Senaste kommentarerna i forumet

@has
Bevakad och kontrollerad - ett hot alltså.
Minns inte att jag skulle ha sett det så.
Men, tack för påminnelsen.
🌺

@has
Har också det där med ansvar, situationer i samhället som jag ser som inte är mitt ansvar. Måste emellanåt ha en inre diskussion med mig själv om just detta. Varför ditt ansvar? Vad kan hända? m.m

Håller med ovan. Och gör en orosanmälan, hon kan uppenbart inte ta hand om sig själv och behöver vård. Prata med hennes chef också. Detta klarar man inte att hantera själv som anhörig.

Sluta genast köpa alkohol till din fru. Det är hennes missbruk och det är inte positivt om du bidrar till det. Sen håller jag med @Nova73 ovan. Din son som bor hemma har ett behov av en normal vardag utan missbruk. Det är bara den friska föräldern som kan se till att det händer. Sedan hoppas jag du söker samtalshjälp för din egen skull. Jag har nyss börjat få klarhet i mitt medberoende. Det är så oerhört befriande. Som en sten som faller från bröstet.

@zamira så fint skrivet, och så sant 🤗 ska säga detta till henne med. Tänker att när hon väl bor här en vecka kommer hon känna lugnet hon med. 🙏🏽

Lämna henne för dina söners skull och din egen, om hon inte går med på att söka hjälp direkt. Det är bättre att ni bor själva och vill hon ha hjälp kan ni stötta henne med det men inte i samma hem som hon. Jag har lämnat min sambo och mår mycket bättre. Han vill inte ta den hjälp som erbjudits så jag såg inget annat val. Man går under själv annars av stress och oro.

@Tröttiz jag misstänker att det där med att vara omtänksam hänger ihop med den där paranoida känslan alkoholisten ofta får? Känslan av att vara bevakad och kontrollerad.

Även en vänlig gest kan få lätt tolkas som att någon ”är ute efter något”, eftersom de med tiden ofta jobbar så själv (tex om jag går med på det här, så kan jag dricka utan dåligt samvete sedan).

En insikt som fortfarande är lätt flyktig för mig handlar om den enorma ansvarskänsla jag går runt med (och som jag också upplever att många andra verkar ha här).

Det ironiska är att jag har känt ansvar för allt och alla, utom den jag verkligen har ansvar för. Mig.

Ansvarskänslan har varit med mig hela livet och kom på intet sätt att starta i samband med min mans drickande.

Jag har tagit ansvar för relationer, för föräldrar, för stämningar i rum, för andras känslor, för väldigt många saker som egentligen är någon annans ansvar eller som jag i alla fall inte äger hela ansvaret för själv.

När något inte funkat har jag fått känslan av att det är mitt fel.

Det här har börjat luckras upp nu och jag märker att jag börjar lämna tillbaka ansvarsbollen där den hör hemma mer och mer.

När jag ser tillbaka på livet, ser jag att jag så ofta har kämpat.

Och jag är så otroligt trött på detta kämpande!

Min fru har stegvis ökat sin alkoholkonsumtion. För ca 15 år sen upptäcktes att hon druckit upp hela sin mosters vin samling över 100 flaskor.
Hon hade fyllt dem med vatten. Eftersom mostern sällan drack utan bjöd vid middagar så märktes det ej. Men en dag upptäcktes det .
Hon hade ett långt samtal med sun mor ich moster. Varpå hon efteråt gick till AA ett par möten.
Något år drack hon sparsamt.

Senaste året dricker hon stora mängder.
Hon har ramlat nedför en trapp och slagit huvudet. Andra gånger ochså .
På semestern så drack hon 3 veckor i rad .
Ca 2,5 liter vin per dygn i snitt.
Jag kör ju och köper ut vill inte egentligen det gör ont i magen att se henne så här.

Nu till det värsta...idag på morgonen upptäckte jag att hin var full. Hon hade lovat att sluta. Letar efter något hon gömt undan.
Hittar handsprit 3 flaskor i en låda på toan.
Smakar lite på hennes kaffe ....fy fan.

Vad ska jag göra ?? Vi har en son på 21 år som ej bor hemma. Och en som är 20 som bor hemma.
Klarar inte att se detta förfall. Lvm??
Aa??

@bella70

Tack för klok uppmuntran♥️
På väg mot friheten- ser det som ett jobbig förlossning, ska igenom skiten sen är det klart. Förhoppningsvis klokare att inte hamna med samma typ av personlighet, om det nu blir en ny relation . Får skaffa en hamster att prata med 😉

@Letlive förstår att det kändes skönt! Ett steg i det egna tillfrisknandet: sluta ta ansvar för det som inte är vårt att ta.

Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden. Hur en driver sig själv långt över de egna gränserna, och vad priset då blir för en själv.

Hej!
Jag har nyligen träffat en man. Vi har setts ca 2 månader. Han har alkoholproblem och gör allt för att bli nykter. Han går på AA möten etc och sköter sitt jobb. Men han lider även av depression och har vart suicidal har han berättat. Han säger alla ” springer” så fort det vet. Men han är världens finaste och snällaste. Hur kan jag hjälpa honom? Han vet likt mig att han måste hjälpa sig själv men jag är så orolig vad som kan hända? Har någon liknande erfarenheter? Hur ska jag tänka?

@Letlive
Sant - men ändå tar vi den rollen. Frågan är väl hur länge?

Min fru har haft flera återfall och låtit bli att ta antabus men har nu tid på måndag igen och ska börja igen. Nu sa hon att hon inte alls ville utan gör det för att jag, hennes föräldrar och jobbet ska sluta sluta tjata och att det egentligen är synd om henne. Jag sa då till henne att är hon inte motiverad att sluta kan hon lika väl skita i det. Jag sa att du har en sjukdom där självinsikt är en basal del för långsiktig tillfrisknad och har den inte kommit än kan hon lika väl skita i det. Då muttrade hon och gick och. Och vet ni? Det kändes så jävla bra att säga det. Jag är hennes partner. Jag vill inte stå och försöka motivera min partner som en trotsig tonåring. Det är inte mitt jobb.

@zamira Jag förstår dig. Men ta din tid att nå så bra du kan ❤️

@zamira så brutalt, så orättvist och så hemskt💔

Alkoholism gör saker med hjärnan som förvrider och förändrar människor tills vi inte känner igen dem längre. Din man var svårt sjuk i en sjukdom som kräver egen insikt för långsiktig förbättring.

Jag är säker på att du gjorde allt du kunde. Just där och just då.

Vi medberoende har så otroligt mycket förståelse och medkänsla med alla andra, men är ofta väldigt hårda mot oss själva. Men vi är inte heller några robotar som klarar av att agera perfekt i varje tillfälle (ingen vet heller vad ”perfekt” skulle vara).

Du kunde inte göra mer. Det här är inte ditt fel.

Hoppas du har turen att träffa en bättre terapeut nästa gång (jag hade istället turen att träffa någon riktigt bra på vårdcentralen), ge inte upp för de bra finns där ute.

Skickar omtanke och styrkekramar❣️

sorgen är så oändlig. Samtidigt saknar jag inte alkoholen. Jag saknar honom som person, men inte den han var när han var full. Den tomma blicken. Egoismen.
Det kändes länge som vi levde parallella liv.
Så lämna honom var jag på väg att troligen göra. Men det här?

@Nova73 kanske förtydliga för dottern, att du gör detta för att stå upp för dig själv och för henne. Att det inte är ok för dig att din dotter växer upp i ett hem men en alkoholist. Att du inte längre varesig kan eller orkar leva med en alkoholist.
Nu kan hon välja lite. Bo med dig, eller honom. Men hon har en fristad dit hon alltid är välkommen, där ingen är full. Du vill erbjuda henne trygghet. Alltid.

@Aronia låter som du fattat ett beslut. Att han väljer mellan er eller alkoholen. Och det är så bra. Så starkt.
Har du en plan framåt, om han väljer fel?

@Lizziedays det är ju det där, dricker så han blir en annan person, korkad som du skriver. Samma var det för mig, helt plötsligt lever man med en person som man aldrig någonsin hade valt från början.
Jag tror det är där du behöver fundera. Han vill uppenbarligen inte se att alkoholen är något problem. Men för dig är det ett jätteproblem.
Vill han inte prata om det, vill han inte se problemet då hade jag backat lite. Du skriver att ni är särbos. Ses lite mindre ett tag och se hur det känns för dig. Hur känns det om ni pratar i telefon på kvällen och han är full? Vad vill DU?

@Åsa M den där jäkla alkoholen, hur den förändrar personer, förstör livet för så många.
Förändrade honom till någon som var sur och butter, såklart kanske abstinens och dåligt samvete. Hans ångest över att han förstod att jag började ledsna totalt på att han var full.

@gros19 tänker att jag ska gå på lite alanon möten framöver. Vårt äktenskap höll på att rasa pga alkoholen. Jag är i bitar pga alkoholen.
Måste börja jobba lite med det. Men skuldkänslorna kommer och går.

Den psykolog jag fick från vårdcentralen var helt värdelös så jag ska söka upp ngn ny här framöver.

@Carisie tack. Ja det är väl det som är det svåra just nu. Vad vill jag?

De här månaderna har jag mest farit omkring, arg, här hemma på gården, och tagit hand om allt som blivit liggande när någon med långt gången alkoholism inte orkat göra något. Och då kommer ju tankarna, tänk om jag hade tagit tag i detta tidigare? Men samtidigt vet jag ju, att jag inte kunde börja slänga hans saker för att jag ville rensa upp och hålla snyggt. Men den djäkla tanken kommer ändå.

Jag tror inte man kan förhindra att någon annan mår dåligt. Man kanske kan avlasta lite och lindra lite, men mer är svårt att göra. Förstår att det är oerhört tungt och chocken gör att man inte kan tänka klart. Ta hand om dig, prata med kurator, det hjälper. Det tar tid att förstå och lära sig hantera det, sorgen går aldrig över.

Jag tänker så här. Byt ut ordet "alkohol" mot "porr", "casinospel", "narkotika", "dataspel" eller något annat som går att missbruka som blir farligt. Känn sedan efter: känns det okej att vår relation handlar så mycket om det här? Ska alla våra bråk och diskussioner handla om användning av det här, begränsning av det här, hur mycket tid som läggs på det här, vad vi tycker om den andres åsikt om det här?
Det är så lätt hänt att alkoholism blir normaliserat, som om det är något man kan "jobba med". Problemet är att det är en sjukdom som är progressiv. Är den sjuke inte medveten om det eller saknar sjukdomsinsikt kommer det bara bli värre. Du kan inte älska honom frisk. Klart man kan diskutera vilka mängder av alkohol som är okej men gränserna förskjuts så lätt. Innan mitt ex hade jag nog sagt att min gräns går vid fylla, det tolererar jag inte. Nu går min gräns vid personer som dricker före kl. 17-18 på eftermiddagen och som inte kan stanna vid 1-2 glas. Man måste jobba med sig själv, det går inte att nå den som dricker. De måste komma fram dit själva...

Så sorgligt och så onödigt kan man tänker, men tyvärr kan man inte hindra någon från att ta sitt liv. Förstår dina tankar om du kunde gjort något. Naturligt för man vill ju ha det ogjort. Nu är det du som är kvar och mitt råd är att ta emot den hjälp du kan få. Terapeut vårdcentralen, kurator, sjukhuspräst etc. Det är mycket tankar och känslor du bär på. Vi anhöriga ställer nog alltid frågan - kunde jag förhindrat detta.