Senaste kommentarerna i forumet

@Kristoffer insåg att jag skrev lite otydligt. Jag är närstående till en ung man som har dessa problem

@Kristoffer Ja en närstående till en ung man, sköter sitt jobb utan alkohol och klarar dagar utan alkohol. Vid jakt är han ute och klarar det fint utan alkohol. Det är på kvällarna som han behöver alkoholen. Jakten, träna upp jakthund och tiden i skogen är en av de sakerna han lever för. Han vill ha hjälp men vågar inte pga att han är rädd att bli av med vapen och jaktlicens. Har försökt prata med honom om att tar han inte hjälp nu och det blir ennu värre så lär han endå inte kunna ha kvar vapnen.

Tack @has, det är nog exakt det som är grejen. Och det har jag sagt åt honom. Nu träffas vi i smyg "utan krav" men jag är rädd för att kraven kommer komma från min och hans sida i nåt skede och då kan jag inte gå vidare. Men exakt så är det nog, precis som du skriver. Jag kan inte inleda en relation innan eller om han inte inser det just för att tilliten inte finns.

Funderar mycket på gränser när man hela tiden tänjt på dem. Och det är en stark gräns jag har.

Jag pratade med mitt ex' chef efter råd härifrån. Det var helt rättväg att gå för mig som ville hjälpa. Att han inte lyckats hjälpa sig själv är en Nina sak.
Om din bror jobbar med bilar och körning är det rent ut sagt livsfarligt att han får hållas. Prata med hans chef, eller med hans läkare. Det är det enda rätta...

@majsan jag tänker att var och en behöver hitta vad som blir bra för dem, men det låter som att det här upplägget inte känns helt ok för dig med tanke på att du skriver att du har nolltolerans mot alkohol och känner dig förvirrad?

Själv vågade jag inte gå in i relationen med min man på nytt förrän han insåg att han inte kunde dricka alls mer.

Framförallt för att jag hela tiden skulle ha väntat på, och undrat, när det skulle barka iväg igen.

Ta hand om dig!

Min bror har under flera år haft ett alkoholmissbruk som nu är värre än någonsin. Han dricker mer eller mindre alkohol varje dag och planerar allt efter alkoholen. Han dricker öppet och i smyg och det hittas alltid gömda ölburkar eller vinflaskor när han varit närvarande.

Hans problem är väl uppmärksammat för hela familjen, även hans sambo men han lyckas alltid ”köpa” sig ut för att slippa hennes tjat. Hon har själv en hel del att jobba på med sig själv och under hela deras förhållande har hon gnällt på hans drickande men allt går att lösa med en Swish eller en ny del till hennes bil. De har tillsammans en son på snart 3 år som jag anser inte får den uppmärksamheten som han behöver i sin utveckling. Min bror umgås väldigt mycket med sin son och de leker mycket utomhus i trädgården tillsammans, men då med några öl gömda i fickorna. Han kan aldrig hålla sig nykter, även om han är själv med sin son.

Han har ett jobb som han sköter men jag märker en stor förändring i hans beteende. Trots att han dricker varje dag så kör han bil på ”bakfyllan” varje morgon till jobbet. Han är opålitlig och vi har vid flertal tillfällen fått ta hans bilnycklar ifrån honom. Han säger själv att han till viss del har ett missbruk som han behöver hjälp med men att han inte tänker bli nykterist. Han vill lösa det själv, på sitt sätt. Att gå genom vården är inte ett alternativ för honom då han vet att hans levervärden kommer göra att hans körkort blir indraget direkt.

Jag känner mig maktlös, hur många försök vi än har gjort så tar han inte tag i sitt missbruk för han vill inte bli hjälpt.

Jag vill hjälpa honom på alla sätt som går och nu står jag i tanken om de bästa alternativet är att kontakta hans arbetsgivare så att han får stöttning därifrån. Problemet i detta är att jag är rädd för att ställa till med ännu mer oreda. Han jobbar med bilar och behöver därför sitt körkort, tänk om de kräver ett blodprov och körkortet blir indraget? Gör jag så att han blir av med jobbet är risken stor att han dricker ännu mer.

Vi har försökt med det mesta genom åren, att vara stöttande har aldrig gett något som helst resultat. Han ljuger och manipulerar och det går bara inte att nå fram till honom.

Han ser hur hans familj går sönder men han väljer alkoholen före allt annat. Så, hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt?

@yesica är det någon närstående till dig det här gäller? Vill du berätta lite mer om situationen?

Uppdatering ett halvt år senare:

Mitt ex dricker nu bara en dag varannan vecka när han inte har barnen. så han har förändrat sitt drickande.

Vi har återupptagit en intim kontakt och alla känslor finns där. Jag är bara förvirrad. Min tolerans för alkohol är fortfarande 0. Men nu behöver jag inte träffa honom de fredagar som han dricker eller de lördagar som han är bakis. Men jag vet inte vad jag gett mig in på. Borde antagligen avsluta att ses utanför barnen. Jag märker att jag är så skadad av alla svek som alkoholen gjort mot mig att jag inte ens kan acceptera hans förbättring (för hur kan man lita på en missbrukare?). Men kan man bara ha en guldkant i vardagen och träffas på söndagskvällar efter att barnen somnat eller håller jag på att skjuta mig själv i foten?

tack för svar, kanske inte rätt tråd att ta upp dessa saker i (har själv haft flera trådar här nog). Men jag känner igen din längtan och saknad efter exet som du beskriver. Och att "inte kunna ta konsekvens för sin handling". Jag har själv återupptagit den intima kontakten till min ex trots att jag lämnade honom pga alkoholmissbruk.

Han har minskat sitt intag till 2 ggr/ månad från varje fredag (innan ännu oftare). Hans drickande pågår hela natten och han röker också gräs. Nästa dag var han okapabel att göra någonting och låg bara och sov med kläder på.

Det är säkert som du säger, att jag har svårt att överhuvudtaget tolerera alkohol efter att jag utsatts för så många alkoholrelaterade svek under vår relation.

Men nu har jag svårt att veta om vi borde vara intima överhuvudtaget (vi har barn ihop som vi bor vecka/vecka med). Men känner igen den där längtan, saknaden och kärleken? Varför är länken till alkoholisten alltid så stark? Nu när jag inte ser hans missbruk ser jag ju bara hans fina sidor.

Så himla fint inlägg, jag hoppas att många som brottas med liknande situationer får se och läsa det. Tack! Det säger så mycket om kraften i beroendet, att föräldrar kan tappa förmågan att ta hand om de som betyder allra mest för dem. Och att barn märker, de märker och påverkas ofta långt mycket mer än vad vuxna tror.

Du verkar vara på en plats där du försöker landa i vad du varit med om och hur det har påverkat dig. För många kan det vara ett startskott för att bryta mönster och må bättre. Har du något stöd i den här processen, någon att prata med?

@Snuffe69 man blir nyfiken på din rubrik, vill du berätta mer? Vad är det som de på jobbet inte vågar säga något om?

Hej alel! Utan att ha någon egen erfarenhet av det du beskriver känns det rimligt att du är orolig, det låter allvarligt att han stjäl din medicin. Hur ofta händer det?

@sommar2023 jag tror det är den platsen vi medberoende behöver komma till för att vi ska kunna börja göra bättre val för oss själv och våra barn. Instämmer helt med Åsa M, han har troligen just nu inte förmågan att ”välja”, utan styrs av alkoholen. Det är en väldigt sorglig insikt, men kanske kan göra att det känns lite mindre personligt det vill säga, inte riktat mot er.

Om steget att starta om på egen hand känns för stort, finns det något som känns mer hanterbart som ändå skulle kunna göra ditt och barnens liv bättre just nu?

När jag insåg att min man var alkoholist började jag vända fokus mot min situation istället för att försöka förstå och påverka hans (vilket hade tagit mängder med energi) sen hände väldigt mycket rätt snabbt (jag flyttade, han insåg sin problematik, sökte hjälp och blev nykter. Efter nästan ett år med separata boenden bor vi nu tillsammans igen).

Jag tänker att vi alla har vår egen väg att vandra till ett mer fungerande liv. Oavsett om första steget är litet eller stort, så påbörjar vi processen att ta ansvar för oss själva och våra liv. Ofta dyker lösningar vi kanske inte tänkt på tidigare upp när vi väl ändrar fokus.

Ta hand om dig❣️

Jag vet inte. Känner mig splittrad i allt just nu å ledsen och trött. Tänker på hur mycket tid och energi jag lagt på honom de senaste åren och vad det gjort med mig.
Helst hade jag startat om på egen hand men just nu känns det steget som ett stort berg.

Jag tror att han inte *kan* välja något annat. Han är sjuk. Vad vill du göra för att ändra din egen situation? Hans kan du inte påverka, den måste han hantera själv.

Lever med en man samt 2 barn. Han har druckigt så länge jag kan minnas i vårt förhållande. Men det är starksprit sen ca 8 år tillbaka.
Har satt så många ultimatum de senaste åren och han höll uppe och lämnade blodprov ett par månader. Men sen började det om igen.
Så nu är det flera gånger i veckan. Senast igår var han onykter på kvällen. Märks så tydligt och jag har valt att titta åt åt ett annat håll..men på nåt sätt börjar jag tröttna. Känner mig trött å less och irriterad på hela situationen. Går inte att nå honom heller. Han lever både med en depression och alkoholism och jag kan inte fixa honom. Spelar ingen roll vad jag gör eller säger så kommer han alltid välja alkoholen framför mig och barnen. Så är det.
Idag skrev jag att det är dags att söka hjälp nu. Å ta tag i det. Men han vägrar för att läkaren sa senast att kommer han igen och vill ha hjälp kommer hon anmäla honom till socialen. Vilket jag inte tror på alls. Ännu bara en undanflykt och ett sätt att manipulera mig. Skiljer vi oss kommer han ändå inte få ha barnen eftersom han super varje dag. Men tror inte han har några problem med att välja bort dem alls faktiskt.
En sak som varit tydlig sen ett par månader tillbaka är att han blir vansinnig om det är nåt. Tex om vi tjafsar om nåt så exploderar han. Sån har han inte varit innan.
Tror han mest bara vill supa ihjäl sig. Vår familj betyder ingenting mot alkoholen.

Inte bilagor,villkor ska det stå.

Hej Majsan
Om din fd dricker 1 gång varannan vecka så kanske det är du som inte klarar att ha alkohol i ditt liv?
Jag vet ju inte på vilket sätt han dricker eller vilka konsekvenser det har för er.
Men i mina öron låter det rätt "normalt"

Att ställa krav på sin partner i bilagor för att man ska fortsätta tillsammans brukar inte bli så bra.
Då kommer förändringen pga yttre faktorer,dvs dina krav.
Det brukar inte bli varaktigt.
Mitt tips är att du startar en egen tråd och läser och skriver det du känner är viktigt för dig.
Allas vår historia härinne är olika,men har gemensamma grunddrag.
Vi härinne på anhörigsidan har ofta farit illa pga missbruk,antingen i nuet eller vår uppväxt.
Det skadar oss på djupet och vi behöver förstå oss själva för att förändringar ska ske.
Välkommen hit och lycka till på din resa!

Hej hej läser lite här i din tråd (har ej läst hela) men känner mycket igen mig. Jag lämnade mitt ex för 7 månaders sedan pga alkohol. Vi har två barn tillsammans och träffas därför regelbundet. Han dricker aldrig när han har barnen och innan drack han en gång i veckan. Han säger att han har förändrat sitt liv och han verkar förändrad, vi har träffats intimt några gånger. Jag kan inte ändå lita på honom och han har inte slutat dricka helt även om han förändrat sitt drickande till en gång varannan vecka. Han verkar må bra och vara sund utöver det. Men jag vet inte vad jag ska tro på. Är det helt galet att jag träffar honom över huvudtaget (han vill ha mig tillbaka, men jag vill inte så länge som det finns alkohol i hans liv). Kan man ens övehuvudtaget lita på någon som har alkoholismen i sig? Förlåt att jag kapar din tråd men det verkar som om du har gått igenom liknande saker?

Jag är 25 år. Mamma har haft problem med alkohol sen jag var ca 8 år och väldigt länge var hennes alkoholvanor normala för mig.

Idag insåg jag att det fortfarande inte hade sjunkit in just hur onormal min uppväxt var och hur orättvist jag blev behandlad. Trots att jag förstått att det inte var okej hade jag på nåt vis ändå inte riktigt fattat det.

Det var inte okej att jag som barn behövde ta hand om henne för att hon var för full. Att jag hjälpte henne när hon spydde och städade upp efter henne. Det var inte okej att hon inte märkte hur obekväm jag var. Det var inte okej att jag kände mig så otrygg så ofta. Det var inte okej att hon så många gånger gjorde mig illa med sina ord. Att hon skrek. Att hon kastade saker. Att jag inte visste var kvällen skulle ta vägen, om det skulle vara okej eller om jag skulle lida.

Ikväll åt jag och min sambo middag hos henne och hon drack och drack och drack. Det var inte den värsta kvällen, men det räckte ändå för att jag skulle inse att hon fortfarande har samma tendenser och mönster i sig. Att hon troligen alltid kommer ha de där någonstans. Att det inte kommer försvinna helt. Även om hon tycker hon har en sundare relation till alkoholen nu. Även om hon lyckades vara nykter i flera år och ”kan lätt bli det igen”… om hon vill.

Så nu sitter jag här och sörjer min barndom. Sörjer den barndomen jag inte hade. Sörjer att detta kanske alltid kommer vara ett problem, även om det bara kommer upp ibland.

Det blev mycket bättre när jag äntligen flyttade ut. Mycket tack vare min sambo som kunde se hur sjukt det var och berättade för mig. Jag insåg att det kanske inte var så normalt att storgråta på telefonen till sambon för att jag behövt hjälpa upp min mamma för alla trappor till vår dörr och städa upp hennes spya när vi kom hem. Men det tog ändå ett par år för mig att fullt inse hur inte okej det var.

Jag ville bara få ut tankarna och kanske det får någon annan att ha liknande insikter. Även om det gör ont är det viktigt att inse att inget var ditt fel. Du var bara ett barn. Jag var bara ett barn.

Jag hade stor nytta av att jag skrivit dagbok hela livet. Att dokumentera dagligen och gå tillbaka och läsa stärkte mig i vetskapen att jag inte hade fel, hade missuppfattat eller övertolkat, och skulle tro på min magkänsla. Många anhöriga verkar misstro sina egna upplevelser för de vill så gärna att allt ska fungera.

Nästan exakt ett år sedan jag fick höra orden: ”nej det är inte riskdrickande, din man är alkoholist!” Och snart ett år sedan jag gjorde mitt första inlägg här.

När jag ser tillbaka inser jag att jag inte minns mycket från månaderna innan eller månaden efter. Allt var kaos. Mannen jag valt att dela mitt liv med hade med tiden blivit någon annan. Och mitt medvetande försökte hela tiden försöka hitta förklaringar på vad som hänt, vad som var sant, vad som var mitt och vad som var hans.

Tassandet och den ständiga oron för hur semestern, helgen och till sist dagen skulle bli.

Allt hade blivit så som jag aldrig mer ville leva. Där det inte fanns något utrymme för gemenskap, öppenhet och kärlek.

Och fast allt hade varit så jobbigt innan de där orden yttrades, kändes det som att marken rämnat under mina fötter. Som att jag bara föll handlöst utan att veta om och var jag skulle landa.

För en sak stod klart för mig i samma stund som jag förstod att orden var sanna: jag måste lämna honom!

Men först var det ju jul, så det fick gå ett litet tag till. För barnens skull.

Och fast jag visste hur det var, väcktes ändå en strimma hopp då och då.

Som på julafton när han valde att köra både till och från firandet.

Men det släcktes lika snabbt, när han efter hemkomst svepte 5 öl (troligen mer som jag inte såg) och blev den där avtrubbade, sluddriga varianten av sig själv som jag börjat avsky.

Jag fann också en styrka i att inte längre behöva ifrågasätta mig själv. Han var sjuk och jag försökte hitta så mycket info jag kunde om alkoholism. Undanflykter, bortförklaringar och projicering bet inte längre på mig och jag behövde inte heller ge mig in i diskussionerna längre. Jag visste att han var sjuk. Och jag visste också att jag inte kunde göra något åt det.

När man först började prata om orosanmälan hos min vårdkontakt fick jag panik. Jag såg bara framför mig vilket helvete som skulle braka lös därhemma om det kom fram att jag ”ställt till det” så för honom.

Så jag vacklade. Började ta tillbaka. Ursäkta. Säga att så farligt var det inte.

Det fick jag äta upp sedan när jag behövde söka samme läkare för att jag inte längre fixade att jobba. Den berömda väggen golvade mig totalt.

”Jomen du sa ju att det inte var så farligt! Så det kan väl inte påverka din förmåga att jobba.”

Som jag önskar att alla vi som står där vid vägskälet skulle mötas med bättre kompetens. Att vi istället skulle få höra ”det är jättevanligt att man blir rädd och backar, hur kan vi hjälpa dig?”.

När jag några veckor senare lämnade hade jag nästan ingen inkomst alls, då jag inte klarade av att driva mitt företag men hade en läkare som menade att det var bra för mig att komma ut och tänka på något annat. Jag som knappt klarade av att diska utan att ta paus för vila.

Vilket resulterade i ännu mer stress.

Det jag idag önskar att jag kunde gett mig själv när allt började är tillit till min egen verklighet. Tron på att det jag tyckte var märkligt, på riktigt var märkligt. Att jag hade litat på mitt eget förnuft istället för att lägga mängder av energi på att försöka förstå hur stort problemet var, och om det ens var ett problem.

Och kunskap om högfungerande alkoholism.

När det var som värst på slutet drack min man vid varje tillfälle han fick. Till och med på vardagar, dagtid om jag lämnade hemmet för att tex handla.

Men han hade inga problem med sitt drickande och jag hade inte ett skit med det att göra!

Jag lyssnade på en podd när en nykter alkoholist beskrev hur han skapade sitt skydd mot verkligheten med förklaringen om att han inte var alkoholist, för han drack ur ett glas. Alkoholister dricker ur flaskan.

Det ger en inblick i hur fruktansvärt snedvriden verkligheten är för någon som har sjukdomen alkoholism.

Som anhörig går det därför inte att förvänta sig att man kan ha meningsfulla samtal med personen som är så pass verklighetsfrånvänd.

Hej @Jaara!
Vad tufft att behöva se hur en person du tycker om far illa. Du har försökt erbjuda din hjälp på olika sätt, men har inte din kompis tagit emot det. Jag kan tänka mig att det kan väcka många känslor hos dig. Vad skulle du behöva just nu, och vad skulle ett nästa steg kunna vara?

Å nu nya insikter.
Eller,de har säkert svävat igenom mig.
Men nu känns det som att de landat.
När jag var 7 år blev min mamma mentalt dålig.
Började knapra tabletter och sen alkohol.
Ungefär i samma veva började jag få ångest på kvällarna,men förstod inte vad det var.
Min duktiga/snälla flicka föddes.
Hon som lovade att vara snäll,oftast till gud för att inget ont skulle hända.
Hon har nog bott kvar hela mitt liv den där flickan.
Varit noga med att vara rättrådig och rättvis.
Göra min del av bördan och ställa upp.
Och var har det lett mig?

In i relationer där jag såklart delvis har fått min del.
Men hela tiden vandrat på nattgammal is när det flutit på bra.
För snart kommer det att ta slut.
Om jag inte är beredd,eller gör min del..
Jag undrar var jag ska skicka henne,den där flickan som ju är så stor del av mig?
Hur jag ska få henne att se att vågen kan falla lite tyngre på någon annan nån gång utan att himlen ska falla ner över mig.

Min kompis dricker så mycket att hon blivit utsatt för övergrepp flera gånger, hon vägrar acceptera hjälp och blir arg när jag nämner eller ringer polisen efter någonting har hänt