Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i det du berättar. Min sambo dricker även dagligen, oftast från dagtid tills han somnar, alltså även på arbetet. Den här klumpen i magen man börjat få när man ser den där ölburken, hur dem öppnas en för en. När han är full och inte kan behärska sig och luktar öl får en att bli så avtänd. Jag äcklas ju av honom i de stunder. Vill knappt dricka själv mer, ibland kan jag ta nån öl med fastän jag inte gillar det bara för det blir mindre för han att dricka. Vet inte vad som är bäst att göra om det är att vara tyst och inte bry sig, eller försöka stoppa när han vill köpa mer och prata. Inget hjälper, det är väl det att han måste vilja själv.
För första gången sa han imorse att han behöver ha hjälp, att han inte kan kontrollera det och att det inte är normalt. Det känns väldigt skönt han insett, men jag vågar inte hoppas för mycket. Tror inte det kommer ske en handling från det än iallafall och förmodligen kommer han hem senare med en öl i handen och några mer.
Hur tog din sambo steget? Vad fick han att inse till att faktiskt göra en förändring. Det här med att känna sig tråkig kan jag verkligen förstå.
Jag vet tyvärr inte heller vad du ska göra, älskar du honom och du mår bra i relationen följ ditt hjärta och finns där för honom som ett stöd. Du har även påverkats av detta och dina tankar som du har borde du också prata ut om, till psykolog tänker jag. Så även du kan jobba bort det, fokusera på dig själv och få dig själv att må bra. Mest för ditt eget bästa, sen tror jag att om du är stark kan du dra med han upp på ett annat sätt och vara hans pelare. Inte för att tynga dig, du måste skydda dig själv från att låta hans problematik dra ner dig. Men finnas där så inte han känner sig ensam, för han har säkert också mycket jobbiga tankar o känslor.
Jag hoppas allt blir bra för er, allt löser sig med tiden. Och att inga andra dåliga vanor ska påverka erat liv och relation
Och kom ihåg, du är bra

Mina föräldrar (båda nu 60+, jag 30år) har alltid druckit mycket så länge jag kan minnas. Pappa dricker mindre men ofta, har alltid varit fredag lördag söndag samt några öl utspridda under veckan då han till exempel ska städa garaget eller haft en tuff dag på jobbet. Mamma dricker fredag lördag men mer. Hon sitter i sin fotölj och hinkar rödvin på box.
Har vid ett flertal tillfällen tänkt ”men de är klart att dom måste få slappna av och njuta av livet” då de egentligen aldrig blir aspackade/aggressiva/fysiska men har med tiden förstått att det såklart är ett problem eftersom jag mår som jag mår.

Första gången jag sa till dom var jag 15 år. Berättade att jag inte mådde bra när dom dricker pga dom blir alltid rätt irriterade på varandra och slutar oftast med dålig stämning eller bråk. De båda lovade att bättre sig och skyllde på att de är skönt att få slappna av på helgen. Sedan har det varit så ca en gång per år - jag kommer gråtandes, säger att jag inte mår bra i deras drickande, att de blir annorlunda, de blir personlighetsförändrade och ”slappa/sega/larviga” och de lovar att ändra sig. Blir bättre någon månad men sen tillbaka.

Det senaste som hände var en månad sen. Jag sa till på skarpen och bad pappa gå till psykolog (han har varit värre senaste tiden och mamma har varit nykter ett år efter psykolog men nu börjat trilla tillbaka). Mamma höll med och kontrade med skilsmässa.
Papp lovade att ta detta på allvar igen och sa ”ge mig en vecka utan alkohol så ska jag bevisa att jag klarar av det”
Den veckan var den finaste veckan på flera år i denna familj.

MEN de som hör till saken är att jag bor på annan ort och igår fick ett meddelande av min bror som bor hemma att mamma igår var full vid 12 och pappa full kort därefter. De har alltså båda börjat dricka igen och jag har inte hört något om varken skilsmässa eller psykolog.

Vad gör jag härnäst? Tvingar på dom hjälp hos vården? Hotar med att kapa relationen? Gör en pakt med hela familjen att vi ALLA är utan alkohol minst ett år?

@sofias77 Åhh.. jag känner så igen mig. Min sambo dricker också varje dag, minst 5 och upp mot 20. Man får en klump i magen när han kommer hem och har druckit för mycket den dagen, framförallt om något dåligt skett och han är arg. Då går det ut över mig, det känns verkligen inte bra i en. Att vara osams hela kvällen och natten, för en ny dag dagen efter och risk för att bli samma kväll igen. För den här ölen kommer ju alltid fram. Jag hoppas inte han varit våldsam mot dig? Du ska veta att du iallafall inte är ensam, jag förstår när du säger att du inte orkar mer. Ändå stannar man för att man älskar dem, jag märker på mig att jag gärna skyddar honom och tycker ölen är felet och problemet. Men när man sitter där på kvällen eller natten ledsen för att han är full, högljudd och respektlös så tänker man bara nej, det är inte värt det mer. Men ändå är man kvar och jag vet inte om vi kommer ångra att vi inte gick tidigare, eller inte

Munkaveln åkte av o jag sa något.

Det var efter att jag lagt märke till några taskiga kommentarer o en dålig attityd mot barnen. Inte säker på att det beror på alkoholen (bara) men inte okej oavsett.
Kände att det spelar ingen roll hur jobbigt jag tycker det är att konfrontera min man - i detta läge är jag skyldig att stå upp för barnen. Vara den sunda vuxna.
(våra barn är stora, övre tonår)

Det var jobbigt o landade inte så väl, inte till en början.
Han var iallafall nykter.
Han blev ledsen men var oförstående o gick i försvar. Fick vara ifred en stund o när jag åter tog upp samtalet var offerkoftan tung över hans axlar.
Otroligt oattraktivt.
Väckte min ilska o istället för tröst, som han nog förväntat sig sa jag rakt ut bla:
'Det är inte synd om dig i detta!'
Han hajade till.
Lämnade honom ifred igen.
Senare en okej stämning o vi pratar normalt med varandra. Var ju tysta leken ett tag, han ville inte prata med offerkoftan på.
Säker på att han kommer tänka till o inte fortsätta med taskiga kommentarer, han är ju inte elak som person. Men att vara stor nog för en ursäkt eller prata om det mer förväntar jag mig inte just nu. Vet inte om han inser, minns eller ens håller med. Så inget stort genombrott.
Han har nog med sitt självelände.

Detta gör ingen förändring i det stora problemet - alkohol- så klart, men det kändes bra i mig.
Det var viktigt på riktigt. Det var jag bara skyldig att göra!

Liten händelse i det stora hela men en bra o skön lärdom för mig.
Det var skönt att säga ifrån!

Hej!
Jag har en ny väninna som bor nära mig som nu har varit jättefull varje dag i en vecka. Hon mår jätte dåligt och jag är så rädd att det ska hända något allvarligt! Hennes kropp är så skör och hon har under berusning förstört nära relationer. Hon visar inga tendenser på att sluta dricka trots löften om detta och jag är rädd att det kommer gå riktigt illa! Vad kan jag göra?

/oroligaväninnan

P.s Akutpsykiatrin där vi bor är under all kritik och hon har blivit nekad hjälp innan.

@has
Så skönt med dina ord av förståelse!
❤️

Jag vet inte om ni brukar lyssna på sommarpratet, men idag handlar det om att växa upp med en pappa med alkoholproblem. Det är en gripande berättelse som jag tror många kan känna igen sig i. Hon beskriver alla känslor som blir, försöken att sätta gränser och den kärleken som finns där samtidigt.

https://sverigesradio.se/avsnitt/kenza-zouiten-subosic-sommarpratare-20…

Du behöver inte orka, välj ditt eget liv o starta om. Om tio år kan du njuta o glädjas åt ditt beslut när du ser tillbaka.
Istället för att vara nedbruten.

Det enda som är värre än att ha lagt denna tid åt att leva i en destruktiv miljö är att göra det en dag till.
Du kan.

Gå idag o bo tillfälligt hos vän eller släkting.

Åk bara iväg och undvik konflikt gällande ditt beslut, det kan vara farligt.

@emilö Hej! Jag kan verkligen förstå hur jobbigt det måste kännas för dig efter det du varit med om. All oro och skräck som du i stunden trängde undan som sedan kommer över dig när faran är över. Helt normalt och det är bra om du får ut allt du känner, bra att du skrev här. Du ska verkligen inte klandra dig själv för det är inte ditt ansvar att se hur mycket hon dricker och att stoppa henne. Det bara hon själv som kan stoppa och ta ansvar för sitt drickande. Det verkar som hon inte kan kontrollera sitt drickande men det är ändå inte ditt ansvar. Det kan vara en bra idé att du pratar med henne om att du känner dig orolig för hennes drickande och kanske fråga hur hon själv ser på sitt drickande. Kanske avfärdar hon dig. Det är ändå inte ditt ansvar och om du börjar kontrollera henne, kan er relation bli skev. Som vänner ska man stötta varandra och hjälpa varandra, men inte kontrollera varandra. Då blir det mer en föräldrar-barn relation, du är en fin och omtänksam vän, men du är inte hennes förälder. Hoppas ni kan prata om detta på ett bra sätt och att du inte hamnar i denna situation igen. Om det blir något liknande framöver kan du ju lämna stället innan det går överstyr och sätta en gräns för vad du vill vara med om.

Sköt om dig och vad bra att du inte dricker alkohol bara för att dina vänner gör det💕

Fina du, du måste därifrån. Man kan inte få någon att sluta dricka, de måste vilja det själva. Du mår inte bra av att vara i den där situationen. Vad behöver du? Kan du fokusera på dina egna behov? När man är medberoende är det väldigt lätt att allt fokus hamnar på missbrukaren.

Jag förstår din rädsla så väl❤️

Jag trodde vi kunde prata om problemet till en början, jag trodde till och med att en förändring skedde efter de samtalen.

Men i efterhand har mannen berättat att han kanske minskade sitt drickande första gången, därefter enbart blev bättre på att smyga.

Han har berättat att han kunde vakna på morgonen och tänka: aldrig mer! Sen nånstans under dagen ändrades det till: nu blir det gott med en öl!

Ändå hade insikten till problematiken inte landat, trots att det mönstret upprepades igen och igen.

Så var inte så hård mot dig själv för att inte lyfta problematiken. I alla fall inte utifrån att din partner ska komma till insikt.

Däremot kanske det skulle hjälpa dig att komma vidare i processen? För mig kändes det viktigt att jag hade försökt nå fram. Att jag visste att jag varit tydlig och rak.

Trots att jag kände att jag varit det kom jag inte vidare förrän någon utomstående var glasklar med att min man inte riskdrack, utan faktiskt var alkoholist.

Det känns som att jag gick runt i en egen förnekelsebubbla, på samma sätt som han.

Jag la troligtvis också ner samma mängd energi på att försöka förstå hur allvarlig hans problematik var, som han la på att planera sitt drickande (och döljande av detsamma).

Istället för att känna efter hur det blev för mig (oavsett grad av problematik), och vad jag behövde göra för att må bra.

Jag hade jobbat massor med mitt medberoende innan jag träffade min man. Jag var så besviken på mig själv för att jag återigen satt mig i en så destruktiv situation.

I efterhand kan jag se att det troligtvis var just för att jag hade jobbat så mycket med mitt medberoende som jag tidigt såg ett mönster som jag inte tyckte var friskt, lyfte det och lämnade när saker försämrades (sista halvåret var ofta riktigt dåligt eftersom makens humör blev väldigt ostabilt. Han blev mer och mer lättirriterad och till sist pratade jag knappt med honom om något som var viktigt över huvudtaget - eftersom inte heller jag ville skapa dålig stämning).

När man är mitt i det kan man känna sig som den ensammaste människan på jorden. Men vi är (tyvärr) många medsystrar och bröder som vandrat samma väg❤️

Det kan bli bättre! Förhoppningsvis för er tillsammans, men absolut för dig och era barn.

Ett litet första steg kanske kan vara att börja fokusera mer på dig, vad du känner, vad du behöver. Istället för att dras med i den där sjuka dansen.

Alkoholism är en sjukdom, det går inte att ha sunda diskussioner med någon som är sjuk i ett aktivt beroende (jag kan ha fel, men det har blivit min erfarenhet. Gudarna ska veta att jag försökt!).

När jag ser tillbaka är det det jag önskar att jag hade förstått tidigare. Att jag hade lagt mer energi på att förstå mig själv i stället för att försöka förstå honom och försöka få honom att förstå mig.

Den där destruktiva dansen skickade mig rakt in i väggen med, vad det känns som just nu i alla fall, en väldigt lång sjukskrivning och väg tillbaka till orken och hälsan igen.

Du är verkligen inte ensam i att hålla igen och släta över för att inte gunga båten. Jag tror alla som levt nära någon som missbrukar känner igen det så väl❤️

Jag orkar snart inte mer. Min sambo dricker 5-6 starköl varje kväll, 6 folköl på söndagarna. Ingen mindre än 7%. Jag har försökt få honom att antingen dra ner på antalet eller på procenten men han lyckas alltid manipulera mig. När han har druckit 4 öl så börjar han bli otrevlig och det räcker med en lite fel kommentar så är vi osams resten av kvällen och natten. Han skyller allt på mig och säger att bråket är mitt fel om han inte får dricka. Det blir en ond cirkel. Jag vet snart inte hur jag ska göra. Jag tror inte jag orkar mer. Jag har pratat snällt,och sagt hur jag känner men han verkar inte bry sig. Jag känner mig stressad varje dag över detta. Jag älskar honom men orkar inte försvara honom inför min familj heller längre.

Hej det låter precis som mitt ex, efter att jag sagt att jag ville separera och han slutligen accepterat det blev han som förbytt och säger att han ska sluta dricka osv. Vi har varit ifrån varandra under sommaren men träffades nu igen och måste bo några dagar under samma tak i och med att han ska flytta ut denna vecka. Han stack och söp igen och märkte hur påverkad jag blivit av hans tal om att han är förändrad, när allt egentligen fortsätter på samma sätt. Å ena sidan blev det en bekräftelse om att jag fattat rätt beslut, å andra sidan hade jag nånstans ändå trott att han hade ändrats. Egentligen är jag väl mest besviken på mig själv för att jag varit så naiv. Och för att jag fortfarande är så fast i honom. Jag borde väl vara tacksam för att han visade sitt sanna jag så att jag verkligen kan gå vidare. Men förstår verkligen din situation och hoppas du kan det också.

@Åsa M jo det är den där fulla förståelsen och förlåtet som man vill ha men kanske aldrig kommer att kunna få. Kanske man mest måste förlåta sig själv för att man har trott så många gånger och stigit över så många gränser. Jag börjar också känna ilska och vet att jag måste bearbeta den med andra och inte ta ut den på honom (lönlöst) men så svårt. Och den här utmattningen. Den hade jag inte räknat med, jag har så länge parerat för mina barn och är nu helt slut och ledsen inför dem och tålamodet tryter. Träffade en gammal bekant snabbt på gatan och bara grät, han sa att han ju förstår att det är tungt och att jag är trött med allt jag orkat med under så många år - det är ju sant, men så svårt att förhålla sig till. Blir så ledsen på mig själv när jag inte orkar med barnen som är väldigt utåtagerande som bäst.

Helt sant, ord är väldigt billiga. Handling är det man vill se, och oftast får vänta väääääldigt länge på. För min del tog det två år innan exet ens bad om ursäkt för sitt svineri under fylla. Man måste helt enkelt stålsätta sig. Dock tycker jag läkandet är betydligt lättare med avstånd, så heja dig! Du är på rätt väg.

Det låter fruktansvärt jobbigt. Jag tänker att det är två frågor här. Dels om du kan uppmärksamma henne på att hon troligen behöver hjälp, men det är också en fråga om att DU kan behöva hjälp att hantera vad du har varit med om. Dricks det alltid mycket i din vänkrets? Jag reagerar på att du skriver att det dricks tills det sluddras och tappas balans osv, för mig låter det som att det är ett väldigt gränslöst förhållande till alkohol. Är de vana vid att du får anta rollen som Florence Nightingale så att de kan fortsätta dricka? Har du berättat för sem hur det får dig att må? Jag har också haft såna tendenser i mina vänskapsrelationer, att prioritera andras välmående före mitt eget, och det är väldigt tärande både för en själv och för relationerna. Fundera på om du vill ändra på dynamiken er emellan.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag va på en tjejkväll med två av mina vänner. De skulle dricka lite alkohol för att ha lite roligt och slippa ångesten lite. Jag drack ingenting då jag inte dricker någon alkohol. En bit in på kvällen så kommer några bekanta till en av mina vänner för att umgås och dricka lite. Men här går det snett. En av mina vänner börjar dricka kopiöst mycket. Jag är van vid att mina vänner dricker så mycket att det börjar sluddra i talet, har svårt med balansen och inte är 100% medvetna om vad som hänt eller händer. Men i helgen drack hon alldeles för mycket. Vid 23 tiden på kvällen ramlar hon ihop och blir medvetslös. Jag försöker få kontakt med henne men ingenting händer. Jag ropar hennes namn och försöker göra olika ljud med händerna för att se om hon vaknar till, men det gör hon inte. Jag provar att göra smärtstimulering på henne, men ingen reaktion. Jag börjar då kontrollera hennes andning och märker att hon andas lite konstigt, väldigt tungt. Så jag lägger henne i sidoläge och kontrollerar hennes puls, den va normal. Just i stunden fick jag ingen panik utan jag bara fokuserade på hennes tillstånd och ringde till sos alarm, de skickar då ut en ambulans. Efter ett tag vaknar hon till lite och kan röra på sig, men hon svarar inte på tilltal och jag får ingen respons överhuvudtaget. Vid flera tillfällen under natten hamnar hon tillbaka i att hon inte reagerar på någon stimuli eller något. Så jag sitter och vaktar henne resten av natten för att se till att hon är okej, och om hon skulle behöva akut vård så fanns jag där och kunna larma till sos igen.
Som sagt under händelsen kunde jag trycka bort alla känslor och enbart fokusera på att hjälpa och vårda. Men när jag kom hem dagen efter och började bearbeta och tänka på vad som egentligen hände, så blir jag överväldigad av massa känslor och panik. Varje gång jag slappnar av och sluter mina ögon är jag tillbaka där igen, sittandes på golvet bredvid min vän som är medvetslös. Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor. Jag klandrar även mig själv för att jag inte hade mera koll på hur mycket hon drack och satte stop när jag började märka att det blev för mycket. Jag vet inte vad jag ska göra

@has Tack ❤️
Du inspirerar mig!
Din styrka, handlingskraft o ödmjukhet är beundransvärd.
Läst lite mer bakåt i dina trådar nu o är tacksam för att du delat med dig. Finns mycket att ta till sig, särskilt då jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Vet att jag läst de inläggen mer i realtid men kan relatera mer nu kanske.

Stora svårigheten för mig är att han o jag inte pratar öppet om hans problem, om min mans drickande. Jag är så rädd, tror jag, för den dåliga stämningen o de vassa hårda blickarna. Är skrämmande att bara tänka på hur stämningen i rummet (troligen) fryser om jag på allvar tar upp alkohol/beroende.
Ett par bra samtal har vi haft under senaste året ca. Han påstod då att han höll med om att han nog drack lite för mycket men att han inte hade några problem med att sluta/dra ner.
Jaha...
Sen har allt fortsatt, han dricker mer o mer o smyger med det ännu mer.

Han är som nöjdast o gladast o goast lite småberusad. Lätt att hantera sas. Men snacket blir inget värt, han vill eg inte höra vad jag har att säga o goset har motsatt effekt på mig. Blir bara kladdigt. Less på fyllesvamlet, som jag numera hört massa gånger. Samma samtal.
Sen dricks mer under kvällen o han blir små-dum o ibland mer irriterad. Oförutsägbar. Aldrig så jag är rädd för något ska ske, men märker hur jag anpassar mig o håller god min för att inte irritera mera. Inte säga fel. Vill inte starta en meningslös diskussion.

Jag tycker ju att jag måste säga något! Att jag måste adressera problemet. Ställa honom mot väggen med vad jag vet. Att jag fattar. (Hur kan han inte förstå att jag inser vad som eg pågår?! Hur dum tror han jag är?)
Men jag törs inte ändå!!
Men om jag inget säger kommer inget förändras, inte till det bättre iaf.

Det har gett lite hopp att få del av er resa samtidigt, att förändring är möjlig, o jag gläds åt din mans långa nykterhet.
Fortsatt lycka till!
Men nyckeln är insikt av den med problemet.

Tack för boktips också!

Fortsätt ta hand om dig!
Kram!

Tack för alla svar , jag uppskattar dom verkligen.
Såklart kan jag inte till 100% veta att ingen i vår närhet misstänkt något , men sambon har haft samma jobb och samma chef i snart 10 år.
Han har en ganska hög position på sitt jobb och är vad jag märkt väldigt omtyckt av alla kollegor och chefen.

Han har aldrig kommit varken full eller bakfull till jobbet.

Jag inser mer och mer att skulden och/eller skammen inte är min , och att jag inte bär ansvar för hans drickande.

Just nu fokuserar vi på nuet men också framtiden, och att sambon ska få fortsatt hjälp med sitt beroende.

En liten uppdatering. sommaren har gått och vi har delat upp tid med barnen på varsitt håll. Han har skaffat en lägenhet och börjar flytta i morgon. På ett vis går allt smidigt men å andra sidan finns det så mycket sorg. Jag märker att jag trots skilsmässa är så fast i min alkoholist. Som att jag inte kan dejta andra för att han skulle bli svartsjuk (än känns inte tiden inne för det men att jag tänker på hur han skulle reagera). Han vill fortfarande ha mig tillbaka och är ömsom ledsen för vad han orsakat och ömsom anklagande för att jag lämnar ett 15-årigt förhållande och en familj (tidens melodi, säger han). Han säger att han inte supit under sommaren men nog druckit men att han slutat supa som han gjorde förr. Haha kan man ju säga, jag tror att det stämmer men vet att det inte bevisar någonting. Ändå blir jag ledsen när han idag berättar att han är hemma hos en gammal knark/supar polare. Det känns så jobbigt att få falska förhoppningar även om jag inte vill ha honom tillbaka. Det är det där medberoendet som gör det så svårt att inte bli påverkad av vad han gör. Bara en påminnelse till mig själv, ord betyder inget bara handling.

Jag hör mig själv i det du skriver @Kameleont! Eftersom jag nästan aldrig dricker något själv så drog min man istället upp jämförelsen med att jag drack läsk och åt choklad.

Det var så dumt! Och ändå tappade jag nästan kontakten med min verklighet - att det självklart inte går att jämföra alkohol med dryck och godis då man inte blir berusad av det.

Min man har nu varit nykter i ett halvår. Han ser nu själv (och kan kommentera hur det var och be om ursäkt för det) hur otroligt sjukt allt blev. Han fattar inte själv idag hur han kunde göra/säga allt han gjort. Han hade helt tappat kontrollen, alkoholen styrde honom med järnhand!

Jag lyssnade på boken Beroendepersonligheten när jag började förstå att min man på riktigt hade blivit alkoholist. Det hjälpte mig lite i att inte sugas in i alla hans helt orimliga förklaringar och försvar. Eftersom typ alla förklaringar fanns beskrivna i boken.

Alkoholism och missbruk är en så lurig sjukdom, allt vi som finns runtomkring kan göra är att försöka hålla fast i att vara den friska, spara på energin till viktiga saker och inte dras med i de helt sjuka resonemangen.

Jag vet att det är så tufft att vara i den situationen du är i och jag känner verkligen med dig❤️

@has Tack, jag tar emot styrkekramarna ❤️

Du beskriver det så bra.
Är mycket som blir snedvridet.

Det är så knepigt att ingen annan ser det jag ser. Får mig att ifrågasätta min upplevelse av att det är snett. Men de lever ju inte mitt liv med min man. Och eg vet jag ju med förståndet o med den fakta jag har så ÄR det snett. Det är inte normalt att vara berusad i princip varje dag utan att låtsas om det.

Reagerade här om dagen på att min man gav mig en pik när jag tog ett glas vin. Sjukt snett.
Under semestern unnar jag mig nåt glas mer än vanligt. Har ett hälsosamt förhållande till alkohol. Dricker måttligt skulle jag säga, men mindre o mindre nu sedan mannens problem tagit över. Inte alls samma känsla. Jag föreslår ju aldrig längre att vi ska ta något 'glas' ihop. Och en nykter vuxen vill jag ha i huset oftast.

Jag hade iaf tagit ett glas vin till kvällsmaten o fyllde på lite grann. Han hade druckit X antal stora öl o sa lite sarkastiskt ungefär 'jaha, det blir jag som får köra imorgon'
Jag fann mig inte riktigt men påpekade att han antagligen druckit mer. Varpå han svarade 'jag har inte druckit något med 14% iaf'.
Antal burkar spelar tydligen inte roll. Jag kände hur löjlig hela diskussionen blev o la ner.
Och att han ens påpekade något var så lågt.
Kanske en lite fånig grej att berätta, men skönt att få ur sig lite snedvridna saker.

Känner det som om jag inte vill dricka alls med honom, för det ger honom saker att kasta tillbaka på mig vid ev dryckes-vane-diskusson framöver.

Allt jag dricker gör jag öppet o det handlar om ett glas vin på fredag kväll eller nåt till maten under helgen. På fest kan jag dricka mer men har aldrig gillat att bli bakis o stoppar oftast i tid för det.

Han dricker allt i smyg utom till helgerna. Då tar han fram några burkar till maten tex. Och bara jag vet att de burkarna är nr fem, sex eller kanske sju, åtta ibland.

Det känns så orättvist!
Sen kan jag undra över mitt egna förhållningssätt mot mina glas vin. Ska jag inte bara kunna skippa dem då?
Men är just detta med känslan av orättvisa. Han funderar aldrig över att det kan vara bra med en nykter ansvarstagande vuxen hemma tex.

Äh, nu känner jag mig barnslig.
För o emot, fram o tillbaka.
Trött på alla tankar.

Ändå tacksam för reflektioner!

Haft en skön dag i solen med barnen idag, o även mannen (var han nykter-nej).
Fokuserar på det goda just nu.
☀️

Jag känner igen det du beskriver @Kameleont! Att man gläds över de få nyktra dagarna (och också då kan få känslan av att det kanske inte är så farligt ändå).

Och så ser man plötsligt sig själv lite utifrån och inser att det är totalt vansinne att tycka det är toppen när ens livspartner klarar en dag eller två utan att dricka.

Och så känner man sig själv lika galen som den som dricker.

Har inga goda råd att ge, var och en behöver ju som tidigare skrivits hitta sin egen väg.

Men skickar styrkekramar och en önskan om att du tar hand om dig❣️

Här finns en fantastisk tråd som din sambo kan läsa
https://alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/133772
Det är väldigt positivt att han vill ta tag i det och på beroendesidorna rekommenderas tre månaders total avhållsamhet initialt.
Sen instämmer jag med de andra - du kan inte ta ansvar för honom och hans mående. Jag har varit beroende, men också medberoende (dock inte till någon beroende), men alltid satt andras mående före mitt eget. Fixat allt, all logistik, velat att alla ska vara glada etc, etc. Och det gick ju såklart inte att tillgodose alla andras måenden före mitt eget, så när jag släppte min sambos mående och bestämde vad jag ville göra blev det SÅ mycket bättre. Och ställde lite krav för den delen. Det är jättesvårt och kräver ett annat sätt att tänka, men det är betydligt bättre att prioritera sig själv framför att försöka gissa sig till nån annans behov.
OM du nu får ställa krav tycker jag att du ska rekommendera 3 månader utan en droppe. För mig tog det 2 månader innan jag kände en positiv effekt av att sluta och det finns många liknande historier på beroendesidorna.
Önskar er all lycka till!

Här finns en liten film om belöningssystemet som brukar rekommenderas inne på beroendesidorna. Kanske kan vara bra både för dig och för din sambo att titta på. https://m.youtube.com/watch?v=OqUg9ehXiYw
En stor del av hans liv har handlat om alkohol. Nu är det slutdrucket. På beroendesidorna där folk jobbar med att sluta dricka av egen vilja jobbar många med att ersätta alkoholens kickar med annat, t.ex träning. Belöningssystemet är ur funktion och det gäller att hitta tillbaks till sig själv utan alkohol. Vad tyckte din sambo och du om att göra tidigare?
Med de mängder du skrivit att han druckit och med den inställning han har haft är det ytterst tveksamt att han skulle kunna dricka ”normalt” i framtiden. Måtta är ytterst lite - om man går på socialstyrelsens rekommendationer 9 glas i veckan hlgst tre per tillfälle - och några av oss som dricker ibland, tycker att det ändå är för mycket. Alkohol ger oro och ångest även i små mängder.
Sen tycker jag att du ska ta hand om dig själv. Kanske prata med någon? ibland kan man få några samtal via vårdcentralen med kurator el psykolog.
Det är egentligen inte din hemlighet att bära. Du har inget att skämmas för och eftersom han har ansett att hans drickande är fullständigt normalt borde du egentligen ha kunnat prata helt öppet om det, utan att det vore ett problem.
Jag hoppas att det ordnar sig för er till det bästa. På beroendesidorna finns de här historierna om de som slutat och får livslusten tillbaka. Skicka honom dit, så kanske han kan börja se annat.