Senaste kommentarerna i forumet

Jag var tillsammans med min första kille i 1,5 år. Vi bodde ihop. Vi hade det bra. Förutom den lilla detaljen att han både drack och knarkade. Han hittade hela tiden ursäkter till det (dricka för att fira, dricka för att sörja, ”vännerna är värre än mig”) och minimerade mina tankar kring det som i att jag inte förstår för att jag inte drack som honom - eller han kock-kollegor.

Det hela slutar med att vi gör slut, men säger att vi älskar varandra under samma situation.

Det går sedan lång tid och jag har från början svårt att hantera dejter i alkohol-sammanhang. Det blir dock bättre med tiden och efter ca 4 år hittar jag min nya kärlek.

Vi har det superbra och jag känner mig trygg och avslappnad. Fram till en kväll. Då han varit ute och druckigt, kommer hem å vi har sex. Under sexets gång går det över till mer analt (vilket är helt nytt för mig) och trots nyfikenheten tappade jag allt intresse och stelna till. Låtsades sova. Efter mycket om och men (två försök från hans sida, även med penis i analen när jag låg med ryggen emot å spelade sovandes) så tog det slut.

Det är mer än ett år sedan nu och han har visat att form av bevis på att det inte kommer hända igen. Å hade det inte varit för mitt ex hade vi inte haft ett problem idag. Men med mitt ex i ryggsäcken så triggade det igång min tidigare känslor, vilket gör att jag mår skit på exakt samma sätt som med mitt ex när min nya kille ska dricka något. Han har hyrt gästlägenhet och sovit på soffan - gjort allt för att jag ska känna mig trygg. Men bara ordet öl får mig att flippa. Till och med nu, när han är bortrest och nämner att han är ute kryper det sig i hela kroppen på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och hur jag ska komma ifrån dehär. Vart jag ska börja. Har försökt med terapi utan resultat - men kanske måste ge det ett nytt försök.

Och sitter här ändå och längtar.
Istället för att lägga kraft på mig själv och mitt egna liv fullt ut.
Vi träffas som vänner ett par gånger i veckan och har väldigt trevligt.
Vi är artiga och uppmärksamma och kemin mellan oss är stark.
Vi hat 9 år i bagaget och det har varit mest yttre faktorer som stökat till det för oss.
Men de faktorerna är kvar och inget har egentligen ändrats.
Det är jag som fysiskt förflyttat mig från platsen då vi inte fick till ett bra liv just pga detta.

Varför vill jag inte inse fakta,att det är för svårt och vi kommer att trilla tillbaka till samma mönster.
Där jag förväntar mig förändring och utveckling åt det håll jag vill.
Historien vi har visar tydligt att nä,det sker troligen inte.

Men jag förmår inte ta mig ur det vänteläge jag befinner mig i.
Jag älskar den man jag för några månader sen var klar med.
Livet är inte så lätt..

Sippande skulle det vara..
Kul ändå blenda,med igenkänning.

@Ullabulla ”som en sorts sipprade på smuts”, vilken genialisk beskrivning!
Och intagna var — om än oavsiktligt — ett lika bra ord som upptagna…
Du har en stark förmåga att sätta ord på komplicerade känslor, tack för det ❤️

Upptagna,inte intagna

Att tycka om någon,fast man inte borde.
Att ha knytit an och har svårt att knyta av.
Ett högst mänskligt beteende och säkert också en överlevnadsinstinkt för att inte dö ute på savannen.

Men tänk om vi alla som trillar dit i relationer som inte vill oss väl skulle kunna hitta ett bättre förhållningssätt?
Lyckas klippa ut det goda och strunta i det dåliga,som i en godispåse.
Det går ju inte förstås.
Jag tänker mer på hur vi gjort i alla tider innan dessa lyxår i evolutionen nu kan ägna oss åt.
Välja,välja bort och gå vidare.
Hur mycket av tiden ägnar vi medberoende åt att titta på oss själva?
Hur kul är vi på en skala?
Ständigt bekymrade och intagna av att rätta till problem som inte är våra att fixa.

Tänk om vi blev bättre på att se till det goda som är i människor och bejaka det?
Visst skulle livet bli enklare för oss.

Själv har jag i avsaknad av problem I min absoluta närhet börjat gå igång på allt mindre bekymmer,som en sorts sipprade på smuts.
Måste liksom ner i alla möjliga dypölar för att få anledning att bränna energi.

Så dumt och bortslösat.
Och återigen,ett sorts bevis på att problemet sitter i mig och inte i någon annan.

Kära du! Det första jag tänker är: varför måste du hålla fasaden? Finns det någon du kan anförtro dig till, så att du slipper spela teater? Familj, vänner, arbetskamrater? Bördan är för stor för att bära själv. Som anhörig orkar man inte det och man blir sjuk av stressen till slut. Att vara medberoende är fruktansvärt tungt. Men det finns hjälp att få, bara man vågar be om den. Både för missbrukaren och för en själv.

Jag själv var i din situation för några år sedan och lämnade men tog tillbaka min man som började dricka igen, sen blev jag plötsligt oplanerat gravid och ville inte göra abort men visste att det kommer att bli svårt att få barn med en alkoholist. Det tog mig fem år efter det att avsluta relationen nu med två barn inblandade. Hade jag varit kapabel att välja hade jag gjort slut innan och inte skaffat barn med honom. Även om han nykter är en underbar pappa. Det fanns så mycket med familjelivet jag var tvungen att välja bort och upplever nu att jag är mentalt slut efter alla år med små barn och alkoholism i huset. Om du bara klarar av det. Gör slut för din egen skull, du hinner ännu skaffa barn med någon annan. Om han dessutom visat tecken på att vilja ta i tu med sina alkoholproblem är det också hans enda chans att göra det. Då får du också se om han är kapabel till det.

Ny här, från idag ett försök och ett steg mot hjälp för mig från er andra.
Jag har en sambo (sedan 27 år) som nu sedan ca tre månader tillbaka tagit steget mot ett nyktrare liv. Han är inskriven på beroendecentrum och med i ett forskningsprojekt som ska hjälpa till mot ett ”kontrollerat” drickande..
-går det bra?
-går det mot en förändring?
Lite för tidigt att säga kanske men allt pekar mot ett helt annat håll.
Drickandet har ökat, även om det har varit en period (30dgr) som varit helt vita.
Därutöver ett ständigt flöde, det värsta är alla förolämpningar och misstolkningar.
Min ork och energi är iallafall slut, jag gråter i det tysta och önskar mig allt längre bort.
Jag har ingen att prata med och livet känns ganska meningslöst.
Vi kan inte inte prata med varandra och han säger att det är ” hans ” problem.
När han har sin ”bakfulleperiod” och dricker hela tiden för att ”landa” som han säger och jag är inte på mitt bästa humör då föreslår han oftast att jag ska ta mig ett glas eller en hutt så jag blir lugnare….det värsta är att om jag gör det, vilket jag gör ibland, så hjälper det faktiskt i stunden.
Det jobbigaste är att försöka hålla fasaden mot vänner, barn o barnbarn. Man ska mörka hela tiden och anpassa så att det tex inte kommer någon på besök. Tänka på vad jag säger och hur jag uttrycker mig för att han inte ska missförstå, bli arg och anklaga mig för att ge honom dåligt samvete (vilket sker ganska ofta)
Jag räcker inte till och vet inte vad jag ska ta mig till

Bra gjort av dig! Skriva är många gånger lättare än att prata.
Min man reagerade också med förnekelse, lögner och ilska, blandat med en stor dos uppgivenhet när hans drickande kom i ljuset och på tal. Det har tagit några vändor, en hel del tid och funderande, samtal mm. Han är nu (mig veterligt) nykter sedan två år tillbaka. Han tog tag i sitt missbruk och sin beroendepersonlighet, sin bakgrund och sitt mående, först med hjälp av vården (alkoholterapeut) och AA, sedan ACA, där han nu genomför ett 12-stegsprogram. Han är mycket målmedveten och seriös och känns ärlig i sitt arbete med sig själv. Det har varit viktigt för mig att sätta mina gränser - inte hans. Svårt och i början gick det ofta ihop. Jag letade fel och misslyckanden hos honom, gömda flaskor och "spår". Det var oerhört jobbigt och så snart jag släppte det beteendet hos mig blev det lättare. Hans drickande är hans ansvar. Hans beteende likaså.
Starkt av dig att säga ifrån, och en förutsättning för att ni ska kunna fungera ihop. Absolut bästa hjälpen du kan ge honom. Är han inte redo att ta emot den, ska det inte längre gå ut över dig. Önskar att det går bra för dig, för er. Min mans beroendepersonlighet kommer alltid att vara som en mycket svag skugga över vårt förhållande, även om jag inte känner någon oro idag, så finns det alltid som ett alternativ för mig att han inte ska klara av det, att han ska ljuga för mig, om drickandet eller något annat. Ett sådant invant beteende hos honom, sedan barnsben. Antar att det problemet ligger hos mig, att jag inte vågar lite på honom till 110...

@Ech bra gjort av dig!

@hope098 Du har inte förrått honom. Du är väl inte ensam ansvarig för varken er relation eller hans hälsa?
Mitt ex hade minsann inte heller några problem men han drack nio glas vin om dagen och fyllesvamlade i sociala medier hela nätterna när han hade panikångest. Det vägrade jag ta ansvar för och pratade istället med hans chef och uppmärksammade på att han behövde hjälp.
Du borde försöka fokusera lite mer på dig själv. Om du lägger all energi på honom och han inte är mottaglig, vem ska hjälpa dig på fötter igen? Han?

@Linnea_ Välkommen hit och tack för att du berättar så öppet om din situation!

Precis som flera skrivit här i tråden, om du upplever att det är ett problem så räcker det för att klassa det som ett sådant. Du beskriver hur alkoholen verkar spela en stor roll i hans liv, att han börjar prioritera den framför er i familjen. Det börjar märkas på hans humör och bemötande gentemot dig och du känner att du inte kan lämna barnen ensamma med honom. Det här är alla signaler att ta på allvar och det är fullt rimligt att du reagerar.
Vilket slags stöd skulle du behöva i det här? Både här på forumet och i din vardag?

Hur man ska förhålla sig som anhörig till någon som dricker beror på hur situationen ser ut, var i processen man befinner sig och framförallt vad man känner blir bäst för en själv. Men något som är viktigt att ha med sig är att ansvaret för drickandet eller förändringen inte ligger hos dig som anhörig. Det är bara den personen som dricker som kan förändra sitt drickande.

Ibland kan man komma till slutsatsen att bryta kontakten är det enda som kvarstår för att ta hand om sig själv, men det är något som du i så fall behöver komma fram till själv, i din egen takt. Vad behöver du och dina barn just nu för att ni ska känna er trygga och må så bra som möjligt?

Om du vill bolla dina funderingar direkt med någon av oss rådgivare är du alltid välkommen att ringa oss på 020-84 44 48 eller skriva till oss i ”Fråga oss”.

Ta hand om dig!
Jenny, Alkoholhjälpen

@hope098
Det är ditt medberoende som talar. Stå emot de tankarna.

Du gör rätt.

@Åsa M han förnekar att han har problem. Men han dricker varje dag och säger att han kan sluta när han vill. Det känns som jag förrått honom och vår chans till familj genom att göra något drastiskt, lämna, och berätta för mina närmaste som då direkt gjorde en orosanmälan.

@Ech
Du har ju skrivit hur du ser i saken, packat saker och ska bo hos kompis några nätter. Din upplevelse och handling. Du tar ju tag i ditt mående🌹

Kram, hoppas så att du får en bra natt trots läget. 💜

Hej igen! Hoppas det är bra med er! Det var ett tag sen. Mycket har hänt sedan sist. Jag vågade inte ta samtalet med min kille då jag var rädd att han skulle skjuta mig ifrån sig. Kände också att jag inte skulle kunna vara tydlig med mina behov om vi pratade om det då han säkert skulle vända det till att jag är problemet, inte han.

Slutade i alla fall med att jag skickade ett meddelande till honom medan jag var på jobbet idag. Var noga med att utgå ifrån mig själv och hur jag påverkas av hans konsumtion. Tog även upp det om barnfrågan. Att jag inte vågade skaffa barn med hobom som det är nu.

Han svarade så som jag förväntade mig fast lite kallare och hårdare.

Jag tror det är slut nu... Har packat lite saker och tagit mig hem till en kompis för att sova där några nätter.

Har känt mig ganska stark hela dagen fram tills nu när jag landat. Nu känner jag mig svag, arg, ledsen, besviken osv...

Vet inte varför jag skriver. Ville ge er en uppdatering.

Kram❤️

Om du tycker det är ett problem så ÄR det ett problem, för DIG!
Och för era barn, som måste få n tryggare miljö.

Oj.. att skaffa tre barn med en man med det förhållningssättet försätter dig i en riktig svår situation.
Du får ett riktigt tufft ansvar att skydda.

Det är svårt att förändra honom, vilka andra alternativ för att du och barnen ska få det bra har du funderat över?❤️

Än är barnen små - de far bara mer illa ju längre de är kvar i detta och de behöver en glad mamma.

Inte psykisk misshandel och missbruk.

Låt honom åka eller åk till en släkting eller vän o ta dig lite tid för att reda ut detta.

Nej du inbillar dig inte att det är ett problem. Det ger stora konsekvenser.

Och detta med skiftande humör.. gå inte i konfrontation- bara ta dina egna beslut i lugn o ro.
Det finns alltid en risk för fysisk misshandel.

@Linnea_ Du kan lita på din känsla. Hans drickande gör ditt liv sämre, då har HAN problem. Ett "friskt" förhållande till alkohol stör inte omgivningen. Jag känner med dig, du har viktiga beslut att fatta framöver för dig och barnen

@mollykatt

Du är inte maktlös. Åk iväg ett tag o fundera lite. Bara åk.

Ja man känner sig ensam och maktlös. Idag kom en granne med honom för han hade ramlat ute och låg bara på gatan här. Så det hände en olycka igen. Först ville jag inte ha in honom för jag tänkte ringa 112 så de skulle ta han till fyllecell men är man vid hemmet så gör de ju inget som sagt.. så tragiskt allting

Min sambo och jag har 3 barn tillsammans. Jag vet inte om han jar problem med alkohol jag bara gissar. Mycket fokus och prat kring öl det har det alltid varit..nästan alltid på helger eller röda dagar handlas det hem öl. Han blir inte direkt full hemma men påverkad. Bjuder vi hem vänner eller går bort blir han alltid påverkad så att det påverkar dagen efter han blir på dåligt humör kort stubin vilket går ut över våra barn. Går han ut med vänner på aw eller hem till vänner blir han alltid för full så han blir ordentligt bakfull och ligger i sängen dagen efter hela dagen. De händer inte jätteofta men ju mer åren går ju mer tappar jag kärleken till honom. Han vill gärna åka på kryssningar med vänner eller campa med vänner och ofta är det han som tar initiativen till det och försöker få med sig kompisar och blir nästan irriterad på de kompisar som säger nej. Alltid alkohol och fylla inblandat. Han klagar ofta på att han inte får göra saker med sina vänner vilket han får det jag har sagt är att jag inte vill ha en bakfull sambo vilket det ofta blir och då blir hans umgänge med kompisar förstört och jag förstör det. Jag hade inte haft något problem med hans "göra saker med kompisar" om det inte var fylla inblandat. Det gör mig orolig varje gång han ska iväg med kompisar. Denna man är 40 år. Vi såg en färja när vi var ute med våra barn och det han gör då är att smsa en kompis och fråga om de ska åka kryssning. Han saknade båten sa han till mig. Han sa också idag att han behöver semester från oss hans familj och komma bort så då bokade han den här kryssningen. Han pratar ofta om att han måste få göra saker med sina kompisar och jag får alltid en klump i magen för jag vet vad det innebär..vi har familj men han verkar hela tiden längta efter fest.. När vi gör något tillsammans vill han alltid att jag också ska dricka mycket så jag ska slappna av men jag vill inte bli bakis. Ja minns när vi var på kalas mitt på dagen förra sommaren hans mamma fyllde år och småbarn där och han satt och drack öl mott på ljusa dagen ingen annan gjorde det. Sen när vi åkte hem skulle han dra på musik i bilen och sjunga och var påverkad och vi ville inte sjunga med då var vi tråkiga.. är det såhär familjelivet ska se ut? Är 40 årig män såhär eller lever jag med en missbrukare? Känns alltid som andra saker lockar mer än familjen. Han har även konstigt humör svänger väldigt i humöret. Går aldrig att prata om saker vad de än är. Idag efter diskussion om kryssning med kompisar och bakfylla sa han till mig:du är ful när du tjaffsar. Vad menar du sa jag,är mitt utseende fult? Nej din själ. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska vända mig jag har 3 små barn och vill inte att han ska ha hand om barnen. Han är tjurig och höjer rösten ofta kort stubin. Det kanske inte ens är något problem! jag vet inte när det klassas som ett problem

Jag tänker att din önskan också är viktig. Du får lida både psykiskt och ekonomiskt för att han är sjuk, saknar sjukdomsinsikt och inte ser till att få hjälp. Han kommer inte bli frisk för att du vill det, han kommer bli det om HAN vill det. Och det låter som att han inte vill det?

@Åsa M ja jag har misstänkt att jag är det och att han förmodligen är som en drog för mig. Att jag sätter hans behov främst. Att jag tvivlar på mig själv. Överdriver jag allt? Är det verkligen såhär det är?
Det är som en berg och dalbana just nu. För varje gång han blivit arg på fyllan så ska vi gå isär etc. Ibland kan det startas bara från ingenstans. Sen dagen efter är det som att det aldrig hänt. Han säger att han inte menar det han säger att han inte vill att det ska vara slut. Vad ska man tro egentligen?

Nu sitter jag här bland mina grejer och undrar om vi verkligen borde gått isär, han kanske inte menade det denna gången heller… men nu gjorde jag hans önskan till verklighet men istället tänker jag att jag kanske borde tänkt på saken en dag till och låtit det andas lite.