Senaste kommentarerna i forumet

@hope098 vännen, du är kraftigt medberoende till honom och det påverkar din förmåga att tänka klart. Det är helt rätt att orosanmäla om någon är en fara för sin egen eller andras hälsa. Hur ska man annars uppmärksamma samhället på att det finns stödbehov?
Har du funderat på att söka hjälp för din egen del också?

@Anna123123
Blev glad av att läsa att ni, vad det verkar haft ett bra samtal kring alkoholen och hur du kan stötta han bäst. Att det är hans resa men att du finns där. Det är ju en balans förstås, för man finns ju där själv med egna behov.

Att släppa taget är svårt som skrivs ovan, men för att inte få spader själv eller själv börja må dåligt gynnar ingen.

🌺

Det enkla och enda svaret är nej.
Du kan inte hjälpa utan ni blir båda sjukare om du stannar.

Fortsätt. Du gör rätt. Och det bästa för er båda.
Du säger alla? Är det barn inblandade så är det än allvarligare och ditt ansvar att tillgodose en bra hemmiljö för dem helt utan missbruk.

@bella70 det är så svårt att släppa taget. Jag bryr mig om honom. Min dröm är att han ska bli frisk så vi alla kan vara tillsammans.

Men min ekonomi lider av hans beroende. Mitt psyke lider av hans beteende. Men sen stundtals är det bra. Jag behöver veta om jag gör rätt eller fel. Vem avgör? Borde jag inte stanna hos någon som så tydligt behöver hjälp? Eller är jag helt avtrubbad nu?

@hope098
Hej
Du är på rätt väg fortsätt!!

Gällande anmälan o separation så möjliggör du för honom att få hjälp genom det. Du kan även släppa ansvaret.
Du kan inte göra honom nykter.

Nu ska du fokusera på dig och din framtid! Dra inte ut på att eller ännu hellre ta med någon gällande att hämta greker.

Anledningen till att du sätter honom främst är ditt beroende, ge det tid så kommer det att klarna.
När du ser tillbaka om ett år kommer du att vara förvånad över att du stannade så länge. Troligtvis.
Kram

@Ullabulla tack för din kommentar, jag förstår precis hur du menar! Jag vill inte vara en mamma även till honom. Jag ska verkligen försöka minska på kontrollen, strunta mer i honom, försöka oroa mig mindre.
Igår pratade vi om vad han känner att han behöver stöttning med. Han vill gärna att jag frågor honom hur han tänker om han skulle öppna en öl på en vardag. Vi kom överens om att jag ska fråga det och sen släppa det.

Någon annan som gjort upp planer för vilka situationer man ska ingripa i som sambo eller närstående? Hur har ni gjort då?

Han säger att han är tacksam över att jag varit hård mot honom och han vill att jag ska vara det. Jag vill bara vara det om vi är överens om det, egentligen inte min uppgift.

Jag ska ringa till alkoholhjälpen idag och få ut all min oro. Tack igen för alla kommentarer, svarar inte på allt men det underlättar bara att läsa och få någon annans syn på saken.

Hej @Annika111 @Adina98.
Jag kan mycket väl förstå att du är stressad, orolig, och att du känner att du inte kommer att hinna med att få familj om du lämnar. Men du, loppet för familj är ju inte kört om du lämnar. Sedan kan man ju fundera på klokheten i att skaffa barn med en som inte kan kontrollera sitt intag, och att inte kunna ta hand om sig själv och ta hand om andra/ha barn kan gå tokigt.
Jag hoppas ju förstås att han någon gång hittar en inre motivation att sluta. Men det är ju inte sådant man kan veta. Du har fått bra respons här ovan, och troligen inte allt svar som du hoppats. Om din närmaste vän skulle ha skrivit det du skriver i inlägget, hur hade du svarat?

Jag har den erfarenheten att en nykter alkoholist sade till mig, då även jag sade till exet att jag mår dåligt över drickande. Denna nyktra alkoholist förklarade det som så att jag och exet tänker olika : jag försöker få fram hur dåligt jag mår för att pusha på för en förändring, och exet i beroendebubblan kan tänka att "jamen, hon säger att hon mår dåligt, hon stannar ändå, så då är allt som det ska va ... " Och vad är bättre för honom, fortsatte han, - "du stannar och han har kvar sin alkohol. Och att ditt mående troligtvis inte får honom att söka hjälp!, motivationen måste komma inifrån."

Av nyktra alkoholister har jag fått många tuffa användbara svar - för denna person hade rätt i mycket som sedan hände och sas, om inte allt han sade stämde in för den personen sitter ju inne med kunskap så att säga ...

Honom kan du inte påverka tänker jag, men du kan påverka dig själv. Hur vill du att saker och ting ska se ut? Vad gör dig glad? Vad känns betydelsefullt för dig?

Varma tankar från Tröttiz (som inte är så trött längre ... )
KRAM!!

Hej Annika
Jag är äldre än född 98 jag är född 74 och åren går fort.
När jag läser din kommentar hoppas jag av hela mitt hjärta att du lämnar.
Du är fortfarande ung och chansen till barn och familj är stor. Det är nu du ska ta det steget hitta dig själv och börja om på nytt. Du får inte sitta om 10 år och ångra chansen du aldrig tog ❤️

Kevlarsjäl,det är lugnt.
Vet bara att den kontakt jag hittade härinne som gått utanför forumet har varit riktigt hjälpsamt.
Härinne filtrerar man en hel del.
Med henne har den "fula" sanningen ofta kommit fram då man ibland känner att man bara går i cirklar.
Men jag finns kvar om du ändrar dig.

@Kameleont Allt behöver inte vara slutgiltigt slut. Jag träffar min man när vi båda känner att det passar. Det var det jag menade med att jag bara tar "de goda dagarna". Det finns fortfarande ett slags vi. Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag vet att jag kan bara påverka min egen inte hans

@Kameleont Vill bara tillägga att just nu sitter jag och hunden på min balkong och njuter av kvällen. Avslappnat och harmoniskt. Jag har en mycket närmare och "ren" kontakt med mina vuxna barn, även om vi alltid stått varandra nära. Talade igår två timmar i telefon med min son, det var längesen och han har börjat öppna upp om hur han känt inför sin pappas missbruk, han har stängt om sig förut. Jag menar vara att allt inte behöver vara slut för evigt även om man inte bor ihop. Det viktigaste är att jag tar hand om mig själv nu och jobbar hårt för att inte ta på mig hans problem för jag kan ändå inget göra.
Nu tar jag bara "de goda dagarna"
Självklart är det jävligt ibland, men de dagarna är färre än när jag var "mitt i". Faktiskt.

@Kameleont "Har varit ett skönt lugn blandat med lite förvåning när han dag två var nykter fortsatt" Jag blir gråtfärdig när jag läser ditt inlägg. Jag känner igen allt så väl och ute på "andra sidan" med distans till allting ser jag ju hur sinnet förändras som medberoende och hur gränserna flyttas tills det liknar världen i "Alice i Underlandet". Jag är rädd för att du är på väg mot ett riktigt dåligt mående och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Det jag vill att du gör är så svårt, du är nog inte där än. Jag tror du måste skapa distans, vet inget annat sätt, men jag vet också hur skrämmande och hemsk tanken är. Jag lider med dig och är samtidigt så förtvivlad och rädd för att du ska göra som jag. Stanna, "acceptera" och klamra dig fast vid de goda dagarna.
Jag är mer säker än någonsin att det enda en medberoende kan göra är att skapa distans, lämna fysiskt. Det ger även den beroende en större chans att ta ett beslut att tillfriskna. Tänker på dig ofta. Ta hand om dig är du snäll ❤️

@Ullabulla Tack för att du frågar, det värmer verkligen. Jag letar varje dag nya pusselbitar för att bli en hel personlighet igen, den jag en gång var, eller kanske ännu hellre, bli den jag borde blivit. Ångesten har varit hanterbar några dagar nu, har känt en slags ro och bestämt mig för att ransonera umgänget med min missbrukare ännu lite mer. Jag har varit ärlig med vad jag tycker och vad jag tror om hans beslut att börja dricka lite öl ibland Vi har inte samma uppfattning, han tror att han ska kunna hålla det på en låg nivå, ha kontroll. Jag vet att det inte kommer att gå. Men försöker klargöra både inför mig själv och honom att det inte är mitt ansvar eller mitt problem, utan hans val. Inget bråk om det och det är nog ett tecken på att det börjar bli en realitet för oss båda att det är så, hoppas det. En insikt som hjälpt mig väldigt mycket, även om det är sorgligt, är att vi inte är en familj längre. Jag, min man och våra två vuxna barn och deras familjer behöver inte hålla ihop längre, vi behöver inte fira helger och födelsedagar tillsammans allihop, utan kan hitta nya sätt och nya traditioner. Jag och barnen har pratat om det och det lättade verkligen både för dem och för mig som varit lite av en sambandscentral i familjen som försökt medla och undvika att någon blir sårad. (Ibland kan man ju undra om man är normalbegåvad som man beter sig. Helt idiotiskt 😠) . Min son är inte alls förtjust i kalas, så nu kan han slappna av och inte känna nån press och alla kan fira som de vill i olika konstellationer som passar bäst just då. Jag tycker att det går framåt, men naturligtvis kommer det att bli sämre dagar igen. Jag funderar över ditt erbjudande, det som håller mig tillbaka är att jag är ganska introvert och har en väldigt stark integritet. Men ditt erbjudande är generöst och jag funderar på det. Jag är bara en extremt försiktig person. Jag kan ju se att vi har liknande upplevelser och tankar, så det ger mig mycket att "tala" med dig och flera andra I forumet. Tacksam att du finns här ❤️

Svär lite inombords ... Men nya tag är det ju, exet och numera min vän är ju inte osams eller så. 🙏 Tur det. Det får man ju vara glad för, men att diskutera med honom i telefon vart ju inte klokt nånstans. Det kom ju fram senare att han inte mindes allt. 😒 Jag som för det mesta har koll. Och numera kan sätta gränser. För det mesta. Suck.

Jag vet ju sedan tidigare att kontakt har sina sidor, och att man som anhörig kan trilla dit. Att göra något mindre klokt.
Att jag inte ska vara så hård mot mig själv.

Jag har ju också trots allt kommit långt i mitt medberoende, en acceptans om läget. Kommit till ro. Hans liv hans val. Jag är inte med i hans val.

Det jag har kvar är att avbryta samtal då han druckit, den kampen sker mer sällan men nyligen förlorade jag - och han.
Han minns ju inte allt. Jag var den friska som kunde lägga på luren.
Men - nya tag. 💪

Kram.
🌺

Hur går det för dig kevlarsjäl?
Själv har jag både bra och dåliga dagar.
Tittar framåt och blickar bakåt mer än jag borde.
Erbjudandet kvarstår om du vill ha kontakt utanför forumet.

@annika111 du kommer nå fram till ett inre lugn när du har tagit dig ur relationen, bearbetat vad du varit med om och läkt. Det tar tid! Ge dig den tiden. Det är så lätt att bli manipulerad och månaderna och åren bara går med man tror att de ska sluta dricka för att man själv mår dåligt av det.

@ccss Jag tror att många kan känna igen sig i de dubbla känslor som du beskriver. Att säga upp kontakten var något du behövde göra för att värna om din egen ork. Det var starkt och modigt gjort! Och samtidigt väcker det mycket jobbiga känslor hos dig att inte ha kontakt med din mamma - besvikelse, ilska och sorg över att hon inte hör av sig. Fullt förståeligt att det blir tungt att bära runt på! Hur känner du kring kontakten med din mamma nu, hur skulle du vilja att den såg ut?

Ofta bär även den som dricker/druckit på jobbiga känslor av skam och skuld över hur det har blivit och de relationer man har skadat. Jag menar inte att det är en ursäkt, mer en möjlig förklaring till att hon inte hör av sig. Kanske är det svårt för henne att ta kontakt? Vad tänker du om det?

@Adina98 det hade kunnat vara jag som skrev din kommentar. Jag hoppas att du lämnar. Precis som alla mina närstående hoppas att jag ska lämna min partner. Säger inte att det är lätt, jag sitter i exakt samma sits som dig.

Men om du är född 98, så hoppas jag att du inte sitter kvar i samma sits som jag gör nu: 32 år gammal med ångest över att jag sumpat chansen till familj och barn pga av jag valt att stannat med en alkoholist.

Tänk på dig själv, ta hand om dig själv. Om ingenting förändras, vill du leva så här resten av livet eller vill du ha något annat? Något bättre? Sök hjälp och ta ett litet steg i taget mot allt du drömmer om.

Håll fast vid att absolut inte skaffa barn i denna relation! Bra att du tar ansvar för det 👍

Gå nu och gå vidare. Du träffar en ny partner och kan bilda familj under trygga förhållanden.

32 är inte mycket - men hade jag varit du o haft önskning om familj osv så hade jag inte låtit mer tid gå!
Du har många är på dig att hitta rätt och du är inte fast i denna sitsen längre än du själv väljer ❤️

Jag har levt med min partner i snart 5 år, han har alltid druckit mycket. När vi träffats ett tag gick han och pratade med behandlingsenheten några gånger men tyckte inte att det var bra och slutade.

Under pandemin eskalerade drickandet till en början och vi tog en paus, men sedan har det varit förhållandevis lugnt och jag har därför känt mig trygg att fortsätta vår relation. Även om han sällan slutade dricka på egen bevåg när han han börjat så kunde vi ha bra samtal, han lyssnade och respekterade mina gränser, och jag kände mig förhållandevis lugn.

Senaste halvåret har drickandet eskalerat efter att vi blev sambos officiellt. Vi har pratat mycket om barn och jag har sagt att det inte är aktuellt när han dricker som han gör. Han är påverkad minst två gånger per vecka, ofta fyra gånger. Dricker ofta till vardags och har ingen gräns när han börjar oavsett om det är vardag eller helg. Han slutar först när alla andra slutat, när stället stänger eller när alkoholen är slut, dricker mest i sällskapet. Vi kan inte längre prata, han blir arg, elak, tycker att jag överdriver, har alltid en anledning eller ursäkt till att dricka och förstår inte alls min oro eller ångest.

Jag älskar honom, hans familj, vårat gemensamma liv när alkoholen inte är hans fokus. Jag har så fruktansvärt mycket ångest över att kanske aldrig få barn om jag går nu, och kan samtidigt inte alls tänka mig att leva resten av mitt liv tillsamman oavsett om han blir nykter eller ej. Jag önskar så innerligt att vi aldrig fortsatt efter vår paus och känner sådant starkt hat, främst mot honom men också ett självhat jag inte känt tidigare. Hur kommer man till acceptans och förlåter sig själv och tar steget vidare? Jag känner mig som världens mest korkade människa som satt mig i den här sitsen…..

En vandrande flaska med sött och farligt innehåll..
Men låt det göra ont.
Gå på al-anon möten om det finns i din stad.
Det lindrande för mig och jag gick varje vecka i 1 år.
I kombination med en medberoendetetapeut som var värd varje krona.
För mig sitter ju medberoendet i mig och inte till den problemperson som för tillfället får min energi och bortslösade kärlek.

Hej anna
Jag minns hur jag kämpade,tog reda på fakta.
La fram information och möttes av hummanden och,ja jag borde väl.
För mig så funkade det så att så länge jag agerade och föreslog saker så var vi på väg mot målet.
Dvs mitt mål att han skulle sluta dricka så att vi kunde börja leva det riktiga livet.

Men när jag började gå hos medberoendeterapeut och såg hur mycket energi jag oade på något som inte var mitt att lösa så kunde jag sakta börja släppa greppet läs kontrollen.
Då sjönk jag själv ner i sanningen och insikten att han var han och jag var jag.
Min resa mina val osv.

Jag säger inte att han kommer att vakna upp och säga tjoho,jag ska söka hjälp om du släpper taget.
Men pressen minskar på både honom och dig om du gör det.
Framför allt får du behålla jättemycket energi till dig själv.
Var hans sidekick,men argumentera,mamma och mästra inte.
Låt hans process vara hans,även om det innebär att inget händer.
Fruktansvärt svårt och stora själsplågor för dig,men på sikt så kan båten komma på rätt köl igen.
Åtminstone för dig.

Jag tror att det är viktigt att han själv tar reda på vilka verktyg som finns.

Som en läkare inom beroende sa: så kommer den anhöriga dragandes med sin alkoholist som infinner sig för husfriden..

Säger inte att det är så för er men det är lite varning om han inte själv agerar…

Med det sagt…
Stort lycka till

@Anna123123
Hej. 🌺
Menar du att du önskar kontakta någon professionell för hans del?

Jag tänker att det kanske kan vara bra att ge telefonnummer till professionella till honom, eller finns det månne någon i hans närhet som dragit ner på alkoholen/slutat dricka som han kan känna förtroende för? Vad tror du om detta?

Menar alkoholterapeut. Jag känner att hans svårigheter är att ta hjälp av någon utomstående, han blir liksom oförmögen att göra något. Är det en bra början att ringa här tycker ni?