Senaste kommentarerna i forumet

Jag vill tillägga.
Det var först efter uppbrottet jag förstod hur sjuk jag var.
Tidigare kunde jag skylla allt som var fel i mitt liv på mitt drickande ex.
Om det fortsätter vara hemskt jobbigt.
Kontakta alkoholhjälpen så kan du få mina kontaktuppgifter.
Jag kommer att kunna prata med dig ibland,men inte alltid.

Hej kevlarsjäl.
Ja visst är det hemskt.
Jag ramlade rakt ner i ett helveteshål när vi slutligen gick isär.
Jag skapade mig ett alterego.
Ullabulla,hon som skulle klara det här.
Den andra personen var bara en blöt fläck och jag ville inget hellre än att fortsätta vår snurriga dans.
Det var flera månaders smärta.
Ju mer rätt jag gjorde desto ondare hade jag.
Så mitt råd är att du skapar små delmål.
Kapar dagen i småbitar om du måste.
Men framför allt, håll gränsen mot ditt ex.
Jag försökte också umgås en dag i veckan efter några månaders brytning.
Men det gick inget vidare.
Jag blev tvungen att söka hjälp då jag hade tappat kontrollen över mig själv.

@Bella Det var jag som kapade Ullabullas tråd i så fall. Jag vände mig direkt till henne och då blev det inte helt rätt kanske 🙃 Men jag är jätteglad att du kommenterade. Jag "pratar" gärna vidare här i min tråd. Jag känner mig så ledsen just nu, men när jag läser mina inlägg får jag så dåligt samvete. Jag har det ju så bra egentligen. Blir ofta väldigt berörd av andras öden här i chatten

@An.Me
Först av allt - så klokt att du separerar och skyddar barnet och dig 🤩

Men till din fråga..
Alkoholen går före allt, inget kan konkurrera med den tyvärr…

@An.Me Det låter som ett mycket klokt beslut att separera!
För att besvara din fråga: enligt min erfarenhet är alkoholism, likt psykisk ohälsa, något som gör individen extremt egoistisk. Andras behov är oväsentliga. Man kan gå runt och känna sig bortvald och kränkt över det, men jag tror inte att det hjälper alls. Alkoholism är en allvarlig sjukdom och för den som är drabbad verkar nog en relation rätt oviktig som jämförelse med det behov som ska stillas.
Mitt ex har sumpat ett antal relationer under de 25 år han har supit och det beror på att hans relation med alkoholen är den som är viktig för honom. Han vägrar söka hjälp och låtsas som ingenting.
Jag vet att det är tufft, men försök att inte låta hans sjukdom innebära att du utgår från att han värderar dig eller familjen mindre. Hans hjärna är kidnappad av sprit och han kan inte fatta rationella beslut. Det kan däremot du göra. Låt aldrig en relation definiera vem du är och vad du är värd. Du är värd att älskas oavsett om du är singel eller i en relation, särbo eller sambo, gift eller ogift. Nästa gång väljer du bättre - man lär sig när man väl gått igenom detta.. kram 😍

Jag var i samma sits som dig och efter fyra år tillsammans har jag gått igenom det någon/några gånger i månaden. Om han inte aktivt vill förändra så kommer det aldrig bli bättre. Jag vet hur det känns och det är hemskt.

Efter fyra år tillsammans och ett barn har jag nu valt att separera och min sambo är på väg att flytta ut. Någonstans hoppas jag att det är tillfälligt och att en förändring kommer ske. Även om vårt förhållande är kantat av brutna löften.

Min sambo har ett riskbruk. När han dricker så kan han sällan sluta i tid. Någon gång i månaden, minst, blir han såpass påverkad att det påverkar vårt förhållande. Han blir aggressiv, väcker mig och barnet, ramlar, spyr och hamnar i situationer han inte skulle hamnat i nykter.

Även on jag förstår sjukdomsbilden så förstår jag inte. Hur kan man välja bort sin familj när jag försöker hjälpa och stötta? Hur kan man välja att dricka när det påverkar relationen såpass mycket att partnen väljer att lämna? Hur kan det vara viktigare än sin familj?

Han förstår hur jag känner och ångrar sig alltid. Han har lovat att sluta dricka. Han har lovat att dricka med måtta. Men sedan går det några veckor det är igång igen.

Jag känner att jag behöver skriva av mig all min känsla av att vara bortvald. När går besvikelsen över? Gör den någonsin det? Jag har försökt stötta och tipsa om olika vägar att få hjälp men han har bara gjort halvdana försök.

@Ullabulla Först nu ser jag att det är din tråd från början…förlåt intrånget 🙈

@Kevlarsjäl62 Åh, ditt inlägg gick rakt in i mig, du sätter ord på det märkliga som jag också känner.
Efter många riktigt tunga helvetesår har livet på ytan vänt för mig. Har brutit mig loss från min alkoholist, lyckats någorlunda med att själv bli nykter, köpt min drömlägenhet, har goda vänner, hyfsad ekonomi, många hobbies och bra relation med vuxna barn. Och inuti har jag rasat samman totalt. Tomt, meningslöst, kraftlöst. Nu när min tid äntligen kommit…
Jag har tyvärr ingen hjälp att komma med, parasiterar mest på din tråd.
Men du är i alla fall inte ensam, om det nu är en tröst.

@Ullabulla Nu har jag läst det mesta i din(a) tråd(ar), jag tycker om ditt sätt att skriva. Själv har jag fått väldigt svårt med att återge mina känslor och tankar i ord vilket känns både skrämmande och främmande. Ett år har gått sedan jag lämnade min man,efter ett halvt liv tillsammans, p g a hans mångåriga alkoholmissbruk.
Ett par månader senare sökte han hjälp och slutade dricka. I nästan sju månader. Sedan tog han ett beslut att han inte vill leva utan alkohol, men att han har det "under kontroll" och bara dricker folköl (helt galet).Vi har under hans nyktra period umgåtts en hel del som kära vänner och mot slutet tyckte jag att det började kännas så bra och jag vågade tro på att det kanske skulle gå vägen. Det tog mig väldigt hårt när jag insåg att det inte var så det skulle bli. Det känns som om livet är slut och jag förstår inte riktigt varför. Jag har skapat mig ett eget liv, trivs i min lilla lägenhet och umgås med barn, barnbarn och vänner, men jag känner mig plötsligt så ensam och bortvald, igen. Precis som att det först nu går upp för mig att jag inte är en del av en tvåsamhet längre. Vi umgås fortfarande, men det kan inte vara bra för mig, jag känner att det är på väg helt åt h-e. Vill han att jag kommer? Eller vill han dricka sin öl i lugn och ro (han dricker enbart i sin ensamhet, aldrig tillsammans med vänner, de tror att han är nykter än)? Jag känner så tydligt att jag inte är lika viktig längre. Han har sin snuttefilt igen och inget kan konkurrera med den. Han verkar glad och nöjd i sin livslögn och jag rasar samman utanför. Vad är det som händer? JAG lämnade, JAG skaffade mig ett självständigt liv. HAN föll fullkomligt samman, blottade strupen och la sig platt. Nu är det ombytta roller. Han verkar nöjd med att ses nån gång i veckan och jag drunknar i sorg. Varför? Jag fattar inte. Allt känns meningslöst och jag tror aldrig jag varit så kraftlös. Det är kanske först nu jag verkligen behöver hjälp.
Hur f-n gör jag nu? Skilsmässa, bodelning med allt vad det innebär, den älskade sommarstugan som har varit och är mitt andningshål (mest jag som är där) måste säljas, jag kommer att leva i en konflikt under lång tid innan allt är klart och jag är livrädd för konflikter. Antagligen därför jag befinner mig där jag är nu.
Var ska jag börja? Hjälp mig!

Ja jag har en mamma som är 77 år som har druckit till och från sedan jag var ca 20 tror jag. Men pågrund av min pappa så har hon skött sig hyfsat. Jag har också fått åka till min mamma o behövt tillkalla ambulans för hon druckit för mycket o trillat.
Har tyckt att hon blivit sämre de 2 sista åren men idag säger min pappa att det är abstinens hon har. För han har inte kunnat begränsa hennes drickande. Tycker synd om min pappa och jag har jobbat jätte mycket med mig själv för att må bra. Har en dotter som mått dåligt I ångest. Jag blev så ledsen, ja hur ska man orka vara mamma åt sin egen mamma?
Styrkekram till dig från en i liknande situation. Ta hjälp är mitt råd.

@gros19 Det förstår jag ju innerst inne att jag får, men när det knappt finns någon tid för återhämtning är det ganska svårt att komma ihåg. Plus att ilska är en känsla som jag blir skuldbeläggd för.

@Åsa M ❤️

@Kärringen Tack ❤️ Ja, det gör nåt med en, jag behöver verkligen bli påmind om det. Det är så himla obehagligt när jag ifrågasätter om jag har rätt att bli arg för att han utsätter min son för fara. Man blir så sjukt mindfucked.

@frutillnykterist jag tror du måste förlåta dig själv först. Hans förlåt kanske aldrig kommer, det är inget att vänta på. Du behöver förstå varför du har stannat, varför du har stått ut, och så behöver du vara snäll mot dig själv så att du inte hamnar där igen. Mitt ex tog tre år på sig att be om ursäkt. När ursäkten väl kom betydde den inget eftersom jag redan hade bearbetat allt och gått vidare. Förstår du hur jag menar? Lägg inte ditt välbefinnande i alkoholistens händer. Ta hand om det själv. Hans ursäkt skulle säkerligen inte ändra på något ändå?

Alltså detta var oerhört tungt bara att läsa.

Din omgivning har fel.
Ditt barn och du är ditt ansvar.
Inte mannen.
Låter fruktansvärt att lämna bort dottern istället för att lämna mannen!
Stackars flicka
Hon är viktigare

Ring kvinnojouren nu direkt

Lyssna inte på släkten, diskutera inte med dem eller din man.
Din barn är ditt ansvar inte de andra.

Blir arg bara att läsa om deras bemötande

Du.. ring kvinnojouren nu så snart du läst detta. De tar emot dig. Det handlar inte om var du bör, det är din skyldighet för barnens skull. Om det gör det lättare att välja.
Säg inget till din man eller andra så han inte skadar er.

Snälla ring direkt o uppdatera sen…

@Fjäriltillpuppa fina medmänniska, jag förstår dina tankar så väl, detta med att inte våga lämna i tid, man kommer fram med ursäkter till varför det inte går att lämna för att man faktisk är rädd att lämna den comfort zone som inte ens är någon comfort egentligen. Men det din familj säger till dig blir jag vansinnig på!! Jag har turen att ha stöd från familj och vänner men man måste också se till att ge sig själv det stödet. Du ska göra det som är bäst för dig och dina barn och han du har gift dig med är inte det, han har till och med slagit dig! Det är inte din familj som är gift med honom, inte de som måste leva i en sådan situation. Det är lätt att hamna i det sinnestillståndet att man undrar vad fasen man har gjort för ont för att man ska straffas på det här sättet med en man som dricker och annat skit. Tro mig, jag har själv varit där. Men när jag började ändra på mig själv, jobba med mitt egenvärde och självkärlek så ändrades även min inställning till livet och andra människor. Det är inget fel på dig, du är medberoende. Vi är många som blir det i sådana här förhållanden, där man försöker hålla ihop sin familj kosta vad det kosta vill. Men det kostar dig din hälsa och livslust, både den mentala och den fysiska, och dina barns. Fina du, finns det någon i din närhet du kan söka stöd hos, som inte ser på det som du beskriver ovan, att är du gift så är du gift? Du behöver ta dig ur detta, för din egen skull och för dina barns skull. Det är INTE ditt ansvar att "forma" mannen, aldrig hört något så urbota dumt! Varje vuxen är enskilt ansvarig för sig själv och sitt beteende. Har barnen börjat visa tecken på ångest också så är det något som bara kommer bli värre om ni stannar i detta, det vet jag av egen erfarenhet. En stark fru (stryk det - en stark KVINNA och MAMMA) i det här fallet är en som tar hand om sig själv och sina barn, riktig BS din svärmor sa till dig, ursäkta men vilket skitsnack! Gå på den lägenhetsvisningen du blivit erbjuden, planera ditt utträde ur detta så att säga. Du är stark. Och du har enbart ansvar för dig själv och dina barn. Inte för en annan vuxen. Ber om ursäkt om detta kom fram lite hårt kanske men jag blir bedrövad av att höra hur du har det, vi är så många här inne som har det så tufft och jag har själv fått förnyad tro på mig själv genom att läsa andras råd och tips här inne. Och det stöd du kan få här är ovärderligt. Det finns fantastiska medmänniskor här inne på detta forum. Kram till dig❤️

En enkel fråga bara - varför skulle du inte få vara arg?

En gång var jag en lycklig tjej, visst hade jag bekymmer från barndomen och ja jag blev mamma tidigt men jag gav aldrig upp hoppet eller tron. Jag lärde mig tidigt att ingen kan såra dig om du inte själv tillåter det,,
Idag känner jag att jag måste få hjälp, jag klarar det inte längre, jag är på väg att bara ge upp, jag vet varken ut eller in snart. Har fått erbjudande om lägenhets visning, men min man är på väg till behandlingshem,,, eller är han ? Ursäkterna har börjat komma, avgiftning är det som gäller först men han måste först få igenom sin sjukpenning, jag har fixat det så nu är de check. Drar du nu då ? Nej mina räkningar, mina barn jag måste jag måste,,, ursäkter byggs på..
Jag själv har förlorat så jäklar mycket på att va med denna man som jag sen idiotiskt gifte mig med. En svärmor som säger nu är jag hans fru och han är mitt ansvar de är mitt ansvar att forma honom och hjälpa honom,, en stark fru ger inte upp utan en bra stark fru kämpar.
Men mina 3 barn mår skit (vårt ena gemensamma barn med funktionvariationer påvisar nu ångest att mamma jobbar) hur fan kan jag stanna hos honom ?
Varför ?
Idag va droppen nåd eller va de ?
Jag sitter på akuten med sonen och får en känsla kollar mobilen (kameran i hemmet är på) jag ser och jag hör hur maken snackar med en kompis om en brud han fått swisch av då han lät hennes barn åka med honom på hans vattenskoter. Han säger : mannen jag hade knullat henne alla dagar ja ring henne vänta jag fotar hennes swisch för jag kan ej dolt nummer och rader (han är skit full) sen säger han ja ring ring men mannen ring mig efter skynda . 5 sekunder efter ringer han någon annan som ej svarar sen ringer han mig för att verka rädd o bekymrad som sonen.
Jag vill spy jag vill slå ihjäl honom, måste va lugn för sonens skull. Mycket har hänt under våra 7,5 år och han har slagit mig, jag va rå sminkad vid förlossningen pga blåklockan jag fick dagarna innan, jag har gått höggravid 2,5 mil hem för han tvingat ur mig från bilen så han ska köra o den feta kossan ska gå, jag har fått min dotter att flytta till sin pappa då Socialen ansåg att det va det bästa trots att mig va det inget fel på men mannen jag lever med är inte bra. Redan då skulle jag flyttat men varför kan jag inte dra ? Va fan är de för fel på mig ? Så många gånger jag kör bilen i min ensamhet o bara tänker om jag kör av vägen nu,, nä jag kan ej lämna sonen med han,, kör bilen med maken o tänker krocka nu så han dör,, varför kan jag inte lämna. Varför har jag blivit så käcka svag !? Jag har aldrig lämnat en relation, jag har alltid varit den som blivit lämnad pga de hittat en bättre tjej,, va är de för fel på mig ? I min familj skiljer sig man inte man kämpar men ingen i min familj kom på mitt bröllop trots jag va den första av 3 som gifte sig,, men min man är inte accepterad . Min pappas ord ekar : gifta dig med han okej du bestämmer men du vet att om du gifter dig så är du gift.
Aldrig sagt sanningen o orkar ej psykolog eller ja har ej tid jag låste ta hand om min minsta son och min man. Jag hoppas han tar behandlingshemmet så jag o barnen kan få en ro o vi kan få städa. Jag drömmer om att städa o bara sjuka mig från jobb för jag måste städa han bara stökar o sölar ner denna maken man valt. Har jag gjort gud så mycket ont att jag ska straffas med denna man..
förlåt för långt första inlägg men nu våga jag skriva öppet

@bella70
Ja jag ser hur han ljuger för sig själv.
Menar inte att det är skönt att lösa att andra beroende valt samma spår att döva sitt mående med uppmärksamhet och sex, när man valt lämna spriten. Men de ger mig ändå mig klapp på axeln att jag lärt mig saker av en beroende, till en viss del vill säga. Det försvarar absolut inte hans handling, för den är oförlåtlig. Men de ger mig lite styrka att det inte ”bara” är jag som är felet. För kärlek vet han att jag har till honom och jag har inget annat än velat finnas för honom som stöd.

Men han har något hat mot mig där han tror jag är hela skulden till hans problem, och han har dövat med sprit.

Jag vet att jag inte gjort något fel. Och det är jag tacksam för att jag känner och allt jag lärt mig genom samtal, och medberoende grupp m.m under ett år. Jag har blivit starkare och kan se mig själv från sidan hur jag varit under många år som absolut inte varit bra för honom eller mig. Ilskan lämnade jag bakom mig under detta år. Det hjälper inte. Det skadar bara alla ännu mer, om inte mig själv.

Men när man älskar en människa så mycket är det så hemskt att inte ens få ett förlåt.

Tack för det du skriver. De ger mig styrka att kämpa på. En dag, kommer jag må bättre igen. Det vet jag.

Bra med stödet ❤️

Ja min berättade ett flertal sådana historier om sina bekanta med problem.. sprit byttes till sex eller spelberoende mm..

Jag tror ändå att du behöver distansera dig känslomässigt.. svårt jag vet.
Hans handlingar är du inte ansvarig för..
Tänker t ex på när mitt ex skrev meddelande på fyllan till bekanta.
Bestämde mig för att inte skämmas och engagera mig, men det krävde en del.
Snokade rätt på en del jag också men ärligt talat skadade det bara mig själv..
Du är iaf på rätt väg o har kommit långt! Starkt jobbat verkligen!!

@bella70 jag har haft det under 1 år, och det har stärkt mig enormt. Men nu känns det som en spark ner i gropen igen. Jag är stark för barnen. Tryggar dem i allt, haft dem själv i ett år.

Han säger inte ett ord till oss efter jag konfronterade honom eftersom han kan inte ljuga för mig, jag löser honom som en bok. Det oroar mig att fler skadad av hans mående. Kvinnan visade sig vara dotterns bästa kompis mamma. 😭

Jag är inte ens arg, bara så ledsen och ångest av allt.

Han ersatte alkoholen med socker, äter enormt mycket socker. Inte ovanligt att man byter mot socker, kaffe, sex. Fick mycket kunskap från medberoende programmet.

Men du - tänker att det är hög tid att du satsar på dig och barnen. Lägg energin på dem och släpp fokuset på din man.

Låt honom träffa en annan kvinna om han vill det eller något annat.
Satsa på dig o framförallt en trygg uppväxt för barnen och släpp fokuset på honom.
Har ni levt med detta i så många år är det verkligen hög tid.

Har du och barnen samtalsstöd?

Jag träffade min man för 20 år sedan, gift sedan 8 år.
Min man har i ca 14år druckit och dövat sin ångest. Många tappra försök till hjälpa honom. Han fick ADHD diagnos men fortsatte dricka. Till slut skrek jag om hjälp från hans familj. Jag blev helt och hållet kastad under bussen. ”du måste ge han space, han behöver sin tid nu”. Jag blev helt bortkopplad under hela behandlingen och efteråt. Aldrig fått någon empati för alla år jag stått kvar och kämpat, och accepterat alla ”förlåt”. Jag valde flytta ut, trodde att detta skulle ha han utrymme och tid att förstå vad han hade.
Men så fel. Han har varit nykter nu i 2år. Fortsatt dåligt mående. Tar inte tag i något, sover / vilar när han är hemma. Äter hellre godis än mat till kvällsmat. Ser inte oss i familjen.
Han har en bakgrund där jag tror är att han fått lite för lite kärlek. Jag har inte alltid varit en bra människa. Skällt och skrikit när jag känt mig trängd eller inte fått kärlek. Skäms för de, tagit tag i mig själv under året som separerad. Ser mig från sidan och alla brister jag har och som säkerligen bidiragit till hans mående. Dricker eller har aldrig varit någon som dricker ngt speciellt, kör hellre än att krångla med taxi för att några glas vin till maten.
Han drack i smyg, mycket. Ren sprit.
Nu 2 år efter som nykter. Så har han fortsatt dåligt mående. Han ökar i vikt och allt där jag skriv ovan.
Världens finaste, snällaste människa utåt. Ingen kan tro att han mår som han gör. Driver eget bolag, grym på de han gör. Stolt är jag.

Som pappa är han frånvarande, han finns och tycker själv han ger kärlek. Men orken finns inte. Barnen saknar honom, osäker om han är glad eller sur. Aldrig varit fysik på något sätt, utan fin och lugn. Men tyst, säger inte ett ord.

Nu har det visat sig att han inlett en relation med en kvinna som han nekat att han träffat. Han har haft så många bra tillfällen att erkänna men gör de ej ändå. Jag kunde inte släppa detta, utan grävde fram och såg det svart på vitt.

Han säger inget om de, han erkänner och säger att ”ja, det finns något” men det syns inte. Han har träffat kvinnan på arbetstid. 3 gånger. Han har hjälpt henne ur sitt dåliga mående när hennes man var otrogen för 6 månader sedan. Nu blev han uppmärksammad, fick endorfiner som alkoholen gav honom när han mådde dåligt.

Är det så att han ersätter uppmärksamhet och sex sol alkoholen gjorde, för de dövar hans mående.
Han flyr inte här ifrån, han tar inte tag i något som gör att vi ska skiljas. Fast att han velat de dem senare månaderna.

Vad ska jag tro?

Min pappa är drygt 80 och så länge jag kan minnas har han haft svårt att hantera sitt drickande. Min mamma var nog den som till stor del höll det i någotsånär schack.
Hon gick tyvärr bort för ett tag sedan och sedan dess har hans alkoholintag undan för undan ökat. Först var det en snaps till maten för att, som han uttryckte det ”lugna nerverna”. Nu är han vad jag förstår uppe i en halv flaska vodka per dag.
Jag och mina syskon har försökt prata med honom om detta, att vi är oroliga för hans hälsa, både pga spriten men också det faktum att han tar ganska mycket mediciner som förstås inte går ihop med alkoholen.
Han säger att han känner sig ensam, och det förstår vi, men när vi ses är det alltid samma visa: vodkaflaskan kommer fram och efter ett litet tag blir han berusad och det går inte att föra ett vettigt samtal. Det gör så ont att han inte tar vara på stunderna med oss och sina barnbarn.
Vi har även försökt komma med förslag på aktiviteter för att bryta ensamheten, men till syvende och sist verkar han mer intresserad av flaskan.
Vi har försökt berätta hur vi känner, men det har uppenbarligen inte hjälpt. Jag börjar känna mig uppgiven. Jag har nyss förlorat min mamma, ska jag behöva begrava pappa också inom kort?