Senaste kommentarerna i forumet

Detsamma till er, ni fina människor! Önskar er lugn och ro och styrka ❤️
Jag harvar på med deltidsarbete men ser ljuset i tunneln i alla fall. Behöver inte vara livrädd över att vara allvarligt sjuk längre. Man får perspektiv på tillvaron när allt rasar. Så tacksam över er, och att jag får hjälpa er på er väg också. 🤗 Ta hand om er!

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

@esterest
Igenkänningen är stor.
Både det du beskriver om din man men även alla dina tankar, funderingar o känslor.
Jag studerar, reflekterar o mäter min man o hans beteende varje dag numera. Och gör även automatiskt en kalkyl på hur mycket han troligen druckit.
Är inga bråk o skrik här hemma, vi talar inte om alkoholen. Han dricker i smyg, jag blundar (o skäms). Skäms inte utåt, mer för mig själv. Varför jag inte gör något åt detta. Hur han beter sig utåt, får han stå för. Men inom familjen är jag som en hök, försvarar om han gör övertramp. Och han är ofta klumpig i sina luddiga kommentarer. Taskiga. Han surnar då, men blir oftast tyst.
Har heller inte ställt något ultimatum. Vet inte hur.
Han är nog ganska omedveten om allt jag funderar över nu för tiden.
Han tror det 'rullar på'. Han blundar för vad jag vet. Eller så tror han på riktigt att jag inte fattar hur han dricker.
Vi som varit ett team! Alltid.
Det som betyder något för honom nu, gäller bara honom.
Du beskrev tidigare 'påven i fotöljen med fjärrkontrollen'. Har också en påve i vardagsrummet. Börjar vara motbjudande.
Är så fruktansvärt irriterande o gör mig vansinnigt arg hur han kan vara så egocentrisk.
Hans nyfikenhet på andra, tex våra barn, är mycket liten. Han vet inte mycket om deras skolgång mm (nu är de nästan vuxna men...).
Jag driver o ansvarar även för relationen o kontakten mellan honom o barnen. För deras skull. De kommer alltid till mig först, oavsett vad det gäller. Ett område/kunskap som för mig är rätt svår men pappans bästa... De frågar mig först ändå. Och jag går sönder inom mig.
Vad har hänt med mina barns pappa?
Det är ofantligt sorgligt!

Det snurrar i mitt huvud.
Tittar ner på vårt liv från ett helikopterperspektiv. Hovrar över oss.
Hur blev det såhär?
Är detta mitt liv?
Med en alkoholist?
Men mellan varven (ölen) är det normala stunder. Ingen misär.
Precis som du beskriver. Samtal på väg till jobbet på morgonen tex.
Där var han ju igen, min man, tillbaka för en liten stund. Han sköter jobbet. Är bra på det.
Men han fastnar också i jobbrelaterat gnäll. Jag är så trött på att höra samma tugg.

Nu blev det långt.
Har inte skrivit i egna tråden på länge. Motigt. Tror inte jag orkat. Skäms nog också att det bara fortgår.
Usch.

Du beskriver tankarna så bra o jag känner för dig o vet hur svårt det är.

Ta hand om dig!
Kram

Tack för ditt stöd! Det känns så bra att få höra dina ord och precis vad jag behöver. Just som du säger att inget blir bättre med tiden och jag tror faktiskt att hans missbruk har eskalerat tillsammans med mig. Vi har bara varit tillsammans i 2 1/2 år men jag har märkt att det tagit en vändning. Men eftersom han sköter jobb under veckorna o allt funkar hyfsat under vardagarna faller man lätt tillbaka efter en kaoshelg. Har varit nära och lämna många gånger men när måndagen kommer och allt blir lugnt igen blir det svårt. När tvivlen kommer plockar jag fram situationer där hans onykterhet har fått mig att känna ”det här är inte mitt liv” och försöker hålla fast vid den tanken istället för ”han blir så ensam”. Jag har även, i smyg, fult jag vet, spelat in ”konversationer” vi har på hans fylla, jag dricker inget längre, och lyssnar på för att inte glömma hur han låter mot mig.
Vad starkt av dig att lämna efter så många år tillsammans! Tack igen för ditt svar det betyder mycket.

@Kevlarsjäl62
Hur är det med dig kära vän?
🩷

@Janice Varje gång jag läser här att någon lämnar ett förhållande där alkoholen styr blir jag varm i hjärtat. Så bra att du tagit steget och så starkt av dig! Jag tror inte att det finns något annat att göra och att låta åren gå gör det bara värre. Först och främst för dig som medberoende, men kanske även för den som fastnat i sitt missbruk. Jag stannade i 30 år och det är väldigt tydligt att allt är för sent nu, för honom. Kanske hade han haft motivationen att ta emot hjälp om konsekvensen av hans drickande (ingen sambo och ingen kontakt med sina barn) kommit tidigt i hans missbruk. Omöjligt att veta, men jag är helt säker på att du gör rätt, hur det nu än kommer att påverka din (ex) partner. Go girl 💪

Tack för ditt svar, vad starkt av dig att ta dig ur. Jo de tankarna känner jag igen, man vet ju vad man har och trots all förtvivlan och olycka men känner i förhållandet så kan ändå tvivel få plats. Jag har några vänner som vet hur allt ligger till och är ett ofantligt stöd. Min familj vet inget än. De tycker om min sambo och vet inget om hans missbruk men har nog förstått att han är pigg på att dricka. Min största fasa är att ta mig förbi att det är ”synd” om honom att jag lämnar och att han blir ensam samtidigt vill inte jag viga mitt liv åt någon som inte kan vara nykter en minut en ledig helg. Att ta tre öl om vi så ska iväg och handla en lördag känns så ovärdigt. Han säger att han älskar mig över allt annat och klarar sig inte utan mig men vi vet båda två vad han inte klarar sig utan. Däremot hymlar han inte med sitt drickande och säger att han inte kommer att sluta…
Tusen tack igen för ditt svar, det betyder jättemycket!
Vi kämpar på❤️

Bra beslut starkt
Jag vet inte hur mycket stöd jag är men finns här. Jag är i samma situation som du nästa fast jag lämnade för några månader sen, men det blev så abrupt och kraftfullt, så nu har vi börjat kunna prata lite lugnare med varandra.
Men då kommer också min velighet.
Vet att jag inte kan leva med honom, men tankar i mitt huvud är nu… kan jag leva utan honom?

Så jag hoppas jag kan vara ett stöd för dig trots min egen situation. Har du andra personer runt dig som stöttar?

Kämpa på

Jag skrev i detta forum för ca 5 månader sedan att jag inte kan lämna min sambo som dricker.. men nu lämnar jag, och ber här om stöd att inte falla tillbaka till det bekanta men dock så destruktiva livet🙏🏽

Kolla in den här sidan där de har varit/är i samma situation som du är i !
https://maskrosbarn.org/

@venevadjagskaheta jag håller med Kameleont, så tufft ni verkar ha det och så himla modigt och klokt av dig att fortsätta försöka få hjälp för dig och dina syskon. Jag har skrivit ett direktmeddelande till dig.

@Åsa M
Så fint att höra att du har återhämtat dig från akut sjukdom!
Önskar dig en härlig sommar ❣️
Kram 🤗

@Angi10
Läser och känner igen mig mitt tidigare liv. Går du i barntankar?
Jag ångrar inte min erfarenhet, då jag lärde mig mycket om mig själv och om medberoende.
Men åren gick... Jag blev ingen mamma. Och det är ok. Men det är verkligen tråkigt. Jag hade blivit en bra mamma.
Det gäller verkligen att ta hand om sig, leva det liv man önskar.
För rätt vad det är har tiden passerat och det finns risk att man går miste om att leva sina egna drömmar.
För att se på när en människa super bort sin tid.
Och i värsta fall sitt liv.
Och man kämpar och tror att man kan rädda den människan.
Dansar med i djävulsdansen och är inne i soppan.
Bryt upp! Bryt upp!
Rädda dig själv.
Säger jag med omtanke.
Och erfarenhet.
Men du gör dina val.
Ta hand om dig!

Arntorst. Jag blir illa berörd av hur du och dina barn blir behandlade av ”maken”, ”pappan”, ALKISEN! Det du skriver ger mig gamla vibbar av att vara ensam i en tvåsamhet och det är fruktansvärt och inget du ska behöva ta. Jag tror din (f.d.) man redan valt flaskan före dig och barnen. Det är han som bör skriva här, inte du. Det är han som borde må dåligt över sina tilltag, inte du. Det är han som abdikerat och niger och dansar för A-djävulen, inte du. Kanske kan du börja fundera på hur det vore att gå båda två, alkisen och hans A-boss, till mötes och lämna relationen? Det verkar ”maken” ändå redan gjort. Så varför ödsla din tid åt gamla drömmar? Väljer han flaskan skapar han sig själv absolut inte som attraktiv nog att fortsätta drömma om.
Styrkekramar till dig och barnen

Jag har haft den där j*vla semesterklumpen i åtta år nu. När tiden som ska vara den härligaste på året är den med mest oro, stress. Att hela tiden hoppa mellan att ”äh men det e ju semester, låt honom va” och att bara vilja skrika ”Nu räcker det”. Att försöka lägga band på sitt ifrågasättande, att hålla tyst och låta skavet gå över. Denna vecka har jag varit ledig med barnen. Det var så skönt de första kvällarna, för mannen var nykter eftersom det är en vanlig jobbvecka för honom. ”Vad härligt vi har det nu” hann jag att tänka. Tills han tyckte det va normalt att hälla i sig typ åtta öl i onsdags. Sen kom ju helgen och då blev det tio igår och minst tio idag. Sen sa jag ifrån. Såklart helt fel att säga ifrån när de är i sitt drickande. Men mina tårar kunde inte stoppas. Och så fick jag höra att han inte vill leva med mig längre och han bad mig försvinna från hans liv, sen gick han och la sig. Det är inte första gången han säger så och jag lämnas ledsen och det ångerfull och jätterädd. Rädd att allt är slut nu. För det sista jag vill är att det ska ta slut. Vårt liv ihop, vår familj, våra drömmar om framtiden. Allt det där vill jag ha. Hur kan han så enkelt vilja kasta bort det och inte kämpa för det?
Min man dricker mindre nu än för några år sen och vi har även bra samtal om det, han håller med mig och taggar ner. En vecka eller två. När jag förklarar vad ett riskbruk är så säger han att jag hittar på. Hans pappa är alkoholist och anledningen till att min man växte upp med skiljda föräldrar. Ibland tänker jag att jag överdriver, att det är helt normalt med tio-femton öl en kväll, hemma, med sin fru och sina två barn. När jag är nykter, som jag mer och mer är nuförtiden för allas bästa. Känner mig så ensam. För några år sen pratade jag med vänner. Sen blev det lite bättre, då sa jag att det blivit bättre. Nu frågar ingen längre. Och jag känner mig så ensam för att ingen annan i hans omgivning reagerar eller säger ifrån
Jag vet att jag förtjänar att känna glädje för semester och inte behöva ha en klump redan under våren. Drickandet är mycket året om men ännu mer såhär års och när han snart går på semester så lär det bli öl varje dag som det brukar bli varje år

@emsan2 Du tänker helt rätt tycker jag, du har rätt att kräva att han ska vara nykter när han han ansvaret över ert barn. Så stå på dig

@venevadjagskaheta
Så oerhört jobbigt du har och har haft det!
Du låter stark o klok o det är fint att du vill rädda dina småsyskon o ge dem bättre möjligheter.
Inget barn ska behöva ha det så och det är helt rätt av dig att du har försökt ta hjälp tidigare.
Om det inte blev bra då, kan du försöka prata med någon annan vuxen i din närhet? Någon du har förtroende för. Lärare, kompis föräldrar eller någon i släkten?
Du kan ringa dem här på alkoholhjälpen också, o få råd hur du kan göra.
Och oavsett hur det går är det aldrig ditt fel eller ditt ansvar vad dina föräldrar gör.
Ta hand om dig!

Vet inte riktigt hur man gör de här eller nåt, jag bara kände att jag typ behövde skriva de här och se ifall andra barn sitter i samma situation..
De e jobbigt, så himla jobbigt, jag vet inte ens när problemet med alkohol börja i mitt liv, hela min uppväxt har alkohol alltid varit närvarande, både mamma, bonus pappa, bonus mamma o pappa, alla dom, de e så jobbigt, jag vet inte ens hur jag ska förklara..
När jag var liten så var jag okej med allt detta, för jag förstod ju inte, men nu…jag e bara 1* år och jag har fyra småsyskon, de som skrämmer mig är att mina syskon ska växa upp och bli lika trasiga som jag e, dom har aldrig förstått vad som gått runt omkring oss, men dom börjar bli tillräckligt stora nu, jag lider så himla mycket jag vet inte ens vart jag ska ta vägen, jag vill inte att dom ska växa upp på de sättet jag gjorde, att må så dåligt i tystnad..
Jag vet inte vad som krävs för att mamma ska sluta, visst hon kan hantera de, men de e liksom bara grejen med de, lukten, burkarna, flaskorna, vet inte om de e jag som har fel här eller inte, men de spelar inte nån roll ifall hon kan hantera sig själv full, de e typ som allmän bestraffning..vet inte, inte så bra med ord, jag vill bara att hon ska sluta, men jag vet inte vad som får henne att lyssna, jag har flyttat därifrån o kommit tillbaka, gjorde inget, jag har sagt grejer till vuxna, vilket senare blev oro anmälor gjorde inget, jag har berättat för mina syskon vad alkohol gör med vår mamma, gjorde inget, jag har bett, skrikit, grinat, allt…för vad? Att hon inte lyssnar, jag vill bara sticka hemifrån asså och aldrig komma tillbaka, skära av kontakten med hela min familj och släkt, flytta tvärs över jorden så dom inte försöker komma efter mig, men jag kan inte lämna mina syskon, jag ska se till att i slutet så får dom de bra, oavsett hur mycket jag kommer behöva förråda varandra vuxen som har uppfostrat mig och se dom i ögonen, alkoholen ska bort om jag så måste gå över gränser, allt för att mina syskon inte ska sluta som mig.

När man tror allt börjar ordna upp sig..
Kommer hem efter slutat ett pass efter 21.
Möts av 6 tomma burkar , en upphälld öl och en öppnad vodka flaska framme..
Är en dag han inte får dricka på.
Vaknar inte ens när jag kommer innanför dörren, hör inte när jag duscha...
Vaknar inte av att vårt barn vaknar som är sjuk... Jag ifrågasätter alla tomma burkar han förnekar sitt drickande...
Jag sa men ölen som är upphälld den kunde han stå för.. jag sa men varför dricker du han säger har inget svar på de ..... Börjar istället säga hur dålig jag är varför jag kommer hem arg.... Inte så konstigt han ligger däckad på soffan....vaknar inte av vårat barn .. .han säger han vaknat och sett mig legat i sängen. Jag hade inte ens gått och lagt mig...
Näe då ska jag höra vilken dålig människa jag är....

Ja tänker göra allt för mitt barn nuu.... gränsen är fan nodd..

Jag är i din ålder och är i samma situation. Efter två år har det inte blivit bättre. Men man stannar kvar , för man lever ju som sagt på hoppet om att det ska bli bättre.
Det är en sjukdom som vi inte kan styra hur mycket vi än försöker. Och det du kan göra är att försöka sätta gränser och prata i nyktert tillstånd. Fråga hur hon tänker kring framtiden, vill hon ha det såhär för evigt ? Var inte arg, det hjälper inte. Du kommer till slut att bli medberoende , det blev jag till slut. Vilket nu påverkar hela mitt liv, mitt mående styrs av min sambos planer och agerande. Jag vet inte vad jag mer ska säga än att jag dömer dig inte , jag förstår. Jag är själv i samma sits

@Kevlarsjäl62 Förstår hur jobbigt det måste vara för dig. Ett stort o avgörande steg separationen. Att släppa ett hem vidare. Det som varit ert tillsammans. Allt som hänt där, alla känslor o minnen genom åren.
Men ett måste just nu, tänker jag. Ett nödvändigt steg för dig i rätt riktning.
Hur svårt det än är.
Liten tröst ändå, gissar jag, att det stannar i familjen. Hoppas du kan komma dit o skapa nya fina minnen med dina barn o barnbarn framöver.

Att vara betydelsefull för någon annan, tom någons första val, är viktigt för oss som människor. Så den saknaden är fullt rimlig.
Jag kan känna igen känslan. Ännu är jag viktig för min man, det märker jag, men varför är jag viktig eg? Praktiskt med en som fixar markservicen?
Och är jag viktigast? Osäker.

Kanske blir kontrasten ännu tydligare för någon i vår sits, kära @Kevlarsjäl62, som dragit det stora tunga lasset av familjens mående länge. Finns ju inget viktigare o vad kan mäta sig med det (liksom)?
Vi medberoende är ju kämpar av rang, o omställningen måste bli enorm när lasset att dra blötsligt är näst intill tomt. (Med det inte sagt att det är lika med lätt).
Men lätt då att inte känna sig lika viktig så klart. Allt blir annorlunda.
Men det är du! Viktig. Om än på annat vis för någon annan i en annan kontext.

Den emotionella ensamheten jag känner ibland är tung. Jag saknar hans omtanke om mig mycket. Att ömsesidigt ta hand om varandra. Stå upp för varandra.
Så talande hur du beskrev er sittandes i denna svåra stund, utan att nå eller ens försöka nå varandra för tröst.

Känns som jag svamlar nu, dax att sova tror jag. Men vill bara säga att det finns inget bakvänt med dina känslor!
Jag känner dem o förstår dem helt o fullt!

Tänker på dig!
💚

@llalalalal123
Fortsätt skriva här, det hjälper dig!
Det var hårda svar du fick och jag vet att många i din situation vill hjälpa: man vill inte ha rådet att lämna utan råd för att hjälpa. Det sorgliga är att det inte går att hjälpa.
Tänk på det som om det vore cancer. Om din flickvän hade cancer så behöver hon vård, mediciner, expertis - om hon inte vill söka läkare kan du inte tvinga henne och du kan inte heller bota henne, oavsett om du pratar med/tjatar på/ber henne…; hon behöver acceptera att hon har cancer och välja att ta emot/söka vård. På samma sätt är det med alkohol: hon behöver acceptera att hon har svårt att hantera alkohol och välja att ta emot/söka vård.

En annan sak som hjälpt mig är att tänka kring om jag kan prata med anhöriga, vänner eller liknande. Om hon hade fått cancer, varit otrogen mm - hade du då pratat med någon om det? Om hon dricker för mycket, kan du då prata med någon om det, eller är det en skam?

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

@Kameleont Nu är det jobbigt. Kontraktet skrivet på huset och det är egentligen något väldigt bra. Huset stannar i familjen och en del av mina barnbarn kommer att växa upp där. (Hoppas de får växa upp, det är så mörkt i världen just nu.)
Ändå bröt jag ihop fullkomligt efteråt och grät hejdlöst. Kanske var det något jag behövde, har inte gråtit ordentligt på länge. All sorg över hur livet blivit och hur totalt främmande vi är för varandra nu. Vi satt mitt emot varandra och ingen av oss gjorde någon ansats att söka tröst eller att trösta. Det var så tydligt att det är över. Vi satt där i det som varit vårt gemensamma hem under så många år och jag kände att jag blivit utbytt för länge sen. Jag ville bara hem och han försökte inte få mig att stanna kvar. Mina kärlekskänslor är borta sedan länge, men en gång i tiden var jag det viktigaste i någons liv och på något bakvänt sätt så är det just det jag saknar.