Senaste kommentarerna i forumet

Fint skrivet Has.
Minns hur jag formulerade det då för 10 år sedan.
Aldrig mågonsin var jag bara jag.
Att haka i och klocka fast.
Vägra släppa taget.
För i den där avskildheten är det också väldigt ödsligt.
För där bor ju ingen.
Inte ens jag.

@Faith
Hej
Har du läst svaren? Har du orkat kontakta någon om hjälp idag?

Uppdatera gärna hur du och barnen har det.

Hej litentass! Det är verkligen tufft när en så viktig person i ens liv är ensam och dricker på det här sättet. Du har peppat och försökt påverka din pappa att ta tag i saker och ting för att bryta både ensamhet och mönster med alkohol, och även om du i viss mån lyckats nå fram så möter du för det mesta motstånd. Inte konstigt att det är frustrerande. Inte heller konstigt att det blir jättejobbigt för dig att ta emot sms och telefonsamtal från din pappa när han väl har druckit. Du är inte ensam, så bra att du skriver här!

Du börjar nå din gräns för vad du orkar med, och funderar över hur mycket engagemang du kan fortsätta lägga på att påverka din pappas drickande. Väldigt viktiga funderingar! Många som lever nära någon som dricker för mycket har varit hjälpta av att sluta göra saker som de själva inte mår bra av och som inte heller verka hjälpa, t ex att försöka övertala till att söka hjälp eller ha kontakt när personen är onykter.

Det finns så klart fler saker, vad skulle kunna vara hjälpsamt för dig att göra mindre av? Finns det andra gränser du känner att du behöver sätta för att må så bra du kan i den här situationen?

Kan tillägga att hon har precis förlorat jobbet, av vad vi tror är pga alkoholen då hon inte säger någon anledning och ljuger ofta om sitt alkoholintag.

Hej allihopa! Jag har en mamma som är alkoholist sedan, vad jag tror, 3 åren. Jag är vuxen, 36 år gammal, och min mamma är 62 år. Det som jag tror gjorde att hon började ta till alkohol var att hon blev utbränd, vilket jag har hört inte är ovanligt (att man kan bli alkoholist pga det då man tar till alkoholen för sin ångest). Men hon verkar sjunka längre och längre ner och det blir värre och värre. Jag och min syster har försökt prata med henne flertalet gånger, men hon säger alltid att det inte är så illa som vi tror eller att hon inte vill prata om det utan vill ha det trevligt när hon träffar oss. Hon brukar ofta säga ja till att se oss, men samma dag säga att hon är för trött för att ses. De saker som jag å min syster har försökt göra är då; samtal, orosanmälan, bjuda in till aktiviteter, har ringt anhöriglinjer osv. Men det verkar inte finnas så mycket mer man kan göra om hon själv inte vill ha någon förändring, eller vad säger ni? Min syster försöker skicka bilder på hennes första barnbarn, för att se om det finns något som kan locka henne ut å till oss, men det verkar inte hjälpa.

Min mamma har precis kommit hem efter att ha fått en hjärnblödning (subduralhematom) efter ett fall i trappuppgången när hon var berusad. Hon hade sina 2 hundar med sig som grannen tog in. Detta oroar mig å min syster oerhört, hon verkar återhämta sig efter hjärnblödningen, men händer det fler gånger vet man ju inte vad som kan hända. Det känns som en spiral av att bara bli värre å värre, en ond cirkel. Jag å min syster har hennes hundar just nu då hon inte kan ta hand om dom, så dom är i säkerhet. Men man vill ju inte heller ta hundarna ifrån henne, då kanske hon hamnar ännu mer i en negativ spiral, eller vad tror ni? Finns det något mer vi kan göra? Detta påverkar oss såklart väldigt negativt, å vi båda är otroligt ledsna å oroliga. Hur har ni gjort för att ha någon slags distans så att ni själva inte hamnar i mörker? Har ni tillslut sagt att ni inte orkar mer å att dom kan "höra av sig" när dom är nyktra eller finns ni alltid där? Det är en så svår sits å jag är både arg å ledsen, älskar henne men hatar henne lite också. Hon har slagit mig flera gånger när hon är berusad när jag hälsat på (för lite kontext). Vart drar man gränsen?

Ha en fin dag allihopa.

Hej.
Bättre dag, varit lite off ...
Har tankat lite förståelse samt rått om mig själv extra mycket några dagar. 💪😇

Emellanåt "kryper jag in i ett hörn", och lyssnar på poddar.
Lyssnade nyss klart "Så djupt i skiten satt vi" i Podden "Toppar och dalar - om livet, bipolär sjukdom och Alkoholism". 👍

@Faith välkommen tillbaka och tack för att du delar med dig av det svåra som hänt och händer dig.

Det märks verkligen att du har en enorm omsorg om dina barn och fullt fokus på att hitta en lösning som blir bra för dem. Du har så kloka tankar kring deras behov, att de inte ska behöva vara själva med en instabil pappa, att de ska få växa upp i trygghet och med sunda vuxenrelationer runt sig.
Du är rädd för att lämna för att du ser en risk att dina barn får det sämre då. Och samtidigt blir de kvar i allt det som händer här och nu om du stannar.

Att leva med hot och våld är något som ingen ska behöva vara med om, varken du eller dina barn. Vi vet att barn som bevittnar psykiskt eller fysiskt våld tar skada av detta och riskerar att utveckla psykisk och fysisk ohälsa. Att utsätta någon annan för våld när ett barn är närvarande är numera även betraktat som att begå ett brott mot barnet.

Som vuxen kan det vara svårt att ta sig ur sådana här situationer på egen hand. Efter en tid blir våldet normaliserat och man anpassar sig på olika sätt. Det är verkligen en styrka att du skriver här och berättar, det tänker jag kan vara ett viktigt första steg för att komma vidare och börja agera. Hur ser ditt stöd ut kring det här? Finns det någon runt dig som vet om läget?

Det finns professionellt stöd att få, och du har fått en massa konkreta tips från andra användare om var du skulle kunna vända dig. Vad tänker du själv om det? Vad skulle kunna vara ett alternativ för dig just nu?

Ta hand om dig,
Jenny på Alkoholhjälpen

Ett nytt lager under en tidigare insikt. Min självständighet och vad som finns där under:

Stå ut. Bita ihop. Genomföra. Klara av. Vända andra kinden till. Jämka. Pussla. Få saker att gå ihop. Få saker att fungera.

För någon annan.

Inte gunga båten. Inte känna efter. Inte välja själv. Inte skapa en scen. Allt så att det inte blir obehagligt.

För någon annan.

Vänta ut. Knyta näven i fickan. Bita ihop käkarna. Ytliga andetag. Vilja rasa isär men ändå hålla ihop. Lyssna, le, ge kloka råd.

För någon annan.

Vänta på att det är över. Att festen, mötet, dagen ska ta slut. Att få vila tryggt i ensamheten. Att få sluta behöva göra.

För någon annan.

För runt mig finns en stark sköld av självständighet. Där ingen på riktigt släpps förbi. Ensamheten där bakom kan göra ont ibland. Men den är ändå trygg. Den enda plats jag kan vila på, helt slappna av. Där inget längre behöver göras.

För någon annan.

När allt omkring en brister. Limmet inte längre håller ihop. Leendet har bytts till förakt. Vänligheten till ett skrik. Väntan blir plötsligt ett avgrundsvrål.

När självet inte klarar av att hållas tillbaka längre. När allt har getts, och getts igen.

När inget längre finns kvar.

För någon annan.

Då sätter jag mig där bakom. Kryper ihop som ett litet barn. Tårarna får rinna. Telefonen får ringa. Tömd och slut så vilar jag bakom skölden i det jag hela tiden vet: att jag alltid klarar mig bra.

Utan någon annan.

Så slickas sår i avskildhet. Släpper allt för ett tag. Får vila mig en liten stund, helt utan krav. Energin återvänder långsamt, långsamt. För långsamt för att det ska gå bra. Har aldrig tid att vänta. Aldrig tid att bli hel.

För därute väntar verkligheten och allt som måste göras.

För någon annan.

@Faith jag blir riktigt orolig för dig och dina barn när jag läser det du skriver.

Min erfarenhet är att ju längre sjukdomen fortskrider desto mer påverkar den alkoholisten. I vårt fall blev tiden då alkoholen var helt styrande rätt så kort, men jag märkte ändå att min mans humör blev mer och mer svajigt. Han skrek och reagerade med ilska oftare och oftare, även när han inte hade druckit.

Efter han blev nykter har han beskrivit det som ett resultat av den enorma inre stress den som är sjuk i alkoholism ständigt bär på. Planerandet för när, var, hur den ska dricka. Skammen för att det blir som det blir. Irritationen för att andra ”står i vägen” för drickandet osv.

Impulskontrollen blir sämre. Personen är inte längre ”sig själv”.

På det du skriver låter det inte som att ni är på väg mot något bättre, snarare som att det skulle kunna spåra ur helt.

Sök hjälp för egen del. Berätta för andra så du har någon att vända dig till om det blir akut.

Förstår så väl att det känns omöjligt att välja annorlunda. Och om du inte klarar att lämna, börja ta små steg genom att öppna upp och be om hjälp!

Håller med @bella70, så här kan du inte ha det! Det är inte din man du ska prata mer med nu, utan andra friska vuxna som kan hjälpa dig.

Verkligen - Ta hand om dig!

Hej!
Jag har lyssnat inåt och pratat med honom och eftersom han väljer att ta all hjälp han kan få. Berättar och är ärlig med mig så har jag valt ge detta en chans. Alla förtjänar få en ny chans.. sen får vi se utvecklingen. Går den åt fel håll får jag tänka om.
Hoppas du kan komma fram till rätt beslut för dig?
Lycka till!

Visst är det ett medberoende, tänker jag. Absolut.
(om jag utgår från mig själv)
Med förnuftet vet man nog vad som eg händer o sker o vad som vore mest logiskt/praktiskt/vettigt att göra som anhörig. Tex lämna eller ta avstånd.
Men så finns känslorna där. Kärlek, empati o omsorg mm. De grumlar förnuftet. Eller kompletterar, beroende på hur man ser det.
Det är en konstant blandning av logik o känslor i livet. I relationer. Inget är helt svart eller vitt.
Om så vore, så skulle ingen vara kvar i ett medberoende. Eller?

Ja, det kan funderas mycket på och nyttigt att höra olika infallsvinklar o synsätt.
Vi lär o stöttar varandra.
Det är det fina.

@zamira
Hur går det för dig?
Tänker på dig.
❤️

@Faith
Nu sätter du stopp!

Annars får du låta barnen bo hos någon annan.

Kontakta polis, social och förskola imorgon.
Anmäl.

Det får inte gå en dag till.

Orkar/vågar du inte så låt den ta över.
Kvinnojour är också ett alternativ.

Gör det direkt utan vidare funderingar. NU

Spara bevis, inspelningar om det finns.
Berätta för alla - kollegor släkt vänner.

Men diskutera inget alls med mannen ifråga.

Två och ett halvt år har gått och här är jag fortfarande… jag har insett att jag inte kommer kunna lämna. Barnen kommer i så fall behöva bo med deras pappa 50% då jag inte har några bevis för hans drickande eller beteende. Jag kan inte låta det ske! Fy fan vilket helvete detta är. Ikväll har han betett sig riktigt illa, egentligen utan att vara särskilt påverkad. Arg på mig så han slagit näven i dörrar och bord, stått i vägen för mig så jag inte kan gå ut från toaletten och även stått extremt nära mig samtidigt som han väste fram vilken idiot jag var. Jag är patetisk och självisk som pga mitt nya jobb förstört vår familj. Jag har valt ett jobb framför familjen och detta ska jag stå till svars för. Sällan som jag har haft sådant pulspåslag och faktiskt blivit rädd som ikväll. Jag önskar mig en fin relation som mina barn kan lära av och skäms över allt jag väljer att stå ut med. Jag vill bort men inte utan mina barn på heltid, de ska inte behöva vara ensamma med en instabil pappa.

Jag hade pratat med hans anhöriga och chef, så att han kan få hjälp om han är mottaglig. Jag hade också planerat att flytta ut. Barn ska inte behöva växa upp med en missbrukare.

Varit tillsammans med en man några år, när vi träffades var han helt nykter från alkohol då han går på Sub behandling och slutat med narkotika för många år sen.
Sedan vi fick vårat barn har han börjat dricka allt mer.. Han dricker ensam i sängen hemma och sällan ute.
På några dagar kan det bli flera dunkar vin.. jag letar efter flaskor och kollar soprummet då jag vet vad han dricker så kan se om han slängt ngt..
Tar jag upp det blir han så fruktansvärt arg så det har jag slutat göra. Han sover mest hela dagarna och är irriterad och trött när han är nykter.
Visst har han väl ett problem? Vill höra någon säga det till mig!
Oroar mig för vårat barn som bara är 2 år, kan aldrig känna mig lugn när han är ensam med barnet då jag är orolig för han ska somna ifrån barnet vilket har hänt. Dessutom är jag rädd för att behöva lämna barnet varannan vecka med en person som lever så destruktivt och som inte går att prata med! Vad hade ni gjort?

@litentass
Bryt kontakten helt ett tag o fokusera på DIG

Detta leder ingenstans mer än till dåligt mående för dig

@gros19 tack, ska kika på det! Som du säger, för mig är lösningen logisk och självklar och man vill bara ruska tag i personen o få den att förstå, men precis som du skriver, man är maktlös

@bella70 tack för dina tankar 💕 Tror du har rätt, att backa är nog verkligen den bästa lösningen för mig själv och mitt mående!

Du kan och ska inte ta ansvar för någon annans liv. Det är sorgligt att se sina nära anhöriga förstöra sitt liv men du är maktlös hur svårt det än är att acceptera. Berätta att du finns där om han vill ha hjälp att ta tag i sitt liv dvs bli nykter. Ta vara på dom positiva stunder ni har om det finns några. Ta hand om dig själv så bra du kan det är du värd. Vi har alla ansvar för våra liv och att försöka skapa något bra av det.

Min pappa är 79 år och bor ensam. Alkoholen har blivit en del av hans tidsfördriv. När vi ska ses och äta middag (eller till och med lunch) så är eller blir han full. Som att han måste bli det för att klara av… jag vet inte vad.. att existera? Det är så frustrerande och jag känner bara att jag blir arg och drar mig undan honom, samtidigt som jag vet att det oftast förvärrar hans problem.
Jag har fått honom att gå med i sin närmaste PRO men det var inte lätt och han har än så länge inte öppnat upp sig för att ens gå dit.
Jag vill hjälpa honom men jag vet inte hur. Och jag känner att ansvaret är för stort för att ligga på mig men det finns ingen annan som kommer ta det. Jag försöker säga till honom att han borde göra VAD SOM HELST förutom att dricka. Gå ut på promenad, träffa en gammal vän (han har en handfull), fixa i sin nya lägenhet, hitta något sammanhang, whatever. Men han är så motvillig och det tär på mig så mycket. Han är inte sig själv när han dricker och han skickar långa och osammanhängande sms eller pratar på om gud vet vad i telefon. Jag tycker att det är obehagligt och jag har sagt det till honom men det går inte in. Och hans minne blir bara sämre och sämre ju mer han dricker. Det är liksom bara en nedåtgående spiral och jag känner mig så hopplös, för jag vet inte hur mycket mer ansvar jag kan ta. Jag försöker sätta gränser och samtidigt uppmuntra men det ger inte så starka resultat och jag känner inte att jag är beredd att vara hands on 24/7 för jag har mitt egna liv att ta hand om. Jag är 27 år och lär mig fortfarande hur man ens tar hand om sig själv.

Känns lite konstigt att skriva i ett sådant här forum för jag har nog fortfarande svårt att tycka att han är ”alkoholist” men jag har inga argument som säger motsatsen. Det är väl bara svårt att acceptera någon sådant om sin pappa.

Hej Potatis och välkommen hit! Du startade den här tråden i fredags kväll och av titeln att döma hade du inte särskilt höga tankar om dig själv just då. Hoppas du mår bättre idag. Här på forumet finns gott om hopp att finna, så om du vill får du hemskt gärna skriva lite mer och berätta om hur du mår och vad du tänker!

Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Pnyp Du är inte ensam. Kommunerna/ Socialtjänst brukar ha anhörigstöd. Alkoholinjen är fantastiska att ringa till. Googla Alanon möten där du bor, ( som AA men för anhöriga till alkoholister).
Jag ligger i separation från en alkoholist då mina hot, vädjan , böner under 5 år till honom att söka hjälp inte har hjälpt. Satte en gräns för mig själv och honom hösten 2023, en fylleperiod till och jag skiljer mig. Höll i 10 månader. Jag har börjat inleda skilsmässan. Jag blir sjuk av hans missbruk , lögner, aldrig kunna slappna av( ska detta glas vin leda till flera dagars fylla eller stannar det vid ett glas), detta ger ett enormt stresstålig hos mig, lovandes bot och bättring ”aldrig mer alkohol ” efter varje fylleperiod. han har nu sökt hjälp , går på AA möten, men har en känsla av att han gör det för min skull. ( han vill inte skiljas), jag ska inte leva med honom. Det är en tuff resa men det viktigaste är du och dina barn. Går aldrig att hjälpa eller tvinga en person till nykterhet om personen inte inser eller vill se sitt missbruk. Ta hjälp utifrån och frigör dig från henne, hon får ta ansvar för sitt eget liv och du för ditt. Varma tankar till dig

Vilken smärtsam situation du befinner dig i, V.B. Du har fått kännedom om att den person du blivit djupt förälskad i kämpar med beroendeproblem och just nu har en period där han har kört i diket. Inte konstigt att det gör dig ont, det var inte det du hade sett framför dig och sett fram emot när ni lärde känna varandra!

Du har fått välmenande och tydliga råd av både vänner och användare här att lämna förhållandet. Om det är rätt sak att göra eller inte är det bara du som kan besluta om. Ibland kan det vara så att man själv tror att det vore det bästa att lämna men att det är svårt att genomföra pga starka känslor. Ibland kan det vara så att man faktiskt funderar på andra alternativ och vägar framåt som man vill utforska. Vår erfarenhet här på Alkoholhjälpen att det kan vara hjälpsamt att sätta ord på tankarna alldeles oavsett. Hur ser just dina tankar ut om situationen och vägen framåt?

@has
Ja, kanske det är så att jag är extra sårbar fastän jag tycker att jag känner i övrigt att jag har det bra.

Har tagit avstånd nu jag, känns som att kontakt just i dagsläget inte gynnar vare sig honom eller mig. Känns trist men nödvändigt.
🌺