Senaste kommentarerna i forumet

Oavsett om du överdriver eller inte är det inget något du kan göra i detta.
Det låter inte som en bra miljö för dig o därtill att du är orolig över att få bo kvar eller ej.
Nu vet vi ju inte varför du bor där eller din ålder? Försök släppa oron..

Du har rätt till alla dina känslor!

Var precis då jävla arg du behöver! Att komma på dessa lögner gör något med en... jag har tack och lov inte barn med min då hade jag varit vansinnig!
Lyssna inte på hans grejer kram ❤️

Håller på att separera efter att det kommit fram att pappan till min 2-åring dricker och har gjort det i hemlighet i ungefär tre år. Han har vid flera tillfällen var påverkad när han varit själv med barnet. Han förminskar och avfärdar såklart, precis enligt symtombilden. Och han anklagar mig för att ha orsakat hans drickande. Att jag blir arg istället för tapetblomma är en drivkraft jag jobbat hårt för men nu börjar han säga att han är rädd att jag inte heller kan ta hand om barnet för att jag är så arg. Är så sjukt trött och ledsen och besviken. Det känns helt orimligt att inte vara arg, eller vad säger ni?

@Cissi_81 om vi bortser från vad du vill hjälpa honom med - vad behöver du själv? En relation där man fungerar som barnvakt för en vuxen person är djupt osund och den sätter spår i dig som person. Vad får du ut av att vara i denna relation om inget förändras? Vill du ha det så här om ett år, tre år, fem år, tio år? Jag tror du måste se dig själv i spegeln också. Han är inte den viktigaste personen i er relation. Du är också viktig.

Vad vill han själv? Om han inte tycker drickandet är ett problem blir det svårt att motivera till en förändring.

Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll men problem med alkoholen,det hade han förstås inte och någon hjälp behövde han givetvis inte heller. Det gick som man kan förvänta sig.

Jag tror det är viktigt att du har en realistisk syn på hans missbruk. Han kommer inte trappa ner eller söka hjälp förrän han får sjukdomsinsikt. Alkohol är så omhuldat som socialt smörjmedel att han lär försvara drickandet med näbbar och klor. Det är ju så kul! Och är det inte så att du är lite tråkig som bara klagar på hans drickande jämt och letar fel på allt han gör? Osv osv.

Det som kan fungera, utöver sjukdomsinsikt, är konsekvenser. Ni är båda unga och att ha grova problem i den åldern leder sällan till ett friskare beteende längre fram om det inte kommer konsekvenser som känns.

I mitt fall så pratade jag med exets chef. Mitt ex har supit i åtminstone 25 år. Han blev av med sitt chefsjobb, omplacerades, blev inlagd på sjukhus. Hans chef tog tag i det direkt. Det är ett tips till dig som kan fungera. Annars skulle jag rekommendera parterapi.

Hej
Du är ung och har hela livet framför dig- kanske vill du bilda familj längre fram och du kan inte skaffa barn med en alkoholist.
Du kan inte förändra honom. Tänker även att det är inslag av manipulation och psykisk misshandelsfall.

Välj ett annat liv och bryt denna relationen direkt.
Det blir inte bättre och inte lättare att lämna.

@Cissi_81
Samtal brev och space hjälper tyvärr inte.
Tyvärr tar inte ett missbruk hänsyn till din oro heller…

Varför vill du fortsätta?
Du måste förstå att detta är destruktivt o du kan inte förändra - bara ta ditt ansvar för dig och lämna

Stor risk att du sitter i samma läge än mer förtvivlad i framtiden annars..

Tack snälla för era svar.
Skönt att höra att man inte är ensam, även om det är ledsamt att detta inte verkar vara helt ovanligt.

Jag har skrivit brev och pratat oändligt många timmar.
Känns som han förstår min oro och han försöker bättra sig.
Känner fortfarande att jag "vaktar" och har koll och är orolig för bakslag.
Han tycker nog att jag är jobbig och obekväm. Ska jag backa och ge space och se hur det utvecklar sig eller fortsätta att ta upp det när jag känner oron komma?
Tycker det är jättesvårt det här..

Det var kanske inte den bästa rubriken, men jag försökte få fram en mening som summerar situationen. Behöver skriva av mig lite, så håll till godo.

Jag har varit ihop med min pojkvän i drygt ett halvår, och han är fantastisk. Vi är båda i 25-årsåldern och en stor del av det sociala kretsar kring alkohol. På ytan har han ett välfungerande liv. Plugg och deltidsjobb klarar han av utan större problem. Jag dricker måttligt och har inga problem med att avstå helt eller att säga stopp efter en öl. För honom blir det ofta fem till sju stycken, och ofta lite sprit därtill. Han dricker flera gånger i veckan, ibland till den grad att han får minnesluckor. Ofta tar han med sig alkohol ut, oavsett om vi ska träffas hemma hos någon eller om vi ska till något evenemang.

För det mesta är han lika gladlynt och sprudlande som vanligt, om inte mer, när han är full. Men han kan också bli känslomässigt labil och otrevlig. Ibland säger han saker som sårar mig. Och sen ber han direkt om ursäkt, blir ledsen, sedan ömsint, och sedan otrevlig igen. Det är svårt att hänga med i svängarna och väldigt utmattande. Där och då gör jag vad jag kan för att försöka deskalera situationen med något slags lågaffektivt bemötande, eller göra vad jag kan för att blidka honom. Jag brukar säga till honom att det nog är bättre att prata när han (eller vi båda) är helt nyktra, men det kan slå fel och istället bli till en trigger.

Det som nog är allra värst är dagen efter, i samband med att vi pratar om det som inträffat. Det brukar bli så att han ber om ursäkt, men när han märker att jag fortfarande är ledsen gör han en double down och blir defensiv, upprörd och säger saker som sårar mig. Han tar upp gamla konflikter för att försöka plocka poäng trots att vi båda går med förlust genom att konflikterna blir så pass infekterade.

Konflikterna löser sig till slut och han ber om ursäkt ordentligt. Jag har poängterat att alkoholen är en gemensam faktor i konflikterna och han har själv sagt att han vet det. Misstänker att den defensiva reaktion han får efter att han nyktrat till härstammar ur ilska och skam inför det som hänt kvällen innan. Hans föräldrar har anmärkt på hans alkoholvanor och en släkting till honom var alkoholist ("högfungerande"). Jag vet inte hur jag ska göra för att få honom att släppa skammen/sluta förneka och söka hjälp. Jag vill inte ställa några ultimatum eller skambelägga honom, utan stötta honom till att trappa ner på drickandet och motivera honom till att gå och prata med någon (inte nödvändigtvis för alkoholen).

Ber om ursäkt för den spretiga texten, men det var himla skönt att få skriva av sig!!

Gränser är bra, och att lära sig hålla dem är bättre. Många kramar!

Okej, jag förstår. Men ville du ha genomslagskraft eller inte? Vad är det du vill uppnå? Om du vill att han blir ålagd en paus i drickandet kan det behövas att du tar i lite.
Jag pratade till slut med mitt ex chef när han söp som värst, det ledde till att han blev sjukskriven, tvingad till rehab och omplacerad, blev av med sitt chefsjobb. Tre år senare bad han mig om ursäkt men det var lite för sent för det. Det verkar som om att det bröt det värsta supandet men jag tvivlar starkt på att han slutat dricka.

Livet i ett nötskal.... kram ❤️

Upp och ner.

Och nu är jag på en platå.
Där bara jag och min lilla hund finns.
Där mår jag bra och bygger nya cirklar.
Rutar in min dag och sätter in lämpligt antal ingredienser.
Några dagar har gått sen vår sista kontakt och värsta abstinensen har lagt sig till ro.
Jag antar att kontakt och vänskapligt möte kommer att ske idag.
Om jag är upp och nödvändigt i morgon måste jag försöka sätta gränser.
Mina egna,för att hålla mig kvar på platån och inte glida av.

Han syster samt halvbrors svägerska är två av de tre personer som säger att han har alkoholproblem. Hans exfru före mig är den tredje. Trots deras utsago till socialen vid flera olika tillfällen händer det ingenting. Hans pappa är antingen dum eller stoppar huvudet i sanden för att han inte vill se problemet alternativt inte vet hur han ska göra (trots att han själv hade alkoholproblem under barnens uppväxt så pass att de hamnade i fosterhem).

På exets tidigare jobb har det varit en del problem, om det varit p.g.a. alkoholen eller annat kan jag inte svara på då jag inte har konkreta bevis. Skulle dock inte förvåna mig om det var så till viss del.

Skulle jag ringa till t.ex. chefer eller läkare skulle exet slå bakut och helvetet braka loss. Detta efter kontakt med social och familj och en del andra. Som tidigare nämnt är han väldigt manipulativ och narcissistisk. Kan motanmäla för hämnd och dylikt. Finns inga gränser i huvudet på honom.

Kan du involvera andra? Prata med hans chef, hans släktingar och vänner? Prata med hans husläkare? Ju fler som delar bördan desto högre sannolikhet att någon agerar.

Hej!
Vet inte hur jag ska agera längre. Är rådvill.

Barnens far har sedan flera år haft alkoholproblematik. Han smygdricker, gömmer burkar m.m., förnekar och är manipulativ m.m. i sitt beteende. Har även utsatt mig för psykisk misshandel samt vänt barnen mot mig vid ett flertal tillfällen. Trots flera orosanmälningar under 1 1/2 års tid och 2 utredningar händer ingenting. Detta enda som varit är några blodprover under en period. Dock säger socialen att det inte finns några problem och hänvisar till dessa blodprover som visar låg till ingen konsumtion. Trots att jag och 3 personer i hans närmaste krets säger att han har problem. Socialen säger att "om det skulle vara så att pappan har problematisk relation till alkohol så är mammans oro förståerlig" o.s.v. Blir så trött och förbannad på att socialtjänsten inte agerar. Trots att även kollegor inom socialen som arbetar med sådana här typ av frågor och liknande (stödsamtal för anhöriga) säger att det ät ett missbruksproblem.

Har någon förslag på vad man kan göra?

Någon som har varit / är med om något liknande?

Nu har jag nyligen flyttat till en grannkommun så jag vet inte hur socialtjänsten är här men vill ändå har förslag för bättre genomslagskraft.
Vill inte gå runt och ha magont och annat så fort barnen är hos honom.

Tack på förhand!

Min mormor har blivit inlagd på sjukhuset nu för tredje gången på 1.5 år.
Det händer alltid samma sak, hon svimmar och börjar kallsvettas och man får ingen kontakt med henne, man tar knogen i bröstet på henne för att se om hon reagerar utan att hon gör det.
På sjukhuset så visar det alltid att hon har låga halter natrium och kalcium/kalium.
Hon har högt blodtryck och går på 4-5 olika mediciner.
Hennes dryckesvanor tycker jag själv är betydligt över vad som anses vara normalt.
Varje dag ser ut såhär: Hon börjar med en whisky, sen tar hon en öl, sen tar hon två glas vin och avslutar sedan med ett glas vin/en whisky innan hon går och lägger sig. Inte fullt glas vin utan att litet glas men mängden oroar mig fortfarande eftersom det är varje dag.
Igår fick jag ringa akuten igen för tredje gången eftersom hon svimmade på toan och var okontaktbar.
Hon berättade om hennes låga värden och jag sa direkt att det måste vara alkoholen som bidrar till att detta händer, hon håller inte med och anser att hon inte dricker mycket. Jag sa att jag ville prata med en doktor om det och blev tillsagt att stanna hemma istället och min morfar sa att jag inte skulle säga något. Jag känner mig orolig och hopplös, för säger jag något så kommer jag inte få vara kvar här för då har jag lagt mig i för mycket. Vad tror ni? Överdriver jag eller är det stor möjlighet att det kan vara pga alkoholen som detta händer? Hon vill inte ha hjälp så vet inte vad jag ska ta mig till för jag vill också inte trampa någon på tårna eller riskera att jag inte får bo kvar här.. Men vill ju också att hon ska må bra.

@krikkan

Även här var det i perioder.. känner igen ångesten.. och mönstret innan en ny period..

Tänker att den enda man kan påverka är sig själv o ta sitt eget ansvar att inte delta i beroendet.

Bestämma om man vill välja att delta i missbruket eller välja ett annat liv med högre kvalitet ..
Att ta ett aktivt val
( förutsatt att det inte finns barn med i bilden/att man vill skaffa det eller leder till att man förstör för andra än sig själv på annat vis så kan man ju välja/har rätt att välja att stanna och försöka överleva i det.)

Känner igen mig i exakt, precis vartenda ord! Men här går det i perioder. Några månader med alkohol följs av några nyktra. Men jag har märkt att jag inte kan slappna av ens efter flera veckor av nykterhet längre, som jag kanske kunde mer förut. Ångesten växer sakta.
Hur kan man välja den här vägen? Nej, jag fattar att det inte är ett val, men jag fattar det ändå inte.
Man vill bara skrika: Get over yorself! Och ta lite jävla ansvar!
Suck…

Jag håller med ovan, du behöver planera. Säg upp hyresgästerna enligt konstens alla regler och kolla upp tillfälligt boende om det behövs. Var rädd om dig!

@Kärringen jag trodde också att bara jag "lärt" mig de 12 degen så skulle jag cara klar.
Så enkelt är det ju inte.
Om och om igen så fastnar jag på första steget.
Jag har ingen rätt att försöka förändra en annan människa, bara mig själv
Passar inte galoscherna bör man gå vidare.
Lätt som en plätt..

@Sårad...
Ja, det är så det är ...
Bra citat det med.
🌺

Hej Tröttiz. Själv tycker jag det här är bra (sparat från någonstans):
Alkohol är ett lösningsmedel. Det löser upp familjer och äktenskap. Tar bort lycka, trygghet, framgång, intimitet och kärlek. Tar även bort visioner, hopp, ekonomiska tillgångar och till slut den fyskiska hälsan. Det enda alkohol inte kan lösa är problem.