.

Kanske kunde det vara bra med en samtalskontakt för din egen del så du får hjälp att reda i alla tankar och känslor som gärna blir väldigt trassliga när den man älskar har en beroendesjukdom.

Ta hand om dig❣️

Jag har varit tillsammans med min man i ca 35 år. Han har alltid gillat alkohol, men jag har ändå känt att han har haft kontroll över det när barnen bodde hemma.
Våra utlandsresor har han börjat dagen med att ta en "hutt" sen fortsatt, vid lunch kan han inte vara kvar på stranden längre för då är han packad och behöver vila på hotellrummet, jobbigt med värmen... Jag visste inte hur mycket han drack förrän en affärsinnehavare tackade för allt han handlat hos honom.

När vi är hemma så säger jag till honom att inte börja dricka så tidigt på morgonen för det fungerar inte, han säger att han ska bättra sig, istället för att bättra sig tar han med ölen in i duschen, går bort och slänger skräp och har ölen med sig dit, har även hittat 1 liters vin i hans morgonrock, halvfulle, tomburkar i badrumsskåpet.

Vi bråkar varje helg just nu. Han börjar dricka på fredag när han slutar på jobbet och är inte nykter på hela helgen. Säger jag någonting så får jag så mycket otrevligt tillbaka.
Är jag inte hemma en vardagkväll så måste han trösta sig, för det är så tråkigt annars.

Han kan lägga sig kl 9 en lördagkväll, då kan han inte gå rakt, säger inte någonting till mig utan är fruktansvärt sur, jag blir bara glad att han lägger sig, då får jag en stund för mig själv. Frågar jag honom varför han beter sig så här, så är det mitt fel, jag pratar inte med honom säger han, han skapar problem. Nu sitter jag här och har ont i magen och vet inte hur jag ska orka fortsätta, vill jag leva med honom, orkar jag leva med honom. Han kommer aldrig sluta dricka alkohol säger han. Det är så mycket mer jag kan berätta om, men jag slutar här, behövde skriva av mig.

Nu sitter jag vid poolen på ett hotell på Fuerteventura. Skönt. Mannen dricker en 37:a + 6 öl pr dag och mår bra med det. Ja, livet går vidare i samma stil. Det är konstigt??? tycker jag själv, att jag kan må bra i detta. Jag tränar, läser böcker, lyssnar på poddar, går promenader, sover bra. Men jag reser för att mannen vill. Jag har allt hemma och trivs bäst hemma. Men med en dag i taget går allt…

@Kristoffer Tack för svar.. Jag ska ringa det samtalet och prata med socialtjänsten. Antagligen kommer de väl föreslå samarbetsamtal men det kommer han vägra då jag föreslagit det redan.

Så du litar på att han inte dricker när han är ensam med barnet, men du är ändå inte trygg med att han kan ta tillräckligt bra hand om ert barn. Det oroar såklart dig och det oroar även mig som läser, att ett så litet barn utsätts för sådana risker. Det är självklart du som beslutar om vad nästa steg ska vara. Men, om han vägrar ta steg för att förändra sin situation så kanske det är så att det är du som behöver ta steg för att skydda ditt barn, eftersom han inte har förmåga till det? Hur skulle du kunna göra det i så fall?

Det är många som behövt hantera dilemmat med att riskera delad vårdnad med någon som inte mår bra. Grunden är att man inte får ha vårdnaden om sitt barn om man inte kan ta hand om det, men eftersom det här är juridiska frågor som skiljer sig från fall till fall så rekommenderar vi alltid att rådgöra med de som är experter. Du kan ringa anonymt till Socialtjänsten (var noga med att börja samtalet med att säga att du vill vara anonym) och få bolla vad som faktiskt gäller i er situation. Vad tror du om det?

@Kristoffer Han har hållit sig från att dricka när han är ensam med barnet, mycket för han vet att jag inte tolererat det! Men istället ligger han bara i sängen och är deprimerad vilket jag också oroar mig för när jag är på jobbet! Känns inte som han kan ta ett bra ansvar för vårat barn i sitt tillstånd.
För övrigt så känner jag att jag inte kan flytta från honom då han kräver att ha barnet varannan vecka och vad händer den dagen han vet att jag inte kommer hem och ”kollar” honom?
Måste ju finnas andra som haft denna oro? Hur gör andra? Jag är helt förtvivlad över situationen:(
Har föreslagit att gå och prata med någon men han vägrar..

Vilken tuff situation, @greengirl, och det är solklart utifrån din beskrivning att det här är ett stort problem. Att dricka så att en somnar ifrån sitt barn är absolut inte okej. När du jobbar och han har barnet, kan du lita på att han är nykter och kan ta det ansvaret på ett bra sätt? Och hur mår du i allt det här?

@Quila Han går på psykiatrin regelbundet och jag har frågat om jag kan få följa med dit men de var tvär NEJ!
Han säger ju själv att han dricker för han mår dåligt över hur jag behandlat honom osv.. men dåligt mår han absolut!

@Quila Tack för svar! Han har barnet när jag jobbar, annars är det jag som står för ansvaret.. Vi bor fortfarande ihop men är inte tillsammans.
Det går inte att kommunicera med honom då han bara blir arg och låser in sig..